m
*Mf
W y ^
Mm
I vm a
m
- v
0
FINLANDS HISTORIA
FRÄN DEN ÄLDSTA TIDEN INTILL VARA DAGAR
YRJÖ KOSKLNEN,
Professor i Helsingfors.
OFVERSATTNING FRÄN FINSKAN
RAFAEL HERTZBERG. J
^UTORISERAD JJPPLAGA.
HELSINGFORS.
K. K. HOLMS FÖRLAG
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1874.
Ctljnoflraftsfi tnfeöning.
De folk, som uppträd t i historien, sönderfalla efter sin
härkomst i tre grupper: Semitiska, Ariska och Turanska folk.
Genom den jämförande språkforskningen har man kommit till
den slutsats, att alla tre en gång utgått ur ett gemensamt hem,
och i sjelfva verket finner man i den historiska tidens första
gryning ännu Ariska och Turanska folk jämte hvarandra i
trakterna kring Hindukuh. Men den Turanska stammen sönderföll
redan ganska tidigt i flere skilda folkslag, hvilka hvart och ett
i *sin tur och med skilda namn — Tunguser, Mongoler, Tur-
kiska och Finska folk — utbredde sig öfver Asiens hordöstra
och norra trakter och delvis äfven öfver Europa. Altajs och
Urals bergsbygder blefvo seclan för en lång tid dessa stammars
gemensamma område, och af denna orsak kallas ofta de Turanska
folken Ural-AUaiska, likasom 4e Ariska folken benämnas Indo-
Europeiska. Men af alla Turanska stammar .synes den finska
längst hafva qvarblifvit vid sina ursprungliga boningsplatser och
har äfven derefter alltid varit i nära beröring med Arierna, så
att under årtusendens förlopp en mångsidig vexelverkan dem
emellan uppstått, hvarom ännu språken bära vitne, ehuru de
historiska minnena för det mesta hafva förbleknat.
De äldsta minnesmärken antyda den finska stammens spår
på flere områden, der sedermera Ariska eller till och med Se-
mitiska folk kommo till väldet. Ett sådant område var Medien
("Mada" det är maa = land), hvarest ännu på Zoroasters tid
pågick en skarp strid emellan Turaner och Iraner (Arier). Ett
sådant område var äfven Assyrien och Mesopotamien, hvarest
Semiterna tia gt fingo öfvermagten, tagande i arf af Turanerna
den uråldriga kilskriften, hvars lemningar ännu anträffas bland
Ninives och Babels ruiner. Om man härifrån vänder blicken
Finlands historia. 1
2 KINI.AXns HISTOKIA.
till Europa, så synes äfven der innan Ariernas ankomst en
urbefolkning af finsk stam hafva bott,- hvaraf måhända de forna
Ibererna och Etruskerna, samt de nuvarande Baskerna äro qvar-
lefvor. Namnet Finn, hvilket slutligen har dragit sig hit upp
till Finland, synes ursprungligen i Ariernas mun hafva beteck-
nat just denna urbefolkning, och påträffas ännu i 2:dra seklet
efter Kristus (uti Ptolemrei geografi) vid nedra loppet af Weichsel.
Tacitus skildrar nämnda folk såsom synnerligen rått och fattigt ;
det var ett jägare- och fiskarefolk, som i brist på jern använde
pilar med benspetsar, klädde sig i djurshudar och icke brydde
sig om att bygga hus, än mindre att idka åkerbruk och handel.
Deremot stodo de Finnar, hvilka vid Skandinav .nas invandring
herskade i Sverige och Norge och hvilka i de skandinaviska
sagorna vanligen benämnas Jotuner, på en högre bildningsgrad,
kände synbarligen både jernsmide och åkerbruk och voro isyn-
nerhet ryktbara för sin trolldomskonst. Föröfrigt beskrifvas de
såsom ett krigiskt jättefolk, med hvilket Skandinaverna offa
tingo bestå svåra strider; men ofta knöts äfven vänskaps- och
äktenskapsförbund med dem, och isynnerhet i de nordliga trak-
terna af Norge räknade mången mägtig slägt sin härkomst på
mödernet från Jotunerna. En gren af detta folk bodde äfven
i Finland, och de skandinaviska sagorna omnämna härstädes
finska konungar, med hvilka de svenska regenterna af Ynglinga-
ätten voro i mångfaldig beröring. I Finlands egna fornsägner
kallas de Hiidet och Jättiläiset, stundom äfven Jatulit och
Jotunit. De hafva vid Finnarnes inflyttning slutligen försvunnit
härifrån, lemnande efter sig såsom minnesmärken såväl stenrös
och borgruiner, som bära deras namn, som ock stenredskap
och ovanliga ortnamn, hvilka synas leda sitt ursprung från dem.
Likadana ortnamn i nordvestra Ryssland gifva skäl till den
förmodan, att de forn-Tschuder, om hvilka detta lands sagor
tala, äfven hafva tillhört denna gemensamma urbefolkning, hvilken
sålunda skulle i den gråa forntiden upptagit hela det norra
området från Ural till Atlantiska oceanen.
I
Om vi från dessa dimdunkla fornfolk gå att betrakta den
finska folkstammens egentliga grenar, så finna vi dem till en
början bosatta på ömse sidor om Urals bergsrygg" r, emellan flo-
derna Ob och Wolga. Ostligast, vid Ob och Ir^sch, bodde de
Ugriska folken (Ostjaker, Woguler och Ungrare); vester om
Ural, vid Kama-floden, de Permiska (Syrjäner, Permjaker och
INLEDNING.
Wntjaker); längre i söder och vid nedre Wolga de Bulgariska
(Bulgarer, Mord viner och Tscheremisser); slutligen derifrån åt
nordvest, troligen vid Wolgas mellersta lopp, de Finska, hvilka
närmast utgöra ämnet för denna historia. Huru långt grän-
serna för hvarje af de respektive gruppernas område sträckte
sig under dessa aflägsna tider, är ej möjligt att närmare
bestämma. Endast det kunna vi med säkerhet sluta till, att
den finska gruppens främsta gren, de renskötsel idkande Lap-
parne eller "Samerne", redan ganska tidigt hade spridit sig
öfver de nordvestra ödemarkerna ända till Finland och Skandi-
navien, och dervid kanske delvis råkat under Jotunernas herra-
välde. Först' lenare flyttade äfven andra finska stammar (Ka-
relare, Tavaster, Wepser och andra) i Lapparnes spår mot
vester och nordvest, för en tid sammanträffande med de Per-
miska folken, hvilkas historia står i nära samband med de
finska stammarnes äldsta öden. Deremot hafva de bägge andra
'grupperna, de Ugriska och Bulgariska, gått en annan väg, och
deras historia är i många afseenden gemensam. Till följd af
sina sydligare boningsorter blefvo de tidigare än de andra
stammarne synliga i historien, och då af de öden, de genom-
gått, en och annan inverkan äfven nått till de nordliga områdena,
är det nödvändigt att här egna ett ögonkast åt deras historia.
Den första säkrare kunskap om dessa finska stammar är
från l:sta seklet före Kristus. Vid denna tid hade Skythernas
gamla välde norr om Svarta hafvet gått under och deras stam-
förvandter Sarmaterna (Slavernas förfäder) hade dragit öfver
Don och nedsatt sig i trakterna af Donau. Men i deras ställe
uppträdde tvenne mägtiga folk, Aorser och Siraker, hvilka med
sina ryttareskaror herskade vid Wolgas nedre lopp och med
sina kameler drefvo handel ända på Indien och Babylonien.
Dessa Aorser, som utan tvifvel hörde till den Bulgariska stam-
men (en gren af Mordvinerna bär ännu i dag namnet "Ersa"),
omnämnas -sedan på samma område under ett par århundraden.
Derefter försvinna de åter och de ifrån trakten af Weichsel
ankomna Götherna herska någon tid norr om Svarta hafvet.
Men vid slutet af 4:de seklet e. Kr. se vi den finska folkstam-
mens Ugriska gren sätta sig i rörelse mot Europa, ryckande
med sig Bulgariska stammar och krossande det Götiska herra-
väldet vid Donau och Svarta hafvet. Sålunda grundades det
så kallade Hunniska riket, hvars store herskare Attila ifrån
FINLANDS HISTORIA.
sitt läger vid Theiss höll Slaverna och Germanerna under sin
spira och med sina segertåg injagade skräck hos Roms båda
kejsardömen. Men sedan Attila dött år 453, nödgades Hun-
nerna draga sig tillbaka till Svarta hafvets kusttrakter, der de
åter sönderföllo i mindre stammar.
I medlet af det följande seklet inträffade en ny förändring
i de Hunniska folkens lif. Deras östra stammar blefvo under-
kufvade af Turk-Uigurerna, hvilkas "stor-khan" då utbredde sitt
herravälde ifrån Altai till Don. Men ifrån Don åt vester ända
till Baijern hade de så kallade Avarerna, ett undan Turkarne
flyende Ugriskt folk, grundlagt ett mägtigt rike, hvilket för en
tid uppsvingade sig till arfvinge af Attilas välde vid Theiss.
Der bibehöll sig Avarernas rike ända till Karl den stores tider
(till slutet af 8:de seklet), men dess välmagts tid var förbi
redan omkring år 630, då de vid Svarta hafvet bosatta stam-
förvandterna åter blefvo sjelfständiga. Redan derförinnan hade
de mellan Wolga och Don boende folken befriat sig, då Turk-
Uigurernas välde splittrades. Fältet var således åter öppet för
upprättandet af nya riken.
Då, under loppet af 7:de seklet, uppstodo vid Wolga
tvenne riken af finskt ursprung, hvilka i anseende till deras
varaktighet och deras kultur äro förtjenta af mycken uppmärk-
samhet. Katsarerna, ett Ugriskt folk, som i tiden hade hört
till Attilas vidsträckta rike och nu till sist stått under Turk-
Uigurernas herravälde, uppbygde åt sig en hufvudstad, vid
namn Jtil, i närheten af Wolgas mynning och utbredde derifrån
sitt välde ända till Dnieper. Denna händelse tvang Bulgarerna
(de forna Hunner-stammarne) att utflytta ur sina boningsplatser
vid Don. De skilde sig i tvenne grenar och grundlade då
två lika benämnda riken. En del af dem begaf sig nämligen
åt vester öfver Donau till det nuvarande Bulgariet, hvarest
likväl inkräktarne snart sammansmälte med den slaviska be-
folkningen, och höra derefter icke vidare till den Finska folk-
stammens historia. Men den andra grenen af Bulgarerna drog
sig mot norr och grundlade vid Wolgas krökning Stora Bul-
garien, som bibehöll sig ända till 13:de seklet. Genom Kat-
sarernas rike och Stora Bulgarien gick en liflig handel ifrån de
muhamedanska länderna i söder till högsta norden, och båda
dessa folk stodo på en temligen hög bildningsgrad. Men de
Turkiska folkens påträngande öster ifrån begynte redan i slutet
INLEDNING.
af 9:de seklet försvaga Katsarernas rike, till dess det slutligen
omkring år 1000 fullständigt gick under.
Under denna tid hade ett Ugriskt folk, Magyarerne eller
Ungrarne, ifrån trakterna af Ural kommit till Dniepern och
lydde någon tid under Katsarernas välde. Men år 889 flyt-
tade Ungrarne under sin anförare Arpad in till det nuvarande
Ungern, der deras ärorika stat ännu eger bestånd. Ett hälft
årtusendes ansträngningar hade sålunda förskaffat åt den Finska
folkstammens Ugriska gren ett varaktigt hemvist vid Donaus
stränder. Men i hvad mon dessa folkrörelser äfven inverkat
på den finska grenen, skall i det följande blifva föremål för
vår undersökning.
Finlands Historia.
I. De skilda stammarnes tidehvarf
till år 1157.
1. De finska stanimariies invandring till Finland.
De stammar, af hvilka det finska folket leder sin här-
komst, synas ännu vid den kristna tideräkningens början hafva
varit bosatta vid Wolgas mellersta lopp, antagligen ofvan om
det ställe, der floden gör sin krökning mot söder. De hade
till sydostliga grannar Mordvinerna, hvilkas språk också ännu i
dag står det finska mycket nära. I nordost åter torde de
stått i förbindelse med Syrjäner och andra Permiska folk, hvil-
kas språkförråd jämväl antyda en dylik nära beröring. Men
nordvest om Finnarne, eller ända till Finland och norra Skan-
dinavien, synes detta dunkla fornfolk af kanhända Ugriskt ur-
sprung, som i sagorna omtalas under namn af: Finnar, Jotuner,
Jatuler och "Hiidet", från uråldriga tider varit utbredt. Till
dessa ödemarker hade också den gren af den finska folkstam-
men vandrat, som af de öfriga finnarne kallades Lappar, eme-
dan de med sina renar nomadiserade långt uppe vid det finska
områdets yttersta gränser *. Finnarne sjelfva, som redan
idkade något slags åkerbruk och boskapsskötsel, voro delade i
tvenne hufvudgrenar: Karélare nordligare och Tavaster sydligare.
Men det nationela namnet Suomi synes från äldsta tider varit
Lapplands finska namn Lappi är uämligen en modifiering af ordet
oppi — hörn, afsides trakt, och heslägtadt med loppu = ände, slut.
Öfvere.
8 FINLANDS HISTORIA.
gemensamt för dem, och detta samma namn tillegnade sig
äfven Lapp- eller Saame-folket
Antagligt är, att folkrörelserna i mellersta Asien omkring
år 100 e. Kr. sträckte sina verkningar äfven till Europa, i
det de drefvo de finska stammarne bort från deras bonings-
platser. Karelarne vandrade längs floden Jug till Suchona
och Dvina, derifrån de sedan utbredde sig åt sydvest till
Onegas och sedermera Ladogas stränder. Till dessa trakter
ankommo samtidigt, förmodligen längs "\Yolgas källflöden, äfven
Tavasterna, nedsättande sig söder om Ladoga och Onega. Denna
gren delade sig kanhända redan då uti skilda stammar, af
hvilka Egentliga Finnarne bodde vestligast, Egentliga Tavasterna
mellerst och Wepserna ostligast, emellan Onega och Bjelo-Osero-
sjön (Walgetjärvi). På dessa platser anträffas de finska stam-
marne vid midten af fjerde seklet, då de omtalas såsom skatt-
skyldige under Svartahafs-gotherna. Men sedan Göthiska riket
blifvit förstördt, saknar man åter för flere sekler hvarje säkrare
underrättelse om dem. Den del af Karelarne, som hade kom-
mit till Dvinas stränder, råkade förmodligen der tillsammans
med Permierna, och af denna förening uppkom med tiden det
Bjar miska riket, hvilket vi framdeles bli i tillfälle att omtala.
Tavasterna åter hade till sydliga grannar Lithauerne, hvilka
såsom Slavernas förtrupp redan hade framträngt mot norden.
Och då Finnarnes boningsplatser otvifvelaktigt redan nådde till
finska viken, så kommo de ganska snart att känna Sveriges
kringströfvande vikingar. Men i norr torde de redan tidigt
vant sig att uppbära skatt af sina lappska stamförvandter,
som från sina ödemarker samlade dessa trakters värdefullaste
handelsartikel, dyrbara pelsverk.
På hvilken tid och af hvad orsak Finnarne drogo åt vester
från dessa trakter, kunna vi någorlunda sannolikt föreställa oss
på följande sätt: Då Bulgarerne vid slutet af 7:de seklet
från trakterna af Don drogo mot norden och grundade Stora
Bulgarien, kunde ej denna tilldragelse vara utan inflytande på
de nordliga och vestliga stammarne. Karelarne och Tavasterna,
ansatta i öster, trängdes tillhopa i trakten af Ladoga och
Onega och begynte (omkring år 700) utskicka sina kolonier
mot vester. Först begaf sig en med Tavaster. uppblandad gren
af Karelarne under namn af Liver och Kurer åt sydvest och
hamnade slutligen i Lifflands och Kurlands kustländer, som
UK FINSKA STAMMAKXES INVANDRING TILL FINLAM). 9
efter dem fingo sina namn, efter det att de med Lithauerne
beslägtade Letterne blifvit trängda till det inre af landet eller
gjorda underdåniga. Vid samma tid begynte en del af Kare-
larne nedsätta sig vester om Ladoga vid Wuoksens mynning
uti det nu varande Karelen, under ständig kamp med Pohjola-
folket, under hvilket namn man måste förstå i det inre af
landet och vid norra stranden af Ladoga boende Jotuner och
Lappar. Ännu mera vesterut drogo Egentliga Finnarne, följande
Finska vikens båda kuststräckor. På södra sidan om denna
hunno de så småningom ända till stränderna af Östersjön och
öarne, samt Livernes gränser, och kännas nu under namnet
Ester. På norra sidan trängde de fram längs Finlands södra
kust till trakterna af Raumosjön* till det nu varande Egent-
liga Finland. Äfven Egentliga Tavasterna begynte i samma
grupp, fastän kanske något senare, utskicka kolonier i de andras
spår. En sådan koloni tyckes hafva trängt sig öfver Narova
och nedsatt sig emellan Peipus och Wirtsjärvi sjöar (estniskans
Dorpatska dialekt). Andra gingo öfver Nevan och Kymmene
elf, sålunda grundande Tavastlancl i Finland. Men någon del
af Tavasterna synes qvarstannat vid sina förra boningsplatser,
hvarest de ännu under följande sekler omnämnas.
2. Warägeruas välde.
På denna tid hade de Slaviska folken börjat längs Dnie-
perns öfre tillflöden sträfva mot norden och nedsatt sig vid
Ilmensjön, hvarest deras "nya stad" Novgorod uppstod. Dessa
nykomlingar, åt hvilka de finska stammarne gåfvo namnet
Wenäläiset, gjorde Tavasternas läge söder om Ladoga ännu
trängre och torde påskyndat deras afflyttning till Finland. Å
andra sidan begynte, i synnerhet vid slutet af 8:de och början
af 9:de seklet, de Skandinaviska vikingarne med sina sjöröf-
varskepp segla ända till Ladoga och ännu längre, utpressande
af dessa trakters Finnar och Slaver skatt och byte. En gång
hände det, i medlet af 9:de seklet, att dessa vikingar eller,
Så kallas den del af Bottniska viken, som sträcker sig norr om Åland
intill Qvarken.
10 FINLANDS HISTORIA.
såsom de ryska krönikorna kalla dem, Warägerna, fördrefvos,
och landets innevånare försökte grunda en sjelfstiindig styrelse.
Men folkelementen voro alltför mycket olika och spridda. Der-
för sände man bud till Warägernas eget land, Sverige, och
inkallade derifrån trenne bröder att styra landet. Dessa bröder
kallas i de ryska krönikorna: Rurik, Sineus och Truvor. De
anlände med ett stort följe och grundlade år 862 de Wamgiska
Ryssarnes rike, som fick sitt namn efter de nya herskarne
(Roos, Ruotsi) och hvaraf det nuvarande ryska riket uppstått.
I början bestod större delen af detta rike af Finnar (tschuder) ;
ty Rurik hade sitt område vid Wolchow i Tavasternas (Jämernas)
land, Sineus vid Bjelo-Osero och bland Wepserna, Truvor uti Isborsk,
söder om Peipus-sjön vid Esternas gräns. Men sedan de yngre
bröderna dött, flyttade Rurik styrelsens säte till Novgorod, och då
sedermera riket allt mer utvidgades åt söder, blef det i samma
mon helt och hållet slaviskt. Sjelfva den regerande slägten
och dess krigiska följe förblef dock länge skandinavisk, och
de finska undersåtarne synas varit i fullkomligt lika anseende,
som slaverna. Ruriks son Igor, i början under sin frände
Oleg's förmyndarskap (879 — 912) och sedan såsom myndig
(912 — 945), efter honom hans son Sviatoslaw (945 — 972) och
derefter åter dennes son Wladimir den store (972 — 1015) inne-
hade efter hvarandra regeringen med biträde af Warägernas
krigarkast; men på deras tåg till Konstantinopel och andra
orter medföljde såväl slaviska, som finska skaror. Någon del af
Tscheremisserna i öster (vid trakterna af Rostow) och någon
del af Esterna i vester synas äfven hafva hört till dessa regen-
ters område, och Wladimirs son Jaroslaw (1015 — 1054) anlade
i Estland slottet Jurjew eller det nuvarande Dorpat (år 1030).
Sistnämnde regent, som var förmäld med svenske konungen
Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, gaf åt sin gemål till morgon-
gåfva Ladoga stad och län, och häraf anser man, att detta
landskaps namn Ingermanland (Inkerin maa) har sin härled-
ning. Men rikets medelpunkt hade redan dragit sig till Kiew.
och det finska området begynte. blifva åt sidan. När således
ryska riket efter Jaroslaws död sönderföll i smärre fursten-
domen, blef uti dem det slaviska elementet nu det allena
herskande.
Under detta sakernas nya skick tillföll omsorgen om de
finska stammarnes angelägenheter Novgorod ensamt. Denna
WARAGERNAS VÄLDE. 11
stad hade nu utbildat sig till en borgerlig republik, som efter
godtfinnande valde sina krigsöfverstar ur Ruriks slägt, men för
öfrigt följde sitt eget styrelsesätt och allt mer och mer riktade
sig genom sin handel på vesterlanden. Just för denna handel
behöfde Novgorod oundgängligen såväl Ladogas södra kust-
sträckor som ock Nevafloden och fördref derför från dessa
trakter Tavasternas sista qvarlefvor. Detta synes hafva inträffat
i slutet af ll:te seklet. Ännu år 1042, då furst Wladimir,
Jaroslaws son, ifrån Novgorod gjorde sitt olyckliga tåg mot
Jämerna eller Tavasterna, bodde dessa vid Ladogas södra strän-
der. Men i det följande seklet har denna stam redan full-
ständigt inflyttat till Finland, och någon mindre del har flytt
mot nordost. I detta eröfringsföretag hade Novgoroderna den
bästa hjelp af dervarande Karelare, hvilka härefter förblefvo i
troget vänskapsförbund med denna mägtiga handelsstad. En
del af karelska stammen inflyttade i Tavasternas forna hemvist
uti Ingermanland och fingo nu såsom undersåtar under Nov-
gorod namnet Ingrer (Inkerikot). I samma förhållande till
Novgorod stodo äfven Woterna (Watjalaiset), en stam kareliserade
Tavaster i Ingermanlands vestra hörn. Deremot voro de i Fin-
land vid trakterna kring Wuoksen bosatta Karelarne endast
Novgorodernas bundsförvandter, men ej deras undersåtar, och
de finska Tavasterna, likasom äfven Esterna, försvarade modigt
sin frihet. Men åt nordost utbredde sig Novgorodernas välde
hastigt; ty de dyrbara pelsverk, som fingos från skogarne, och
den handel, som från Dvinas mynning gick till Wolgas mellersta
lopp, lockade deras vinningslystnad. Snart hade de trängt
öfver den landtrygg, som skiljer Dvinas och Ladogas vatten-
områden, och påträffade derstädes ännu en gren af Karelarne,
som innehade stränderna af Dvina. Dessa Karelare, som ryska
krönikorna efter deras läge kallade sawolotshiska (bortom vatten-
skilnaden boende) tschuder, voro äfven kända af Skandinaverna,
men buro i deras sagor namnet Bjarmer. För deras skull
måste vi här särskildt betrakta dessa nordliga trakters egen-
domliga förhållanden.
I-' FINLANDS HISTORIA.
3. Bjamialaml, Lappar och Kvener.
De Karelare, som stannat qvar vid Hvita hafvets stränder,
synas derstädes hafva grundlagt ett vidsträckt rike, hvars
medelpunkt var i närheten af Dvina-flodens mynning. Norr-
mannen Otlier, som i medlet af 9:de seklet hade gjort en
upptäcktsresa längs kusten af Lappland ända till Hvita hafvet,
ger den första underrättelsen om detta samhälle och kallar
folket: Beormer eller Bjarmer, troligen af namnet Permier.
Med detta namn omnämnas de äfven senare af Skandinaverna,
och redan på grund häraf kan man antaga, att Karelarne uti
Bjarmaland hade bragt under sitt välde hela permiska folk-
stammen : Syrjänerna, Wotjakerna och Permjakerna, hvilkas bo-
ningsplatser sträckte sig längs med Wytshegdas och Kamas
tillflöden. Men det är äfven eljes kändt, att just längs dessa
floder en liflig handel drefs från Bulgarernas rike till trakterna
af Dvina, och att Bjarmerna genom denna handel förvärfvade
sig betydliga rikedomar. Ryktet om Bjarmalands rikedom
utbredde sig nu snart till Norge och lockade dess vikingar att
företaga färder dit, såväl för handel, som för att plundra.
Redan Harald Hårfagers son, Erik Blodyxa, gjorde omkring år
920 ett sådant plundringstäg; men ryktbarast är det tåg,
hvilket en norrman Karli och hans broder Gunnstein, samt
Finnmarkens förläningsman Thorer Hund gemensamt företogo
till Dvinas mynning år 1026. Sedan de derstädes köpt en
myckenhet sobel- och bäfverskinn samt annat pelsverk, land-
stego de åter en natt i hemlighet och gingo att plundra Bjar-
mernas heliga begrafningsplats, som låg i en lund och var
omgifven med en hög skidgård. Det berättas, att Bjarmerna
hade för sed att alltid vid en rik mans död skifta hans egen-
dom i två delar, så att arfvingarne fingo den ena delen, men
den andra deremot gafs med åt den döde till Tuonela (under-
jorden), det vill säga nedgräfdes bland mullen i hans grafhög.
Men i midten af begrafningsplatsen var guden Jumalas bild,
"Jomali", på hvars knän hvilade en silfverskål, full af silfver-
mynt, och kring hvars hals hängde en tung, dyrbar kedja.
Hvarje natt höllo sex bjarmer, två i gången, vakt vid detta
heliga ställe; men de norska plundrarne begagnade sig af
BJARMALAND, LAPPAR OCH KVEXER. 13
mellantiden, då vakterna byttes om, och sluppo sedan lyckligt
undan, medförande till sina skepp ett omätligt byte. öm andra
tåg saknar man närmare underrättelser; men i Skandinavernas
sagor ansågs "Bjarmaland" länge för ett mägta rikt land, hvars
plundring för vikingarne på samma gång var ett synnerligen
farligt och derjämte ärorikt företag.
Hvad slags föremål det kunde vara, med hvilka Bjar-
merna tillbytte sig söderns varor och silfverskatter, kunna vi
äfven sluta till af nyss nämnda händelser. Dessa dyrbara
pelsverk, som ännu på denna tid i ymnighet erhöllos' från den
höga nordens vidsträckta ödemarker, utgjorde en i de aflägsna
sydliga länderna synnerligen eftersökt handelsvara, h vilken af
arabiska köpmän afhemtades ända ifrån Stora Bulgariet. Men
Bjarmerna hade, efter hvad man med säkerhet kan antaga,
bragt de närboende folken, och i synnerhet Lapparne, under
sitt herravälde, och togo af dem i skatt just sådana, som pen-
ningvärde gående skogsdjurs skinn.
För öfrigt var Lapparnes område ännu på denna tid så
vidsträckt, att samma slags skatt förslog rikligen, ej blott åt
de bjarmiska Karelarne vid Dvina och Suchona, utan äfven åt
Ladoga-karelarne och till och med Tavasterna i Finland. Deremot
hade den nordvestligaste delen af Lapparne uti den så kallade
norska Finnmarken eller JBwi;a-landet blifvit skattskyldiga under
Norrmännen, hvilka, enligt Others uppgift, fordrade af hvarje
förmögnare lappfamilj femton mårdskinn, fem renhudar, en
björnhud, en björn- eller utterskinnspels, samt ett visst mått
fjäder och skeppståg. Ända från äldsta tider hade Haluga-
lands innevånare i norra Norge uppburit denna skatt. Men
då Harald Hårfager (i slutet af 9:de seklet) förenade alla små
riken under sitt välde, kom äfven lappska skatten under norska
kronan och en skild "förläningsman öfver Finnmarken" till-
sattes i och för samfärdseln med lapparne. Detta öfverherr-
skap öfver Lapparne omfattade ej blott upptagandet af skatt,
utan äfven uteslutande rätt till handel. Men sina öfriga sam-
hällsförhållanden fingo Lapparne, såsom det synes, sköta så
godt de kunde, och i krönikorna likasom- i forasägnerna om-
nämnas skilda lappkonungar, hvilka förmodligen tillika voro
offerprester eller religiösa öfverhufvuden.
Bland de grannfolk, hvilka synbarligen uppburo skatt af
Lapparne, fans ännu ett, om hvars rätta ursprung man ej har
14 FINLANDS H1ST0B1A.
någon säker kännedom, nämligen Kaimdaiset eller Kvenerna
(Qvänerna). Dessa bodde, enligt Others berättelse, öster om
Norge eller Halugaland, således i nordliga Sverige, och voro
ofta i fejd med Norrmännen. Men i öster synes deras välde
hafva sträckt sig äfven till den finska sidan af Bottniska viken,
och då Karelarne vid Dvina eller Ladoga hade begynt upp-
taga lappskatt från dessa trakter, så var den naturliga följden
häraf, att dessa bägge folk stötte tillsammans på Lapplands
öde fjäll. År 877 hände det, att Kvenernas konung Warawit
eller Faravid kallade till sin hjelp norska konungens förlä-
ningsman Thorulf Kiveldulfson, och i förening med detta folk
gjordes nu några härtåg mot Karelarne. Derefter försvinner
kännedomen om Kvenerna i sagornas dunkel, och deras namn,
"kven", som i de skandinaviska språken betecknar "qvinna",
gaf upphof åt förunderliga sägner om ett bakom Sverige be-
läget amazonrike. Sålunda berättas det, att svenska konungen
Emund Gamle (efter år 1052) sände sin ende son att eröfra
detta land, men att Kvenlands krigiska qvinnor (amazoner) för-
gjorde honom och hela hans här, derigenom att de förgiftade
källor och brunnar. Sjelfva kvenfolket synes dock småningom
gått under; ty i Finnmarken utbredde sig allt mer och mer
Norrmännens välde, och Svenskarne utvidgade sitt område längs
Bottniska vikens vestra kust. Men sitt namn hafva dock
Kvenerna lemnat qvar i dessa nejder (Kainu-land, Kajanien)
och i Norge förstås med namnet "Kvaen" i allmänhet en finne.
Af denna orsak har man äfven ofta dragit den slutsats, att
Kvenerna varit en från Karelarne afsöndrad gren. Men. mera
troligt är, att de voro qvarlefvor af de forna Jotunerna eller
Hiisifolket, som kanhända allra tidigast hade begynt uppbära
skatt ifrån Lapparne. En dylik gemenskap emellan namnen
Kven och Hiisi har kanhända redan äfven Tacitus åsyftat, då
han förtäljer, att bakom Svenskarne (Sueonerna) äro "Sitonernas
folkstammar" (Hiisi *-folket), öfver hvilka "en qvinna (kven)
nerskar". Äfven Kalevala-runornas "Pohjola" och dess herr-
skarinna Louhi tyckas häntyda åt samma håll.
Likasom Norrmännen och Svenskarne i vester lade Kvenernas
forna område under sitt välde, begynte äfven Novgoroderna och
de öfriga Ryssarne under loppet af 12:te seklet intränga öfver
Stammen "Hiite" anses af Lönnrot vara densamma som i ordet "seid".
öfver*. anm.
DE VINSKA STAM.MAU.Ni; I FIM.AXD. 15
skogssträckan till Bjarmaland (Sawolotshien). På det ställe,
der Jug infaller i Suhhona, grundlades vid denna tid en stad,
benämnd Ustjug, som snart riktade sig genom sin handel, och
en från Novgorod utgången koloni nedsatte sig redan år 1174
vid Wjatka, läggande Wotjakerna under sitt välde. Sålunda
hade nu Bjarmernas gamla handelsväg råkat i Ryssarnes våld;
deras forna rikedom och välstånd förstördes och i och med
detsamma upphörde äfven vikingarnes färder till Bjarmaland
(deras sista besök var år 1217). Det under Novgorod skatt-
skyldiga området sträckte sig nu längs Suchona och Wytshegda
till Syrjänernas land ända till trakterna af Petschora, och fastän
år 1187 ett upplopp omtalas på detta område, då uppbörds-
männen vid Petschora och i Sawolotshien mördades, så utvid-
gades dock Ryssarnes kolonisation ,m.er och mer. Men sjelfva .
Karelarne vid Dvina och hafskusten synas dock ihärdigt och
länge försvarat sin frihet, och först vid början af 14:de år-
hundradet hade Novgorodernas välde utbredt sig till D vina-
flodens mynning.
4. De finska stammarne i Finland.
De finska stammar, som hade inflyttat till trakterna vester
om Ladoga, och än vidare längs Finska vikens norra strand
ända till Östersjön, tagande sålunda i besittning den så kallade
Finska halfön (Suomen niemi), äro vigtigast för historien; ty
af dem har det nu varande Finska folket uppstått, den enda
gren af denna stam, som förmått tillkämpa sig sjelfständig
bildning och en politisk ställning. Vid tiden för deras första
invandring hit, under loppet af 8:de och följande sekler, voro
likväl dessa stammar i föga och äfven då oftare fiendtlig, än
.änskaplig beröring med hvarandra, under beständiga tvister
om eganderätten till det land, som de voro i begrepp att taga
i besittning. Karelarne, hvilka nedsatte sig i trakterna vester
och nordvest om Ladoga, utbredde härifrån längs Saimas södra
kuster och Finska viken sin kolonisation till de vestliga öde-
markerna och sålunda uppstodo af dessa utmärker vestra Kare-
lens trenne härader: Äyräpää, JääsJcis och Savo. De Egentliga
16 FINLANDS HISTORIA.
Finnarna och de Egentliga Tavasterna, hvilka på sin vandring
mot vester hade följt landsträckan mellan Ladoga och Finska
viken, trängdes härunder bort från detta område eller blandade
sig med Karelarne. Finska vikens innersta del fick deraf
namnet Kyrialabotn eller Karelska viken, alldenstund Karelarne
herskade i dessa nejder. Men Karelarnes hufvudsäte var syn-
barligen vid Wuoksens utlopp, der äfven sannolikt de finska
runornas Kalevala torde varit beläget. I så fall skulle det Pohja
eller Sariola folk, öfver hvilket Kalevafolket efter många strider
slutligen behöll segern, vara att sökas på norra stranden af Ladoga.
Under det Karelarne sålunda nedslogo sina bopålar, begåfvo
sig de Egentliga Finnarne längs hafskusten till sina nuvarande
boningsplatser, qvarlemnande på sin väg mångfaldiga spår af
kolonisation såväl i trakterna af Kymmene elf, som ock i det
nu varande Nyland. Trakterna af Aurajoki och Rauma ända
till Kumo elf togos nu i besittning af denna stam och namnet
Satakimta, som uppkommit vid loppet af sistnämnde flod, be-
visar, att inbyggarne bildat något slags ordnadt samhälle. Sist
af alla hafva de Egentliga Tavasterna inflyttat till Finland. De
följde den af Egentliga Finnarne anvisade vägen, gingo öfver
Kymraene-elf och togo i besittning området söder om Päijäne
och Wanajavesi sjöar, införlifvande med sig de qvarlefvor af
Egentliga Finnar och möjligen äfven Karelare, som derstädes förut
hade nedsatt sig.
Endast den sydligaste delen af Finland hade sålunda
blifvit koloniserad, ehuru dock naturligtvis alla dessa stammar
genast begynte utvidga sina områden mot norr. Norr om det
finska området fans kanhända ännu spridda qvarlefvor af det
forna Hiisi-folket, men hufvudsakligast voro dock dessa nejder
befolkade af Lappar, hvilka lifhärde sig med jagt, fiske och
renskötsel. Sådana ortnamn, som "Lappvesi", "Lappträsk",
"Lapin-pitäjä" och många andra intyga, att detta folk äfven
varit bosatt i de sydligare delarne af landet vid tiden för Fin-
narnes första ankomst, och folksägnerna likasom också de histo-
riska urkunderna omtala vida senare Lappar i de inre delarne af
Savolaks och Tavastland. Det är mycket sannolikt, att alla de
finska stammarne hvar för sig togo skatt och byte af dessa
sina svagare bröder. De stora och fiskrika sjöarne i landets
nordligare delar lockade hvarje sommar Finnarne upp till utmar-
kerna, och under vinterns långa hvila torde de likaså besökt
DE FINSKA STAMMARNE I FINLAND. 17
dessa trakter, dels för att hemföra sin fångst, dels för att
taga skatt af Lapparne. Längst mot norden synas vid denna
tid Karelarne hafva ströfvat. De kommo, utgående dels från
trakterna af Dvina, dels från Ladoga-om rådet, till Bottniska vikens
nordligaste hörn och ända till Finnmarken och sammanträffade
der, såsom vi förut hafva sett, redan mot slutet af 9:de seklet
med Norrmännen. Sedermera finna vi dem ofta i strid med
Norrmännen och någon gång utsträckande sina ströftåg ända
till Halugaland.
Såsom ofvan är sagdt, förbundo sig redan tidigt Ladoga-
Karelarne med Novgorod, och de ryska krönikorna omnämna
dem ofta såsom deltagande i detta lands inre stridigheter.
Såväl för egen räkning, som ock för Novgorods voro Karelarne
ofta i fejd med Tavasterna, hvilka äfven från sina nya hem-
vist understundom oroade det Novgorodska området. Sålunda
förtäljes det, att Tavasterna år 1142 gjorde ett plundringståg
till trakterna af staden Ladoga; men året derpå hämnades
åter Karelarne med ett härtåg i Tavasternas eget land. Ar
1149 åter sägas Tavasterna tågat till Woternas land med en
krigshär af 1,000 man, så att Novgoroderna voro tvungna att
sända hjelp till dessa sina undersåtar. Men efter denna tid
fingo Tavasterna andra fiender i vester och af denna orsak
upphöra för någon tid krigen med Ryssland.
Om de Egentliga Finnarnes äldsta öden ha ej några säkra
underrättelser blifvit bevarade. Endast det kunna vi antaga
för gifvet, att denna stam från första början varit i strider
med Svenskarne, hvilka förmodligen redan vid denna tid togo
Åland i besittning. Utan tvifvel voro de Egentliga Finnarne
sjelfva, likasom deras närmaste stamförvandter i Estland, djerfva
sjöfarande, som med sina skepp företogo plundringsfärder till
de svenska kusterna. Men i Sverige gjorde man ej på denna
tid någon åtskilnad emellan dessa folk, utan de benämndes
med det gemensamma namnet Ester, d. ä. Österland ingår,
fastän detta namn sedermera öfvergick uteslutande på de nu-
varande Esterna (Wirolaiset). Äfven Tavasterna torde varit
inbegripna under samma namn, men då man sedermera började
göra åtskilnad emellan dem, benämnde man dem Taiv-Ester
eller Tavaster. Om Karelarnes sjöfärder kommer att talas först
Finlands historia. 2
18 FINLANDS HISTORIA.
i nästa tiderymd ; men deras stamförvandter Kurerna vid kusten
af Kurland, hade redan tidigt förskattat sig ett fruktadt namn
på Östersjöns vidsträckta vatten.
5. Finnarnes seder och inrättningar.
Det som redan från äldsta tider skilde Finnarne från
deras närmaste stamförvandter Lapparne var, att de idkade
jordbruk och boskapsskötsel, hvilka näringar förutsätta någor-
lunda fasta boningsplatser. Den tid, då den lappska kotan
äfven var Finnarnes bostad *), hör icke mera till historiens
område; ty språkets äldsta ordförråd antyda redan något slags
jordbruk och stadigvarande bostad. Af sädesslagen voro Jivete
och horn och af andra odlade växter rofvor och linet hos
Finnarne tidigast kända. Den ursprungliga åkerbruksmetoden
var svedjebruket, jämte hvilket boskapsskötsel, jagt och fiske
bedrefvos såsom binäringar. Äfven biskötseln tyckes varit
Finnarne bekant från äldsta tider och idkades förmodligen i
större omfång vid deras gamla boningsplatser, än sedan de
inflyttat hit. Då Finnarne från trakterna af Wolga hade
dragit sig till Ladoga-stränderna och der kommit i en närmare
beröring med Götherna, Lithauerna och Slaverna, uppstod
naturligtvis emellan dessa folk och Finnarne en mångfaldig
vexelverkan, hvars spår man äfven kan uppvisa i hvarderas
språk. Till de förra näringarna kom nu en vidsträcktare
handelsrörelse och skeppsfart, såsom vi redan förut hafva sett.
Först sedan de inflyttat till sina nu varande boningsplatser,
kunde de vinna en stadigare odling; deras samhälle blef då
ordnadt och äfven poesin erhöll sin egendomliga gestaltning.
Det är ej alltid lätt att afgöra, hvilka bildningselement härvid
voro ursprungligt finska och hvilka lånade ; ty ett folk utveck-
las och förädlas först genom beröringen mect andra nationer.
Isynnerhet var det den utvidgade handelsrörelsen, som
på de nya boningsplatserna bragte Finnarne i en lifligare
beröring med främlingarne. Den handel på Österlandet, som
ifrån trakterna af Wolga drog sig till Dvinas mynning, torde
*) Finska ordet koti = hem, härledes från ordet kota. Ofvers.
FINNARNES SEDER OCH INRÄTTNINGAR. 19
derifrån hafva sträckt sig äfven till Ladogas stränder. Men
detta var ej den enda handelsvägen från Österlandet ; en ännu
större rörelse drog sig genom Novgorod samt längs Diina-
tloden. På sådant sätt kommo äfven arabiska silfvermynt till
Finland, Estland och Liffland. Det allmännaste bytesmedlet
var likväl skogsdjurens skinn, Finnarnes förnämsta utförsvara.
Deraf har ordet raha (penning), som ursprungligen betecknade
pelsverk, erhållit sin nu varande betydelse, och i sjelfva Nov-
gorod likasom äfven i Estland benämndes ett slags mynt nagater
(beslägtadt med ordet nahka, skinn). Den vestliga handeln
drefs för det mesta på Gottland, der staden Wisby samlade
sig omätliga rikedomar. Att Finnarne, som redan tidigt be-
gynte plöja hafvet på plundringståg, äfven sjelfva gjorde han-
delsfärder till länderna bortom hafvet, är utom allt tvifvel.
Men den mesta handeln gick likväl genom Gottländingarnes och
sedermera jöawse-förbundets händer, hvars fartyg landade vid
Finlands och Estlands kuster och, på sina färder till Novgoro-
derna genom Nevan och Ladoga, äfven besökte Karelarnes
område. Sålunda omnämnes Koivisto (Björkö) vid Karelens
strand såsom en känd handelsplats; namnet Tavasthamnen
§ syftar på samma sätt någon handelsplats vid Finlands södra
kust, och Aura-JoM eller Avarajoki (= den vida ån) synes
redan då varit bekant för köpmännen. Ännu större synes
handelsrörelsen varit i Estland, hvars rikligare alster erbjödo
en större tillgång på bytesvaror. Hvad slags varor det egent-
ligen var, som de utländske köpmännen hemtade till landet,
kan man ej närmare bestämma; men deribland var utan tvifvel
tinare väfnader, samt prydnader och delvis äfven vapen.
Likväl var Finnarnes egen industri redan vid denna tid någor-
lunda utbildad. Spanad och väfnad voro qvinnornas vanliga
sysselsättningar och sammalunda förfärdigade männen allmänt
sina redskap och vapen sjelfva. En hvar, som genom påfal-
lande skicklighet utmärkte sig i något yrke, erhöll heders-
namnet seppä (konstnär) ; men då jernets och de öfriga metal-
lernas bearbetning var den konst, hvari Finnarne från uråldriga
tider varit synnerligen förfarna, kom detta namn att hufvud-
sakligen beteckna en jernarbetare, smed. I Finland, hvars
sjöar gåfvo' jernmalm i ymnighet, var smideskonsten likasom
infödd, och finska svärd voro eftersökta så i Estland, som
äfven annorstädes. Äfven andra metaller, såsom koppar, silfver
20 FINLANDS HISTOBIA.
och guld, voro kända och i bruk ; men prydnaderna voro van-
ligen gjutna af brons, såsom de många återfunna fornsakerna
utvisa.
Finnarnes samhällsskick var, likasom alla fornfolks, grun-
dadt på slägt- och familjeförhållandet. Att hustrurna ofta
togos från främmande slägter, framgår ej blott ur de gamla
runosångerna, utan bekräftas äfven af andra beslägtade folkslags
exempel. Om någon med slägtens samtycke friade till en
jungfru, så måste friaren vanligen genom trenne prof visa sin
duglighet och derefter begåfva brudens familj med rika skänker.
Ur runorna framgår tydligen, att månggifte ej var i bruk; ty
såväl åt gudar som menniskor tillägges i dessa endast en
hustru, hemmets ordnare och herskarinna. Likaså kan man
se, med hvilken utomordentlig ömhet och aktning qvinnan blef
bemött. Moderskärleken och den vördnad, man bör bevisa
henne, är ett ständigt återkommande ämne för sången, och
ordet vaimo (qvinna), som ursprungligen betecknat hjerta,
är ett bevis på skärheten af den sedliga känslan. En slägts
talrikhet och magt hafva alltid medfört ett visst anseende;
men någon egentlig ståndsskilnad fans ej ibland de frie.
Endast trälarne, som dels köptes, dels kanske togos i krig,
befunno sig i en underordnad ställning, ehuru man förmod-
ligen icke gjorde någon synnerlig åtskilnad mellan dem och
de lönta tjenarne. Familjerna bodde tillsammans i byar och
bildade äfven vidsträcktare förbund, hvilka betecknades med
namnet hihlakunta. Vid allmänna sammankomster (keräjät)
rådslogs om krig och andra företag samt afgjordes inbördes
stridigheter. Ordet Sunta, som kanhända är af slaviskt ur-
sprung, synes hafva betecknat lag och rätt, och suntia var
lagens väktare och kanhända äfven i öfrigt samhällets tjenste-
man; ty ordet vero (utskylder) tyckes gifva vid handen, att
afgifter för gemensamma behof ej voro okända. Det är natur-
ligt att man uti krigstid valde en anförare och äfven under
freden, då man ju alltid åtminstone måste vara beredd pa
fiendtligt öfverfall, torde han haft något slags höfdingemagt.
Om ett ställe befästades (Unna = genom naturen eller men nisko-
verk svårt tillgänglig höjd), hvaromkring sedan en "linnakunta"
(slottssamfund) uppstod, så var dess höfding naturligtvis lika-
som hela områdets beherskare och öfverhufvud. Esterna, om
hvilkas samhällsinrättningar vi veta mera, än om Finlands,
FIN X ARNES TROLLDOM, SKALDEKONST OCH RELIGION. 21
hade ordnat sin styrelse ungefär på detta sätt. Äfven hos
dem var landet indelt i härader och i spetsen för dessa stodo
höfdingar, som hade träborgar till sitt förfogande; men deras
krigsförsamlingar kallades maja och landskapets uppbådade folk-
här benämndes maleva. Äfven hos Liverna och Kurerna var
förhållandet enahanda ; likväl synes styrelsesättet hos dem redan
hafva erhållit en fastare organisation, så att deras höfdingar
betraktades såsom konungar.
6. Finnarnes trolldom, skaldekonst och religion.
Jämte den styrande magten fans det äfven en annan
magt, som möjligen redan från början stod i närmaste samband
med den förstnämnda, nämligen trolldoms- eller siareförmågan.
Hos alla turanska folk har trolldomen varit i synnerligen stort
anseende; det var menniskans första försök att böja natur-
krafterna under sin vilja. Grunden för denna schamanism har
dock alltid varit antagandet af en allmagt, som styrer verlden,
fastän en mängd lägre naturmagter, såväl goda som onda,
gemensamt inverka på lifvets skilda områden. Besvärjarens
hufvudändamål är, att med de goda magternas bistånd till-
intetgöra verkningarne af de onda, och hos olika folk användas
härvid olika trollmedel. Hos lapparne var den med bilder
utsirade trolltrumman eller "Govadas" det instrument, hvar-
igenom trollkarlen förutsade kommande händelser, och den enda
öfverhet, som detta folk synes hafva egt, utgjordes synbarligen
af dem, som besutto den högsta siareförmågan. Möjligt är,
att förhållandet äfven hos Finnarne var enahanda: ty dessa folk
synas icke haft något skildt presterskap. Men hufvudmedlet
för Finnarnes trolldom var ordet och trollformeln, hvarigenom
naturmagternas innersta ursprung blottades och sålunda deras
onda inflytelser omintetgjordes.
På detta sätt kom sången att blifva det förnämsta medlet
för all trolldomskonst och diktningen erhöll till följe deraf stort
anseende. I högre grad än de andra finska stammarne ut-
märkte sig Karelarne häruti och uti Kalevala-r\mom&, som
först i våra dagar blifvit samlade ur folkets mun, hafva de
"2- FINLANDS HISTORIA.
bevarat det finska folkets äldsta gudasagor och fornsägner. Den
förnämste af Kalevalas ryktbara hjeltar, "gamle, trygge Väi-
nämöinen, den everldeliga sångarn", var på en gång uppfin-
naren af hantele och sjelf den kunnigaste sångaren, som stän-
digt satte en större lit till magten af sina ord, än till sitt
svärd. Likaså kämpade den "muntre Lemminkäinen", som
nog eljest ständigt var färdig gripa till svärdet, i sin strid
med Pohjola-folket först endast med sångens och visdomens
vapen; och Kullervo, den åt Ilmarinen till träl sålda "Kalervo-
s/men", förvandlade genom ord dennes hjordar till vargar och
björnar, hvilka sedan söndersleto Ilmarinens hustru. Deremot
användes Sampo, denna underbara "med brokigt lock försedda"
lyckobringaren, endast af Pohjola-Mket, fastän ingen annan
förstod sig på att förfärdiga densamma, än smeden Ilmarinen,
"den everldeliga hamrarn", uti Kalevala. Men sångens magt
tillhörde ej uteslutande Karelarne, Äfven Tavasterna tyckas
fordom hafva egt runor, och Esterna hafva omskapat dessa
fornsägner i en ny egendomlig gestaltning, hvars hufvudperson
är folkets nationalhjelte Kalevi Poeg (Kalevas son). Likväl
var Finland, till och med i Esternas tycke, trolldomens egent-
liga hemvist, och Kalevi Poeg utför sina bedrifter mera genom
sin oerhörda kroppsstyrka, än genom vishet. De sydliga stam-
raarne, Liverna och Kurerna, synas hafva lånat sina trollmedel
för det mesta från Lithauerna, och om deras sånger saknar
man äfven all kunskap. Äfven till Finland torde enstaka vid-
skepliga bruk och spådomskonster hafva inträngt sig såväl frän
Lithauernas som Slavernas forn-religion, som i allmänhet var
af en dystrare och hemskare karaktär än Finnarnes. Bland
annat äro orden Piru och Perkele, hvilka sedermera genom
kristendomen erhöllo sin nu varande betydelse af "den onde",
"djefvuleu", tagna ur dessa främmande folks gudalära.
Renare, än de flesta andra folk under deras hedniska
tid, hafva de till finska stammen hörande folken uppfattat
begreppet om en enda högsta Gud, som skapat verlden och
fortfarande styrer densamma. Detta urväsende, som var till
innan "vattnet skilde sig från luften, landet höjde sig ur
vattnet", kallades hos de Ugriska folken Toorom eller Numi
Tarom, hos Tschuvascherna Tora, hos- Esterna Taara, och hos
Lapparne Tiermes; och detta samma gudaväsende åsyftades
äfven ursprungligen med de finska stammarnes Jumala (Jub-
FINNARNES TROLLDOM, SKALDEKONST OCH RELIGION. 23
mel), fastän detta ord sedermera blef ett gemensamt epitet för
de flesta högre naturmagter. I dess ställe gafs uti de finska
runorna åt verldens styresman särskildt namnet Ukko (gubbe)
"öfver-guden", på samma sätt som Lapparne gåfvo honom
namnet Aije (äijä = gubbe) och Esterna Äike och Vana isa
(gamle fadren). I anseende till sin verkningskrets var han
icke blott "den, som herskar ofvau molnen", som styrde
Ukko's väder (åskvädret), utan han var äfven den allmagt,
från hvilken i hvarje svårighet och nöd den bästa hjelpen var
att förvänta. Han var äfven skaparen (luoja), af hvilken
urämnena hade blifvit skapade; men den synliga verldens
gestaltande hade han uppdragit åt Wäinämöinen och llmari-
nen, hvilka i den ursprungliga uppfattningen synas varit guda-
väsenden och Ukkos söner, fastän sången småningom gjorde af
dem menskliga varelser eller hjeltar. Båda hade varit be-
hjelpliga att "bygga luftens klara rymder, resa himlens höga
poster," och Ilmarinen, som hade "smidit himlens lock", synes
enligt sitt namn hafva varit luftens gud (ilma = luft). På
samma sätt hade Wäinämöinen för sin del skapat landet med
dess uddar och öar och derpå försett detta sitt nya verk med
träd och växter. Det var han som vårdade sig om det jor-
diska lifvet och den jordiska odlingen, uppfann sången och vis-
heten, och vid den nya lärans seger "for han bort till högre
rymder", men lemnade likväl sina sånger qvar "till en evig
fröjd för Finland".
Den tredje af Kalevala-hjeltarne, den "fjerranlängtande"
Lemminkäinen, synes ursprungligen varit den af Ukko tillsatte
hafsguden ; ty hans namn "Ahti" är egentligen detsamma som
"böljornas herres", Ähto.
På samma gång som dessa landets, luftens och vattnets
gudar förmenskligas i sången, frambragte folkets fantasi en hel
mängd nya gudar för naturens skilda områden. Men Ukko
eller Taara, "den himmelske fadren", qvarstod likväl såsom
den högsta guden och anropades äfven i krig (Esternas krigs-
rop: "Taar'avita" = Taara hjelp!). För öfrigt var verlden
full af "Naturens döttrar11 (Luonnottaret), hvilka hvar efter
sin skilda verkningskrets buro olika namn, såsom llmatar,
Päivätär, Knutar, Suvetar o. s. v. (luftens, solens, månens,
sommarens döttrar). Sjelfva jorden, allas vår moder, betrak-
tades såsom en qvinlig gudomlighet och benämndes: uAkka
24 PIKLANDS HISTORIA.
(= gammal qvinna) den under jorden boende". Deremot ner-'
skade i vattnet ett gudapar, nämligen den rika skatter egande
AJito, "hafvets herre vassbeskäggad" och hans i skum-mantel
höljda värdinna Wellamo, "vattnets moder, med den vassbe-
täckta barmen", samt en stor mängd Vattnets döttrar, Ahtis
och Wellamos barn. Äfven i ödemarken, i det ljufva Metsola
(skogshemmet) herskade en gudafamilj, nemligen Tapio, "skogens
gyllne konung", hvars binamn var Kuippana "den brunskägg-
yfvige" och hans maka MimerJcki eller MieliJcki "Metsolas vak-
samma värdinna". Detta äkta par bodde i sin borg af gran-
ris, herskande öfver skogens talrika villebråd och öfriga rike-
domar och man anropade dem såsom gifvande honung och
jagtlycka, och såsom boskapens beskyddare på sommarbetet.
En hel skara af Tapios tjensteandar besörjde göromålen i det
1 jufliga Metsola ; särskilt nämnas Tapios son Nyyrikhi med sin
blåa mantel och Tapios finfållade döttrar Téllervo och Tuulikki.
Andra gudamakter äter vakade öfver lifvets olika områden.
KeJcri gaf lycka åt boskapen, Pellervoinen var årsväxtens
vårdare, Teppo var den vägfarandes beskyddare och Sukka-
mieli var kärlekens gudinna, andra att förtiga. Nästan hvarje
förhållande i naturen hade sin skyddsande och till och med
menniskorna hade skilda haltiat (vårdare, Lapparnes Saivot).
Bland onda andar nämnas Lempo, Hiisi, och Syöjätär m. fl.
Det rike, der de döda samlades, var enligt Finnarnes
föreställning beläget under jorden och kallades Manala eller
Tuonela. Det var en dyster trakt, som Tuonis svarta elf
skilde från de lefvandes område, och der den stränge, oblid-
kelige Tuoni eller Mana bodde med sin familj och sina
tjensteandar. Föröfrigt ansågs lifvet der vara nästan ena-
handa, som på jorden, blott mycket dystrare. Derför gafs
åt den aflidne redskap och vapen med i grafven, och Bjar-
merna lade dit äfven penningar ibland mullen.
På hvad sätt Finnarne dyrkade sina gudar, är endast
ofullständigt bekant. Lapparne uppstälde åt sig bilder af trä
eller sten (Seidat), i hvilka de trodde skyddsandarne hafva
sitt tillhåll. Likaså sägas Esterna hafva haft bilder, och
äfven Karelarne i Bjarmaland synas haft Jumalas bild upp-
stäld i en helig lund. Men i allmänhet skådade Finnarne
sina gudar i sjelfva den lefvande naturen, och icke i till-
verkade bilder. Sjelfva gudstjensten bestod dels i böner, dels
EINNARXES TROLLDOM, SKALDEKONST OCH RELIGION. 25
i offer eller "gåfvor". Sålunda sägas Esterna slagtat oxar
och andra boskapsdjur åt sina gudar; men Finnarne hemburo
isynnerhet åt Ukko sina gåfvor (Ukon vakat == Ukkos skäppor),
utsättande dem på höga bergåsar. Föröfrigt synas Finnarne
vördat heliga lunder, äfvensom enskilda träd och källor, i
hvilka de trodde gudomen bo. Bland deras fester nämnas
Ukon malja (Ukkos skål) vid vårsådden, Sänkiäiset eller
Willaivuonan juhla (unglams fest) efter skördetiden, och
Kekri, till boskapsskötselns skyddsandar, på senhösten.
II. Den svenska eröfringens tidehvarf.
1157—1323.
1 En blick på, Kristendomens utbredning till de nordliga Uinderna.
I det föregående hafva vi sett, huru som Finland och de
stammar, som med första odlingens rätt togo det samma i be-
sittning, först sent blefvo synliga i historien. Orsaken härtill
var detta lands synnerligen aflägsna läge, fjerran borta från
de områden, der mensklighetens stora bildningsarbete hittills
hade försiggått. Der borta i söder hade äfven kristendomen
redan verkat ett helt årtusende och i menniskornas hjertan
inplantat renare begrepp om detta och det tillkommande lifvet,
samt under sina vingar samlat nationerna likasom till en enda
stor familj. Ifrån det forna romerska kejsardömet hade läran
om evangelium utbredt sig emot norden och närmade sig nu
äfven till Finland på tvenne skilda vägar. Redan år 829
hade munken Ansgarius begifvit sig från Frankernas rike till
de skandinaviska länderna och utsått kristendomens första frön
i Sverige och Danmark; men tvenne århundraden hunno för-
flyta, innan den nya läran i dessa länder behöll segern öfver
Odins krigiska religion. På det andra hållet hade det gre-
kiska kejsardömet vinnlagt sig om kristendomens utbredande
bland de slaviska folken, och år 1000 hade slutligen det ryska
riket utbytt Perun's dyrkan mot kristendomen. Då det ll:te
seklet nalkades sitt slut, hade sålunda de finska folkens när-
maste grannar i öster och vester emottagit denna allmänna
eller, såsom det hette, katolska verldsreligion, och det åter-
stod blott den frågan, från hvilken sida Finnarnes omvändande
nu borde verkställas.
K KISTKN DOMENS UTHKKDNING I NORDENS LÄNDliK. 27
Denna sak var ingalunda likgiltig; ty katolicismen i
öster och i vester hade redan söndrat sig till tvenne skilda
kyrkor, mellan hvilka olikheten mindre grundade sig på tros-
satserna, än på deras skaplynne i öfrigt. Den orientaliska
eller grekiska kyrkan hade redan tidigt stelnat uti kejsar-
dömets oficiella former och led af ett visst mattighetstillstånd,
som hade ett svalare intresse för missionsverksamheten till
naturlig följd. Sålunda hade äfven Ryssarne, ehuru de sjelfva
antagit kristendomen, ännu icke begynt utbreda den nya läran
ens till de folk, som betalade skatt åt dem eller voro deras
bundsförvandter. Af denna orsak råkade de finska folken,
hvilka hittills stått i nära beröring med östern, att komma
under vesterländskt inflytande. Öfverhufvud taget ådagalade
den vesterländska eller romerska kyrkan, till hvars öfverhufvud
biskopen i Rom eller Påfven hade upphöjt sig, en större och
kraftigare lifsverksamhet, i det den beständigt sökte nya for-
mer för sitt troslif. England, Tyskland och Skandinavien,,
äfvensom Ungern, Böhmen och Polen, hade redan efter hvar-
andra slutit sig till den vesterländska kyrkan, då omvändelse-
ifvern fick förnyad näring genom den våldsamma rörelse, som
blifvit känd under namnet korstågen. Striden om Kristi graf
gaf upphof åt äfven andra korståg mot de europeiska folk.
som ännu vandrade i hedendomens mörker, och till ordets
utbredande började man begagna verldsliga vapen. Det var
just dessa nya idéer, som slutligen under korstågens tidehvarf
föranledde påfvedömet att utbreda sitt välde äfven till Öster-
sjöns ostligaste kuststräckor.
Omvändelseverket begynte likväl allra först vid Östersjöns
sydligaste kusttrakter, hvarest de slaviska Wenderna (från Elbe
till ^'eichsel) och de lithauiska Preussarne (från Weichsel till
Niemen) allt ännu höllo sig till hedendomen. År 1120 hade
Polens konung förstört afgudabilderna i Pommern och under
de följande årtiondena utrotade nordtyska och danska furstar
hedendomens sista qvarlefvor i Obotriternas land i Mecklen-
burg och på ön Riigen. Vid denna tid började det tyska
elementet på detta område undantränga den vendiska nationa-
liteten, och år 1143 grundlades staden Lubeck, hvarifrån seder-
mera den tyska handeln skulle komma . ' utbreda sig öfver
hela Östersjö-området. Tyska köpmän hade äfven vid denna
tid begynt nedsätta sig uti Wisby på Gottland, och äfven
28 FINLANDS HISTORIA.
Bremens handelsflottor hade seglat genom sundet in i Öster-
sjön. Det var likasom en ny verld, som sålunda öppnade sig
för samfärdseln. Ar 1159 funno tyska köpmän för första
gången Dvinaflodens mynning och begynte der drifva handel
med Liverna. Dessa länder voro likväl icke härförinnan all-
deles obekanta för handeln; ty Skandinaverna hade såväl i
krigiska som fredliga värf ofta besökt dessa nejder. Men i
spåren på den tyska handeln följde snart tysk missionsverk-
samhet, hvartill enligt denna tids föreställningssätt äfven hörde
krigisk eröfring. Huru som Liffland och sedermera äfven Ester-
nas område på detta sätt kom under Tyskarnes välde, komma
vi snart att få se. Men derförinnan var redan från svensk
sida det första korståget till Finland företaget och härigenom den
första grunden lagd till den andliga kultur, genom hvilken det
finska folket skulle ledas in på en helt ny historisk utvecklingsbana.
2. Erik den heliges tåg till Finland. S:t Henrik och hans
efterträdare. ^
I Sverige hade ännu ända till slutet af ll:te århundradet
kampen mellan kristendom och hedendom pågått, och Wester-
göthland, der den nya läran blifvit befästad, skilde sig från
Svealand, som ännu höll sig till Odins dyrkan, och bildade
ett eget rike. Men derunder bedrefvo flere, för det mesta
anglosachsiska missionärer, ifrigt sitt omvändelseverk bland
Svearne, och i början af 12:te seklet blef kristendomen äfven
der den segrande. Likväl fortfor den gamla oenigheten emellan
Götherne och Svearne. Ar 1134 hade Sverker I blifvit konung
öfver hela Sverige. Men Svearne blefvo förbittrade deröfver,
att han för det mesta vistades i Göthaland, och valde till sin
konung Erik IX, hvars fader säges varit en "god och rik
bonde", men hvars moder var af kunglig slägt. Sedan Sverker
dött år 1156, kom hela riket under Eriks välde. Men seder-
mera inträffade det att regeringen under loppet af ett sekel
turvis gick öfver till medlemmar af hvardera slägten, likväl
icke till följd af någon öfverenskommelse, utan genom krigs-
lyckans slump.
ERIK EES HELIGES TAG TILL FINLAKD. 29
Vid denna tid besöktes, år 1152, Sverige af en påflig
legat, kardinalbiskopen Nikolaus af Älbano, en man af anglo-
sachsisk härkomst, hvilken två år senare sjelf besteg påfve-
stolen under namnet Hadrianus IV. Hans besök i Sverige
afsåg detta lands närmare förening med den katolska kristen-
heten, och bland annat bestämdes nu att den s. k. Peters-
penningen, genom hvilken afgift vesterlandets folk erkände
biskopens i Rom andliga öfverhöghet, skulle utgå äfven från
Sverige. Men på samma gång Sverige sålunda införlifvades
med den katolska kyrkan, torde kardinalen äfven hafva upp-
manat konung Erik att företaga ett korståg mot de hedningar,
som på sina sjöröfvarfärder plundrade rikets kuster. Sedan
han blifvit påfve, förnyade han förmodligen denna sin uppmaning.
Den man som vid denna tid var biskop i Upsala, vid namn
Henrik, var likasom påfven hemma från England och anses
äfven hafva uppeggat konungens religiösa nit. Då derför Erik
hade befästat sitt välde i eget land, samlade han år 1157 en
korshär och seglade öfver hafvet till Finland, förande med
sig biskop Henrik och andra prester. För öfrigt äro under-
rättelserna om detta tåg mycket bristfälliga. Man anser, att
korshären landade vid Auraåns mynning, der möjligen redan
förut en handelsplats fans, såsom äfven namnet Turku (= torg),
Åbo, synes utvisa. Nu erbjöds åt Egentliga Finnarne kristen-
dom och fredsförbund; men den påtvingade gåfvan behagade
dem icke. Finnarne, hvilka i krigskonst voro betydligt under-
lägsna korshären, blefvo besegrade i flere drabbningar och
tvungos att undergå dopet. Den gudfruktige konungen säges
blifvit djupt rörd, då han såg de fallna fienderna, som utan
dop hade gått till evigheten; men de öfverblifna kallade han
till sig, och en fornsägen omtalar, att biskop Henrik döpte
dem uti Kuppis källa nära det nu varande Åbo. Möjligt är,
att till kristendomens betryggande i detta land redan nu Åbo-
hus uppbygdes på den s. k. Aniniemi udden vid Aura-åns
mynning. Men konungen och större delen af korshären åter-
vände redan samma höst till Sverige och qvarlemnade biskopen
att med sina prester fortsätta verket.
Biskop Henrik tyckes hafva bedrifvit sitt omvändelseverk
utöfver hela det område, som innehades af Egentliga Finnarne,
och han säges äfven hafva predikat ända i Kumo. På dessa
färder gick han sin död tillmötes redan följande vinter år
30 FINLANDS HISTORIA.
1158, då en ansedd bonde, Lalli eller Lallo, mördade honom
pä isen af Kjuloträsk. Martyrens lik fördes till Xousis, der
Finlands första moderkyrka uppbygdes, och den finska kyrkan
vördade honom derefter som sitt skyddshelgon, samt firade
hvarje år den 19 Januari en fest till åminnelse af hans död.
Några år senare fann äfven Erik sin död i Upsala, och blef
han derefter upphöjd till Sveriges skyddspatron.
Huru som föröfrigt efter biskop Henriks död den finska
kyrkans angelägenheter blefvo ordnade, derom är ej mycket
ordadt i krönikorna. Såsom hufvudmän för kyrkan nämnas
först en Rodalf (1158 — 1178) och efter honom en Folkvinus,
båda af svensk härkomst. Men dessa lära ännu ej varit
egentliga, af påfven faststälda biskopar, utan snarare missio-
närer, dem Upsala-biskopen, som sjelf ar 1164 blef upphöjd
till Sveriges erkebiskop, hade tillsatt. För öfrigt är det an-
tagligt, att de främmande predikanternas undervisning inom
kort uppfostrade äfven inhemska predikanter och att den nya
läran sålunda allt mer och mer blef hemmastadd bland folket.
Då kristendomen i början af det följande seklet begynte ut-
bredas bland Esterna, anträffas bland missionärerna derstädes
äfven en finsk man, vid namn Peter Kaihhivalta. Men detta
är också det enda vitnesbörd, som vi hafva om den finska
kyrkans inre lifsverksamhet under hennes första tider. I all-
mänhet synes sjelfva folket envist och hårdnackadt sträfvat
emot att böja sig under den nya lärans och det främ-
mande öfvervåldets ok. En påflig bulla från år 1171 — den
första, i hvilken den nya finska kyrkan omnämnes — säger,
att till den påfliga stolen framträngt klagomål, hurusom Fin-
narne ständigt, då deras fiender ansätta dem, sluta sig till
Svenskarne, lofva fasthålla vid kristendomen och begära lärare,
men sedan fienderna dragit sig tillbaka, åter genast alfalla och
begynna förfölja sina predikanter. Hvilka dessa Finnarnes
fiender voro, uppgifves icke; men af öfriga tilldragelser på
denna tid kan man sluta, att Ryssarne och deras bundsför-
vandter, Karelarne, genom täta plundringståg försökt störa
Egentliga Finnarnes omvändelse.
Emot dessa fiender hade nämligen redan år 1164 från
finska kyrkans sida ett slags korståg blifvit företaget, såsom
de ryska krönikorna omtala. Svenskarne hade vid detta till-
fälle med 55 skepp seglat genom Nevan emot staden Ladoga,
KORSTÅGEN TILL LIFELAND OCH ESTLAND. 31
men blefvo tillbakaslagna. Detta tåg, som är Svenskarnes
första krig med Ryssland, torde likväl icke utgått från den
svenska regeringen, utan lärer blifvit åvägabragdt af de andlige
och några enskilda korsfarare. Men Ryssarne och deras bunds-
förvandter glömde å sin sida ej att utkräfva hämnd. År
1178 gjorde Karelarne (krönikan säger: "Kuronerna") ett infall
på den finska kyrkans område, bortförde Rodulf i fångenskap
och dödade honom. År 1186 gjorde^ Novgoroderna ett plundrings-
tåg till Tavasternas land; ty till det gamla hatet sällade sig
nu fruktan, att äfven Tavasterna skulle gifva sig under Sven-
skarnes välde. Anmärkningsvärdast är dock det tåg, som
Karelarne år 1187 företogo till sjelfva Sverige. Med en stor
flotta seglade de in i Mälaren, förstörde staden Sigtuna, dödade
erkebiskopen i Upsala och togo stort byte. Det är utom allt
tvifvel, att detta tåg hade blifvit företaget på Novgorods för-
anstaltande, ty Novgorodernas hat var nu så stort, att de för
flere år afbröto sin handel med Gottland och hela vestern.
Härunder gjorde de åter år 1191 i förening med Karelarne
ett nytt plundringståg mot Tavasterna, och år 1198 sägas
Novgoroderna inträngt på finska kyrkans område och uppbränt
Abo stad, hvars namn nu för första gången namnes i historien.
Det är möjligt att den finska kyrkans öfverhufvud, Folkvinus,
härunder ljöt döden, ty hans dödsår finnes ej annorlunda upp-
gifvet. Men så mycket är klart, att den unga finska kyrkan
härefter för en lång följd af år kom i svårt lägervall.
Låtom oss härunder kasta en blick på den nya lärans
utbredande bland de beslägtade folken söder om Finska viken.
3. Korstågen till Liffland och Estland.
Först fjorton år efter Erik den heliges tåg började man
tänka på Esternas omvändande. Påfven Alexander III hade
då (år 1171) uppmanat konungarne i Danmark, Sverige och
Norge till ett korståg emot dessa djerfva sjöröfvare och till
och med på förhand utnämnt en biskop åt dem. Men ehuru
vid slutet af seklet äfven några tåg gjordes till Esternas land,
så kom dock ingen kyrka derstädes till stånd. Med större
82 FINLANDS HISTORIA.
framgång hade omvändelseverket begynt bland Liverna vid
Dynas mynning. En munk ifrån Holstein, vid namn Meinhard,
hade år 1186 i sällskap med köpmän kommit till dessa trakter
och begynt fredligt predika tron, samt bygde den första kyrkan
i Uexkiill. Hans tioåriga verksamhet synes ej varit förgäfves,
om han också fick utstå mycken vedermöda och mycket mot-
stånd. Men hans efterträdare Berthold grep till , våldsamma
medel och ljöt döden i ett slag med Liverna år 1198. De
nydöpte borttvättade då dopet från sina hufvuden i strömmen
och Meinhards hela verk var förstördt.
Efter Berthold utnämndes en kanik från Bremen, vid
namn Albert, till Livernas biskop; han kom år 1200 med en
talrik korshär till Dunas mynning och tvang Liverna att åter-
vända till tron och lydnaden. Han anlade staden Riga till
biskopssäte åt sig, försedde densamma med tyska innevånare
och stiftade år 1202 Svärdsorden, hvars medlemmar helgade
hela sitt lif åt Lifflands omvändande. Alberts bemödanden
åsyftade icke allenast kristendomens utbredande, utan han ville
äfven i och med detsamma grunda ett biskopligt furstendöme,
som blott skulle erkänna påfvens och tyska kejsarens öfver-
höghet och från Tyskland rekrytera sitt ridderliga adelsstånd.
Liverna, som märkte detta, gjorde gång på gång uppror; men
deras tapperhet förmådde ingenting uträtta emot Tyskarnas
bättre vapen och krigskonst. Dessutom herskade oenighet
emellan infödingarne. Letterna, hvilka bodde i det inre af
landet och hittills hade lidit stort förtryck såväl af Esterna,
som af Liverna, underkastade sig gerna Tyskarnes välde och
begagnade sig nu af tillfället att hämnas på sina gamla fiender.
Sålunda begynte år 1208 från Letternas och Svärdsrid-
darnes sida ett häftigt religionskrig emot Esterna. Men
Esterna voro ett ännu mera krigiskt folk än Liverna och för-
svarade sig länge och tappert. Fasta landets Ester, hvilkas
förnämsta anförare var den tappre Lemmitty, uppbådade en
här af tusentals ryttare, och Esterna på Ösel, hvilka likasom
Kurerna i söder voro mägtiga till sjös, oroade med sina flottor
fienden ända i hjertat af den Liviska kyrkans område. Men
dessa hjeltemodiga sträfvanden saknade nödig enighet, och till
råga på olyckan försökte äfven Ryssarne just vid denna tid
utbreda sitt välde öfver Estland. Sålunda ansatta från flere
håll, började Esterna slutligen duka under och i det stora
KORSTAGEN TILL LIFFLAND OCH ESTLAND. 33
slaget vid Fellin, der Lemmitty stupade, behöllo Tyskärne
segern, år 1217. Men Esternas mod var ej ens då brutet,
och Ryssarne, som nu lagt trakterna kring Dorpat under sitt
välde, lofvade dem hjelp mot den vesterländska kyrkan. Detta
nödgade åter biskop Albert att söka nya bundsförvandter till
sitt krigiska omvändelseverk.
På denna tid hade Danmarks magt stigit till en bety-
dande höjd. Valdemar II Seier, dess dåvarande konung, hade
vid sin tronbestigning emottagit länshyllning af alla furstar och
städer längs de vendiska kusterna och det var hans afsigt
att utsträcka sitt välde äfven till Preussen, Liffland och Est-
land. I denna afsigt hade han redan år 1206 gjort ett kors-
tåg till Ösel och fyra år senare ett annat dylikt till Preussen,
fastän dessa företag icke buro några varaktiga frukter. Men
på biskopens i Riga uppmaning beslöt han att ånyo taga ihop
med Esternas omvändelse och seglade om våren 1219 med en
ansenlig flotta in i Finska viken och landsteg vid ett ställe,
benämndt Linda-nisa, der enligt fornsägnerna Kalevas maka
Linda hade upprest en väldig grafhög öfver sin makes . lik.
Med föga besvär intogs Esternas derstädes uppförda befästning,
och Danskarne begynte i dess ställe uppbygga en ny borg af
sten, som fick namnet Reval. Den 15 Juni gjorde Esterna
helt oförmodadt ett häftigt anfall emot konungens läger och
kunde blott med största ansträngning drifvas tillbaka. Der-
efter återvände Valdemar till Danmark, qvarlemnande besätt-
ning och missionärer uti sitt nya slott. En del af fastlandets
Ester döptes i all hast, dels genom presternas i Riga, dels
genom Danskarnes föranstaltande, fastän dessa begge partiers
inbördes afund var mycket hinderlig för missionen. På Ösel
deremot var hedendomen ännu okufvad och den nära belägna
vestkusten hörde till samma förbund. Om våren 1220 kom
svenska konungen Johan Sverkersson till denna kust och be-
mägtigade sig slottet Leal, derifrån svenska prester begynte
lägga grunden till ännu ett tredje rike och en tredje kyrka.
Men så snart konungen aflägsnat sig, skyndade Öselboarne sig
dit och förstörde hela det svenska nybygget. Följande vår
kommo Ösels krigarskaror ända fram för Reval och belägrade
Danskarnes slott i två veckor med väldiga bål, som de upp-
tände rundt omkring staden. Deras företag lyckades likväl
icke, utan gaf blott danska konungen anledning till ett nytt
Finlands historia. 3
34 FINLANDS HISTORIA.
korståg, som nu hade till mål Ösels eröfring. Om sommaren 1222
landade Valdemar der med en väldig krigshär, begynte upp-
bygga ett slott och bestod en svår strid med öboerna. Efter
konungens afresa intogo dock dessa slottet och jämnade det
med jorden.
Denna lysande seger tände på nytt upprorets låga bland
lästa landets Ester. Presterna och de andra främlingarne an-
tingen dödades eller togos till fånga, de flesta slott intogos
och en rysk här, som blifvit kallad till hjelp, begynte i för-
euing med infödingarne belägra Reval. Vid samma tid (år
1223) hade Valdemar i eget land fallit i sina fienders händer,
och då var det äfven slut med Danmarks korta glansperiod.
Men Esternas frihetskamp fick ej något lyckligt slut. Rys-
sarne öfvergåfvo dem åter och biskopen i Riga med sina
korsriddare lyckades slutligen att kufva upproret. Just vid
denna tid besökte påflige legaten Vilhelm (sedermera kardinal-
biskopen af Sabina) dessa länder, för att ordna deras kyrkliga
och politiska angelägenheter, och uppmanade på samma gång-
till ett slutligt underkufvande af Ösel. Till följd deraf gjordes
nu från Riga i Januari 1227 ett stort korståg öfver isen till
Ösel, hvars innebyggare ändtligen tvungos att antaga kristen-
domen. Sjelfva Reval och hela det danska området kom
samma år för en tid i Svärdsordens besittning; men derefter
gjordes den öfverenskommelse, att de nordliga Esterna (det nu
varande Estland) gåfvos åt Danskarne, men Ösel och de syd-
liga Esterna (norra delen af nu varande Liftland) blef under
Svärdsorden. I hvardera området råkade befolkningen i ett
tungt slafveri, som alltsedan har tryckt densamma i 600 år.
Livernas och Letternas öde var ej stort bättre; men de
förstnämnda hafva under tidernas lopp helt och hållet uppgått
i de senare. Äfven Kurerna nödgades år 1230 och 1231
emottaga kristendomens ok. Äfven för dem hade frälsningens
religion endast slafveri och nationel undergång till följd, och
af hela folket finnes nu ej mera qvar, än några tusen personer.
FINSKA KYRKAN UNDER BISKOP THOMAS TID. 35
4. Finska kyrkan under biskop Thomas tid.
Under det man sålunda stred och kämpade på södra
sidan om Finska viken, synes kristendomen i Finland stått
nästan på branten af sin undergång, fastän de underrättelser
man har om dessa tider äro mycket bristfälliga. De första
årtiondena af 13:de seklet förflöto nästan i fullkomlig tystnad,
hvartill orsaken förmodligen är att söka i kyrkans förfall. I
Sverige stredo Sverkerska och Erikska ätterna nästan utan
uppehåll och fördenskull kunde naturligtvis detta lands mägtige
icke egna någon synnerlig uppmärksamhet åt Erik den heliges
unga plantering vid Auras mynning. Endast påfvarne i Rom
behöllo denna aflägsna, nyanlagda kyrka i godt minne. Ett
bref af Innocentius III från år 1209 till erkebiskopen i Lund,
som var de nordliga ländernas primas, omnämner, att det till
kristendomen omvända Finland (Egentliga Finland) till följd af
dess innevånares hårdnackenhet och det kalla klimatet har
svårt att finna en man, som vore villig att emottaga det lediga
biskopsembetet, hvarför påfven ger sitt bifall dertill, att en
utom äktenskapet född, men för öfrigt till sina seder och sin
ålder stadgad man, hvilken redan någon tid predikat derstädes,
insattes uti i fråga varande embete. Hvem denne man må varit,
namnes ej desto närmare, och ännu sex år senare synas den
finska kyrkans angelägenheter allt ännu vara lika oordnade.
År 1216 skrifver samma påfve till Sveriges då varande konung,
Erik Knutsson (som var Erik den heliges sonson) och ger
honom den apostoliska bekräftelsen på besittningsrätten till
"det land, som hans föregångare ryckt undan hedningarnes
våld", och ger sitt bifall, att derstädes efter behof tillsätta en
eller två biskopar. Erik dog likväl ännu samma år, och hans
efterträdare, Johan Sverkersson, som gjorde det ofvan om-
nämnda korståget till Estlands kuster, tyckes icke egnat någon
omsorg åt Erik den heliges verk. Men den finska kyrkan
hade emellertid fått en ny herde, som med outtröttlig ifver
sökte förbättra, hvad som af svenska regeringen blifvit för-
summadt. Denna man var engländaren Thomas, dominikaner-
munk och förut kanik vid Upsala domkyrka.
Egentligen hade den katolska kyrkans andliga magt vid
denna tid uppnått en sådan höjd, att den ej synes haft behof
36 FINLANDS HISTORIA.
af den verldsliga magtens bistånd; ty mot lönen af syndernas
förlåtelse strömmade kristna stridsmän hoptals att tjena kyrkan
emot trons fiender. Derför kunde äfven hos biskop Thomas
den tanken lätt uppstå, att han likasom biskop Albert i Riga
kunde upprätta ett andligt furstendöme, hvars öfverhet blott
skulle utgöras af påfven i Rom och hans befallningshafvande,
Lunds primas och erkebiskopen i Upsala. På denna hierarkiska
grundval voro alla biskop Thomas' sträfvanden bygda, och
deras framgång synes i början varit utomordentlig. Redan i
Januari 1221 kunde påfven Honorius III skrifva, att "den åt
Finlands biskop anförtrodda församligen hade ånyo kommit till
sanningens kunskap"; men då denna unga plantering hade att
utstå mycken förföljelse af de barbariska grannfolken, hvilka
sträfvade att i grund utrota densamma, så förbjöds hela kristen-
heten vid hotelse af kyrkans bann, att drifva handel med dessa
folk. Detta förbud, som sedermera ofta förnyades, afsåg i
främsta rummet de Gotländska köpmännen, hvilka fäste större
afseende vid sin handelsvinst, än vid kristendomens sak. Men
dessa grannfolk, som sålunda sägas oroat den finska kyrkan,
voro naturligtvis Tavasterna och bakom dem Karelarne och
Ryssarne.
Det var derför nu af största vigt, att bringa äfven dessa
öfriga finska folk till lydnad under den katolska kyrkan.
Tavasterna, som voro tvungna att söka sig någon hjelp mot
sina gamla fiender Ryssarne, visade i början mycken benägen-
het att emottaga biskop Thomas' missionärer. Men detta upp-
väckte fruktan hos Ryssarne, att påfvedömet äfven på denna
sidan Finska viken skulle tränga dem alltför nära på lifvet,
och de beslöto derför att tillgripa verksammare medel till ut-
bredandet af sin egen tro och sitt eget välde. Ar 1227
skickades ifrån Ryssland prester till Karelarne, och krönikorna
försäkra, att hela folket inom kort blef döpt. Men på samma
gång gjordes ett väldigt tåg öfver hafvet till Tavasternas land,
hvarvid mycket byte och fångar togs. Följande året hämnades
likväl Tavasterna denna ödeläggelse; de kommo med 2,000
mun till Ladoga och sköflade dess kuster, tilldess fienderna
hunno samla sig och åter fördrefvo dem derifrån. Biskop
Thomas, som troligen hade bragt detta hämndföretag till stånd,
vände sig nu till påfven för att erhålla hjelp och skydd för
sin församling, och i detta syfte anlände äfven flere bullor
FINSKA KYRKAN VNDEK BISKOP THOMAS TID. 37
från Rom, der den gamle kraftfulle Gregorius IX nu innehade
Petri stol. Slutligen uppmanade denne påfve år 1232 till och
med de. tyska Svärdsriddarne att från Estland begifva sig till
den finska biskopens hjelp. Men dessa hade ännu fullt upp
att göra i de af dem eröfrade länderna, och biskop Thomas fick
nöja sig med de nog fåtaliga korsfarare, som Sverige midt
under sina inre strider kunde sända till hans hjelp. Den
finska kyrkan var sålunda i ett ganska farligt läge. Bland
Egentliga Finnarne hade väl trons utsäde redan slagit så djupa
rötter, att de godvilligt öfverlemnade sina heliga lunder och
offerställen åt kyrkans förfogande; men Tavasterna begynte
åter förstöra det späda verket. Ett påfligt bref från år 1237
berättar, hurusom Tavasterna nu, upphetsade af grannfolken,
hade blifvit än mera förbittrade, hurusom de offrade de döpta
barnen åt sina afgudar, drefvo de fullvuxna omkring sina heliga
träd till dess de dogo, och utstucko presternas ögon och stym-
pade deras lemmar. Fördenskull uppmanade påfven Sveriges
innevånare till ett väldigt korståg emot dessa affällingar och
lofvade till belöning fullständig syndaförlåtelse.
Med anledning af denna uppmaning begynte man i Sverige
och grannländerna tillrusta ett stort korståg. Den svenska
regeringen synes ej ens denna gång tagit del i rustningarne;
men de andlige fingo dock en ansenlig här samlad och beslöto
att rikta sitt angrepp mot sjelfva Novgorods magt, och tills-
vidare lemna Tavasterna i ro. Tiden synes varit särdeles väl
vald; ty Mongolerna och Tatarerna hade under de närmast
föregående åren lagt nästan alla de ryska furstendömena under
sitt välde och hotade att göra slut äfven på Novgorod. Men
under detta betryck hade Novgorod valt till sin furste en
kunnig och tapper man af Ruriks slägt, vid namn Alexander
Jaroslawitsch. Då derför korshären, bland hvilken omnämnes
ej blott Svenskar och Norrmän, utan äfven Egentliga Finnar
och Tavaster, slutligen med sina biskopar midsommartiden 1240
kom till Nevan, ryckte Alexander dem till mötes och slog dem
den 15 Juli uti en häftig strid. Sålunda aflopp detta stora före-
tag, och de tyska riddarne, hvilka, förmodligen i ett förstånd
med Svenskarne, från Estlands sida gjort ett anfall, slogos
följande år på samma sätt tillbaka. Men Alexander erhöll af
sina landsmän till minne af dessa händelser ärenamnet uNewskiu,
38 FINLANDS HISTORIA.
under hvilket namn han har blifvit räknad bland ryska kyr-
kans helgon.
Men för biskop Thomas hopade sig motgångarne dag för
dag. Tavasternas och de andra hedningarnes raseri ökades
allt mera och biskopens egen ifver hade förledt honom till
åtskilliga dåraktiga företag, som i betänklig grad nedsatte hans
andliga värdighet. Plågad af samvetsqval, då han hade låtit
stympa en person, så att denne dog till följd deraf, och ännu
dertill förvrängt ett påfligt bref, begärde och fick han år 1245
afsked från sitt embete. Han synes dock haft för afsigt att
qvarstanna i Finland och fick sitt underhåll af inkomsterna
från sitt forna embete. Men då Ryssarnes och Karelarnes
fiendskap blef allt farligare för den finska kyrkan, flydde han
till Visby, der han dog år 1248.
Biskop Thomas bör betraktas som kristendomens egent-
liga grundläggare och ordnare i Finland. Genom hans för-
anstaltande flyttades biskopssätet ifrån Nousis först till Räntä-
mäki, och det är troligt att derjämte redan den stora dom-
kyrkan i Åbo började byggas. Äfven synes han hafva åväga-
bragt sina ståndsbröders, dominikanernas, inflyttning hit; ty
redan år 1249 omtalas Svartbrödernas "konvent" i Finland,
och sålunda var Finlands första kloster i Åbo grundlagdt.
Såsom redan förut är nämndt, synes biskop Thomas haft för
afsigt att skapa ett kyrkligt furstendöme, som under Jungfru
Marias beskydd skulle förblifva oberoende af Sverige. Men
den enskilda religionsifvern var ej så lefvande hos de skandi-
naviska folken, att något andligt riddareskap skulle kunnat fås
till stånd, och denna omständighet räddade finska folket ifrån
att råka i samma träldom, som dess stamförvandter på andra
sidan Finska viken. Men under dessa förhållanden förmådde
ej mer den finska kyrkan hålla sig uppe med egna krafter;
endast med Sveriges hjelp var det möjligt för henne att för-
svara sitt område och fortsätta omvändelseverket. Derför ut-
sågs till biskop efter Thomas svenska konungens egen anför-
vandt och kansler (eller hofkapellan) Bero, och Sveriges magt-
ägande begynte nu med allvar tänka på Tavastlands eröfring.
TA VÄSTLANDS ERÖFKING AB L249; 39
5. Tavastlauds erSfring år 1249 och de första regenterna af
FolkungaUtteu.
I Sverige hade vid denna tid striderna emellan Sverker-
ska och Erikska ätterna ändtligen upphört ; ty den förstnämnda
ätten hade slocknat ut, och af Erik den heliges efterkommande
fans ej heller någon annan i lifvet, än Erik XI Eriksson,
kallad den läspe (1222 — 1250). Men en annan slägt,
Folkungarnes, hade uppsvingat sig till stor betydenhet och
redan en gång drifvit konung Erik i landsflykt till Danmark.
Sedermera fick han väl sitt rike och sin krona tillbaka; men
sjelf synes han varit en fullkomligt obetydlig man, och rege-
ringen var helt och hållet i händerna på hans jarlar. Till
denna värdighet upphöjdes år 1248 Birger Månsson af Folkunga-
ätten, herre till Bjälbo, hvilken redan derförinnan var gift med
konungens egen syster. Bland denne kraftige mans första sträf-
vanden var, att stadga svenskarnes välde i Finland. Saken
var ur politisk synpunkt synnerligen vigtig; men tidsandan
fordrade äfven andliga bevekelsegrunder och äfven denna gång
tyckes den svenska regeringen ej hafva saknat sådana. På
vårvintern 1248 besökte påflige legaten, kardinalbiskopen Vil-
helm af Sabina Sverige, för att ordna rikets kyrkliga ange-
lägenheter, som under de inre stridigheterna råkat på förfall.
Bland annat faststäldes lagen om presternas celibat till efter-
lefnad äfven i Sverige, ehuru denna lag äfven i senare tider
mötte mycket motstånd i dessa länder. Då kyrkomötet i
Skeninge var slutadt, trädde kardinalen till ett enskildt samtal
med konungen och torde han då hafva uppmanat denne till
ett korståg emot Tavasterna, på samma sätt som han några
årtionden tidigare vid sitt besök i Liffland hade uppmanat till
Ösels eröfring. Men om denna sak innehålla de torra krö-
nikorna ingenting och äfven om sjelfva korståget äro under-
rättelserna ganska bristfälliga.
På höstsidan år 1249 synes Birger Jarl med en väldig
flotta hafva seglat öfver hafvet och säges hafva landstigit i
"Tavasternas hamn", hvilken torde varit belägen någonstädes
på Finlands södra kust öster om Hangöudd *. Här besegrade
* Enligt G. Reius förmodan trakten af Pojo socken. — Me9senii förmodan,
att Birger äkulle kommit till trakten af nuvaraude Vasa, är omöjlig. Ty södra
40 FINLANDS HISTORIA.
han Tavasterna och trängde derefter djupare in i deras land,
hvarest han vid stranden af Wanajavesi sjö lade grunden till
Kronoborg eller Tavastehus. Krönikan omtalar äfven, att han
qvarlemnade i landet "kristne män" och deraf har man för-
modat, att den svenska befolkningen då inkommit till sydkusten.
Namnet "Nyland", som sedan dess blifvit tillagdt dessa nejder,
intygar med någorlunda visshet, att denna svenska kolonisation
ej är af synnerlig hög ålder, ehuru möjligen redan biskop
Thomas begynt kringsprida korsfararne kring Tavastlands kust-
trakter, för att derigenom stadfästa kristendomens välde bland
Tavasterna. Huru förhållandet än må vara, så synes det
främmande nybygget, hvars hufvudbeståndsdel utgjordes af
Helsingar, genom Jarlens tåg ytterligare blifvit förstärkt och
utbredde sig längs hafskusten till andra sidan om Kymmene
elf. Tavasternas sjelfständighet var nu tillintetgjord; deras
kuststräckor hade kommit i främmande våld och i hjertat af
deras land var en borg uppförd till det svenska väldets hörn-
sten. Derför böra vi ej förundra oss öfver, att det hädan-
efter icke höres af något motstånd från Tavasternas sida. I
kyrkligt hänseende förenades det eröfrade landet med det
biskopsstift, som härförinnan var grundlagt bland Egentliga
Finnarne, och det finska namnet och området utvidgades så-
lunda betydligt. Men på samma gång förenades nu hela
biskopsstiftet närmare med Sverige, och Birger Jarl lade under
svenska kronan den skatt, som Finnarne hittills betalt åt sin
biskop. Sedan han dröjt här hela vintern, kunde Jarlen redan
anse sitt eröfringsverk i det närmaste slutadt och begaf sig
också tidigt på våren tillbaka till Sverige, der under tiden
vigtiga förändringar hade inträffat.
Erik läspe hade nämligen dött i början af år 1250 och
då nu Erik den heliges ätt hade utslocknat på svärdssidan, blef
Birger Jarls tioåriga son Valdemar, hvars mor var syster till
den döde konungen, vald till konung. Detta skedde under
det Jarlen uppehöll sig i Tavastland, och var icke alldeles
efter hans önskan; ty han skulle hellre satt kronan på sitt
eget hufvud. Men regeringen kom likväl att förblifva i hans
händer, och den store jarlens namn ärförenadt med mången
Österbotten var vid denna tid öde och i Lapparnes ego. Möjligare vore en
tredje gissning, som förlägger Tavasthamnen till Kumo-elfs utlopp. Men sanno-
likast måste man söka densamma på kusterna af Nyland.
TA VÄSTLANDS ERÖFRING AR 124 9. 41
gagnelig inrättning. Sedan han kufvat ett uppror, som en
stor del af Folkungarne gjorde emot honom, sökte han befästa
fred och säkerhet i riket, i det han faststälde ett strängt
strån0 för en hvar, som dödade eller sårade någon i dennes
eget hem, eller i kyrkan, eller på tinget, likasom äfven för
den, som med våld bortförde eller skändade en qvinna. Denna
fyrdubbla fridlysning (hem-, tings-, kyrko- ocb qvinno-frid)
hejdade till en tid stormännens stigande öfvermod, och är
synnerligen vigtig för Finland, emedan den skyddade böndernas
frihet, hvilken i det eröfrade landet lätt hade kunnat gå under.
Äfven jarlens omsorg om handeln torde ej varit utan inflytande
på Finland ; ty de handelsförmoner han gaf åt borgarne i
Lubeck och Hamburg, föranledde desse "handelsmän" * att
småningom nedsätta sig äfven i Finland, såväl i staden Åbo,
som på flere ställen på Nylands kust. På svenska sidan hade
nu, i stället för det förstörda Sigtuna, vid Mälarens utlopp
Stockholm uppstått, och jarlen befästade detsamma med murar
och slott, for att förekomma framtida infall i hjertat af Svea
rike. Stockholm blef sedermera hela rikets hufvudstad, och
har äfven för Finlands innebyggare varit en vigtig handelsplats.
Efter Birger Jarls död år 1266 förmådde ej Valdemar
med lika kraft föra regeringen, utan förlorade slutligen kronan
åt sin yngre broder, Magnus Ladulås (1278 — 1290). Denne,
som fått sitt binamn för den stränghet, hvarmed han skyddade
bondens egendom mot plundring och öfvervåld, har äfven
genom frälsestadgan af år 1285 lagt första grunden till ett
särskildt adligt stånd. En riddare i jernrustning var, under
dessa tiders sätt att föra krig, af vida större värde, än en
bondekrigare till fots, och då en riddares utrustning var vida
dyrare, så ansåg man rättvist, att den som åtog sig att till
kronan göra ryttartjenst, fick sin egendom befriad eller frälst
från alla utskylder. Af denna rättighet begagnade sig nu de
rikare gårdsegarne, och deraf uppstod nu frälseståndet. Lång
tid hann ej förflyta, förrän äfven i Finland sådane frälsemän
uppstodo ur folkets leder, såsom de forntida adelsnamnen
Kurki, Tavast, Inkonen, Rankonen, Kirves samt andra utvisa.
Med frälserättigheten var ej omedelbart riddarevärdighet för-
enad; ty denna värdighet utdelades af konungen särskildt till
* Ordet tahsa betyder såväl en tysk, som, i äldre språket, handelsman.
Öfvere.
42 FINLANDS IIISTOKIA.
belöning för större krigiska förtjenster. Men ur begge till-
sammans bar småningom dessa länders adelsstånd och dess
privilegier uppstått. Jemte det verldsliga frälset fans äfven
redan ett andligt frälse; ty de kyrkan underlydande lägen-
heterna voro likaså fria från utskylder, då kyrkan nämligen
ansågs göra andelig krigstjenst till folkets gemensamma bästa.
De styrande i Sverige synas ännu icke på dessa tider
fästat mycken uppmärksamhet vid Finlands egendomliga för-
hållanden. Fogdarne på Åbo och och Tavastehus slott voro
väl fredens och säkerhetens väktare; men den hufvudsakliga
ledningen af sakernas gång synes ännu varit i biskoparnes
händer. Fiendskapen mellan Finland och Novgorod fortfor
oafbrutet, och flere ströftåg gjordes från hvardera hållet; men
då de svenska krönikorna ej stort tala derom, så är det att
antaga, att den svenska regeringen ej haft någon del i dessa
företag. Ar 1256 gjordes ett sådant tåg från Finland till
Ingermanland ; hären utgjordes af Svenskar, Tavaster och Egent-
liga Finnar, och de tyske riddarne i Liffland förenade sig med
dem. Då skyndade Alexander Newski från Moskva till Nov-
gorodernas hjelp. Men då fienderna under tiden hade aflägs-
nat sig, uppeggade fursten Karelarne att gripa till vapen och
gjorde i förening med desse ett besvärligt vinterfälttåg till
Tavastland och emot de på kusten boende Svenskarne. Öde-
läggeisen torde varit oerhörd; ty ett påfligt bref från följande
år tager sig deraf anledning att uppmana till ett korståg mot
Karelarne. Äfven i det aflägsna Lappland hade Karelarne på
denna tid stött tillsammans med Skandinaverne, hvartill orsaken
var den, att den norske länsmannen öfver Finnmarken börjat
utbreda sitt skatteområde. Omkring år 1250 kommo derför
sändebud från Alexander Newski till Norge för att klaga öfver
den orätt Karelarne lidit, och saken blef då på något sätt
bilagd. Men då Norge utbredde sitt välde allt längre och
längre, så gjorde Karelarne för att hämnas talrika plundrings-
tåg ända till Halugaland (t. ex. år 1271) och togo till och
med år 1279 sjelfva länsmannen till fånga. Anmärkningsvärdt
är, att vid samma tid äfven Karelarnes gamla vänskap med
Novgorod höll på att upplösas; ty de ryska krönikorna för-
tälja, att Novgoroderna och deras furste år 1278 plundrade
Karelarnes område, ehuru orsaken till denna ovänskap icke
uppgifves. Möjligt är, att den finska kyrkan nu hade begynt
STRIDEN OM KARELENS BE8ITTKIN6, TOKKEL KNUTSSON. 4o
utsträcka sin missionsverksamhet äfven till det karelska om-
rådet, så att Novgorods makt i dessa nejder råkade i fara.
Att denna fruktan ej var utan grund framgår ur de närmast
följande årens tilldragelser. Ar 1283 och 1284 gjorde Sven-
skarne tvenne tåg till Ladoga sjön, och det senare tågets ut-
tryckliga ändamål var Karelarnes "beskattande", d. v. s. för-
ening under svenska väldet. Alldeles säkert är det dock icke,
att svenska regeringen haft någon del i allt detta; men det
kan man likväl märka, att dess blickar nu ånyo riktas på de
finska angelägenheterna. Magnus Ladulås' yngsta broder, Bengt,
utnämndes år 1285 till Hertig af Finland, hvilket är så myc-
ket mer märkvärdigt, som denne hade ingått i presteståndet
och kort derpå utnämndes till biskop i Linköping. Han säges
likväl i och för sitt "furstendöme" gjort stora skulder och
kostnader, hvilka förmodligen just hade åsyftat Karelarnes om-
vändelse. Men något afgörande resultat rörande Karelen upp-
nåddes dock icke under hertig Bengts lifstid; ty han dog
redan 1291, ett hälft år efter sin konungslige broder.
6. Striden om Karelens besittning; Torkel Knutsson.
1290—1301.
Vid sin död hade konung Magnus förordnat till sina
minderåriga barns förmyndare och hela rikets föreståndare sin
marsk Torkel Knutsson, som nu på det andra årtiondet med
skicklighet och kraft förde regeringen, uti den unge konung
Birgers, Magnus Ladulås' äldste sons, namn. Birgers yngre
bröder, Erik och Valdemar, fingo allt efter som de växte
upp hvar sitt hertigdöme, och sålunda tillföll Valdemar her-
tigdömet Finland år 1302, som förut hade tillhört hans far-
broder. Med denna värdighet afsågs naturligtvis ingenting
annat, än rättigheten att uppbära skatterna från Finland ; ty uti
landets styrelseangelägenheter torde hertigen ej tagit mycken del.
En mycket vigtigare ställning intog allt ännu den finska
biskopen. Under de första tiderna efter biskop Thomas hade
de svenska konungarne godtyckligt bortgifvit denna andliga
värdighet och sålunda dit insatt en rad af sina egna kan-
44 FINLANDS HISTORIA.
slerer *. Men omkring år 1276 inrättades ett ordentligt domkapitel
med fyra kaniker eller domherrar, som togos bland de om-
gifvande socknarnes pastorer och åt hvilka biskopsvalet nu
blef anförtrodt. Sålunda var vägen till biskopsstolen öppnad
äfven för infödde män, och det är att lägga märke till, att
redan år 1291 en finsk prest uppsteg till denna värdighet ur
det besegrade folkets eget sköte. Hans namn var Magnus 7,
bördig från Rusko kapell och Märtälä gård. Denne finske
man har äran af den finska kyrkans slutliga organisation ; ty
nu först var Abo domkyrka på Unikankari-kullen (= sömnens
kulle) i så måtto färdig, att påfvarne år, 1292 och 1296
kunde utfästa 400 eller till och med 1200 dagars aflat för
alla" "botfärdiga och ångerfulla" som på de stora högtids-
dagarne förrättade sin andakt i detta nya, till Jungfru Marias
och Sanct Henriks ära uppbygda tempel. Hit flyttades äfven
S:t Henriks ben ifrån Nousis, och till minne af denna hän-
delse firades sedan en annan Henriksmessa årligen den 18
Juni. Sjelfva biskopssätet, som tills vidare hade varit i
Räntämäki, flyttades med påfven Bonifacius den åttondes sam-
tycke till Åbo år 1300. Denna stad, i hvilken redan här-
förinnän fans Finlands första kloster, grundlagdt af Domini-
kaner eller Predikaremunkar, blef från denna tid Finlands
vigtigaste ort, det kristna Finlands hufvud- och moderstad.
Så stodo sakerna, då slutligen emellan Sverige och Nov-
gorod den afgörande kampen om Karelen började. År 1292
hade en novgorodsk ströfkår infallit i Tavasternas land, och
å andra sidan en skara Svenskar gjort ett tåg till Ingerman-
land och Karelen. Men redan var äfven ett större företag å
* Efter biskop Thomas till slutet af detta tidehvarf, bars den linska
biskopsmössan af följande personer. Först Bero I (1245 — 1258), Ragvald I
(1258—1266) och Catillus (1266—1286). — Alla dessa tre voro hemma ifrån
Sverige och de svenska regenternas forna kanslerer; alla tre äro äfven begrafna
i Räntämäki. — Efter Catillus följde Johannes I (1286—1290), förut prior i
dominikanerklostret i Sigtuna, och som var den första »kanoniskt», eller enligt
kyrkolagen (d. ä genom kapitlet) valde biskop; han utnämndes sedermera till
erkebiskop i Upsala, men dog följande år. Sedan valdes den 25 Januari 1291
uti sakristian af Abo domkyrka (som alltså redan var färdig) Magnus I (1291
— 1308), förut kanik vid det finska domkapitlet och till börden en finne.
Dennes efterträdare Ragvald II (1308 — 1321) var hemma ifrån Åland och
hade förut varit kanik i Abo; men Benedictus (1321 — 1338), som valdes efter
honom, var kanik i Upsala och svensk till börden.
STRIDEN OM KARELENS BESITTNING; TORKEL KNUTSSON. 45
bane. Om våren 1293 seglade sjelfva riksföreståndaren Torkel
Knutsson med en ansenlig flotta och här till Finska vikens
östligaste ända och landsteg i Karelen. Han hade med sig
biskopen i Vesterås, Petrus, hvilken skulle döpa Karelarne;
men hufvudsaken var dock att uppbygga ett starkt slott och
detta anlades på en liten holme, som ligger i sundet emellan
hafvet och Finska vikens innersta flik, Suomenvedenpohja.
Detta fäste erhöll namnet Wiborg. Qvarlemnande här en till-
räcklig besättning, återvände marsken ännu samma sommar till
Sverige. Men Novgoroderna, som med häpnad sågo det svensk*
väldet taga fast fot äfven i Karelen, samlade under vintern
en krigshär och kommo i Mars 1294 under anförande af sin
furste och posadnik att förstöra svenskarnes nya borg. De
nödgades dock med förlust draga sig tillbaka, och Svenskarnes
välde på den karelska hafskusten var nu befästadt. Då beslöt
besättningen i Wiborg att göra ett eröfringståg till hjertat af
Karelarnes land, vid trakterna af Ladoga. De intogo ett karelskt
fäste, benämndt Kexholms slott (finska = Käkisalmi, d. v. s.
Göksund) och alla Karelens härader, som sägas varit fjorton
till antalet, lades under Wiborg. Men detta vidsträckta herra-
välde egde ej länge bestånd. En viss Sigge Loke var satt
till höfding uti den eröfrade borgen, tillika med en liten be-
sättning, som dock led brist på lifsmedel. Ar 1295 kom en
väldig här från Nevgorod för att belägra Sigge, och då sven-
skarne, utmattade af hunger, slutligen gjorde ett utfall, föllo
de alla till sista man. Sålunda hade Svenskarne tillkämpat
sig och åter förlorat fotfäste vid Ladogas strand.
Vigtiga göromål hemma i Sverige tilläto ej Torkel Knuts-
son att genast fortsätta sina eröfringsplaner i Karelen. Man
var nämligen just som bäst sysselsatt med att genom giftermål
förena Sveriges och Danmarks konungahus, sålunda att Erik
Menved i Danmark och Birger i Sverige äktade hvarandras
systrar. Härunder gaf likväl svenska regeringen hanseiterna
tillstånd att drifva handel på Nevan med Novgorod, likväl
med det vilkor, att de ej skulle få föra vapen och andra
krigsförnödenheter till Sveriges fiender. Då nu slutligen konung
Birgers bröllop var firadt, samlade marsken åter en väldig
flotta och seglade antagligen om våren 1300 för andra gången
öfver till Karelen. Han hvälfde inga mindre planer i sitt
46 FINLANDS HISTORIA.
sinne, än att stänga Novgorods betydliga handelsväg åt vestern,
och fördenskull lät han vid Nevan, vid utloppet af den lilla
tioden Ochta (ofvanom det nu varande S:t Petersburg) upp-
bygga ett slott, som erhöll namnet Landskrona. Härifrån
sändes en del af flottan till det vid Nevans utflöde ur Ladoga
belägna Pähkinäsaari (så hette den holme, på hvilken något
senare Nöteborg bygdes), och seglade ännu längre in i
Ladoga, hvarest de af vinden drefvos till kusterna af Karelen,
der de landstego och härjade. Svenskarnes afsigt var påtag-
ligen att eröfra Ingermanland och återstoden af Karelen. Men
I Novgorod hade man redan vidtagit sådana rustningar till
sitt försvar, som farans storlek kräfde. I en hast samlades
31,000 krigare, af hvilka en del sändes landvägen och de
öfriga åter på skepp anlände till Nöteborg. Svenskarnes för-
trupper drogo sig genast tillbaka under Landskrona, hvarest
nu en väldig drabbning var att förvänta. Kyssarne läto brin-
nande timmerflottor nedflyta längs strömmen emot de svenska
fartygen; men marsken hann att derförinnan afstänga floden
medelst jernkedjor, vid hvilka eldtornen stadnade. Med lika
liten framgång gjorde Ryssarne stormningsförsök mot sjelfva
slottet; efter en hård strid måste de stormande draga sig till-
baka. Men denna nog lätt vunna seger väckte hos Torkel
Knutsson en alltför stor tillit till sina soldaters tapperhet och
fiendernas svaghet. Han befästade väl Landskrona fullständigt,
men qvarlemnade der en besättning af endast 300 man under
anförande af en riddare, benämnd Sten, och seglade med den
öfriga hären om hösten år 1300 tillbaka till Sverige. På
återfärden gjorde Matts Kettilmundsson, en ung riddare, som
visat en utomordentlig tapperhet vid Landskronas försvar, en
omväg till kusterna af Ingermanland och gjorde ett infall på
Woternas område, som han lät förhärja med eld och svärd.
Om utbredandet af kristendomen och innevånarnes dop synes
öfverhufvudtaget vid hela detta tåg icke alls varit fråga.
Men Novgoroderna hade nu beslutat uppbjuda alla sina
krafter för att fördrifva Svenskarne från Nevan. Storfursten
Andreas, Alexander Newskis son, kallades till hjelp, och om
våren 1301 stod en ny här under Landskrona. I slottet var
tillståndet synnerligen bedröfligt; ty murarnes fuktighet hade
förderfvat lifsmedlen och förorsakat sjukdomar bland besätt-
FORTSÄTTNING AF KARELSKA KRIGET. 47
ningen. Följden häraf var den, att Kyssarne den 19 Maj
inlogo Landskrona med storm och jemnade det med jorden.
Sålunda hade Nevafloden ånyo kommit i Ryssarnes uteslutande
besittning.
7. Fortsättning- af karelska kriget. Freden i Nötefoorg 1323.
De följande åren voro för Sverige så oroliga, att man ej
mera kunde tänka på något nytt eröfringståg till Karelen.
År 1303 tillträdde den unge Birger sjelf regeringen ; men hans
svaga och lättrogna karakter var ej egnad för en sådan plats
och hans båda bröder, isynnerhet Erik, som var hertig af
Södermanland, traktade redan efter kronan. Man intalade
Birger, att den uppstående oenigheten var ett verk af Torkel
Knutsson. Denna gamla om riket så mycket förtjente man
blef på grund häraf fängslad och afrättad år 1306. Men
oenigheten emellan bröderna uppflammade härefter till öppen
fiendtlighet, och då år 1310 en förlikning ingicks, öfverlem-
nades största delen af riket åt hertigarne. I Finland qvar-
blef endast Karelen under konungen. I detta splittrade till-
stånd förblef Sverige i sju års tid. Men under julen 1317
lockades hertigarne Erik och Waldemar till konungen på Ny-
köpings slott, der de bedrägligt blefvo fängslade och efter
en kort tid afdagatagne genom hunger. Detta gräsliga brott
framkallade ett allmänt uppror emot Birger, så att han måste
fly från landet. Då insattes 1319 till konung hertig Eriks
unge son, Magnus Eriksson, i historien sedermera känd under
namnet Smek. Denne blef samma år konung äfven i Norge
hans moder var nämligen arfvinge till norska kronan.
I Finland hade under allt detta herskat ofrid, än i
högre, än i lägre grad. Novgoroderna, som åter voro herrar
öfver Nevan, gjorde 1311 ett stort härtåg öfver hafvet till
Finland, plundrade allt ifrån den s. k. handelsfloden längs
kusten af Nyland och ankommo ända till en inne i landet
belägen stad och fästning "Wanaja", samt togo, enligt hvad
krönikorna förmäla, stort byte *. Från finska sidan åter gjordes
* Hvad som menas med denna »handelsflod» är ännu ej med säkerhet
afgjordt. Afven krönikans «Wanai» förklaras på olika sätt. På återfärden
plundrades vid Perno.
48 FINLANDS HISTOKIA.
1313 och 1317 dylika tåg genom Nevan till kusterna af
Ladoga, och vid det förra af dessa tåg uppbrändes staden
Ladoga. Slutligen företogo ryssarne, för att i sin tur hämnas,
år 1318, ett väldigt härtåg ända till hjeitat af den finska
kyrkans område, kommo till Aura-ån ("Polnaja-reka" = breda
floden), uppbrände Åbo stad och plundrade domkyrkan. Vid
samma tillfälle uppbrändes äfven Kustö biskopsgård i Piikis
socken, som just nyss blifvit färdig. Ett sådant sätt att föra
krig åstadkom naturligtvis mycken skada å ömse sidor; men de
politiska följderna voro alldeles obetydliga.
Af mycket större vigt, ehuru endast bristfälligt kända,
äro de samtida händelserna på karelska sidan. Karelarne på
Ladogas vestra kuststräcka hade hittills varit Novgorods bunds-
förvandter och på sin höjd betalat något slags skatt för den
hjelp och det beskydd, hvaraf de kommo i åtnjutande. Men
sedan svenskarne uppbygt Viborgs slott och härifrån sträfvade
att utbreda sitt välde öfver hela Karelen, ansåg äfven Nov-
gorod nödigt vara, att befästa sitt välde på dessa trakter.
Men medlet härtill var ej synnerligen klokt valdt. En rysk
magnat, Boris Konstantinovitsch, fick Karelen i förläning och
säges hafva svårt förtryckt och plågat befolkningen, så att
denna sökte skydd hos Svenskarne. Emellertid började Kys-
sarne allt mera tvifla på Karelarnes trohet och uppbygde ånyo
1310 Kexholms slott, och befästade det ännu starkare, än
förut. Men detta ökade blott än mer Karelarnes hat. De
bemägtigade sig slottet 1314, dödade ryssarne och kallade
Svenskarne i Viborg till hjelp. Emellertid hade en del af
Karelarne förblifvit trogna, och då från Novgorod en krigshär
anlände till deras hjelp, intogs slottet ånyo. Sålunda var då
Novgorods välde i dessa nejder befästadt. Ar 1322 gjorde
väl Svenskarne ifrån Viborg ett nytt försök emot Kexholm,
men utan framgång. Lika fåfängt var Ryssarnes företag emot
Viborgs slott i Augusti samma år. Storfursten Juri Daniélo-
vitsch (Alexander Newskis sonson) anförde sjelf företaget, och
belägringen varade i fyra veckor. Men på denna sida förblef
Svenskarnes makt lika orubbad, som Ryssarnes uti Karelens
Ladoga-område.
Detta gjorde, att såväl Svenskar som Ryssar började
önska ett ordentligt fredslut, hvilket äfven slutligen genom
Hanseiternas bemedling kom till stånd i Noteborg den 12
FORTSÄTTNING AF KKIGET. FREDEN I NÖTEBORG 1323. 49
Augusti 1323. Ryssarne, som på ön Pähkinäsaari just hade
begynt anlägga fästet Nöteborg (på finska Pähkinälinna, på
ryska Orekhowitsch, det n. v. Schlysselburg) fingo nu behålla
hela Ingermanland och Karelens Ladoga-område ; åt Svenskarne
åter öfverlemnades besittningen af Karelens tre vestra härad:
Savo, Jääski och Äyräpää, hvilkas förvaltning fick sitt säte i
Viborgs slott. Gränsen drogs från Finska viken längs Syster-
bäck (ryska Sestra, finska Siestarjoki eller Rajajoki = gräns-
floden) och Sade-joki till Wuoksen, derifrån åt nordvest till
Sääminge, hvarefter den i det närmaste följde samma linie,
som nu åtskiljer de norra delarne af Karelen och Savolaks.
Den nordligare gränsen blef fortfarande alldeles obestämd och
sades blott sträcka sig till hafvet eller "Helsinge-haf", d. v. s.
Bottniska viken. På detta sätt skulle en stor del af Norra
Österbotten kommit i Ryssarnes ägo, om ej andra samtida
tilldragelser, hvarom vi snart skola tala, gifvit dessa förhållan-
den en helt annan gestaltning. Slutligen kom man öfverens,
att intetdera riket skulle få bygga något nytt slott i Karelen.
Viborg, som synes härintills hafva varit i birgerska partiets
våld, öfverlemnades samtidigt åt den unge konung Magni befall-
ningshafvande, och det vestra Karelen var sålunda nu fullständigt
förenadt med det öfriga Finland och stäldt under biskopens i
Äbo andliga omvårdnad. Men det egentliga Karelska stam-
landet, nämligen kusttrakten vid Ladoga, förblef i Ryssarnes
våld och hade nu förlorat siu forna sjelfständighet.
Tre år senare, eller år 1326, ingicks i Novgorod ett
annat fredslut, nämligen emellan Ryssland och Norge rörande
Lappland. I dessa nordliga trakter hade nämligen fortfarande
striden pågått emellan Karelarne och innevånarne i Halugaland.
Sålunda omtala de norska krönikorna oupphörliga ströftåg, som
af Karelarne företogos till Halugaland, och år 1323 hade den
norska läns-mannens egen gård derstädes blifvit bränd. Men
nu ingicks äfven här en stadigvarande fred, ehuru gränserna
förblefvo något obestämda. Det blef emellertid sed, att Nov-
goroderna uppburo skatt af sina egna undersåtar utöfver hela
Lappland och Finnmarken, och Norrmännen på samma sätt
af sina undersåtar längs Finnmarken och Lappska halföns
kuster ända till Wieljoki (i närheten af Kantalahti). Dessa
vilkor voro synbarligen högst förderfliga för Karelarne. hvilka
nyss harie förlorat sin sjelfständighet, och nu äfven blefvo allt
Finlands historia. 4
50 FINLANDS HISTORIA.
mer och mer beträngda uti sin samfärdsel med Lappland.
Det var ej allenast Norge, som på detta sätt fråntog dem
det lappska området; äfven från Tavastland och Satakunta
hade på denna tid nybyggare nedslagit sina bopålar längs
Bottniska viken ända till Norra Österbotten, läggande dessa
trakter under Svenskarnes välde. En blick på den nya poli-
tiska ställningen i Finland vid denna tid skall bidraga att
närmare belysa dessa förhållanden.
8. Finlands nya politiska ställning. Österbottens kolonisation.
Halftannat sekels strider hade slutligen bragt alla de
finska stammarne under kristendomen. Men de hade fått
betala denna fördel med förlusten af sin nationella sjelf stän-
dighet och nödgats gifva sig under främmande nationers öfver-
välde. Denna omständighet skulle dock icke till en början
varit så synnerligen förderflig för dem, om de blifvit förenade
till ett folk under ett och samma rike. Men nu voro de
fördelade på tre olika håll, och derför blef deras nationella
utveckling och förkofran så mycket svårare. De sydliga stam-
marne i Estland och Liffland hade kommit under tyska rid-
darnes välde; de förut omtalade Svärdsriddarne hade år 1237
förenat sig med de Tyska Marianerriddarne, hvilka samtidigt
med eld och svärd tvungo befolkningen i Preussen att antaga
kristendomen. Esternas nordliga område vid Finska viken
hörde då ännu under Danmark, men såldes redan år 1346
åt orden, hvars välde sålunda sträckte sig från Weichsels
mynning ända till Finska viken. De östliga stammarne åter
såväl i Bjarmaland, som i Ingermanland och Karelens Ladoga-
område hade kommit under Novgorod och gjordes genom sin
grekiska religion allt mer och mer främmande för sina öfriga
stamförvandter. Endast de till Finland inflyttade stammarne
hade genom den svenska eröfringen kommit i ett sådant läge,
att det gaf löfte om en nationel utveckling. På detta område
och från denna tid börjar i sjelfva verket Finska folkets
historia; ty dessförinnan gafs det endast finska stammar.
FINLANDS NYA POLITISKA STÄLLNING. 51
Området för biskopens i Åbo andliga verksamhet hade
egentligen bestämt Finlands utsträckning och gränser, och på
detta sätt kom äfven Åland att räknas hit. Men i samma
mon, som den verldsliga administrationen begynte uppkomma,
fick denna begränsning äfven en politisk betydelse. Namnet
Finland, som ursprungligen betecknade endast Egentliga Fin-
narnes område, utbredde sig nu småningom öfver hela om-
kretsen för biskopens och ståthållarens på Åbo slott embets-
myndighet. Likväl användes ännu länge benämningen Öster-
lunden, för att beteckna det finska biskopsdömets område i
verldslig bemärkelse. År 1306 delades landet i trenne län
emellan de dåvarande trenne borgarne: under Åbo slott
hörde Egentliga Finland och södra Satakunta, samt Åland;
under Tavastehus lydde Tavastland och dess utmärker, som
sträckte sig till öfre Satakunta och södra Österbotten, under
Viborgs slott åter synes hafva hört den nyligen eröfrade delen
af Karelen, samt Nyland. Men ståthållaren på Åbo slott,
hvilken vanligen kallades Finlands öfverhöfding (Praefectus,
Capitaneus Finlandise), synes oftast hafva utöfvat något slags
högsta styrelse. Det är naturligt, att eröfringens första viller-
valla på många håll gifvit upphof åt förtryck och våldsam-
heter. Men redan ganska tidigt begynte man vaka öfver ett
ordentligt handhafvande af lag och rätt. I detta afseende är
synnerligen anmärkningsvärdt det shyddsbref, som konung
Birger år 1316 gaf åt Karelens qvinnor, synbarligen emot
besättningens i Viborg öfvervåld. För den ordentliga rätts-
skipningens behof tillsattes snart en särskild lagman öfver
Finland, uti hvilket embete redan år 1324 en viss Bero eller
Björn omnämnes. På detta sätt genomfördes i Finland det
svenska rättsväsendet, deribland äfven den ur folket tagna
Nämnden. Såsom grund för lagskipningen torde man dels
hafva följt den kanoniska (kyrkliga) lagen, dels billighet och
gammal sed, ty på denna tid hade man ännu ej någon gemen-
sam lag för Sverige.
Äfven skatteangelägenheterna ordnade sig småningom på
samma sätt. På Birger Jarls tid hade svenska kronan först
tillegnat sig de utskylder, som Finnarne dittills betalat allenast åt
biskopen och presterskapet ; och för deras räkning förbehölls ett
särskildt s. k. matskott. Men under de närmaste åren efter
freden i Nöteborg bragtes kyrkans och presterskapets tionden
52 FINLANDS HISTORIA.
på en ordnad fot. Till sin beskaffenhet voro såväl kronans
som presterskapets inkomster ganska olika i olika trakter. I
Tavastland t. ex. erlades i biskopstionde tre eller fyra ekorr-
skinn för hvarje "båge" eller fullvuxen man (som förmådde
spänna en båge). Vanligtvis betalade likväl de finska inbyg-
garne sina utskylder i säd; men Svenskarne på kusten af
Nyland och i Åbo skärgård betalade dem i smör, emedan
boskapsskötseln hos dem var hufvudnäringen. I enlighet med
dessa olika sätt för utskyldernas betalande benämndes skatte-
områdena Rätter, hvarvid man skilde mellan Svenska rätten
och Finska rätten, Karelsk rätt och Helsinge rätt (Jus Sve-
vicum, Finnonicum, Carelicum, Helsingonicum). Man bör ihog-
komma, att allt detta nu först höll på att ordna sig. Sålunda
fans det ännu knappast andra embetsmän, än borgarnes höf-
dingar med deras tjenare, och endast för den kyrkliga admi-
nistrationens behof var landet indeladt i socknar eller försam-
lingar, hvilka till föreståndare hade hvar sin kyrkoherde
(curatus).
Under de årtionden, som förflöto emellan Tavastlands och
Karelens eröfring, hade Finlands politiska och kyrkliga område
genom nybyggen begynt utbreda sig till de nordliga ödemar-
kerna. Dessförinnan voro ännu hela Österbotten, samt de norra
delarne af Satakunta och Tavastland i Lapparnes ego, och på
dessas omvändelse till kristendomen hade ännu ingen kommit
att tänka. Men sedan gammalt voro Finnarne vana att upp-
bära skatt af dem, och då Tavasterna nu hade förlorat sina
kuststräckor vid Finska viken, så voro de tvungna att söka
ersättning uti de norra utmarkerna. Då omtalas att män
ifrån Birkkala och Kengo under anförande af en Matts Kurki
anfallit Lapparne i Södra Österbotten och fördrifvit dem från
dessa trakter. Efter några år framträngde dessa Birkarlar
("Birkarlaboa", "Berkala") ända till Kemi och Torneå elfvar,
läggande under sig laxfiskena och lappskatten. År 1277 sägas
de af Magnus Ladulås hafva erhållit skriftlig bekräftelse på dessa
sjelftagna rättigheter, för hvilka de sedan betalade till svenska
kronan en skatt af några knippor ekorrskinn. Birkarlarnes
hufvudort kom derefter att blifva uti Torneå, Piteå och Luleå,
hvarifrån de under de följande seklen utöfvade sitt välde
öfver Lapplands och Finnmarkens vidsträckta områden, allt
mer och mer undanträngande såväl Halugalands inbyggare,
FINLANDS NYA POLITISKA STÄLLNING. 5'8
som Karelarae. Men härigenom hade nu äfven Österbotten
erhållit sina första inbyggare och på flera orter hade försam-
lingar uppstått, nämligen i Kyrö år 1304 och något senare i
Salo och Kemi. Nästan vid samma tid, eller omkring år 1300,
hade äfven svenska nybyggare, förmodligen på föranstaltande
af svenska regeringen, öfverflyttat till kusterna af Södra Öster-
botten. Deras boningsplatser synas i början hafva sträckt sig
längs hafskusten, norrut ifrån Kumoelf, vid hvars mynning en
liflig handelsrörelse uppstod. Men de i dessa trakter förut
bosatte Tavasterna sågo ej med vänliga ögon dessa främmande
nykomlingar, och konung Birger nödgades år 1303 utfärda ett
skyddsbref åt dem, som bygt sig gårdar i Sastmola och Lapp-
fjärd. På hvad sätt sedermera det svenska nybygget utbredde
sig till trakterna af Qvarken och. vidare norrut (till Mustasaari
och Pedersöre) är ej bekant; men i söder uppgick det små-
ningom ibland Finnarne.
På vestra sidan om Bottniska viken hade något senare
Helsingarne begynt utbreda sina boningsplatser, och år 1327
togo höfdingarne på denna sida till sin uppgift att kolonisera
hela kuststräckan emellan Skellefteå- och Uleåelfvar. Då upp-
stod oenighet emellan Birkarlarne och Helsingarne, men konun-
gens drots (eller öfverdomare) afgjorde saken år 1328 till för-
del för Birkarlarne, hvilkas rätt till handeln på Lappland der-
jämte bekräftades. Gränserna emellan Upsala och Åbo biskops-
stift voro då ännu obestämda, till dess senare Kaakamajoki
emellan Kemi och Torneå bestämdes såsom gräns. På detta
sätt blef en del af de finska nybyggarne under Upsala biskop
och kom sålunda på svenska sidan om gränsen. Men likväl
var det finska området nu ansenligt utvidgadt och Bottniska
vikens aflägsnaste fjärdar begynte öppnas för handeln och dess
stränder för kultur och ett ordnadt samhällsskick.
III. Katolska tiden
1323-1523.
Första Tidskiftet.
Striden emellan konungamagten och aristokratin
1323-1399.
1. Magnus Erikssons regering till Hakons kröning 1362.
Det bör anses såsom en lycka för Finland, att vid tiden
för den svenska eröfringen Sveriges egna samhällsinrättningar
ännu voro af någorlunda demokratisk natur. Det främmande
väldets första åtgärder i det eröfrade landet kommo till följd
deraf att bära en frisinnad prägel och folkets samhällsställning
blef bygd på det fulla menniskovärdets grundval. Först sedan
Finlands nya ställning blifvit till sina grunddrag bestämd,
begynner i Sverige adelsväldet uppsvinga sig till en magt och
ett inflytande, hvaraf folkets frihet hotades i samma grad,
som konungamagten. Denna sakernas nya ordning inverkade
klarligen äfven på förhållandena i Finland, men den förmådde
dock icke mera rubba den en gång lagda grunden.
Då Magnus Eriksson blifvit myndig och sjelf öfvertagit
regeringen år 1332, syntes hans välde vara vidsträcktare och
fastare, än någon af de föregående svenska konungarues. Ty
förutom Norge, Sverige och Finland, dem han ärft på fädernet
och mödernet, tillföllo honom förenämnda år äfven de forna
danska provinserna: Skåne, Halland och Blekinge. Grannriket
Danmark hade nämligen på denna tid råkat i yttersta förfall,
så att grefven af Holstein och många andra tyska herrar
delade dess sönderslitna spillror emellan sig. Men invånarne
MAGNUS ERIKSSONS REGERING TILL HAKONS KRÖNING 1362. 55
i de nämnda provinserna norr om sundet uppreste sig emot
främlingarnes förtryck och gåfvo sig under svenska konungens
skydd. Magnus' regeringsförmåga motsvarade dock icke ett så
stort rikes fordringar. Väl synes han hafva varit till sitt
sinnelag en välvillig och rättänkande man, som så vidt möjligt
var bevakade allmogens bästa. Sålunda t. ex. förbjöd han
rikets store att med talrikt följe draga genom landet, försökte
att åstadkomma inrättandet af gästgifverier i landsorterna, så
att de högättade resenärerna ej finge allt för mycket betunga
folket, afskaffade fullständigt litegenskapen och faststälde år 1347
den första allmänna landslagen i stället för de forna landskaps-
lagarna. Men af allt detta skördades likväl ej mycken frukt,
emedan konungen ej var man att vinna efterlefnad åt det,
som han i god afsigt förordnat, och den högmodiga adeln
gycklade med hans eftergifvenhet och gaf honom binamnet
Smek. Svårare voro dock de förvecklingar, i hvilka han
råkade genom sin eftergifvenhet för den andliga magtens
fordringar och anspråk. Ty påfvarne, som vid denna tid
residerade i Avignon, hade redan lärt sig att på det oför-
skämdaste sätt för sina egna ändamål missbruka kristenhetens
religiösa hängifvenhet. Innan kort hade den svage Magnus
blifvit en lekboll för påfveväldet och förlorade derigenom an-
seende och magt i hvartdera af sina riken. Men den första
början till hans ofärd var särskildt ett korståg mot Karelen,
hvilket han år 1348 på päfvens uppmaning företog, och hvilken
märkliga tilldragelse förtjenar att här blifva närmare belyst.
I sjelfva verket voro förhållandena i Karelen sådana, att
äfven politiska skäl skulle kunnat förmå svenska konungen att
ånyo taga i hop med Torkel Knutssons eröfringsverk. En
lithauisk furste Narimont hade år 1333 tagit dopet i Nov-
gorod och dervid fått såsom ärftligt län Kexholm, Nöteborg
och Ladogatrakterna samt hälften af Koporie län, eller i all-
mänhet Karelarnes, Ingrernas och Woternas länder på det
ryska området. Narimont hade skickat sin son Alexander att
styra detta län, och denne tog sitt säte i Nöteborg. Men
invånarne i nämnda länder voro alldeles icke nöjda med detta
lithauiskt-ryska herravälde, utan begärde i hemlighet hjelp
från Viborg och gjorde derpå år 1337 ett uppror, h varvid de
flesta ryssar blefvo dödade. Följande år gjordes från Viborg
ett par tåg till trakten af staden Ladoga och till Woternas
56 FINLANDS HISTORIA.
land. Furst Alexander, förskräckt häraf, flydde tillbaka till
Lithauen, och Novgoroderna nödgades sjelfva tänka på att
försvara sina gränser, och gjorde derför ett tåg till närheten
af Viborg. Hela detta tumult hade likväl uppstått utan
svenska konungens vetskap, hvarför sändebud från Novgorod
begåfvo sig till honom i södra Sverige och fingo med lätthet
freden bekräftad på de gamla vilkoren. Pä detta sätt hade
åter molnen för en tid blifvit skingrade. Men finnarnes stam-
förvandter på andra sidan gränsen upphörde likväl ej att med
längtan betrakta det lyckligare tillstånd, hvaraf deras bröder
under Sveriges spira voro i åtnjutande, och häraf uppkom åter
nya anledningar till ofred. Sålunda sände t. ex. inbyggarne
i Estland, hvilka om våren 1343 gjorde ett allmänt uppror
emot det danska väldet och försökte bemäktiga sig staden
Reval, att begära hjelp från finska sidan. Äfven denna gång
visade de män, som innehade landets styrelse, god lust att
blanda sig i grannrikenas angelägenheter, men kommo äfven
nu för sent. Förrän man från Finland hann med några skepp
framkomma till ort och ställe, hade Lifflands landtmästare
kommit Danskarne till hjelp och med mycken blodsutgjutelse
gjort ända på upproret. Då sålde slutligen Danskarne år
1346 hela sitt estniska område till tyska riddarne, hvilkas
välde derefter sträckte sig till Finska viken och floden Narova.
Men samtidigt som nämnda uppror i Estland kufvades,
synas från ryska Karelen nya böner om hjelp hafva kommit
till svenska regeringen, och konung Magnus beslöt nu att i
den katolska lärans namn vidtaga kraftigare åtgärder. Om
hösten 1347 begaf han sig till Finland och gjorde härifrån till
Novgoroderna det besynnerliga förslag, att lärda teologer från
h vardera sidan skulle sammankomma för att disputera om
religionen, på det man sålunda skulle utröna, hvilkendera be-
kännelsen, den grekiska eller den romerska, vore riktigare, och
att man derefter enhälligt skulle kunna sluta sig till samma
lära. Novgoroderna svarade undvikande och bådo konungen i
denna sak vända sig till patriarken i Konstantinopel. Derpå
begaf sig Magnus tillbaka till Sverige och Norge, för att
samla en krigshär, och kom följande år, strax efter Pingst-
högtiden, med en ansenlig flotta framför Björkö (Koivisto). Till
ett sändebud från Novgorod, som hade skyndat sig till samtal
med konungen, framstälde han än en gång sin fordran, att
MAGNUS ERIKSSONS REGERING TILL HAKON S KRÖNING 1362. 57
Ryssarne skulle förena sig med den vesterländska kyrkan. Då
de icke gingo in härpå, seglade svenska flottan uppför Nevan
emot Nöteborg, hvilket efter sex veckors belägring intogs den
6 Augusti. De konungen åtföljande presterna hade redan begynt
döpa befolkningen i Ingermanland, och det svenska väldet
tycktes sålunda få stadigt fotfäste i dessa trakter. Men olyck-
ligtvis gaf konungen sig icke ro att dröja qvar till sin nya
eröfrings beskydd, utan seglade genast tillbaka till Sverige.
Xovgoroderna, som under tiden samlat sina stridskrafter, ryckte
strax derpå emot Nöteborg och återtogo det från Svenskarne
den 24 Februari 1349. De Ingrer och Karelare, hvilka öfver-
gått till Svenskarne, straffades med mycken grymhet, och
Narimont och hans arfvingar återfingo sitt län.
Det var likväl ej konungens afsigt att låta det blifva
dervid. Men en svår naturhemsökelse hindrade för någon tid
hans krigiska planer. Från år 1347 hade i södra Europa
rasat en förskräcklig pest, den s. k. digerdöden, hvilken på de
flesta orter bortryckte två tredjedelar, ja till och med tre
fjerdedelar af befolkningen. Sjukdomen började med en häftig
bränning i kroppen, på hvilken följde en illa luktande blod-
spottning, svulster i armhålorna och knävecken, samt svarta
fläckar öfver hela kroppen. Detta svåra plågoris kom till
Norge om hösten 1349 och utbredde sig följande år öfver
hela Sverige. I Finland härjade pesten förmodligen år 1351,
fastän om dess framfart derstädes ingenting är nämndt. I
Ryssland åter uppträdde den först år 1352.
Då den svåra landsplågan till största delen var öfver-
stånden i Sverige, begaf sig konungen på hösten 1350 på ett
nytt härnadståg, sedan han af den påfliga legaten erhållit löfte
om att såsom lån erhålla den heliga stolens inkomster från de
nordliga rikena. Men detta företag utföll ännu ogynsammare
än det föregående. Konungen seglade in i floden Luga i Wo-
ternas land och begynte döpa befolkningen. Men då den
ryska hären lägrade sig vid flodens mynning, slapp han med
njuggan nöd undan med sina skepp och uppehöll sig sedan
den följande vintern i Estland och Liffland. Hela företagets
mål var förfeladt. I Mars 1351 gjorde Ryssarne ett tåg till
Viborgs slott och uppbrände den stad, som redan hade begynt
uppstå omkring slottet. Så fort det blef vår, skyndade Mag-
nus genom Åbo tillbaka till Sverige och kunde vara glad, att
58 FINLANDS HISTORIA.
genom tyska riddarnes bemedliug ett slags förlikning med Nov-
gorod kom till stånd. Denna förlikning skedde i Dorpat på
våren 1351, hvarvid fångarne utlemnades å hvardera sidan.
Detta olyckliga krig med Ryssland hade naturligtvis
mycket förminskat konungens anseende i eget land och bragte
honom äfven derutöfver i nya trångmål. Till en början an-
satte honom påfven, som återfordrade sitt lån och slutligen af
denna orsak år 1358 slungade emot honom offentlig bann-
lysning. Samtidigt hade derjämte uppstått inre oenighet, som
ryckte ur den svage konungens händer nästan hela regerings-
magten. Norrmännen, som voro missnöjda med sin förening
med Sverige, utverkade att Magnus år 1355 lemnade Norge
åt sin yngre son Hakon, hvaremot den äldre sonen Erik var
bestämd till fadrens efterträdare i Sverige. Men då Magnus
samtidigt upphöjde sin gunstling Bengt Algotsson till hertig af
"Österlanden (det är Finland) och Halland", så väcktes här-
igenom Eriks och svenska adelns afund och hat. Genom öppet
uppror tvungo de konungen att aflägsna nämnde sin gunstling
och gifva åt Erik kunglig värdighet tillika med största delen
af riket, nämligen de forna danska provinserna, samt Småland,
Östergötland och hela Finland. Denna öfverenskommelse egde
rum i Jönköping den 28 April 1357. Strax derefter for Erik
till Finland och fördref derifrån Bengt Algotsson, som förljudes
under sin korta styrelse hafva betungat landet med nya skatter.
Efter att hafva till ståthållare qvarlemnat Nils Thuresson JBjelke,
hvilken äfven erhöll lagmansembetet i landet, återvände Erik
inom kort till Sverige, men dog redan om våren 1359. Men
för konung Magnus grydde dock ej en lyckligare dag. Danska
konungen Waldemar Atterdag fråntog honom Skåne, Halland
och Blekinge och lade dessa provinser ånyo under danska
kronan, och den mägtiga adeln gjorde åter uppror, satte Magnus
i fångenskap på Kalmar slott och bjödo kronan åt Hakon. På
nyåret 1362 kom denne från Norge och kröntes i Upsala den
15 Februari. Vid detta tillfälle voro närvarande, förutom
konung Magnus och de svenska herrarne, äfven den nyssnämnde
lagmannen i Finland, samt Åbo-biskopen Hemming, och genom
ett särskildt bref bekräftades dervid åt Finlands inbyggare för
everldelig tid — för den trohet och kärlek, de allt hitintills
visat mot svenska konungarne — samma delaktighet i kunga-
valet, som tillkom Sveriges öfriga landskap. Man faststälde
KYRKLIGA FÖRHÅLLANDEN 1 FINLAND I 14:DE SEKLET. 59
nämligen, att till sådana val alltid skulle kallas finska lagman-
nen, representanter för presterskapet, samt tolf man af allmogen.
Men om, till följd af vintertid eller andra förhinder, de finska
valmännen ej skulle hinna fram, så borde valet likväl ej upp-
skjutas, utan de skulle efteråt få bekräfta beslutet. Genom
denna märkliga förordning upphörde nu Finland att vara ett
eröfradt land och upphöjdes till fullkomlig jämnlikhet med
Sverige. Men genom sitt aflägsna läge bortom hafvet, qvarstod
det dock uti ett visst afsöndringstillstånd, såsom också af till-
lägget till nyssnämnda förordning framgår. Hurudana de inre
förhållandena i Finland för öfrigt voro, skola vi i det följande
närmare skärskåda.
2. De kyrkliga förhållandena i Finland vid midten af 14:de seklet.
Öfver hufvud taget synes Finland under denna tid njutit
samma fördelar och vidkänts samma olägenheter, som rikets
öfriga provinser, kanske dock med den enda skilnad, att den
verldsliga aristokratin här var svagare, men de andligas magt
så mycket större. Finska kyrkan var visserligen ännu mycket
fattig; men Åbo-biskoparne bemödade sig med stor ifver att
föröka dess inkomster och förmoner, på samma gång de sökte
ordna dess institutioner efter fullständigt katolskt mönster.
Under biskop Benedikts tid (1321—1338) höllos för första
gången biskopsvisitationer och prestmöten, genom hvilka nu
tiondeskatten bestämdes på de flesta orter. Ännu företag-
sammare och ihärdigare var hans efterträdare Hemming (1338
— 1366), hvilken likasom företrädaren var hemma från Sverige.
Denne märkvärdige man, som ett och ett hälft sekel efter sin
död, eller vid slutet af katolska tiden, blef utsedd att upp-
höjas bland helgonens antal, stod redan under sin lifstid i högt
anseende och ära. Sveriges ryktbara helgon, fru Birgitta (död
i Rom 1373), som genom slägtskap var förenad med det kung-
liga huset, omtalas hafva varit biskopens synnerliga vän; och
Hemming säges äfven varit den förste, som bragte den fromma
qvinnans förtjenster till den heliga stolens kännedom. Äfven
de svenska regenterna höllo honom i stort anseende och be-
60 FINLANDS HISTORIA.
viljade honom och hans kyrka mångahauda förmoner. Finska
kyrkan började nn höja sig till fullständig katolsk glans och
magt. Kanikembetena förökades, en särskild domprostevärdig-
het inrättades, och ehuru Hemming år 1353 klagar för påfven,
att hans domkyrka, som Ryssarne år 1318 hade bränt, ännu
var i bristfälligt skick, så finner man dock att den var för-
sedd med mångahanda inrättningar, bland hvilka böra nämnas
chor och altaren, skola, fattighus m. fl. Sjelf omtalas Hem-
ming hafva skänkt till kyrkan flere böcker i teologi och kyrko-
lagfarenheten och sålunda grundlagt Finlands första bibliotek;
äfven skänkte han till biskopsstolen tiar och kräkla. Vid
styrelsen af sitt biskopsstift gick han redan tillväga med
hierarkins hela stränghet, hotade med bannlysning dem, som
ej betalade sina utskylder till kyrkan, och förkunnade djerft,
att ej ens konungen egde rätt att blanda sig i dessa saker.
Hans kyrkostadgar (Statuta) af år 1352 bestämde landtprester-
nas skyldigheter. Särskildt faststäldes, att landtprester, som
hade barn — ty coelibatet synes ännu ej på långt när varit
allmänt — ej skulle få uppfostra dem hemma, emedan kyr-
kans egendom sålunda skulle förminskas. Af dessa och andra
exempel framgår tydligen biskop Hemmings kraftfulla, hierar-
kiska personlighet. Men man bör ihågkomma, att denna stolta
kyrklighet var helt och hållet öfverensstämmande med tidsandan.
Mycken oreda uppstod i kyrkans ändamålsenliga ordnande
derigenom, att påfvemagten på ett olämpligt sätt blandade sig
uti stiftens enskilda angelägenheter. I Avignon, der påfvarne
vid denna tid hade sitt säte, såldes för penningar äfven de
aflägsnaste ländernas kyrkliga embeten, hvilkas besättande
rätteligen skulle tillkommit de på ort och ställe befintliga för-
männen. Detta hade i början tillgått sålunda, att påfven på
förhand behöll några embeten till sitt eget förfogande. Men
på denna tid tillkom ytterligare den allmänna förordning, att
alla embeten, hvilka blefvo lediga vid sjelfva den påfliga stolen
(d. v. s. hvilkas innehafvare under sin vistelse derstädes dogo
eller kommo till annat embete) finge tillsättas af påfven.
Följden häraf blef den, att till Avignon strömmade prester för
att spekulera på embeten, och om ej något lämpligt eller be-
hagligt sådant fans för tillfället ledigt, så köpte man exspek-
tans-rättighet till första ledighet i det ena eller andra biskops-
stiftet, hvarvid intet afseende fästes vid språk och nationalitet;
KYRKLIGA FÖRHÅLLANDEN I FINLAND I 14:DE SEKLET. 61
ty det allmänna kyrkospråket var latin. Men ofta hände det,
att förmännen på ort och ställe icke visste eller icke låtsade
veta något om påfvens utnämningar, utan sjelfva besatte de
lediga platserna med andra, hvaraf åter långa strider och för-
vecklingar uppkommo. Det märkvärdigaste exempel på en
sådan påfvemagtens inblandning i den finska kyrkans angelä-
genheter är försöket att göra sjelfva Åbo biskopsembete till
en handelsvara vid hofvet i Avignon. Då biskop Hemming
dog, år 1366, valde kapitlet till hans efterträdare domprosten
Henrik Hartmarmi. Påfven gjorde valet ogiltigt, emedan han
nämligen på förhand hade beslutat att för denna gång sjelf
bestämma, hvem som skulle blifva utnämnd; likväl ansåg han
klokast att utnämna just den samme, som kapitlet hade valt.
Då Henrik dött på återvägen från Avignon år 1368, valdes
på samma sätt kaniken Johannes Petri; påfven ogillade åter
af samma orsak valet, men utnämnde honom icke dess mindre
till biskop i stöd af sin apostoliska magt. Två år senare, 1370,
förnyades samma lek, och Johannes III Westfal, som förut
hade varit domprost, blef då biskop. Efter dennes död lyc-
kades kapitlet i Åbo lika snabt omintetgöra den heliga stolens
planer, och den af kapitlet valde kaniken Bero II Balk erhöll
den påfliga bekräftelsen år 1385. Men om denna händelse
berättas särskildt, att Bero strax efter valet skyndade sig till
påfven, medförande så mycket pengar, som kapitlet i hastig-
heten kunde skrapa ihop, för hvilket ändamål man äfven måste
sälja några af kyrkans lägenheter. Att man de föregående
gångerna icke sluppit för billigare, är lätt att gissa, och den
påfliga stolens lumpna snikenhet blir äfven härigenom ytter-
ligare bekräftad.
Alla dessa Hemmings efterträdare på Åbo biskopsstol
voro kunnige och efter den tidens begrepp utmärkt duglige
män, hvilka i främsta rummet bevakade sin kyrkas fördelar.
Bannstrålen var ej längre något ovant vapen i det finska prester-
skapets händer. Redan år 1340 hade Henrik Hartmanni, som
då var kyrkoherde i Sääksmäki, utverkat af påfven bannlys-
ning emot några byar, som ej betalat sina tionden. Hans
efterträdare på biskopsstolen lade sjelfva ståthållaren på Viborgs
slott under bann. Men å andra sidan stodo redan de and-
liga i Finland på höjden af sin tids bildning. Flertalet af
kanikerna i Åbo vistades på detta tidehvarf vid universitetet i
62 FINLANDS niSTOEIA.
Paris såsom studerande och äfven i egenskap af lärare; men
om Johannes Petri veta vi, att han, innan han blef biskop,
en gång (1366) varit rektor vid nyssnämnda universitet, hvilket
embete alltid besattes för tre månader i gången. Äfven vid
det nyare universitetet i Prag synas vid denna tid finnar
hafva uppehållit sig. Af allt detta framgår tydligen, att vårt
folk redan begynte taga del i mensklighetens stora bildnings-
arbete.
3. Albrekt af Mecklenburg- och adelsväldet.
Genom Hakons kröning synes det inre lugnet blifvit åter-
stäldt i de nordiska rikena. Redan följande år, 1363, fick
Hakon till gemål danska prinsessan Margareta, konung Walde-
mar Atterdags yngre dotter, och sålunda blef grunden lagd till
ett vänskapligt förhållande äfven med Danmark. Men Sveriges
store voro icke länge nöjda med Hakons regering. Hans
giftermål hade blifvit ingånget mot deras önskan och hans
mildhet mot sin fader var ej heller i deras smak. Derför
inkallade de konung Magnus' systerson Albrekt, hvars fader
var furste af Mecklenburg. Denne kom mot slutet af år 1363
till Stockholm, hvars tyska borgerskap genast öppnade dess
portar för honom. I Februari följande år valdes han till
Sveriges konung, hvarefter han begaf sig till Finland, hvars
innevånare ännu höllo med Hakon och Magnus. Väl hörde
lagmannen Nils Thuresson, som innehade Viborgs slott, till
deras antal, hvilka hade inkallat Albrekt, och försökte äfven
bringa hela Finland på dennes sida. Men ståthållaren på Åbo
slott, riddaren Narwe Ingevaldsson, gjorde ett långvarigt och
manligt motstånd, så att Albrekt blef tvungen att ligga utan-
för slottet i nära tio månader, hvarunder Nils Thuresson blef
dödad i en* skärmytsling. Biskop Hemming hade Albrekt lockat
på sin sida genom stora förmoner och för öfrigt i samma afsigt
vidtagit flere åtgärder till befolkningens bästa. Sålunda erhöll
nu TJlfsby (Björneborg) stadsprivilegier (1365) och var härefter,
jämte Abo och Borgå, landets tredje stad. Dessutom bekräf-
tades åt södra Österbottens svenska kustbefolkning de handels-
ALBREKT AF MECKLENBURG OCH ADELSVÄLDET. 63
rättigheter, som de redan förut erhållit af Magnus och Erik.
Då Albrekt slutligen fått Åbo slott i sitt våld, for han till-
baka till Sverige (sommaren 1365). Der hade redan Albrekts
öfverbefälhafvare besegrat Hakons och Magnus' härar emellan
Enköping och Vesterås den 3 Mars 1365 och tagit konung
Magnus till fånga. Men kriget fortfor likväl ännu många år.
Albrekt hade på sin sida, förutom sin fader Albrekt af Meck-
lenburg, äfven det mägtiga Hanseförbundet, och Hakon och
hans svärfader förmådde ej på länge uträtta något emot denna
öfvermagt, utan den sistnämnde måste till och med redan en
gång fly från sitt eget rike. Först år 1371, då ett i Upland
uppkommet uppror hotade Albrekts nya krona, ingicks slutlig
förlikning med Hakon, och den gamle konung Magnus utsläptes
ur sitt fängelse. Han begaf sig till sin son i Norge och dog
vådeligen vid ett skeppsbrott år 1374. Den man, som en
gång hade burit namnet "Sveriges, Norges och Skånes konung",
fick efter långa lidanden detta oberömliga slut.
Under allt detta hade emellertid i Sverige uppkommit
mycken ovilja mot konung Albrekts regering. Konungens
fader, hertig Albrekt, hade för sitt bistånd erhållit i pant flere
borgar och landskap, hvilka han åter förlänade åt tyska rid-
dare, och dessa främmande herrar, likasom äfven tyskarne i
konungens eget följe, förtryckte landet genom våldsbragder och
utpressningar. Största tungan utgjordes af de nya slott, som
man började uppföra på olika ställen i landet, ty man fordrade
dertill af folket ej blott dagsverken, utan äfven lifsmedel.
Sålunda anförde t. ex. befolkningen i Satakunta klagomål hos
konungen, att ett i deras land bygdt slott (förmodligen vid
Kumo) var dem till stor tunga, och Albrekt gaf då befallning,
att detta slott skulle nedrifvas. Men oftast hvarken kunde
eller ville Albrekt lägga band på sina befallningshafvandes
öfvermod. Svenska adeln, som var lika uppretad häröfver som
folket, tvang slutligen konungen att öfverlemna hela regeringen
åt rådet, år 1371, och från denna tid voro nu dessa 12 råds-
herrar, i spetsen för hvilka stod Bo Jonsson Grip, rikets
rätte styresmän. Men oenigheten och ofriden upphörde likväl
ej. De flesta slott förblefvo allt fortfarande i tyskarnes våld
och de svenska herrarne sjelfva hade blott alltför väl lärt sig
att följa främlingarnes öfvermodiga exempel. En hvar något
mägtigare man förde på eget bevåg krig mot sina fiender,
64 FINLANDS HISTORIA.
och oroligheterna voro så stora, att man år 1375 ansåg nöd-
vändigt att genom en särskild öfverenskommelse mellan her-
rarne fastställa en allmän landsfred för tre års tid. Sveriges
rikaste och mägtigaste man, Bo Jonsson, som år 1375 blef
riksdrots (eller öfverdomare) och såsom sådan hade bort vara
skyldig att i främsta rummet vaka öfver lagarnes helgd, var
tvertom den våldsammaste och girigaste bland dem alla. Ett-
enda exempel är tillräckligt för att belysa denne mans karaktär.
År 1381 dödade han med egen hand en sin fiende i sjelfva
gråmunkekyrkan i Stockholm och slog sedan under sig hela
hans förmögenhet, lemnande åt den mördades slägtingar endast
en mindre del deraf, ej såsom till böter för sitt brott, utan
såsom ren nådegåfva. Konungens beständiga penningebrist
förde snart det ena slottet och det ena landskapet efter det
andra i Bo Jonssons händer och i dessa sina förläningar rege-
rade det mägtiga drotset såsom sjelfständig herskare. Han
af- och tillsatte fogdarne och ståthållarne på slotten efter godt-
finnande, lät uppbygga borgar, utdela frälserättighet och upp-
bar för egen räkning alla skatter och böter.
Den förnämsta delen af Bo Jonssons besittningar var
Finland. Redan uti 1371 års förlikning hade han fått Viborgs
och Tavastehus slott, hvartill sedan kom Åbo slott med Åland
samt Österbotten, så att på detta sätt alla Finlands landskap
kommo att tillhöra honom. Något senare (omkring år 1378)
lät han utnämna sig sjelf till finsk lagman och herskade nu
i detta land såsom i ett eget rike. Emellan erkebiskopen i
Upsala och» biskopen i Åbo hade vid denna tid uppstått en
skarp strid om de nordliga gränserna för deras stift. Erke-
biskopen ville utsträcka sitt andliga område ända till Uleåelf,
och konung Albrekt afgjorde (år 1377) saken till förmon för
honom. Men det mägtiga drotset gaf på anmodan af biskopen
ett annat utslag, och Kaakamajoki förblef norra gränsen för
Åbo stift. Emot främmande magter visade Bo Jonsson samma
bestämdhet. En gång förklarade han till och med krig emot
den mägtiga hansestaden Danzig, och rådet i Lybeck, till
hvilket han sände underrättelse härom, uppmanade Danzigs
innevånare att söka åstadkomma en snar förlikning, för att
undvika onödiga förvecklingar. Beträffande Finlands inre ange-
lägenheter, vågade ingen motsäga hans förordnanden, och till
och med biskopen i Åbo fick böja sig under denna sjelflagna
ALBBEKT AF MECKLENBTJBG OCH ADELSVÄLDET. 65
spira. Hurudan drotsets styrelse för öfrigt må hafva varit,
finnes ej särskildt omnämndt; men man kan dock nästan an-
taga, att allmogens förtryck mer och mer rotfästades. Sålunda
synes åtminstone, att vid denna tid en mängd nya slott upp-
fördes i olika delar af vårt land. Bo Jonsson sjelf säges
hafva låtit uppbygga Raseborgs slott i Nyland och strax efter
hans död påträffas äfven "Krytzborg" eller Korsholm i södra
Österbotten och Kastelholm på Åland, båda antagligen uppförda
på hans tid. Då förutom dessa ännu några träborgar om-
nämnas och ögonskenligen hela denna förstärkta befästning icke
afsåg landets försvar mot yttre fiender, utan i främsta rummet
hade tillkommit till adelsväldets befästande, så kan man lätt
inse, i hvilken riktning samhällsförhållandena voro pä väg att
utveckla sig.
Emellertid hade uti Sveriges grannländer, Danmark och
Norge, inträffat stora förändringar. År 1375 dog Valdemar
Atterdag och med honom hade Valdemar den stores ätt på
svärdsidan utslocknat. Af hans tvenne döttrar var den äldre
förmäld med konung Albrekts äldre broder i Mecklenburg, och
denna äregiriga slägt hoppades derfor nu få uppstiga äfven på
Danmarks tron. Men Danskarne valde norska tronföljaren Olof,
som var född i Valdemars yngre dotters, Margaretas, äktenskap
med Hakon *. Då Hakon dog år 1380, blef Olof konung äfven
i Norge. Han var då endast 10 år gammal, och regerings-
tyglarne i hvardera riket kommo i Margaretas skickliga händer.
Småningom började äfven Svenskarne, hvilka redan länge hade
fått nog af Albrekts regering, vända sina ögon till Margareta,
och sjelfva Bo Jonsson tyckes hafva lutat ditåt. Då stälde
tvenne dödsfall allt på en ny fot. År 1387 dog den unge
konung Olof, och hans moder blef vald till hans efterträdare
Valdemar Atterdag, konung i Danmark, f 1375.
Ingeborg, Margareta, f 1412,
gift med Henrik af Mecklenburg. gift med Hakon.
Albrekt, Maria, Olof, konung af Danmark 1375,
pretendent till danska gift med hertigen af Norge 1380, f 1387.
kronan år 1375. af Pommern.
Erik af Pommern. Katarina,
gift med Pfalzgrefven af Baijern.
Kristoffer af Baijern.
Finlands historia. 5
66 FINLANDS HISTOKIA,
i Danmark och Norge. Men året förut, eller 1386, hade äfven
den mägtige Bo Jonsson aflidit, och striden emellan svenska
adeln och konungen hade uppflammat i full låga. Albrekt
försökte nämligen att återföra drotsets vidsträckta förläningar
under kronan. Men Sveriges öfriga stormän, som Bo Jonsson för-
ordnat att verkställa testamentet, begåfvo sig till Margareta
och öfverlemnade riket i hennes händer år 1388. Albrekt
begaf sig till Tyskland för att värfva krigsfolk och kom i
början af år 1389 tillbaka med en ansenlig styrka, men blef
slagen och tillfångatagen i närheten af Falköping i Vester-
götland.
Detta gjorde likväl ej slut på striden. Albrekts anhän-
gare herskade ännu i Stockholm, hvars tyska borgerskap om
våren 1389 försåtligt öfverföll de svenska borgarene och upp-
brände dem på en holme utanför staden. Derjämte satte
hertigen af Mecklenburg i rörelse en stor mängd sjöröfvare,
hvilka plundrade och härjade alla kuststräckor, men hade
sjelfva sitt hufvudsakliga tillhåll på Gotland. Dessa sjöröfvare
kallade sig Vitalie-bröder, emedan de föregåfvo sig samla lifs-
medel (vitalia, victualia) för Stockholm. Men under denna
förevändning förstörde de all handel och plundrade såväl
kusterna, som ock hanseiternas skepp och varor. Hansestäderna,
som blefvo förbittrade häröfver, fingo slutligen en förlikning i
stånd emellan Albrekt och Margareta år 1395. Den fångne
konungen försattes i frihet, och sju hansestäder : Lybeck, Stral-
sund, Greifswald, Danzig, Elbing och Thorn samt Reval ginga
i borgen för hans lösepenning och fingo derför Stockholms stad
i pant. Då ej Albrekt sedermera på utsatt tid uppfylt förliknings-
vilkoren, öfverlemnades Stockholm åt Margareta år 1398.
I Finland hade villervallan under denna tid varit lika
stor, om ej större än i Sverige. Strax efter drotsets död
hade landets innevånare begärt till sin lagman Jakob Dicekn?
som tillhörde landets egen adel och "bättre kände landets till-
stånd och seder, än någon främmande man, vare sig från
Sverige eller andra länder." Han hade förut varit Bo Jons-
sons fogde på Åbo slott och fick nu af Albrekt samma be-
fattning, jämte länen Satakunta och Borgå. Men tillika med
den öfriga adeln gick han snart öfver till Margareta, som till
lön härför fortfarande bibehöll honom vid dessa förläningar.
ALBBEKT AF MECKLENBURG OCH ADELSVÄLDET. 67
Andra af Margaretas anhängare sattes till ståthållare på Ta-
vastehus och Raseborg; endast Viborgs slott skulle tills vidare
blifva i Bo Jonssons testamentsexecutorers vård och ståthål-
lare deröfver var det gamla riksrådet Karl Ulfsson Sparre,
en af svenska rikets mest framstående män och Margaretas
ifrigaste vänner. Sålunda synes Margaretas välde i Finland
redan i slutet af 1389 vara befästadt. Men då konung Albrekt
åter år 1395 hade sluppit ur sin fångenskap, uppstod här
borta nya förvecklingar. Drotsets nu fullvuxna son, Knut
Bosson, sträfvade att erhålla sin faders forna herravälde öfver
Finland, lockade Jakob Diaekn på sin sida och förenade sig
med Albrekt och Vitalie-bröderna. Dessa sistnämnde hade
redan under de närmast föregående åren begynt husera i
Finska viken, plundrade år 1392 i trakterna af Nevan och
togo sitt hufvudtillhåll i närheten af Viborg, der de lurade
efter Hanseiternas handelsfartyg. Vid samma tid hade de
äfven gjort sig hemmastadda vid kusterna af Bottniska viken
och bemägtigat sig såväl Korsholm, som de flesta slotten äfven
vester om hafvet. Endast ståthållarne på Raseborg, Erengisel
Nilsson och Thord Bonde, höllo sig troget till Margareta och
försökte att med hjelp från Reval göra röfvarene motstånd.
Men största delen af Finlands långa kuststräcka och vid-
sträckta skärgård var Vitalie-brödernas byte, och sjelfva Åbo
synes någon tid varit den utgångspunkt, derifrån de åt olika
håll gjorde sina plundringsfärder. Dessa oroligheter, hvilkas
betryck dessutom ännu förökades a? missväxt och hungersnöd,
räckte i tre år, till dess slutligen år 1398 såväl Vitalie-
bröderna i Österbotten, som Knut Bosson gåfvo sig under
Margareta.
Aret förut hade Margareta sammankallat Danmarks,
Sveriges och Norges andliga och verldsliga herrar till Kalmar
och der på Trefaldighetssöndagen (den 17 Juni) 1397 låtit kröna
sin systerdotterson Erik af Pommern till konung öfver de tre
rikena. Sålunda grundlades föreningen emellan de tre nordiska
rikena, eller den så kallade Kalmare unionen. Afsigten var
den, att Danmarks, Sveriges och Norges riken hädanefter
skulle hafva en gemensam konung, ehuru hvarje land skulle
styras efter sina egna lagar. De svenske säges dock från
början varit likgiltige för unionen, och något ordentligt för-
68 FINLANDS HISTORIA.
eningsdokument, som närmare skulle bestämdt föreningsvilkoren,
blef aldrig upprättadt. Men finnarne synas alls icke haft
någon del i hela företaget, då största delen af deras land
först följande år kom under Margareta. Om hösten 1398
öfverlemnades Åbo slott och först följande vår de träslott,
som Knut Bosson hade innehaft. Ar 1399 kunde man åter
segla fritt på Finlands haf, och från denna tid bör unionstiden
i Finlands historia räknas.
^.ndra Tidskiftet.
Förra hälften af Unionstiden, till år 1470.
4. Konung Erik af Pommern oeh biskop Magnus Tavast
(1399—1438).
Det stora verk,, som nu hade kommit till stånd: de tre
nordiska rikenas förening under en regent, syntes utlofva åt
Finland likasom åt Sverige tillfälle att återhemta krafter efter
föregående tiders förstörelser. Margaretas kraftiga hand hade
redan från början kufvat adelns tilltagande öfvermod och det
var i allmänhet förordnadt, att allt åter skulle försättas i
samma skick, som på Magnus Erikssons tid. På detta sätt
återkallades nu alla panter och förläningar, som ifrån kronan
öfvergått i enskildas händer, samt alla skattehemman, som på
konung Albrekts tid genom köp eller list kommit under frälset,
och i och för dessa angelägenheter höllos i hvarje landskap
särskilda räfsteting (i Finland om våren 1405). Äfven be-
stämdes, att de öfverflödiga borgarne skulle nedrifvas, och åt
allmogen förskaffades all möjlig lindring från de förra bördorna.
Dessa vigtiga förbättringar böra i första rummet räknas
Margareta till förtjenst; ty den hufvudsakliga ledningen af det
hela förblef i denna kraftfulla qvinnas händer ända till hennes
död, år 1412. Men äfven konung Erik ådagalade i början
både vilja och förmåga, och särskildt står Finland ännu till
honom i tacksamhetsskuld för mången nyttig inrättning. Ännu
under Margaretas lifstid besökte han tvenne gånger Finland,
första gången om hösten 1403, hvarvid han tilldelade Viborgs
borgerskap fullständiga stadsprivilegier, och andra gången i
slutet af år 1407, då han i Åbo gaf frälsebref åt flere finska
70 FINLANDS HISTORIA.
män. Vid detta sitt andra besök synes han hafva öfverens-
kommit med befolkningen om några nya förordningar, hvilka
nu, då regenterna för det mesta kommo att uppehålla sig i
det aflägsna Danmark, ansågos nödvändiga för upprätthållande
af god ordning. Sålunda förordnades, att skatterna, som hit-
tills utgått i naturalieprodukter, framdeles skulle betalas i
penningar, en viss summa från större och mindre skatteom-
råden. Men denna förordning, med hvilken man afsåg att få
skattebeloppen lättare användbara för den aflägsna regeringen,
kom att blifva något betungande för Finland, till följd af
den ringa penningetillgången, och uppväckte sedermera många
klagomål, till hvilkas afhjelpandé konungen dock å sin sida
sökte finna de utvägar, som stodo till buds. En mera lycko-
bringande inrättning var den äfven af Erik grundade, s. k.
landsrätten, som skulle sammanträda i Åbo dagarne före Sanct
Henriks messa om sommaren och hvilken hade att fälla kungs-
dom i alla rättegångsmål, som från underdomstolarne hem-
stäldes till densamma, samt undersöka klagomål mot biskopen,
lagmannen eller andra konungens embetsmän. Till ledamöter
i denna domstol bestämdes biskopen och några prester ur
domkapitlet, alla i landet vistande riksråd, lagmannen och alla
domare, samt fulltalig kungsnämnd, till hälften frälsemän och
till hälften bönder. Alla fogdarne skulle äfven vara närvarande,
för att få tillfälle att försvara sig mot möjliga anklagelser och
föröfrigt i förekommande fall meddela nödiga upplysningar;
ståthållaren på Åbo slott ålåg att öfvervaka de fälda utslagens
verkställande. Det är att märka, att till följd af tidens
styrelsesätt en dylik institution ej kunde vara begränsad till
endast lagskipning, utan att den derjemte var en slags skild
styrelse för Finland eller rättast en regerande representation,
hvilken det tillkom att under konungens frånvaro "höra och
rätta all ärende der i landet och skipa allom rätt, fattigom
och rikom," så att befolkningen ej skulle behöfva i sina
angelägenheter vända sig till konungen. En af Unionens
första verkningar var således den, att Finlands förening med
Sverige blef något lösare och att dess förhållanden begynte
taga en mera sjelfständig gestaltning. Men en sådan sär-
skild styrelse kom naturligtvis att förblifva i händerna på
adeln och synes ej förmått tillvinna sig fullt förtroende hos
folket. Besvären till konungen upphörde icke och landsrätten
KONUNG EHIK AK POIORXK OCH BISKOP MAGNUS TAVAST. 71
i Finland synes småningom hafva upphört. Mot slutet af sin
regering upphöjde konung Erik densamma ändtligen i nytt
anseende år 1435. Men då han kort derpå förlorade sin
krona, råkade hela institutionen åter inom kort i glömska.
Deremot blef Finlands delning i två lagsagor, hvilket skedde
samma år (1435), en varaktig frukt af Erik af Pommerns
regering. För detta ändamål delades Egentliga Finland i
tvenne delar längsefter Aura å, och till iVbrr/mwe-lagsagan
räknades äfven Åland, Satakunta och Österbotten ; till Sydfinne-
lagsaga åter fördes Nyland och Karelen med Savolaks.
Jämte dessa inrättningar kunna ännu andra åtgärder om-
nämnas, hvilka intyga Eriks omtanke om det aflägsna Finland.
Då det ännu fans vidsträckta utmärker, som af byalagen an-
vändes såsom allmänningar till jagt, fiske och svedjande, så
fingo fogdarne befallning att fördela dess landsträckor emellan
nybyggare, likväl så att åt de gamla byalagen skulle lemnas
så stort område, som kunde för detta ändamål anslås af en
utaf tolf man sammansatt nämnd. Genom särskilda förord-
ningar sökte konungen skydda allmogen emot embetsmännens
utpressningar, reglera penningvärdet och göra sättet för ut-
skyldernas afbördande lättare. Utaf allt synes klart, att Eriks
afsigter voro goda, om också tidsförhållandena ofta hindrade
deras verkställande.
En stor del af dessa gagneliga företag bör otvifvelaktigt
räknas den man till förtjenst, hvilken på denna tid, sedan
Bero Balk dött 1412, uppsteg på Finlands biskopsstol och som
uti hela sitt lefverne visar oss den vackraste bild af en sann
katolsk biskop. Denne man var Magnus Olai Tavast. Född
i Wirmo socken af en mägtig adelsslägt hade han i Prag
blifvit magister och någon tid varit kansler hos konung Erik,
till dess han i sitt hemland utnämndes till arkidiakonus vid
Åbo domkyrka och slutligen af domkapitlet valdes till biskop.
För att få sitt val bekräftadt, säges han hafva rest till påfven
i Rom och der blifvit vigd. Krönikorna tala vidt och bredt
om hans katolska nit och om den outtröttlighet, hvarmed
han under sin långa embetstid (1412 — 1450) befästade finska
kyrkans anseende och glans. Domkyrkan förseddes med flere
chor eller kapell (af hvilka "Kristi lekamens kapell" isynner-
het var rikt utrustadt), hvilka såväl som sjelfva domkyrkan
rikligen begåfvades med påfliga aflatsbref; kanikernas antal
72 FINLANDS HISTORIA.
ökades till tio, och åt gudstjensten gals en sådan fullständig-
het, att från daggryningen till qvällen ej en enda timme för-
led, utan att någon messa skulle hållits i domkyrkan. Landets
öfriga kyrkor erhöllo äfven sin andel af denna katolska glansT
och biskop Magnus synes flere gånger hafva rest genom sitt
vidsträckta stift, för att göra sig underrättad om tillståndet
äfven uti de aflägsnaste församlingarna. En gång begaf han
sig derjämte på en mycket längre färd, nämligen på en
piligrimsfärd till Palestina, kanhända samtidigt som konung
Erik besökte den heliga grafven (1423 — 1425). Denna verk-
samhet på det religiösa området, såväl som biskopens milda
och redbara väsende gjorde honom äfven till Finlands mest
framstående politiska personlighet. Utom landet synes han
åtnjutit allmänt anseende; ty med äkta finsk trygghet förblef
han alltid orubblig under tidens eljest så mångfaldiga skift-
ningar. Men hans egna landsmän, höga liksom låga, erkände
i honom liksom sin naturliga öfverherre, ej blott å hans em-
betes vägnar, utan äfven till följd af hans personlighet. De
följde honom troget till riksförsamlingarna på andra sidan
hafvet och "tjenade honom" — säger krönikan — "såsom ett-
kungligt majestät".
Af allt detta kunna vi på goda grunder draga den slut-
sats, att de goda sidor, som Eriks regering visar i Finland,
ingalunda stodo utom den store biskopens inverkan. Särdeles
lyckligt för Finland var det äfven, att Eriks af Pommern
regeringstid var jämförelsevis fredlig och fri från allmänna
olyckor. Väl uppkommo då och då vid ryska gränsen mindre
oroligheter, hvilka förorsakades af gränsboarnes och slottsfog-
darnes vinstbegär. Sålunda omtalas att Svenskarne år 1411
gjorde ett plundringståg på Novgorods område, hvarefter Rys-
sarne hämnades med ett infall till trakterna af Viborg, hvar-
vid de uppbrände sjelfva staden. Fyra år senare omtalas, att
Ryssarne härjat till och med i Norra Österbotten. Men något
egentligt krig uppstod dock icke af dessa oroligheter, ty å
ingendera sidan hade man vid denna tid några eröfringsplaner.
Ingermanland och ryska Karelen voro fortfarande förlänade åt
Narimonts efterkommande, och dessa furstar kastade sina blickar
mera åt Polen och Liffland, än åt Finland. Konung Erik
åter förde ett långvarigt krig med grefvarne af Holstein om
besittningen af Slesvig (1409 — 1431), och ville äfven derför
KONUNG EKIK AF POMMEKN OCH BISKOP MAGNUS TAYAST. 73
icke hafva ofrid med Ryssland. Ar 1427, då äfven Hanseiterna
förenade sig med konungens fiender, försökte dessa uppegga
Ryssarne till ett eröfringskrig mot Finland; men äfven denna
fara blef lyckligen afvänd. Bland denna tids allmänna olyckor
är att nämna, att pesten härjade i Finland omkring år 1427,
och att Åbo stad år 1429 jämte domkyrkan och klostret förstördes
genom vådeld, — tvenne olyckor, till hvilka dock naturligtvis
konungen och hans regering voro oskyldiga. Endast skatternas
ständiga ökande och penningens alltmera sjunkande värde
gåfvo grundad anledning till klagan från finnarnes sida. Men
om man noga öfverväger allt, så måste man dock medge, att
Finlands tillstånd under Eriks af Pommern regering var lyck-
ligare, än det varit långa tider före eller efter densamma, och
Finlands innevånare synas ej haft något särskildt skäl att draga
sig undan ur Unipnen.
Men på många orter i Sverige var folkets missnöje gan-
ska stort och man hörde klagas, att de flesta ståthållare och
fogdar på slotten voro danskar, som hårdt betryckte folket.
Då emellertid klagomålen ingen förbättring medförde, grep be-
folkningen i Balarne till vapen om våren 1434 och satte sig
under anförande af Engelbrekt Engelbrektsson i rörelse, för
att befria äfven de öfriga landskapen. Äfven riksrådet och
biskoparne tvungos att förena sig i böndernas företag. I
Helsingland samt Vester- och Österbotten, begynte riddaren
Erik Puke följa exemplet, och en viss Johan Folkesson sändes
derifrån med en skara finnar till Åland, der dansken Otto
Pogwisch var ståthållare på Kastelholm. Denne blef mägta
förskräckt, då finnarnes pilar begynte klyfva luften omkring
honom, och gick in på att kapitulera. Men annorstädes i
Finland synas ej några oroligheter uppstått. Då konungen
samma år om hösten kom till Stockholm, ingicks derstädes den
förlikning, att tvisten emellan Erik och Sveriges ständer skulle
hänskjutas till en kommission af tolf män, som skulle väljas
fyra från hvartdera riket. Till denna domarenämnd valde
konungen såsom represantanter för Sverige Magnus Tavast och
en annan biskop, samt ståthållaren på Viborgs slott, Krister
Nilsson Wase, och ståthållaren på Stockholms slott, Hans
Kröpelin. Saken skulle afgöras följande höst, och Erik åter-
vände emellertid till Danmark. Men i början af år 1435
valdes Engelbrekt i Arboga till "höfvitsman" och intog nu
74 FINLANDS HISTORIA.
alla slott i södra Sverige, som innehafts af danske fogdar.
Då konungen följande år kom till Stockholm, sammanträdde de
utsedde fredsdomarene, ocb saken afgjordes sålunda, att Erik
skulle få bibehålla kronan, men förbinda sig att icke vidare
öfverlemna rikets fasta platser åt främlingar. Till riksdrots
utsågs förenämnde Krister Nilsson Wase och till marsk Karl
Knutsson Bonde. Det är att märka, att vid detta tillfälle
en mängd allmoge från Finlands alla landskap hade anländt
till Stockholm för att komma till tals med konungen, och att
på deras anhållan utfärdades de ofvan omtalade förordningarna
om den finska lagsagans klyfning, samt om Landsrättens för-
nyande. Men den ingångna förlikningen varade ej länge; ty
konungen bröt åter blott alltför snart sina löften. Under de
närmast följande åren pågingo allt fortfarande förlikningsför-
söken, och biskop Magnus besökte till och med en gång (1437)
konungen i Danmark i och för denna sak. Men det var allt
förgäfves. Väl hade i Sverige Engelbrekt blifvit mördad (1436)
genom en af sina fiender; men redan dessförinnan (samma år)
hade Karl Knutsson blifvit vald till riksföreståndare och slut-
ligen blef år 1438 konung Erik formligen afsatt. Året derpå
förlorade han äfven Danmarks och Norges kronor. Han uppe-
höll sig derefter såsom sjöröfvare på Gotland i tio års tid
och tog slutligen sin tillflykt till Pommern, der han dog år 1459.
Den förnämsta orsaken till Eriks at Pommern olycka synes
varit hans begär att göra Unionens trenne kronor ärftliga inom
sin egen slägt. Väl hade han sjelf i sitt äktenskap med sin
engelska gemål Filippa inga barn; men derför önskade han att
till sin efterträdare erhålla sin farbrors son, hertig Bogislaw
af Pommern. I denna afsigt fordrade han trohetslöfte åt her-
tigen af alla ståthållare och fogdar, ja äfven af alla dem, åt
hvilka gifvits adelsbref med sköld och vapen (första gången åt
en finsk man år 1420). Men då svenska adeln helst ville
hafva kungavärdigheten underkastad val, hade Erik ansett nöd-
vändigt att lemna rikets slott och län i händerna på sådana
män, som voro beredda att ingå på hans planer, och dessa
voro utländingar, ofta nog giriga och samvetslösa personer.
Till följd af allt detta uppkom slutligen en fullständig brytning
emellan svenskarne och konung Erik. Men i Finland synes
ej Eriks planer hafva väckt någon allmännare ovilja, och be-
folkningen likasom deras biskop lutade ända till slutet åt
KONUNG ERIK AF POMMERN OCH BISKOP MAGNUS TA VÄST. 75
konungens sida, så att svenska rådet nödgades med någon
varsamhet söka finnarnes samtycke till sina sträfvanden. Vid
midsommar år 1436 gåfvo derför drotset, marsken och all-
männa riksrådet i Stockholm tvenne bref om skatternas ned-
sättande i Finland, såsom till belöning derför, att befolkningen
i "Österlanden" hade lofvat troget foga sig i svenska rådets
regering "och ej taga eller annamma någon annan höfvitsman,
än den rådet dertill skulle sätta". På detta sätt aflägsnades
äfven finska folket från Unionen och dess förening med Sverige
blef åter fastare knuten. Men häraf framgår likväl, att fin-
narnes tänkesätt hade en viss vigt uti politikens vågskål, ehuru
de ej förmådde i hufvudsaken leda händelsernas gång. Ett
uppror, som omkring år 1438 upplågade i hela Öfre Satakunta
emot riksföreståndaren oeh rådet, ehuru det genom biskop
Magni kloka bemedling stillades, är visserligen endast ofull-
ständigt kändt, men tyckes i alla fall bevisa den finska all-
mogens böjelse att ingripa i tidens förvecklingar.
5. Karl Knutssons tider, 1438^1470.
Oenigheten i Sverige upphörde likväl ej med konung
Eriks förjagande; tvertom begynte nu de mägtige i landet
sinsemellan strida om regeringen. Högst bland dessa regerings-
lystna stod Karl Knutsson Bonde, hvilken genom sin värdig-
het som marsk redan hade uppstigit till en inflytelserik stånd-
punkt i riket. Denne märklige man var vid denna tid knapt
trettio år gammal. Han var född år 1409 i Finland, der
såväl hans fader, som farfader (den förut nämnde Tord Bonde)
hade innehaft vigtiga embeten. Hans ståtliga, ridderliga gestalt
i förening med hans milda sinnelag tillvann honom de högas
såväl som de lågas ynnest. Utrustad med dessa naturens och
lyckans gåfvor, beslöt han att bemägtiga sig regeringstömmarne
uteslutande för egen del, och var ej heller just synnerligen
samvetsgrann vid valet af sina medel härtill. Erik Puke, den
mördade Engelbrekts gamla stridskamrat, som begynte mot-
arbeta marskens planer, blef dömd till döden och halshögs.
Det gamla riksdrotset Krister Nilsson Wase åter, som hade
76 FINLANDS HISTORIA.
deltagit i marskens dödsdom, tvangs att frivilligt draga sig
tillbaka till det aflägsna Viborg, hvilket han hade i förläning.
På detta sätt syntes nu redan marskens magt vara ansenligt
befästad. Men ibland de svenska herrarne funnos ganska
många, hvilka dels af afund mot Karl Knutsson, dels af andra
orsaker önskade en återförening med Danmark. Då derför i
början af år 1440 Eriks af Pommern systerson, den unge
Kristofer af Baijern, blef antagen till konung i Danmark,
erbjöd svenska adeln honom kronan, och marsken tordes ej
förhindra detta. Ar 1441 kom Kristofer till Stockholm och
blef krönt i Upsala. Marsken fick löfte om hela Finland i
förläning, likväl så att Viborg, Raseborg och Korsholm tills-
vidare skulle innehafvas af Krister Nilsson. Men knapt hade
Karl Knutsson kommit till Åbo, förrän konungen kallade honom
tillbaka, för att svara på anklagelser, som blifvit gjorda af
hans fiender. Enligt denna befallning infann han sig äfven
om våren 1442, men hade med sig 500 riddare och
svenner. Då vågade väl Kristofer ingenting göra åt honom,
men marsken nödgades likväl afstå från Åbo slott och flyttade
nu till Viborg, der samtidigt Krister Nilsson hade dött. Samma
år for Kristofer till Norge, och blef äfven der vald till konung.
Sålunda var Unionen emellan de tre rikena återstäld; men
dess grundvalar voro redan ansenligt skakade.
Det enda varaktiga minnet af konung Kristofers regering
(1440 — 1448) är den stadfästelse, han under sin vistelse i
Sverige år 1442 gaf åt den nya allmänna landslagen. För
öfrigt uppväckte Kristofers snikenhet och hans stora prakt-
lystnad under tider af den svåraste nöd ond blod hos befolk-
ningen i Sverige, som gaf honom det elaka binamnet "Barke-
konung". De hade likväl icke någon synnerlig anledning till
klagan, ty konungen, som till sin natur var en rättsinnad man,
uppfylde noga de vilkor, under hvilka han hade emottagit
kronan. Äfven Finland synes hafva förkofrat sig ansenligt
under hans regering; vi kunna sluta dertill isynnerhet af de
kyrkliga inrättningar, som vid denna tid grundades här, för
det mesta genom enskild frikostighet, och hvilka ögonskenligt
vitna om ett tilltagande allmänt välstånd. För att ej tala om
Åbo domkyrkas tilltagande prakt, uppstod inom kort tid fyra
nya kloster i olika delar af landet. Det anmärkningsvärdaste
af dessa var Birgittinerklostret, som först var ämnadt att
KARL KNUTSSONS TIDEE, 1438 — 1470. 77
uppbyggas i Masku socken, derefter flyttades till Bjerno, men
slutligen år 1442 inrättades i Reso socken och Ailos hemman
och erhöll namnet "Vallis gratiae", på svenska Nådendal (finska
Naantali). Detta kloster inrättades efter mönstret af moder-
klostret i Vadstena till ett förenadt munk- och nunnekloster,
och kom genast i åtnjutande af såväl de svenska myndighe-
ternas, som den finska adelns synnerliga omhuldande. Snart
derpå inrättades i Viborg två munkkloster, det ena ett Domi-
nikaner (n. v. finska kyrkan), det andra ett Fransiskaner. Ett
fjerde kloster åter, äfven det för Fransiskanermunkar, uppstod
samtidigt i Raumo, som kort förut hade erhållit stadsprivile-
gier. Äfven äro framstegen i vetenskap och konst på denna
tid märkbara. Karl Knutsson, som höll ett präktigt hof i
Viborg, säges användt sina lediga stunder till att försköna
slottets omgifningar. Läroverken i landet voro ännu icke
många; men de förmögna ynglingarne besökte i större antal
än förut universitetet i Paris. I bredd med denna aristokra-
tiska bildning märkes äfven en viss omsorg om folkets under-
visning; sålunda beslöt rikets presterskap år 1441 enhälligt,
att Fader vår, Ave Maria och den apostoliska bekännelsen
skulle öfversättas till folkets språk och alla helgdagar uppläsas
i kyrkorna. Visserligen hvälfde man åtskilliga krigiska planer
emot Ryssland och ett förbund afs.'öts med liffländska riddarne
om ett gemensamt krigståg. Men hela företaget ändades med
några obetydliga gränsoroligheter.
I början af år 1448 kom plötsligen ett budskap, att
konung Kristofer dött i Danmark. Han var först i sitt fyrtionde
år och barnlös. Derför hade man ej tänkt på någon efter-
trädare åt honom, och de svenska herrarne tillsatte tills vidare
tvenne riksföreståndare, bröderne Bengt och Nils Oxenstjerna.
Den förstnämndes son, Johan Bengtsson Oxenstjerna, upphöjdes
samtidigt till erkebiskop i Upsala, så att den högsta andliga,
likasom den högsta verldsliga magten nu var i händerna på
en och samma slägt. Men på våren kom marsken Karl
Knutsson ifrån Viborg till Stockholm, förande med sig 800
riddare och svenner. Efter något bråk beslöt man att
välja en inhemsk konung och då man skred till val, erhöll
Karl Knutsson, som äfven uppbars af folkets och borgerska-
pets sympatier, de flesta rösterna. Sålunda hade slutligen,
efter tjugu års förlopp, riket erhållit en inhemsk konung.
78 FIJfLAKDS HISTORIA.
Men detta val hade till följd, att Oxenstjernorna och många
andra af adeln åter begynte luta åt Unionen och i hemlighet
intrigera emot konungen. Danskarne hade slutligen valt till
konung Kristian I af Oldenburg, och denne modige och före-
tagsamme herre försökte naturligtvis förena äfven de andra
rikenas kronor på sitt hufvud. Derför var det också icke att
hoppas, att Karls regering för Sverige skulle blifva ett fredens
och försoningens tidehvarf. I Norge tycktes sakerna i början
luta till Karls förmon ; han blef kallad dit och kröntes i Trond-
hjem om hösten 1449. Men snart fingo Kristians anhängare
öfvervigten i Norge, och äfven i Sverige kunde icke Karl
synnerligen lita på sin adels vänskap.
Hög och orubblig stod midt ibland alla dessa ränker den
90-årige biskopen i Åbo, Magnus Tavast, ständigt en fridens
och försoningens man, men på samma gång alltid den lagliga
öfverhetens försvarare. Vintern 1449 — 1450 vistades han sedan
i Sverige i konungens angelägenheter och upptäckte för honom
motpartiets hemliga stämplingar. Man hade nämligen för af-
sigt att fråntaga konungen större delen af regeringsmagten och
öfverlemna densamma åt rådet; men finska biskopen, ehuru
sjelf en medlem af rådet, ville ej understödja dess lagstridiga
planer, och för denna gång blefvo de äfven tillintetgjorda.
Strax derpå afträdde den åldrige biskopen från sitt embete
och flyttade bort undan verldens strid och oro till det fridfulla
Nådendal, der han hade låtit uppbygga åt sig en bostad i
närheten af klostret. Der afled han två år senare, eller år
1452, och blef begrafven i Kristilekamenschoret i Åbo dom-
kyrka. Efter honom hade hans systerson, domprosten Olaus
Magni (1450 — 1460), blifvit vald till biskop och blef äfven
vigd i Rom. Denne man var högt ansedd för sin lärdom, ej
allenast i eget land, utan äfven i utlandet: sålunda var han i
lång tid lärare vid universitetet i Paris, der han blifvit magister,
och blef tvenne gånger (1432 och 1435) vald till dess rektor.
Men uti sitt fäderneslands politiska lif förmådde han ej fylla
sin store föregångares plats, och konung Karl fick snart till-
fälle att märka, att den gamle Magnus Tavast hade gått bort
till det tysta.
Den ridderlige marsken hade nämligen, sedan han blifvit
konung, ganska snart förlorat den folkgunst, i stöd af hvilken
han dittills hade uppsvingat sig till magtens höjder. Kriget
KARL KNUTSSONS TIDEK, 1438 — 147 0. 79
med Danmark erfordrade nya pålagor och framkallade nya
uppoffringar, hvilka man under Unionens tid alls ej visste af.
Dessa omständigheter begagnade motpartiet i Sverige till sin
fördel, och i Januari 1457 gjorde den sluge erkebiskopen öppet
uppror, hvilket lyckades så fullständigt, att konungen var nöd-
sakad att redan efter en månad fly till Danzig i Preussen.
Riksföreståndare blefvo nu sjelfva erkebiskopen Johan Bengts-
son och en man af dansk härkomst, men likväl redan natura-
liserad i Sverige, Erik Axelsson Tott. Äfven de finske her-
rarne, som om våren anlände till Stockholm, gåfvo sitt bifall
till det skedda. Det är äfven i sjelfva verket troligt, att
finnarnes gamla benägenhet för Unionen åter hade fått nytt
lif. Af fruktan för den svenska allmogen vågade man ej i
början väcka något tal om Unionen, utan man föregaf sin enda
afsigt vara att göra ett slut på Karls tyranniska regering.
Men Sveriges stormän insågo alltför väl, att deras egen styrelse
i längden skulle bli svår att uppehålla. De behöfde en namn-
konung, som skulle vara dem ett stöd, på samma gång han
sjelf vore i behof af deras hjelp, och kallade i denna afsigt
Kristian till Stockholm, der han valdes till konung midsommar-
aftonen. Kort förut hade Erik Axelsson med en krigshär begifvit
sig till Finland, der Karls anhängare ännu hade slotten i sitt
våld. Desse gjorde ett ihärdigt motstånd och hotade att kalla
Ryssarne till hjelp. Men de öfriga finska herrarne, nämligen
biskop Olaus och hans domprost Konrad Bitz, jämte det öfriga
presterskapet, samt de båda lagmännen Henrik Bitz (dom-
prostens fader) och Henrik Classon Dicekn med adeln, vidare
Åbo borgerskap och representanter för allmogen ifrån Åbo län
sammankommo i Åbo Johannedagen 1457 uti S:t Gertruds
brödraskaps sal och gåfvo under landskapets sigill sitt samtycke
till Kristians val. Härefter öfverlemnades så småningom Åbo
slott och öfriga fasta platser. Endast Viborgs slott och stad
gjorde ett längre motstånd, innan de slutligen gåfvo sig åt
Erik Axelsson, som nu erhöll denna vigtiga plats i förläning.
Fred och endrägt var sålunda åter vunnen för en tid
och skulle kanhända kunnat blifva af längre varaktighet, om
ej den hersklystne erkebiskopen ånyo hade stält till oreda.
Sveriges allmoge var nu som alltid missnöjd med Unionen och
den djerfva kyrkofursten ville synbarligen genom flerfaldiga
förvecklingar allt mera fånga den nya konungen i sitt våld.
80 FINLANDS HISTORIA.
Fördenskull utspred han det rykte, att konung Karl hade för
afsigt att återvända till sitt rike. Då Kristian fick höra detta,
skyndade han genast till Stockholm om våren 1463 och af-
satte flere af ståthållarne på slotten, dem erkebiskopen beskylde
att vara Karls hemliga vänner. Härifrån seglade Kristian om
sommaren till Finland för att möta ryssarnes hotande anfall. Men
knapt hade han hunnit öfver hafvet, förrän från Sverige ett
budskap kom, att Uplands allmoge tågat upp emot Stockholm
och att erkebiskopen på eget bevåg stält dem tillfreds genom
löfte om mildring i skatterna. Då skyndade Kristian med sin
vanliga oförtrutenhet tillbaka till Stockholm, slog bönderna
och förde erkebiskopen fången med sig till Danmark.
I Finland stod man otvifvelaktigt på Kristians sida under
dessa förvecklingar. Men i främsta rummet var dåvarande
biskopen i Åbo, Konrad Bitz (1460 — 1489), som förut varit
domprost, bland unionskonungens trognaste anhängare och han
synes nu hafva fått såväl åt sin kyrka stora förmoner, som åt
sig sjelf Raseborgs slott i förläning. Öfver hufvud taget hade
på denna tid biskoparnes verldsliga magt och krigiska sinne-
lag stigit till sin höjd, och herdestafven syntes redan hafva
förbytt sig till verldslig spira. Redan i början af år 1464
väckte biskopen i Linköping, Katillus Karlsson Wase, ett nytt
uppror. Kristian ilade med en stark här tvärs igenom landet
till Stockholm och de upproriske nödgades draga sig tillbaka
mot gränsen af Dalarne. Men här besegrade Katillus med
sina bönder uti en djup skog konungen, som med lifsfara
undkom till Stockholm, der han inneslöt sig. Dit skyndade
biskop Konrad med sina tjenare från Finland till konungens
hjelp. Men denna gång var lyckan dem oblid. Kristian måste
vid midsommartiden segla bort till Danmark och Konrad, hvars
krigshär till största delen stupat, återvände naturligtvis till
Finland.
Då höjdes inom den svenska allmogen en enhällig fordran,
att Karl Knutsson borde återkallas; ty Sverige, mente de, var
ett "konungadöme och intet prestagäll". Herrarne fingo foga
sig efter folkets önskan, och den landsflyktige Karl Knutsson
återvände redan i Augusti ifrån Danzig. Men hans tron stod
på mera vacklande fötter än någonsin. Väl var Kristian ej
ännu efter sitt sista nederlag beredd att ånyo fresta krigs-
lyckan. Men han ingick i största hast förlikning med Johan
KARL KNUTSSONS TIDEK, 1438 — 1470. 81
Bengtsson och lät denne ränksmidare återvända till Sverige.
Å andra sidan hade ryssarne ansett den herskande förvirringen
synnerligen lämplig för dem och härjade grufligt i Jääskis
och öfriga gränssocknar. Dessa oroligheter tog biskop Konrad
i Åbo till förevändning att ej personligen infinna sig till samtal
med konungen och begärde att genom ombud få uppgöra för-
likningen. Han ville påtagligen afvakta sakernas utgång i Sverige,
och han behöfde i sjelfva verket ej vänta länge. Den hög-
modiga erkebiskopen hade genast efter sin ankomst till Sverige
vunnit biskop Katillus på sin sida och åvägabragt ett nytt
uppror, hvars utgång var den, att Karl för andra gången
måste afstå från kronan, i slutet af Januari 1465. Han
fick nu till underhåll Raseborgs och Korsholms slott jämte
län, samt Kumogård med Satakunta. Men Raseborgs slott
innehades förut i förläning af biskop Konrad, som ej var
benägen att följa de skiftande partiernas i Sverige befallningar.
Då nu Karl Knutsson anlände till Åbo, var ett öppet krig
nära att uppkomma emellan honom och biskopen, och Karl
var tvungen att för en lång tid bo uti svartbrödra-munkarnes
kloster, innan Raseborg slutligen öfverlemnades åt honom.
Rätteligen fans det ej numera någon styrelse i riket. Karl
Knutsson herskade i sina förläningar och kallade sig fort-
farande: "med Guds nåde Sveriges, Norges och Göthes konung."
Å andra sidan erkände biskop Konrad på Kustö slott och de
flesta öfriga finska herrar allt ännu Kristians rätt. Erke-
biskopen i Sverige, som ej mera var benägen att inkalla
Kristian, herskade deremot i eget namn och kallade sig "Sveriges
förste." Hans stallbroder Katillus bar titel af riksföreståndare,
och de öfriga riksråden voro lika sjelfrådande inom hvar sitt
område. Den förnämsta ibland dera var Erik Axelsson Tott,
som innehade Åbo och Wiborgs slott och hvars bror, Ivar
Axelsson, var Kristians ståthållare på Gotland. Erkebiskopens
öfvermod uppretade slutligen dessa och andra rikets store,
och inom kort åvägabragtes en ny statshvälfning. Johan
Bengtsson fördrefs och dog på Öland; men den gamle Karl
Knutsson återkallades från Raseborg för att ånyo bestiga tronen,
år 1467.
Denna Karls tredje regeringsperiod blef ej lugnare än de
förra. Finska biskopen kunde blott med vapenmagt förmås
till underdånighet, och i Sverige fortfor allt ännu kriget emot
Finlands historia, t»
82 FINLANDS HISTORIA.
Kristian och hans anhängare. Men vid Karls sida stodo nu
tvenne trogna och modiga män, som hade allmogens fulla för-
troende : Nils Sture af slägten "Natt och Dag" och Sten Sture
den äldre. Vid sin död, om våren 1470, lemnade Karl rege-
ringen åt den sistnämnde, men varnade honom för att sträfva
efter konungavärdigheten, hvars tunga bekymmer han sjelf i
rundligt mått hade fått erfara.
Af alla Sveriges konungar har ingen varit så välbekant
för Finland, som den raske Karl Knutsson. Han var född i
landet och tillbragte dessutom derstädes många år af sitt lif;
derifrån var också hans tredje gemål hemma, ståthållarens på
Raseborg, riddaren Abrahams dotter Kristina, med hvilken
han lät viga sig på dödsbädden. Men vi kunna dock ej anse
honom såsom en finsk nationel konung, ty till härkomst och
lynne tillhörde han den oroliga svenska aristokratien.
Tredje Tidskiftet.
Sturarnes tid och slutet af Unionen, 1470—1523.
6. De första åren af Sten Sture den äldres regering.
Unionens upphäfvande hade under de föregående striderna
småningom blifvit en nationalangelägenhet för det svenska folket,
och endast bland adeln fans ännu ett parti, som af afund
mot Sturarne och deras vänner ville ånyo upphöja den danska
konungen på Sveriges tron. Dessa unionsifrare blefvo dock
lyckligen fördrifna och i Maj 1471 valdes Sten Sture den
äldre till riksföreståndare. Då infann sig Kristian med en
ansenlig flotta framför Stockholm och begynte belägra staden.
Men de båda Sturarne begåfvo sig till Dalarne och hemtade
derifrån en bondehär, med hvilken de den 10 Oktober intogo
danskarnes läger på Brunkéberg. Efter detta nederlag brydde
sig danskarne ej på länge om att med svärdsmagt försöka
tvinga svenska folket i unionens bojor, utan Kristian var
tvungen att inslå en försonlig väg för att komma till målet.
Gång på gång sammanträdde de svenska och danska riksråden
för att få en förlikning till stånd, och ständigt visade äfven
Sten Sture i det yttre all möjlig eftergifvenhet. Men derjämte
visste han äfven att hvarje gång finna sädana undanflykter och
förevändningar, att en slutlig uppgörelse aldrig kom till stånd.
Derunder herskade han sjelf med ' kunglig magt, fastän han
undvek konunganamnet och de yttre tecknen på konungavärdig-
heten. Det förnämsta stödet för hans regering var Sveriges
allmoge, som älskade och ärade honom högt.. Äfven bland
borgerskapet fick det nationela partiet öfvervigten, sedan strax
efter segern på Brunkéberg en förordning utgafs, hvarigenom
tyskarne uteslötos från städernas styrelse och det bestämdes,
att alla kommunala embeten skulle besättas endast med infödde
män. I samma nationela afsigt grundlade Sten Sture år 1477
universitetet i Upsala, hvilket likväl icke ännu under denna
84 FINLANDS HISTORIA.
period kom till något näranvärdt anseende. Öfver hufvud taget
var det första årtiondet af Sten Stures regeringstid synner-
ligen lyckligt, ehuru visserligen moln redan begynte uppstiga,
isynnerhet på den östra horizonten.
I Finland hade sympatierna för Unionen nu nödgats gifva
vika vid påtryckningen af tilldragelserna i Sverige. Den lif-
fulla politiska ande, som ända från Engelbrekts tider verkat
bland Sveriges allmoge, tyckes i Finland varit vida svagare,
och dessutom kunde ej landets egen adel, ifrån hvilken folket
kunnat erhålla en ledare, täfla med Sveriges stolta aristokrati.
De flesta slott och förläningar voro anförtrodda åt svenskar.
Endast biskopsembetet i Åbo hade fortfarande representerat
Finlands nationela behof och hade i sjelfva verket på de sista
tiderna ganska mycket inblandat sig i de politiska stridig-
heterna, ständigt tagande parti för Unionen. Men äfven denna
ansträngning hade nu upphört, och biskop Konrad Bitz till-
bragte hela den senare delen af sitt lif i full endrägt med de
magthafvande i Sverige. I sjelfva verket var numera intet
annat att göra, så länge som Sten Sture med oförliknelig
klokhet förstod att undvika danskarnes unionsafsigter. Men än
mer torde den omständighet hafva medverkat, att Finlands
ställning i anseende till Ryssland nu var farligare än någonsin
och uppfordrade dess söner till endrägt och sammanhålluing,
såväl sinsemellan, som med Sverige.
Just vid denna tid hade Ryssland begynt hemta sig från
det splittringstillstånd, i hvilket det i sekler befunnit sig. Stor-
fursten af Moskva, Ivan III Wasiljewitsch, den förste som full-
ständigt gjorde slut på Mongolernas öfvervälde och derefter
antog namnet "czar" till tecken af sin sjelfständighet, hade år
1471 tvungit republiken Novgorod till underdånighet och på
detta sätt utsträckt sitt område ända till gränserna af Finland.
Snart derefter (år 1473) gingo de öfverenskomna fredsåren ut,
och ehuru freden i Kexholm då förnyades, stod likväl alltid
faran af ett krig för dörren. Erik Axelsson Tott i Wiborg
och biskop Konrad, samt de andra finska herrarne skrefvo vid
denna tid till svenska riksrådet om sakernas ställning och begärde
hjelp till gränsernas försvar, och i sjelfva verket omtalas äfven,
att en liten trupp under befäl af Erik Karlsson Wase och Nils
Sture blef afskickad hit. Om dessa års krigshändelser finnas
dock ej några närmare underrättelser. Endast det förtjenar
DE FÖRSTÅ AREN AF STBS STURE DEN ÄLDRES REGERING. 85
nämnas, att Erik Axelsson till Savolaksska gränsens försvar lät
uppföra ett nytt slott (år 1475 — 1477), som erhöll namnet
Olofsborg (n. v. Nyslott, f. Savonlinna). Äfven blef Wiborgs
stad då befästad med starka murar. Faran från den ryska
sidan växte dag från dag, sedan czaren år 1478 fullständigt
gjort slut på Novgorods sjelfständighet och lagt hela dess om-
råde under sitt välde. Likväl fick Finland ännu några år
förblifva i fred; ty Ivan, som hade fullt upp att göra i de
östra trakterna, förnyade i början af år 1482 freden med
Sverige.
Denna fred var för Sten Sture så mycket nödvändigare,
som på andra håll förvecklingar hade uppstått. År 1481 hade
konung Kristian dött i Danmark, och hans son Johan, eller
Hans, sträfvade af alla krafter att äfven erhålla svenska kronan.
Om hösten 1483 hade saken skridit så långt, att svenska riks-
rådet genom Kalmar recess erkände Hans för sin konung, sedan
det af honom erhållit bekräftelse på sina vilkor, som voro
särdeles gynnsamma för aristokratien. Konungen lofvade att
gifva embetena, slotten och förläningarne endast åt infödde
män, och att aldrig upphöja någon af låg börd framför adeln;
derjämte gaf han åt aristokratien, såväl den verldsliga, som
andliga, rättighet att stänga sina gårdar till och med för sjelfva
konungen, hvaremot de fingo taga i sitt skydd dem, som
blifvit träffade af konungens vrede, till dess saken blifvit lag-
ligen undersökt. Detta var den högsta spets, till hvilken
aristokratien i Sverige någonsin hunnit stiga, och konung Hans
trodde nu att Sveriges rike stod öppet för honom. Men äfven
derefter visste Sten Sture att ännu i fjorton års tid med alle-
handa förevändningar förhindra verkställandet af Kalmar recess,
än skyllande på folkets motvilja, än åter förebärande allehanda
svepskäl. Hans ställning blef dock år från år allt svårare
och antalet af hans ovänner förökades. År 1480 hade Stures
mägtige vän, Erik Axelsson Tott, aflidit i Finland och hans
vidsträckta förläningar derstädes, Wiborg, Nyslott, Tavastehus
och Raseborg, hade tvertemot riksföreståndarens vilja öfvergått
till den aflidnes yngre son, Lars Axelsson. Saken blef ännu
betänkligare, då äfven denne dog tvenne år senare och den
tredje brödren, Ivar Axelsson, som förut nästan sjelfständigt
herskade på Gotland, tog ofvanuppräknade slott i besittning.
Förgäfves kom riksföreståndaren om påsken 1483 till Finland;
86 FINLANDS HISTORIA.
han nödgades återvända derifrån med oförrättadt ärende och
uppsöka herr Ivar på Gotland. Der kom man nu öfverens,
att Raseborg ännu %■ 10 år skulle tillhöra Lars' arf vingar,
men de öfriga slotten återlemnas åt kronan. Till ståthållare
på Tavastehus sattes Knut Posse, en från slaget vid Brunkeberg
känd tapper man, och till ståthållare på Wiborg och Nyslott
Nils Eriksson Gyllenstjerna, konung Karl Knutssons dotterson.
Men ej ens då blef den inre freden befästad; ty herr Ivar
oroade oupphörligt med sina sjöröfverier Östersjö-handeln och
de svenska kusterna. Slutligen beslöt Sture att göra ett slut
på detta öfvermodiga sjelfherravälde och satte hastigt, såsom
hans vana var, sin plan i verket år 1487. Knut Posse intog
oförmodadt Raseborg och seglade derpå till Sturens hjelp emot
sjelfva Gotland. Då nödgades Ivar Axelsson öfverlemna Gotland
åt konung Hans och sjelf fly till Danmark, der han dog
samma år.
De politiska relationerna i norden utvidgade sig vid denna
tid öfver ett allt större område. I Liffland hade länge pågått
en skarp strid emellan Svärdsorden och erkebiskopen i Riga,
och Sten Sture hade redan år 1478 begynt inblanda sig i
dessa angelägenheter. Men då orden hade bragt erkebiskopen
till underdånighet och nu begynte belägra Riga, begärde stadens
innevånare hjelp från Sverige. Nils Eriksson Gyllenstjerna
hemtade till deras undsättning 4,000 svenska krigsmän, med
hvilkas hjelp en stor seger vans öfver riddarne i början af
år 1484. Orden, som beskylde sin laudtmästare för denna
olycka, afsatte honom från embetet och satte i hans ställe en
kraftigare man, vid namn Johan Freitag von Loringhoif. Men
denne sträfvade åter efter fred med Sverige, för att förena
bägge ländernas krafter emot Ryssland. Den 30 Juli 1488
ingicks på Prestholmen utanför Raseborg ett stillestånd, och
slutligen afslöts om hösten 1492 i Stockholm ett verkligt
förbund.
DET STOEA KYSKA KRIGET. 87
7. Det stora ryska kriget.
För de i det föregående nämnda Liffländska angelägenhe-
ternas skull besökte Sten Sture flere gånger (1488, 1490 och 1491)
Finland. Här hade den gamle biskop Konrad Bitz dött 1489,
och i hans ställe hade blifvit vald Magnus III Nilsson Stjernkors
till Särkilaks, en lärd och patriotisk finsk man, som en lång
tid derförinnan hade varit domprost och såsom sådan redan
många gånger verksamt ingripit i landets politiska angelägen-
heter. Genom sin ställning blef nu naturligtvis biskop Magnus
Finlands förnämsta man; men emellan honom och riksföre-
ståndaren var ej någon synnerligen stark vänskap, och orsaken
härtill var otvifvelaktigt Stures något våldsamma och hersk-
lystna sinnelag. Bland annat hade herr Sten af påfven år
1491 förskaffat sig rättigheten att tillsätta biskoparne i Lin-
köping, Strengnäs och Åbo, hvilket väckte stor bitterhet i det
kyrkliga lägret och isynnerhet hos biskop Magnus. Men den
från Rysslands sida hotande faran tvang till enighet uti de
inre angelägenheterna, och biskop Stjernkors, som med brin-
nande fosterlandskärlek ömmade for Finlands öde, försökte
under dessa omständigheter bibehålla endrägten med riksföre-
ståndaren. Det var dock kanhända ett tecken på ömsesidigt
misstroende, att, då samtidigt som förbundet med Liffland in-
gicks ett krigsråd under Knut Posses ledning inrättades i
Finland, den svenska regeringen väl utnämnde tvenne med-
lemmar ur Åbo domkapitel till detta råd, men ej Finlands
mägtige och på allt sätt framstående biskop. Huru härmed
än må förhållit sig, så ihogkom dock, när faran nalkades,
biskop Magnus bättre sin pligt, än Sveriges oeniga stormän.
Såväl han, som hans vän Posse hafva under denna hemsökelsens
tid oförgängligt inristat sina namn i finska mäns hogkomst.
Det från Ryssland hotande anfallet var ej längre en tom
fruktan. Ivan sökte redan allehanda nya förevändningar att
förnya de förra fiendtligheterna. Czaren tycktes vid denna
tid erinrat sig, att Norra Österbottens kuststräcka först efter
freden i Nöteborg hade blifvit undandragen det ryska väldets
område, och dessutom hade äfven de nordliga utmarkerna kring
Uleåträsk nu på senare tider blifvit föremål för tvist emellan
de bägge magterna. År 1490 hade Ryssarne gjort ett för-
88 FINLANDS HIST0B1A.
skräckligt plundringståg till Kemi, Ijo och Limingo socknar,
men klagade sjelfve ett par år senare, att deras fiskare blifvit
dödade uti utmarkerna uppe i höga norden. På grund häraf
ansåg Ivan freden i Nöteborg vara bruten och trodde sig
kunna i stöd af äldre rätt göra anspråk på hela finska Ka-
relen (d. v. s. Äyräpää, Jäskis och Savolaks). År 1493 ingick
han i denna afsigt förbund med konung Hans, som nu slut-
ligen hade tröttnat vid Sturens undanflykter. Kriget skulle
likväl kanske ännu kunnat undvikas; ty i början af 1495 sände
konung Hans, på begäran af svenska krigsrådet, ombud till
czaren med bref, deri han bad honom dröja med det påtänkta
infallet, emedan svenskarne nu voro benägna att emottaga
konungen. Men Sten Sture släpte ej det danska sändebudet
längre än till Wiborg, och sålunda gafs nu Finland till pris åt
krigets ödeläggelser.
Redan om våren 1495 kom till Finland underrättelse,
att czaren förberedde ett stort eröfringståg ; af denna orsak
begaf sig nu biskop Magnus med sina tjenare till gränsen, i
Augusti. Men då först såg man farans hela vidd. Den 14
September bröt den ryska hären 60,000 man stark under furst
Danielo Shtjena öfver gränsen och anryckte grymt härjande
emot Wiborg, på hvars sydvestra sida fienderna redan en vecka
senare, eller på Mattheusdagen, begynte uppslå sitt läger. I
staden och slottet innehades högsta befälet af Knut Posse och
omkring honom hade redan landets förnämste herrar med sina
tjenare samlat sig — lagmännen Henrik Bitz och Klas Horn,
samt Tönne Eriksson Tott, Magnus Frilie m. fl. Men denna
styrka var likväl alltför liten, och bref på bref sändes till
Sverige för att uppfordra riksföreståndaren till snar och kraftig
hjelp. Under tiden gjordes förhuggningar och andra försvars-
anstalter vid Kymmene elf, för att förhindra ryssarnes fram-
trängande mot vester. Biskop Magnus sjelf hade skyndat till-
baka till Åbo, för att kalla folket till vapen man ur huset.
I början af Oktober voro alla Åbo läns "frie män" i full
marsch emot Wiborg, och af det i Nyland uppbådade manskapet
hade redan en del hunnit fram. Ryssarne hade hittills endast
inneslutit stadens östra sida och uppfört sina belägringsverk
på kullarne, från hvilka deras vidunderligt stora fältstycken
(24 fot långa) begynte beskjuta murarne. Hvarhelst de föröfrigt
försökte rycka fram, blefvo de likväl framgångsrikt tillbaka-
DET STÖKA RYSKA KRIGET. 89
slagna. Men i medlet af Oktober trängde en afdelning öfver
Lavolan-salini sund, sedan de vid Watikivi i en blodig skär-
raytsling slagit en trupp adelstjenare och Nyländska bönder.
På detta sätt sluppo de belägrande öfver på stadens vestra
sida och nu var Wiborg fullständigt omringadt. En stormning,
som samtidigt gjordes på östra sidan, blef manligen tillbaka-
slagen. Under de följande veckorna besköto ryssarne staden
med sina fältstycken, och murarne med sina torn begynte remna
och vackla. Men Posse återstälde oupphörligt alla sönderskjutna
ställen. Äfven till Savolaks hade en rysk afdelning tågat, som
hade för afsigt att anfalla Ny slott. Men slottets fogde, Petter
Nilsson, förjagade med allmogens bistånd fienderna åter öfver
gränsen.
Vinterns hastiga ankomst i slutet af November nödgade
slutligen fienderna att försöka en afgörande stormlöpning emot
staden. Tidigt om morgonen på St. Andreasdagen (den 30
Nov.) år 1495 tågade de ut från lägret med en oöfverskådlig
här af ryttare och fotfolk och uppreste breda stegar emot
murarne. Nu uppstod en häftig strid, som räckte i sju timmar.
Ryssarne bemägtigade sig flere torn och begynte nedsänka sina
stegar mot staden. Men plötsligen kom en förskräckelse och
fasa öfver dem. Posse tyckes med någon krutmina haf va sprängt
en del af de belägrade i luften, r>ch på himlen syntes den
hel. Andreas kors stråla beskyddande öfver staden. Slagna af
förvirring skyndade ryssarne hals öfver hufvud nea ifrån mu-
rarne och flydde till lägret. Efter några dagar begynte de
redan aftåga och den 15 December var belägringen helt och
hållet upphäfd. Men den märkvärdiga Wiborgska smällen,
hvarigenom Finlands östra förmur sålunda räddades, förblef
ständigt ryktbar i folkets hogkomst, och många sägner kommo
i omlopp om Posses väldiga trollkonst.
I Sverige hade man under tiden förordnat raessor, fastor
och böner för Finland; men undsättningsåtgärderna hade gått
ganska trögt. Först i medlet af November hade Sture samlat
en liten krigshär, hvaraf dock en del till följd af den plöts-
liga vintern blef efter, och endast 500 man anlände till Åland
just på samma dag (den 30 Nov.), då Wiborg blef räddadt.
Då riksföreståndaren ändtligen hade hunnit till Åbo, kom redan
dit på julnatten underrättelse om ryssarnes affärd, och Sture
förlade derför sitt folk i vinterqvarter. Men under sjelfva vintern
90 FINLANDS HISTORIA.
på nyåret den 14 Jan. företogo Ryssarne ett nytt tåg till
Finland. Denna gång var det dock icke deras afsigt att an-
sätta Wiborg, utan de vände sig åt Savolaks, belägrade en
tid Nyslott och tillfångatogo 70 ryttare, som Sture hade be-
ordrat dit. Härifrån tågade Ryssarne under ett gräsligt här-
jande emot vester ända till trakten af Tavastehus och stodo i
medlet af Februari endast tvenne dagsresor ifrån Åbo. Riks-
föreståndaren samlade visserligen nu skyndsamt sina krigare
och landstormen; men förrän han kom i rörelse, hade fienden
redan väudt om hemå med sitt byte. Karelen, Savolaks och
halfva Tavastland voro utplundrade på en sträcka af åttio mil.
Strax derpå återvände riksföreståndaren till Sverige, och
Svante Nilsson Sture blef qvar för att öfvervaka landets för-
svar. Vid sin affärd lofvade herr Sten efter en månad komma
tillbaka med undsättning. Men för de danska angelägenheternas
skull dröjde han i Sverige ända till hösten, och missnöjet med
hans förfarande började i Finland blifva allt större. Emellertid
företogo Ryssarne tvenne nya plundringståg till Finland. Det
ena, som afsåg Jokkas, synes varit ett vanligt gränsetumult;
men långt farligare var det företag, som samtidigt hade till
föremål Norra Österbotten. Furstarne Ivan och Peter Uschatij
samlade en väldig krigshär vid Dvina, tågade längs Ishafvets
kuster och gingo genom Lappland till Österbotten, eller såsom
det kallas i de ryska krönikorna, "de tio elfvarnes land",
och plundrade hela kuststräckan emellan Torneå och Kalajoki.
Befolkningen såg ingen annan utväg, än att gifva sig under
Ryssland, och då furstarne mot hösten återvände till Moskva,
följde med dem Limingo-bor, som erbjödo czaren landskapets
underdånighet. Så olyckligt stodo sakerna i norden. I söder
åter gjorde Svante Sture och Knut Posse ett tåg sjöledes ifrån
Wiborg till Ivangorod, eller Joana, ett fäste som Ivan fyra
år tidigare låtit uppföra vid mynningen af floden Narova, midt
emot staden Narva. Fästningen intogs och ett rikt byte föll
i segervinnarnes händer. Men då man ej hade nödig besätt-
ning att qvarlemna på det eröfrade fästet, och ej heller landt-
mästaren i Liifland ville emottaga det, kom det efter svenskarnes
aftåg åter i ryssarnes händer.
Krigets olyckliga fortgång och den ständigt pågående
striden med adeln gjorde riksföreståndarens ställning allt svå-
rare. Han kom om hösten till Finland, men råkade der i
DET STOEA RYSKA KEIGET. 91
oenighet såväl med biskop Magnus, som Svante Sture; den se-
nare klagade öfver att han blifvit qvarlemnad dit i fiendernas
gap och återvände nu på eget bevåg till Sverige. För att få
fred med Ryssland, skulle herr Sten redan velat öfverlemna
någon del af Finland; men erkebiskopen och riksråden i Sverige
gåfvo icke sitt bifall till detta skymfliga förslag. Så stodo
sakerna nu, och riksföreståndaren återvände ännu innan årets
slut till Sverige. Att han icke var man att rädda Finland,
var redan tydligen ådagalagdt. Till all lycka blefvo emellertid
ryssarne nu benägna till fred, och i Mars 1497 afslöts i Nov-
gorod en fred på sex år.
I Sverige hade samtidigt oenigheten emellan rikets stormän
vuxit till öppet krig. Erkebiskopen och de öfriga riksråden,
isynnerhet Svante Sture, voro missnöjda med Sten Stures re-
gering och fordrade att han skulle afgä från riksföreståndar-
skapet. Men den gamle herr Sten begynte tukta dem med
väpnad hand, inneslöt dem i Stäke slott och kallade allmogen
i vapen. Det skulle nu gått illa för riksråden, om ej konung
Hans skyndsamt kommit till deras hjelp från Danmark. Genom
honom befriades nu erkebiskopen och hans bundsförvandter ur
belägringen, och riksföreståndaren blef tvungen att innesluta
sig i Stockholm, der han i Oktober 1497 nödgades gifva sig.
Då blef Hans krönt till konung af Sverige; men åt herr Sten
gafs rikshofmästareembetet, samt hela Finland med alla dess
slott, äfvensom flere orter äfven i Sverige, till förläning. Sten
Stures fiender ville väl ställa honom till ansvar för de senaste
tilldragelserna; men konungen, hvars sinnelag öfver hufvud taget
var ädelt och mildt, skyddade honom samvetsgrant enligt af-
talet. Ett par år senare ,då Hans andra gången besökte Sverige,
gaf Sten Sture Åbo, Wiborg och Nyslott tillbaka åt konungen,
emot ersättningar i Sverige. Frid och försonlighet syntes så-
lunda hafva återvändt till nordlanden. År 1499 kröntes konungens
fromma gemål Kristina i Upsala, och deras 18-årige son Kristian
valdes i laglig ordning till fadrens efterträdare.
I Finland hade man haft föga tid att följa med de po-
litiska förändringarne i Sverige; ty fruktan för Ryssarne var
ännu alltför stor. I Savolaks hade åter gränseoroligheter upp-
stått, och czaren Önskade isynnerhet få Nyslott i sitt våld,
emedan han ansåg det vara uppfördt på ryska sidan om gränsen.
Midt under dessa ånyo hotande faror dogo de båda män, som
92 FINLANDS HISTOKIA.
hittills trognast hade öfvervakat Finlands försvar, nämligen
biskop Magn is Nilsson i början af år 1500 och samtidigt hans
vän Knut Posse. Till biskop i Åbo valdes då domprosten
Lars Michaelsson Suurpää (1500 — 1506), född af en rik bor-
garefamilj. Genom kriget hade biskopsstolen, likasom hela
landet, blifvit i hög grad utarmad, så att redan Magnus hade
varit tvungen att begära hjelp af församlingarne, för att be-
täcka krigskostnaderna och genom kriget lidna förluster. Det
värsta var, att de oafgjorda stridigheterna med Eyssland äfven
gåfvo anledning till nya förvecklingar i rikets inre angelägen-
heter. Då czarens sändebud under fastan 1501 kommo till
samtal med konungen på rådhuset i Stockholm, fordrade de
offentligen Karelens tre härad åt Ryssland, under påstående,
att konung Hans hade gifvit löfte derom vid afslutandet af
deras tidigare förbund. Konungen gick väl för ingen del in
på dessa fordringar; men svenskarne fingo deraf en lämplig
anledning att afsätta honom. Han hade året förut lidit ett
stort nederlag mot bönderna i Ditmarschen i södra Holstein,
och äfven detta ökade svenskarnes tillförsigt att häfda sitt
oberoende.
Den egentliga anstiftaren af dessa nya rörelser var dom-
prosten i Linköping, Hemming Gadd, en klok och krigisk herre,
som de föregående åren hade varit Sten Stures ombud hos
påfven. Efter sin hemkomst åstadkom han skickligt en för-
likning emellan Sten Sture och Svante Sture, i det han upp-
manade dem att ånyo bryta Unionen. Om våren 1501 grep
man till vapen ; snart förenade sig hela Sverige under Sturarnes
fanor, och upproret spred sig delvis ända till Norge. Konung
Hans begaf sig till Danmark för att samla en här; men hans
gemål, som hade qvarstannat för att försvara Stockholms slott,
tvangs efter en lång belägring att gifva sig och hölls derefter
fången i 18 månader. Sten Sture hade nu ånyo blifvit vald
till riksföreståndare; men i Finland var man ej strax beredd
att foga sig i de svenskes nya planer, fastän en stor del af
landet redan förut innehades af Sturen. Om våren 1502 nöd-
gades riksföreståndaren sjelf begifva sig till Finland och be-
gynna belägra Åbo slott, hvarest finnen Magnus Frille för-
svarade sig på tredje månaden och först genom de tyska lego-
truppernas myteri tvangs att uppgifva borgen, den 6 September.
Deremot hade ståthållaren på Wiborg och Nyslott, Erik Thu-
SVANTE STURE OCH HEMMING GADDS REGERING. 9ö
resson Bjelke, redan i slutet af Juli ingått fred med Sturen
på Hollola prestgård och qvarstod fortfarande som väktare
öfver gränsbefästningarna. Konung Hans började småningom
förlora allt hopp att åter uppstiga på Sveriges tron. Hans
sak förbättrades ej deraf, att Sten Sture mot slutet af 1503
dog ; ty Svante Nilsson Sture var redan långt före detta utsedd
till hans efterträdare och blef äfven vald i början af följande
år. De första dagarne i Mars samlades äfven Finlands ständer
på rådhuset i Åbo och gåfvo sitt bifall till detta val. Likväl
ansåg riksföreståndaren nödvändigt, att sjelf på våren besöka
Finland, för att försäkra sig om befolkningens trohet och vinna
ståthållarne på slotten på sin sida. Erik Thuresson i Wiborg
lät länge tala vid sig, förrän han bestämde sig att taga riks-
föreståndarens parti och fullständigt slet alla band med konungen.
Då slutligen detta steg var taget, sattes han till höfding öfver
hela Finland och Åland och var jemte riksföreståndaren nu
den mägtigaste mannen i riket.
Redan på våren samma år hade en vapenhvila fåtts till
stånd med Danmark, och längre mot hösten ingicks med Ryss-
land ett stillestånd på 10 år. Den förstnämnde freden blef
väl ej långvarig ; men den senare af dem var synnerligen vigtig
för Finland, emedan densamma, utan att förminska landets
område och gränser, gaf någon säkerhet för den östra sidan.
Visserligen fortforo äfven framdeles oroligheterna vid gränsen.
Men den egentliga krigsfaran hade nu upphört och det "stora
ryska kriget11 hade nu ändtligen slutat. Följande år dog äfven
czar Ivan III Wasiljevitsch.
8. Svante Stures och Hemming Gadds regering.
Förhoppningen att Finland nu ändtligen skulle få hemta
sig efter det långa ryska krigets ödeläggelser, försvann ganska
snart; ty de politiska förhållandena i Sverige och den gamla
unionstvisten medförde ständigt nya lidanden åt det finska folket.
Konung Hans skulle likväl vid denna tidpunkt varit benägen
till en billig förlikning, i det han lofvade afstå från Sveriges
rike, om åt honom årligen skulle betalas en summa (af 13,000
94 FINLANDS HISTOKIA.
svenska mark), mera såsom en hedersbevisning, än som en
förtjenst. Men Svante Sture och isynnerhet hans vän, den till
biskop i Linköping valde men af påfven ogillade Hemming Gadd,
förstodo att omintetgöra alla fredsunderhandlingar, i det de
uppeggade svenskarnes nationalhat emot Danmark. Sålunda
uppflammade kriget ånyo i början af år 1506. I södra Sverige
fördes kriget med vexlande lycka; men hafvet var helt och
hållet i danskarnes våld och utgående från Gotland plundrade
deras flottor på alla vatten och afbröto såväl Finlands som
Sveriges handel på andra länder. Hvarje år posterade sig
strax efter islossningen vid Naisaari ön framför Re val danska
skepp, som oroade Finlands sydliga kuster och plundrade de
finska handelsfartygen. Biskopen och ståthållarne på slotten
uppbjödo all sin förmåga att skydda landet för större olyckor,
under det att riksföreståndaren beständigt fordrade af dem
folk och förnödenheter till sina krigsföretag i Sverige. I Juli
1507 kom den danska amiralen Severin Norrby med nio skepp
till Åland, uppbar brandskatt af innevånarne och uppbrände
Kastelholms slott, hvars ståthållare, Sten Thuresson Bjelke,
fördes i fångenskap till Danmark. Dylika tilldragelser väckte
flerestädes bland folket afvogt sinne emot riksföreståndaren,
och fredspartiet, i spetsen för hvilket stod den gamle erke-
biskopen Jakob Ulfsson, begynte nu åter resa hufvudet, så att
ett par korta vapenhvilor fingos till stånd om sommaren 1508.
Men deremellan hunno de danska sjöröfvarne den 3 Augusti
bränna staden Borgå samt de angränsande adelsgårdarne. Ett
år senare träffades Finland af en ännu större olycka, då
sjelfva Åbo stad råkade i fiendernas våld. Denna händelse
var så mycket mer oväntad, som fredsunderhandlingarne redan
voro började. Endast riksföreståndarens motsträfvighet, hvartill
närmaste orsaken åter var den, att han hoppades få till stånd
ett förbund med Lubeck emot Danmark, hade ännu fördröjt
fredslutet hela sommaren 1509. Då beslöt danska befälhaf-
varen Otto Rud, som var ståthållare på Borgholms slott på
Öland, att plötsligen öfverfalla Finlands hufvudstad. Vid
midnatt emellan den 2 och 3 Augusti (1509) ankom han helt
obemärkt till Åbo med sitt folk och plundrade der i fem dagars
tid på det grymmaste. Sjelfva domkyrkan utplundrades, biskops-
mössan och kräklan, samt böcker och dyrbarheter fördes ned
till skeppen, flere prester och borgare dödades, och hela det
SVANTE STURES OCH HEMMING GADDS REGEBING. 95
bortförda bytet var till sitt värde kanske tio gånger större
än den summa, konung Hans hade fordrat af hela riket.
Xådendals kloster undgick blott genom att erbjuda lösen ett
dylikt öde. Härefter härjade danska flottan såväl i Nyland,
som ock på kusterna af Upland, der staden Öregrund uppbrändes.
Rud hade hotat att längre fram mot hösten komma tillbaka
till Åbo och då uppbränna hela staden, om ej åt honom blefve
erlagdt 12,000 svenska mark och lika så mycket såsom lösen
för kräklan och biskopsmössan. Men den 17 Augusti afslöts
ändtligen freden i Köpenhamn på de vilkor, konungen redan
långt före detta hade erbjudit. Om derför de svenska freds-
underhandlarne skulle infunnit sig sex veckor tidigare, såsom
utlofvadt var, så hade Finlands hufvudstad blifvit förskonad
från plundringen. Likväl fasade såväl vän som fiende för Ruds
grymma handling; sjelf råkade han i bittra samvetsqval för
det tempelrof, som han begått, och företog sig till försoning
en pilgrimsfärd till den heliga grafven, men dog på vägen.
Sju år senare ficks genom de kyrkliga myndigheternas bemedling
Åbo biskopsmössa tillbaka, men den var redan plundrad på
sina dyrbaraste ädelstenar.
Freden med Danmark blef dock ej ens nu långvarig.
Tvertemot rådets vilja beslöto Svante Sture och Hemming Gadd att
ännu en gång gripa till vapen och den sistnämnde begaf sig
till Liibeck för att uppegga denna stads mägtiga borgerskap,
som nu hade begynt krig med Danmark. Svenskarne eröfrade
Kalmar slott, men föröfrigt gick kriget olyckligt för dem.
Folket började öfverallt tröttna vid krigets besvärligheter och
isynnerhet i Finland var missnöjet stort så hos höga som låga.
Till all lycka fick man år 1510 freden med Ryssland befästad
för 60 år; i och för denna angelägenhet hade ståthållaren pä
Raseborg Tönne Eriksson Tott och archidiakonus i Åbo, Paul
Scheel samma år varit resta till Novgorod. Men så mycket
mera förbittrades man öfver, att ej ens nu få ro och hvila.
I mångens tycke var det önskligast, att åter få danska konungen
till regent, och sjelfva Erik Thuresson Bjelke, Finlands högsta
befälhafvare, lutade åt detta håll. Denne mägtige och duglige
man skulle säkert trädt i spetsen för de missnöjde svenska
herrarne emot Svante Sture, om ej hans lefnadstråd hade brustit
redan om våren 1511. Likväl uppflammade den inbördes
kampen i Sverige ännu samma år i full låga. Riksrådet fordrade
96 FINLANDS HISTORIA.
att riksföreståndaren skulle afträda från sin befattning; men
denne åter ernade begifva sig till Dalarne, der befolkningen
af gammalt var Sturarnes bästa hjelp. Men på vägen dit dog
han plötsligen på Vesterås slott, dagen efter nyåret 1512. Detta
var må hända den lyckligaste tilldragelsen under hans 8-åriga
regeringstid.
9. Sten Sture den yngres regering och slutet af unionstiden.
Genom Svante Stures död hade fredspartiet erhållit öfver-
vigten, så att redan följande vär freden med Danmark för-
nyades på de gamla vilkoren. Men då riksrådet derjämte
försökte få den dansksinnade Erik Trolle till riksföreståndare,
vaknade folkets kärlek till Sturenamnet med förnyad kraft,
och Svante Stures 20-årige son, Sten Sture den yngre, fick
lyckligen regeringstyglarne i sina händer. Men äfven han be-
kräftade den ingångna freden och vann sålunda än mera all-
mänhetens sympatier. Utan tvifvel var han ock af den tidens
trenne Sturar den ädlaste och redbaraste, samt åtnjöt dessutom
den kärlek, som så gerna egnas åt unga regenter. Om hösten
1512 besökte han Finland, hvars högsta styrelse nu anför-
troddes åt Tönne Eriksson . Tott. I Finlands kyrkliga styrelse
hade under de sista åren intränat många förändringar; ty då
Lars Suurpää dog år 1506, hade en viss Johannes Olai blifvit
biskop och, efter att hafva varit i Rom, följande år ordinerad
i Upsala; men han dog redan 1510. Den man, som efter
honom valdes till biskop och sedan nästan ända till katolska
tidens slut innehade den finska biskopsstolen, var före
detta kaniken i Åbo Arvid KurJci, född på Laukko gård i
Wesilaks. Men denne, liksom hans tvenne föregångare, synes
ej på något kraftigare sätt ingripit i de politiska händelserna,
såsom mången af deras företrädare hade gjort. Kanhända
låg orsaken härtill till någon del uti sjelfva tidsförhållandena.
Biskoparne hade vanligen varit verksamma befordrare af Fin-
lands nationella intressen ; men i de strider, som nu hade pågått
dels emellan de mägtige i Sverige, dels emot danska konungen,
hade Finlands enda intresse varit att få förblifva i lugn; men
STEN STURE DEN YNGRES REGERING. 97
ett slikt intresse kunde nu föga göra sig gällande. Soldateskens
välde stod vid denna tid öfver^t; detta intygar bland annat
äfven den omständighet, att när Johannes Olai blef biskop,
var han tvungen att betala 200 svenska mark åt besättningen
på Kustö slott, innan han fick biskopsborgen i sin ego.
Den korta fredstid, som man hade fått efter de långvariga
krigstumulten, användes till en kyrklig förrättning, som är
katolicismens högtidligaste handling i Finland. Landet hade
af gammalt ett skyddshelgon, den finska kyrkans grundläggare
och apostel, biskop Henrik; men hans dyrkan såsom kyrkans
helgon synes ej fått sin början genom någon särskild förord-
ning och högtidlighet, utan blifvit sed redan från de första
tiderna med påfvarnes goda minne. I senare tider erfordrades
härtill flere omgångar, såsom redan den svenska Brigittas
kanonisation i slutet af 14:de seklet visar. Hundra år senare
begynte man göra anspråk på samma ära för Brigittas vän,
biskop Hemming. Då varande biskopen Magnus Nilsson sam-
lade legenderna om den aflidnes underverk, samt offerpenningar
för kanonisationen, och Hemming Gadd, som då uppehöll sig
i Rom såsom regeringsombud, fick slutligen utverkadt, att en
påflig bulla år 1479 medgaf Hemmings skrinläggning (beatificatio),
hvilket var kanonisationens första akt. Till följd af tidernas
oro blef denna högtidlighet icke firad förrän år 1514, då den-
samma med stor prakt förrättades i Åbo domkyrka, i närvaro
af den gamle erkebiskopen Jakob Ulfsson och andra stormän.
Sjelfva kanonisationen (canonisatio), som sedan bort följa, uteblef
likväl; ty reformationen hann dessförinnan bortrensa dessa och
andra den katolska kultens ceremonier.
Tillställarne af denna kyrkofest kunde säkerligen ej ana,
att katolska tiden var nära sitt slut och att detta slut skulle
bli blodigt och bullersamt. Ar 1513 hade konung Hans aflidit
i Danmark, och hans son, Kristian II, hade kommit till väldet.
Denna kraftige, men dystra och skoningslösa regent hade icke
glömt, att han redan för flere år sedan under fadrens lifstid
hade blifvit vald till Sveriges konung; han väntade blott på
ett lämpligt tillfälle att ingripa i detta rikes angelägenheter. Detta
tillfälle uteblef ej heller länge. Den gamle erkebiskopen, Jakob
Vlfsson, som i nära ett hälft sekel hade innehaft Sveriges
högsta andliga värdighet, lemnade slutligen biskopsstafven åt
en yngre man, hvilken i hans tycke bättre skulle bevaka
Finlands historia, 7
98 FINLANDS HISTORIA.
katolska kyrkans intresse i detta oroliga rike. Men den nye
erkebiskopen, Gustaf Eriksson Trötte, var en högmodig och
häftig man, i hvars bröst gaste slägtens gamla afund emot
Sturarne. Genast i början uppstod oenighet emellan honom
och den unge riksföreståndaren. Erkebiskopen inneslöt sig
på Stäke slott och kallade Kristian till hjelp. Men den danska
undsättningshären, som sjövägen ankom till Stockholm, blef
tillbakaslagen, och Stäke slott intogs och förstördes. Under
tiden hade riksens ständer i Stockholm förklarat kyrkofursten
sitt embete förlustig, till hvilket beslut rikets öfriga biskopar,
bland dem äfven Åbo-biskopen Arvid Kurk, hade gifvit sitt
bifall. Allt detta inträffade under loppet af år 1517. Följande
år gjorde konungen ett nytt försök emot Stockholm; Sten Sture
skyndade till stadens bistånd och slog danskarne på öppna
fältet. Då låtsade Kristian erbjuda förlikning och lofvade sjelf
komma till samtal med Sture till ett öfverenskommet ställe.
Men de personer, som härvid gåfvos honom såsom gisslan —
bland andra Hemming Gadd och den unge Gustaf Eriksson
Wasa eller Wase — togos bedrägligen till fånga och fördes
till Danmark. Då utrustade konungen med all ifver ett tredje
härtåg. Från Tyskland och Skottland värfvades soldater, och
derjämte utverkades påflig bannlysning emot herr Sten och
alla hans anhängare. Under tiden tänkte man redan på hösten
1519 sända en mindre truppafdelning äfven till Finland; men
då ryssarne vägrade sitt bistånd, hvarom man hade under-
handlat, förblefdet denna gång dervid. I Januari 1520 ryckte
slutligen den danska hären ifrån Skåne upp emot Sverige. Vid
Bogesund i Westergötland var Sten Sture honom till mötes.
Här behöllo dock danskarne segern och den unga riksföre-
ståndaren dog strax derefter af sina sår. Den fiendtliga hären
ryckte derpå framåt ända till Upland, och flere af rikets herrar
erkände genast Kristian för Sveriges konung. Men i Stock-
holms stad och slott gjorde Stures en ka, Kristina Gyllenstjerna
(dotter till Nils Eriksson) ett tappert motstånd. Strax på
våren hade konungen sjelf med en flotta skyndat emot Stock-
holm, och belägringen fortsattes hela sommaren. Bland konun-
gens följe var nu Sturens gamle vän, Hemming Gadd, hvilken
glömsk af sitt fädernesland och af det förflutna hade öfvergått
till Kristian och flitigt nyttjade sin hala tunga för att förföra
äfven andra. Det var hans verk, att Stockholm slutligen i
STEN STURE DEN YNGRES REGERING. 99
början af September uppgafs, sedan konungen och erkebiskopen
högtidligt hade tillförsäkrat fullständig amnesti och glömska af
det förflutna åt alla sina motståndare. Hela Finland återstod
ännu att eröfra; men danskarnes hastiga seger i Sverige synes
bragt landets store alldeles ur fattningen. Redan tidigt på
våren hade Arvid Kurk i en ödmjuk skrifvelse anhållit om
erkebiskopens förlåtelse och konungens ynnest. Då nu slutligen
Stockholm fallit i konungens händer och Kristina Gyllenstjerna
i kapitulationsakten uttryckligen hade fått äfven de finska her-
rarne inneslutna i amnestien, upphörde äfven snart allt motstånd
i detta land. Hemming Gadd sändes såsom fullmägtig till Fin-
land, och detta lands store liksom äfven rikets öfrige herrar
kallades till Stockholm för att bevista konungens kröning i
början af November.
Men de finske herrarne synes hafva haft onda aningar,
ty ingen enda af dem infann sig i Stockholm. Här begynte
omedelbart efter kröningshögtidligheterna ett ohyggligt skådespel,
hvars like hvarken förr eller senare är skådadt i dessa länders
historia. Erkebiskop Gustaf Trolle, hvars hämndtörst var osläcklig,
anklagade inför konungen Sveriges förnämsta män, och Kristian,
som ihogkom, huru många gånger hans fader och farfader
blifvit fördrifna från Sveriges tron, beslöt nu att med ett enda
slag krossa Sveriges motspänstiga adel. En andlig domstol
fälde i största hast de anklagade för kätteri, och den 8 Nov.
halshöggos på "tyrannens" befallning nära ett hundra personer
af alla stånd, deribland äfven tvenne biskopar. Deras kroppar
blefvo sedan brända och till och med riksföreståndarens jordiska
qvarlefvor uppgräfdes ur sin graf för att kastas i elden. Men
Kristina Gyllenstjerna och flere andra fruar fördes fångna till
Danmark. En månad efter "Stockholms blodbad11 for Kristian
tillbaka till Köpenhamn, fortsättande ännu under färden sina
grymma blodsgerningar.
Af dessa blodsdomar fick vid denna tid äfven Finland
sin beskärda del, ehuru dock i mycket ringare grad. Redan
den 28 Mars halshöggs i Tavastehus slottets forne ståthållare
Åke Göransson Tott, och den 16 December (på sjelfva tredje
söndagen i Advent) undergingo tvenne förnäma svenska herrar,
Hemming Gadd och Nils Eskilsson Baner utanför Raseborgs slott
samma dom. Den förstnämnde erhöll på detta sätt en nog
oväntad lön af sin nye herre; men Kristian synes på goda
100 FINLANDS HISTORIA.
grunder fruktat denne mans energiska och ränkfulla natur.
Baner åter hade nyligen i Nerike gjort konungen motstånd
och derefter flytt till Finland, der förderfvet nu hann honom.
Men i allmänhet undsluppo de finska herrarne denna gång för
billigt pris, och dem, som hörde till landets nationella adel,
tyckes Kristian hafva sett med någorlunda milda ögon, i det
han delvis öfverlemnade landets egna embeten åt desse. Till
och med biskop Arvid fick i ro bibehålla sin plats, kanhända
genom erkebiskop Trolles beskydd. De vigtigaste borgarne i
landet hade likväl fått nya befallningshafvanden, dels tyskar,
dels danskar; men i början gafs det ej någon anledning till
missnöje mot dem. Ståthållaren på Åbo slott, Wolf von Gre-
wendorp, lefde i god sämja med både biskopen och be-
folkningen, och ståthållaren på Wiborg, Kolf Mattsson, skref
till konungen, att befolkningen på orten väl var fattig, men
ödmjuk och foglig. Ännu i September 1521 var allting lugnt
i landet, och Arvid Kurk lofvade konungen att vid behof ådaga-
lägga sitt trogna nit i råd och dåd.
Men i Sverige hade redan från årets början en ny om-
störtning varit i görningen. Gustaf Eriksson Wasa, som redan
år 1519 hade flytt ur den danska fångenskapen och genom
Lybeck återkommit till fäderneslandet, vandrade en tid såsom
flykting omkring, med knapp nöd undgående danskarnes efter-
spaningar. Under tiden hade hans fader och svåger omkommit
i Stockholms blodbad, och hans moder och syster bland de
öfriga adelsfruarna blifvit förda i fångenskap till Danmark.
För honom sjelf syntes intet annat återetå, än att fly öfver
till Norge och derifrån till utlandet. Men då uppvaknade hos
Dala-allmogen åter det gamla hatet emot danskarne, och Gustaf
Wasa uppreste nu detta landskaps befolkning till ett nytt be-
frielsekrig. Alla samhällsklasser insågo redan, att Kristians
syftemål ej var Unionens förnyande, utan Sveriges fullständiga
kufvande under Danmark, och derför skyndade nu man ur
huset till den unge Wasas fanor. I Augusti 1521 valdes
Gustaf Wasa i Wadstena till riksföreståndare ; redan dessförinnan
hade man begynt belägra Stockholm och andra fasta platser.
Samtidigt gjordes från Sverige några försök emot Kastelholm,
der en viss Lydike Offense var Kristians fogde; men angri-
parne blefvo tillbakaslagne. Äfven till Finland sändes några
behjertade män, för att uppresa befolkningen emot Kristian.
sten stukj: den yngres regering. 101
Den förnämsta af dem, vid namn Nils Arvidsson, säges hafva
fått så mycket folk tillsammans, att han redan i slutet af
November kunde börja belägringen af Åbo slott. Till ståt-
hållare öfver slottet hade Kristian nyligen insatt en man,
Junker Tfwmas, som var vida kraftfullare än hans företrädare.
Derjämte hade han genom flere bref uppmanat såväl biskop
Arvid, som borgerskapet i Åbo, samt landets öfriga befolkning
till ett troget bistånd mot Wasas medhållare. Men dessa bref
förmådde ingenting uträtta; finnarne började redan allmänt
göra gemensam sak med svenskarne, och Arvid Kurk hade
öfvergått på samma sida och bistod från Kustö slott be-
lägringshären med manskap, krut och öfriga krigsförnödenheter.
Kriget begynte nu antaga en grym karakter. Junker Thomas
tog vid jultiden vid ett utfall flere svenska och finska herrar
till fånga och lät genast hänga dem utanför murarna. I Januari
1522 kom från Kristian ett bud till ståthållarne på alla slott,
att aflifva alla svenska och finska herrar, höga som låga, som
blott råkade i deras händer. Mången, såsom Severin Norrby,
gåfvo intet gehör åt denna befallning. Men i Junker Thomas
fann en dylik blodsdom en trägen verkställare. Sålunda af-
rättades på Åbo slott Tönne Eriksson Tott och lagmannen
öfver Norrfinne Henrik Stensson Renhufvud, förutom andra
mindre betydande män. Men Eritt Fleming, en mägtig man
af finska adeln, frälsade med list sitt lif, i det han låtsade
vara en tillgifven vän till danskarne, till dess han vid ett
utfall lyckligen kunde fly öfver till de belägrandes läger. Men
belägringen ville ej skrida framåt, och vid vårens ankomst, då
Severin Norrby med sin flotta hemtade undsättning till slottet,
måste Nils Arvidsson draga sig tillbaka till Janakkala. Åbo
stad synes vid detta tillfälle åter hafva lidit mycket; belägrings-
hären hade nämligen vid sitt aftåg antändt en del löst krut, som
förvarades i staden, och härigenom lades största delen af
den samma i aska ; men det öfrigblifna af staden säges Norrby
sedan hafva plundrat. Hela landet kom åter i danskarnes
våld, och största delen af den svenska hären begaf sig under
anförande af Erik Fleming till Sverige till riksföreståndaren.
Endast en viss finsk adelsman, Nils Grabbe till Grabbacka,
förde längs finska vikens kuster med sina båtar ett djerft fri-
bytarkrig emot danskarne. Flere andra flydde öfver till Sverige.
Biskop Arvid Kurk ansåg ej längre Kustö slott vara en säker
102 FINLANDS HISTORIA.
uppehållsort, utan flydde med flere af sina kapitelledamöter och
vänner till Österbotten, der han i Nerpes steg ombord på ett
fartyg, för att segla öfver till Sverige. Men utanför Öregrund
led han skeppsbrott under en storm och omkom med allt sitt
följe, sommaren 1522.
Ännu ett år förgick, förrän man i Sverige ånyo begynte
tänka på Finlands eröfring. Severin Norrby hade nu erhållit Kustö
slott i forläning, hvarförutom ännu ytterligare åt honom gafs
hela vestra Finland. Hans hufvuduppgift synes hafva varit att
anskaffa undsättning och lifsmedel till det belägrade Stockholm.
I denna afsigt sändes en gång Junker Thomas med skepp
ifrån Finland. Men vid Furusund i Stockholms skärgård låg
Erik Fleming i bakhåll, tog Junkern tillfånga, och lät hänga
honom i ett bastrep. Om sommaren 1523 valde svenskarne
Gustaf Wasa till konung. De flesta slotten voro redan i hans
våld och nu öppnade äfven Stockholm sina portar för honom.
Äfven i Danmark hade Kristian blifvit afsatt och hans farbror,
Fredrik den förste, vald i hans ställe. Det var derför naturligt,
att Finland nu med ringa möda kunde ryckas ur Kristians
våld. Först intogs Åland med Kastelholm, och i Augusti 1523
kommo bröderna Erik och Ivar Fleming med en stark här
till Kustö, som de med storm intogo. Härifrån tågade man
emot Åbo slott, som intogs efter tolf dagar. Den danska hären
hade stått vid Kuppis, men drog sig vid Flemingarnes ankomst
tillbaka genom Tavastland till Wiborg. Men äfven detta slott,
hvilket Nils Grabbe begynte belägra, nödgades slutligen kapi-
tulera, och innan julen 1523 var åter hela Finland förenadt
med svenska riket.
Med detta vigtiga ögonblick börjar i Finland, likasom äfven
i det öfriga Europa, ett nytt tidehvarf. Medeltidens buller
och oro hade småningom lagt sig. Nu bröts äfven fullständigt
Unionen emellan nordens riken, och sjelfva katolicismen hade
jämväl samtidigt förlorat sitt inflytande i vårt fädernesland.
ÅTERBLICK PÅ KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 103
10. Återblick på katolska tiden i Finland.
De tvenne sekel, som nu hade förflutit ifrån freden i
Nöteborg och det svenska väldets befästande i Finland, hade
nästan från början till slut varit en orolig tid, hvarunder Fin-
lands samhällsutveckling naturligtvis mycket lidit genom de oupp-
hörliga stridsbullren oeh revolutionerna. Likväl hade under denna
tid landets politiska ställning och öfver hufvud finnarnes likställighet
med Sveriges inbyggare någorlunda stadgats. Finland, eller såsom
man ännu ofta sade, Österlanden, ansågs nu såsom en fullberättigad
del af det svenska riket, och om å ena sidan den aflägse belä-
genheten bortom hafvet äfvensom olikheterna i afseende å språk
och nationalitet förorsakade, att dessa rättigheter ofta i prak-
tiken förblefvo obegagnade, så hade dessa samma omständig-
heter åter å andra sidan grundlagt en viss grad af nationel
sjelfständighet. Men denna sjelfständighet, som så att säga
låg i Finlands natur, kom likväl ganska sällan och svagt till
uttryck. Det är att märka, att den svenska aristokratin med
alla krafter sökte att hålla Finlands styrelseembeten i sina
händer, så att ståthållareskapen på borgarne samt förläningarna
sällan anförtroddes åt infödde m?n. Deremot gåfvos fogde-
och domare-embeiena vanligtvis åt personer ur landets egen
adel, och det förnämsta skälet härtill var otvifvelaktigt den
till dessa embeten nödvändiga kännedomen af landets språk; ty
ehuru svenskan redan tidigt hade blifvit skriftspråket vid dom-
stolarne, så bör man likväl ihogkomma, att det skriftliga ut-
förandet oftast var skrifvarens sak, men att den muntliga
behandlingen på folkets eget språk tillkom embetsmännen. Det
är äfvenså naturligt, att flere främlingar, som Jcommo hit i
och för embeten och affärer, ganska snart blefvo införlifvade i
landets nationella förhållanden. Slägter sådana som Dicekn,
Horn, Fleming m. fl. öfvergingo sålunda till den inhemska adeln.
Men strömmen af invandrande främlingar synes likväl hafva
varit större, än landets egna nationalitet förmådde i sig upp-
taga, och öfver hufvud tillväxte oupphörligt det svenska elementet.
Detta intrång på den egna nationaliteten var den farligaste
följden af Finlands underdånighet under ett annat folk. Under
unionskonungarne synes alltid ett större mått af nationel sjelf-
104 FINLANDS HISTORIA.
ständighet hafva kommit Finland till del. Men hvarje gång
det nationella partiet i Sverige erhöll öfvervigten, sträfvade
det samma genast att förstärka de band, med hvilka Finland
var fästadt vid Sveriges rike. Detta var en sträfvan, hvartill
man kan finna äfven andra skäl, än blott politiska, ty Finland
var, såsom Severin Norrby intygade, "i anseende till skatterna
den bästa delen af Sveriges rike."
Om skatternas belopp och sättet för deras uppbörd på
dessa tider hafva vi ej någon närmare kännedom. På den
tid, då Erik af Pommern försökte förbyta alla skatter i pen-
ningar, synes kronans inkomst från hela Finland uppskattad
till omkring 35,000 svenska mark, som i silfvervärde motsva-
rade 200,000 n. v. finska mark, men i förhållande till dåva-
rande priser uppgick till tio gånger nämnda summa. Ganska
ofta voro dock de finska landskapen förlänade åt enskilda, som
till egen nytta åtnjöto de kronan tillhörande skatterna. Länen
delades stundom i flere fogde-distrikt, men lägre embetsmän
än fogdar synes ej hafva funnits. I allmänhet erlade bönderna
ej sina skatter enskildt, utan efter skattedistrikt, så att hela
distriktet betalade ett bestämdt belopp. Sådana distrikt voro:
&oZ, rök och krok. Om ett bondehemman särskildt kom i
fråga, kallades det mantal. Af tidens våldsamma karakter
kunna vi sluta, att innehafvaren af förläningar och fogdarne
icke alltför samvetsgrant förforo med kronans undersåtar. Men
just samma tidsriktning tillät ej heller något ordnadt
embetsmannavälde uppstå, och de manliga bemödanden, som
den svenska allmogen allt ifrån Engelbrekts tider gjorde för att
skydda sin frihet, buro frukter äfven för vårt land. Det är
en känd sak, att i Sverige sjelfva Sturarnes fogdar ofta voro
i lifsfara, då de hade i uppdrag att tala med folket om nya
skatter. Äfven i Finland nödgades fogdarne fara varsamt
fram; ty om också de politiska begreppen här icke voro lika
utbildade, som uti de svenska landskapen, så var man dock
äfven här lika känslig för förtryck. I Österbotten fortlefde
ännu i slutet af följande period en gammal tradition, att det
varit sed att betala ett kalfskinn från hvarje gård åt den, som
ihjelslagit en hatad fogde, och antagligt är, att äfven i andra
delar af landet folket ej varit så alldeles senfärdigt att sätta
sig till våldsamt motvärn. Det var under ett stormigt tide-
hvarf en synnerlig lycka, att äfven allmogen bevarade rättigheten
ÅTERBLICK PA KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 105
till våldsamt uppträdande. Ihogkonnnas bör, att ett vanligt
mandråp ännu på denna tid kunde försonas med böter, och
äfven för de svåraste förbrytelser erbjödo ödemarkerna beqväm-
liga tillflyktsorter.
Om uppkomsten af adelsståndet och den adliga skattefri-
heten är redan förut taladt. Dess enda grund var fortfarande
den rusttjenst, som utgjordes åt kronan; försummades denna,
var frälserätten i och med det samma förlorad. Enligt Kri-
stoffers landslag borde en vapensyn för hela Finland årligen,
en vecka efter Petersdagen, anställas i Åbo. Om då någon
bonde ville blifva frälseman, så skulle han infinna sig der
med sina vapen, så att de, som å konungens vägnar verk-
stälde besigtningen, finge pröfva hans mandom, hans häst
och vapen, samt hans förmåga att uppehålla sitt frälse med
gårdar. På detta naturliga sätt hade mången finsk bondeslägt
fått adlig sköld och adliga friheter, såsom redan i det före-
gående är omtaladt, och Finland hade sin egen nationella
aristokrati. Från Eriks af Pommern tid hade man begynt
genom särskilda adelsbref och sköldemärke upphöja några slägter
öfver det "allmänna frälset", och sålunda uppkom det egent-
liga adelsståndet. För öfrigt stod vid sidan af det verldsliga
frälset äfven det kyrkliga; ty kyrkans talrika jordegendomar
voro befriade från erläggande af "skatt. Betydelsen af detta
fria andliga stånd förtjenar att här tagas i närmare skär-
skådande.
Vid bedömandet af Finlands nationella ställning, bör
otvifvelaktigt ett framstående rum tilldelas den katolska kyrkan
i Finland. Såsom vi förut hafva sett, har det funnits tider,
då biskoparne i Åbo sträfvade att göra Finland till ett sjelf-
ständigt kyrkligt rike, och fastän detta försök för länge sedan
hade förfallit, i synnerhet för den från öster hotande faran,
förblef dock landets högsta kyrkliga embete för det mesta en
förkämpe för den nationella sjelfständigheten. Ända från biskop
Bero Balk hade till denna värdighet uppstigit endast finska
män, ofta nog ur landets förnämsta familjer, under det att
ståthållarne på slotten och de verldsliga befallningshafvaudena
vanligtvis voro främlingar, som den utom landet varande re-
geringen i Sverige eller Danmark hade tillsatt. Bland dessa
verldsliga herrar hade befunnit sig Sveriges mägtigaste män,
såsom Bo Jonsson, Karl Knutsson, Erik Axelsson, Erik Thu-
106 FINLANDS UISTOKIA.
resson. Men i bredd med dessa stannade likväl aldrig finska
biskopen i skuggan. Han var till följd af sitt em bete, likasom
de äfvenledes för det mesta ur landets egna slägter tagna lag-
männen, alltid en medlem af riksrådet och jämte lagmannen
äfven Finlands förnämsta representant vid konungavalen. Ej
heller var hans verksamhet begränsad till uteslutande fredliga
värf; äfven i krigiska angelägenheter var han under dessa
oroliga tider en betydande man. Såsom de katolska bisko-
parne i Sverige, var han i anseende till sin magt nästan en
kyrkofurste, försedd med krigiskt följe och sjelf ståthållare på
Kustö biskopliga slott. Det är naturligt, att de inkomster,
med hvilka en sådan magt upprätthölls, icke kunde vara små.
Tredje delen af allt tionde öfver hela landet tillföll biskopen;
endast den andra tredjedelen tillföll församlingarnes egna herdar
(tertial-rågen), och resten fördelades på sådant sätt, att £ gafs
åt kanikerna vid domkyrkan, f åt sjelfva domkyrkan och lika
mycket åt socknens egen kyrka. Man har uträknat, att dom-
kyrkans andel endast i tiondet vid katolska tidens slut ut-
gjorde 550 tunnor säd och minst 700 mark svenskt mynt,
hvartill kom inkomsterna från 60 jordegendomar, förutom de
skilda chorens underhåll (praebendae). Biskopsinkomsterna
voro naturligtvis vida större ; bland annat hörde under biskops-
stolen 170 jordlägenheter, samt bötesbeloppen för kyrkliga
domar och tredjedelen af alla till kyrkliga inrättningar gjorda
gåfvor och testamenten. Men man bör äfven ihogkomma, att
denna andliga magt öfverhufvud var en helsosam motvigt mot
det verldsliga adelsväldet. Att den isynnerhet med heder käm-
pade för Finlands nationella intressen, hafva vi redan under
händelsernas gång tillräckligt varit i tillfälle att se.
Kyrkans verkningar på trons område kunna visserligen
ej anslås högt. Det är bekant, att hon till en del var de
svages beskyddarinna emot de mägtiges förtryck och på detta
sätt småningom kunde göra sig förtjent af folkets ynnest. Men
först vid 15:de seklets ingång begynner katolicismen blifva
mera hemmastadd i Finland, och ännu vid slutet af detta
tidehvarf tyckte kyrkans män, vid tillrustandet af St. Hemmings
kanonisation, att den finska allmogen var "otåluger och drygse"
med afseende å de katolska ceremonierna. I hvilken grad
kyrkan likväl hade kommit i åtnjutande af enskildas fromma
frikostighet, intygas genom den ständigt tilltagande mängden af
ATKKBLICK TA KATOLSKA TIBEX I FIX LAND. 107
kyrkliga inrättningar. Utan att nämna domkyrkans mångfal-
diga chor, funnos i landet sex kloster, nämligen två Dominikaner
(Åbo och Wiborg), tre Franciskaner (Wiborg, Raumo och Kökar
på Åland) och ett Brigittiner (i Nådendal). Det sistnämnda,
Finlands enda nunnekloster, hvarest derjämte fans endast en
ringa hop "bröder", var rikast och ryktbarast bland dem alla;
det besatt jordlägenheter nästan i hvarje landskap. Äfven
Franciskanerorden hade blifvit väl hemmastadd i Finland,
och finske män uppstego gång efter annan till dess högsta
värdigheter, t. ex. en Stefan Larsson, som 1478 — 1493 var
provinsialföreståndare (minister provincialis) i kretsen "Dacien,"
d. v. s. öfver Danmark, Norge, Sverige och Finland. Klostrens
betydelse under dessa tider var i sanning större, än nutiden
ens kan fatta; ty midt under verldens oupphörliga buller och
oro behöfdes det nog en och annan fredlig tillflyktsort. Det
var behofvet af frid, som dref menniskorna att vare sig sjelfva
egna sig åt klosterlifvet, eller genom- testamenten och gåfvor
uppmuntra och gynna det samma. I Finland likasom äfven i
andra katolska länder var menniskornas vigtigaste omsorg att
försäkra sin själ om salighet i det kommande lifvet, genom
att åt kyrkans heliga institutioner skänka en del af den egendom,
som de hade samlat i detta lifvet. Mången grundade förden-
skull evinnerliga själamessor, i hvilka dagligen skulle bedjas
för stiftarens och hans närmastes själar. För öfrigt söktes
syndaförlåtelse genom mångfaldiga fromma verk, bland hvilka
pilgrimsfärder voro de vanligaste. Dessa gjordes från Finland
dels till några heliga orter i Sverige, dels till mera aflägsna
land, t. ex. St Jago de Compostella i Spanien, eller till den
heliga stolens fötter i Rom, eller till sjelfva Kristi graf. Men
äfven i Finland funnos heliga orter, till hvilka pilgrimsfärder
gjordes från när och fjerran. Sådana voro St. Henrik i Åbo,
St. Jakob i Rengo och "det heliga korset" i Hattula, och
kanske ännu andra. Den katolska gudstjenstens prakt var
öfverhufvud utomordentligt stor, isynnerhet i Åbo, hvarest en
tallös mängd prester af alla slag upptogos af gudstjenstens
olika bestyr. Men äfven kyrkorna i landsorten voro praktfulla,
understundom prydda med särdeles brokiga takmålningar och
helgonbilder. I skydd af kyrkan hade äfven uppstått åtskilliga
nrättningar, som hade till ändamål att utöfva gifmildhet eller
ömsesidig hjelp. Sålunda fans i Åbo från Magnus Tavasts
108 FINLANDS HISTOKIA,
tider ett hospital (leprosorium), och en dylik inrättning grund-
lades af Erik Axelsson Tott i Wiborg 1475. Egendomliga,
hälft andliga, hälft verldsliga inrättningar voro de så kallade
brödraskapen (fraternitates, gille), hvilka i viss grad kunna
jämföras med nutidens lif- och egendomsförsäkringsbolag.
Hvarje broderskap hade gemensamma fester (finsk. Koussa)
till något skyddshelgons . ära och otvifvelaktigt äfven särskilda
stadgar, ehuru man ej känner några sådana i Finland. I slutet
af medeltiden funnos i Finland åtminstone 12 sådana brödraskap,
nämligen 5 i Åbo, 5 i trakten af Kumoelf, 1 i Kemi och 1 i
Wiborg.
Kyrkans styrelse var inrättad på samma sätt, som i andra
katolska länder. Finska biskopen valdes af det inhemska
kapitlet, men valet skulle kungöras för erkebiskopen i Upsala
och erfordrade alltid påfvens stadfästelse. Så nödgades van-
ligtvis den nyvalde biskopen begifva sig ända till den påfliga
stolen, och dessutom var han skyldig att då och då besöka
erkebiskopen. Biskopens närmaste man var domprosten*),
derefter kommo erkedjeknen och dekanen; dessa och dertill
ännu kanikerne, hvilka ofta innehade kyrkoherdeembeten i
landsorterna, voro medlemmar i domkapitlet och biskopens bi-
träden i vården om hans stift. Genom täta visitationsresor
och prestmöten försökte man vaka öfver landsförsamlingarnas
kyrkliga angelägenheter. Den kanoniska lagen var det all-
männa rättesnöret äfven för finska kyrkan ; men dessutom hafva
flere finska biskopar utfärdat särskilda förordningar (Statuta).
Likasom katolicismens hela väsende bestod i yttre ceremonier,
så afsågo dessa förordningar för det mesta kyrkans yttre ord-
nande; och då gudstjenstens språk var latinet, och predik-
ningar i och för folkets undervisning ej torde ofta kommit i
fråga, så är det icke antagligt, att katolicismen i vårt land i
någon anmärkningsvärdare grad befordrat massans af folket
andliga kultur. Likväl hade Magnus III Nilsson i sina för-
ordningar af år 1492 särskildt ihogkommit folkets själavård
och undervisning, i det han påbjöd att Fader vår, Ave Maria
*) Då Magnus Nilssou var domprost i Äbo, gaf tysk-romerska kejsaren
Fredrik den III åt honom och hans efterträdare namn och värdighet af Pfalz-
grefve — en ära, som står alldeles enstaka i de nordiska länderna; det var
också endast en hederstitel.
ATKRBLICK PÅ KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 109
och den apostoliska bekännelsen, samt skriftermålet skulle i
kyrkorna uppläsas på folkets eget språk. Man kan väl tänka
sig, att finnarnes kontemplativa lynne någongång förmått genom
de katolska ceremoniernas skal nedtränga till religionens djupare
kärna. Men otvifvelaktigt herskade ännu bland folket mycken
hednisk vidskepelse, och saken blef icke bättre för det, att Fräl-
sarens och Jungfru Marias namn inpassades ibland de forna
trollformlerna.
Ehuru sålunda katolska kyrkans direkta inflytande på
folkets bildning ej varit synnerligen stort, så bör det dock räknas
till dess förtjenst, att det finska folket förblef i beständig
förening med det vestra Europas allmänna bildningsrörelse. Vi
hafva redan förut sett, hurusom nästan alla landets biskopar
och tlere andra af kyrkans män hade vid utlandets förnämsta
universitet erhållit de högsta lärdomsgrader. Vid universitetet
i Paris, hvarest de från Finland, likasom alla ifrån de andra
nordiska länderna, hörde inom "filosofiska fakulteten" (facultas
artium) till den Engelska eller (som det senare hette) Tyska
nationen (natio Anglicana, Allemannica), hade flere gånger finska
magistrar blifvit valda till universitetets tre månaders rektors-
embete, t. ex. en Peter Roodh från Åbo år 1416 och den be-
kante Olaus Magni 1432 och 1435. Det är utan allt tvifvel,
att den lärdom, som förvärfvats vid dessa utlandets lärdoms-
säten, på många sätt kom de finska församlingarna till godo;
derför var det äfven brukligt att med kyrkans medel befordra
dessa studier. De skolor, som funnos i landet, voro natur-
ligtvis af lägre slag, men i förhållande till tidens fordringar
aktningsvärda nog; förutom Katedralskolan i Åbo (vid biskops-
sätet) och något slags läroinrättning i Wiborg, hade vanligen
hvarje kloster sin skola, och bland dessa synes Mosterskolan i
Raumo (collegium Kaumense) varit af högre slag. Eleverna
eller "djekname" voro stundom äfven ifrån de högsta familjerna,
men till största delen utgjordes de likväl af barn ur folkets
leder, hvilka sträfvade till det andliga ståndet; ty till följd af
presternas celibat måste detta stånd alltid rekryteras ur de
öfriga samhällsklasserna. Det var sedvanligt, att de fattiga
djekname under mellanterminerna vandrade kring landsorterna
för att samla almosor, och fastän allt tiggeri stundom förbjöds
på grund af det sjelfsvåld, djekname på sina vandringar kunde
110 FINLANDS HISTORIA.
utöfva, så qvarstod dock den gamla seden ännu länge efter
det katolicismen blifvit afskaffad.
Den vetenskapliga och litterära verksamheten i vårt land
var ännu utomordentligt ringa. Om man undantager de bref
och skrifvelser, som biskoparne och embetsmännen utfärdade
i tjenstens angelägenheter, samt enskilda skrifvelser och lag-
liga kontrakt, är det ej just mycket att säga om den öfriga
litteraturen. En ganska kort finsk biskopskrönika på latin och
några äfvenledes latinska psalmer och skolsånger är allt, som
kan omnämnas på detta tidehvarf. En munk Johan Budde,
som i Nådendal i slutet af 15:de seklet till svenskan öfver-
satte några legender och andliga skrifter, var synbarligen svensk.
Öfverhufvud skrefvos brefven och skrifvelserna i Finland an-
tingen på latin eller svenska eller t. o. m. plattyska, och ehuru
det är troligt, att presterna enligt biskop Magnus Nilssons för-
ordning hade till pappers upptecknat de trosstycken, som skulle
uppläsas på finska i kyrkorna, så har dock icke en enda rad
finsk skrift från dessa tider blifvit bevarad. Deremot flödade
ännu runosångens källådror öfver folkets läppar, ej allenast i
östra Finland, utan äfven i de vestra landskapen. Runan om
St. Henrik, samt Ritvala-sångerna (afsjungna vid Helkafesten i
Sääksmäki pingsttiden) och den vackra dramatiska sången om
Klaus Kurki och Elina (biskop Arvid Kurkis fader och stjuf-
moder) äro alla författade på denna tid, ehuru först i senare
tider skriftligen upptecknade och tryckta. Den nyuppfunna
boktryckerikonsten begynte otvifvelaktigt utbreda sina alster
äfven till dessa trakter; men i Finland uppstod ej ännu på
långa tider något eget tryckeri. Åbo biskopsstifts messbok
(Missale Aboense) trycktes år 1488 i Lybeck och kyrkohand-
boken (Manuale Aboense) år 1522 i Sverige.
I allmänhet voro konsterna och de högre näringarna ännu
först i sin början. De helgonbilder och målningar, med hvilka
kyrkorna pryddes, lära föga någonsin varit infödda mästares
arbeten; ty ännu vid tidehvarfvets slut fans ej i Åbo en enda
skicklig målare, utan till Hemmings kanonisationsfest var man
tvungen att söka en sådan från Reval eller Stockholm. Vid
samma tid försökte de andliga herrarne i Åbo förgäfves att
locka till sig en läkare från Tyskland. I klostren idkades
dock ett slags läkekonst, äfvensom trädgårdsskötsel och några
finare handarbeten, hvaraf ännu i dag t. ex. Nådendals strumpor,
ViF.RBLICK PA KATOLSKA TIDER I FINLAND. 111
Raumo spetsar och Wiborgs kringlor äro ett arf. Men för
det mesta måste de finare lifsförnödenheterna hem tas från
Tyskland. Sjelfva utrikes handeln var till en ganska be-
tydlig del i hanseiternas händer, och en stor del af städernas
borgare voro tyskar eller af tysk härkomst, ehuru dock äfven
de finska borgarne hade höjt sig till en viss betydenhet. Den
förnämsta handeln drefs på Lybeck, Danzig och Reval; dessa
städers handelsmän och handelsresande dröjde ofta såsom "gäster"
långa tider i landet och skulle gerna velat slå under sig äfven
minuthandeln, om ej de inländska köpmännen hade förhindrat
det. De finska städerna voro vid medeltidens slut sex, näm-
ligen Åbo, Ulfsby, Raumo, Nådendal, Borgå och Wiborg, af
hvilka åtminstone de tre första på egen hand drefvo handel
på utlandet, ehuru den svenska regeringen understundom för-
sökte att, för att gynna Stockholm, begränsa denna finnarnes
sjöfart. Det är äfven naturligt, att en stor del af den finska
handeln sökte sin väg åt Sverige. Ifrån Åbo och Raumo drefs
derjämte handel med norra Österbotten, dit åter å andra sidan
den under Ryssland lydande befolkningen från Karelen och
trakterna af Dvina gjorde sina handelsfärder längs floderna.
Handeln på Lappland, likasom den derifrån inflytande skatten,
var allt ännu i Birkarlarnes händer, hvilkas hufvudsäte likväl
var utom Finlands gränser. Till nederlagsort för den ryska
handeln skulle Wiborg genom sitt läge varit särdeles lämpligt,
om ej Reval i sin afundsjuka hade stält allehanda hinder der-
emot. Anmärkningsvärdt är, att mot slutet af detta tidehvarf
Erik Thuresson Bjelke var sysselsatt med planer att med nå-
gon slags kanal förena Saima-vattendragen med Wiborgska viken
och fördenskull i trakten af den nu varande kanalen lät på-
begynna gräfningar. Men detta företag, som synbarligen mera
åsyftade Nyslotts förstärkande än det inre landets förening med
hafvet, måste snart uppgifvas.
De varor, som på denna tid importerades ifrån utlandet,
voro salt, humle, ärter, någon gång äfven råg, och under se-
nare hälften af tidehvarfvet för krigsbehofven salpeter och krut.
Äfven öl hemtades någon gång från Tyskland, fastän det finska
ölet var beryktadt såsom varande utmärkt godt; ty af denna
artikel konsumerades på dessa tider ofantliga qvantiteter. Der-
emot började bran vinet omnämnas först i slutet af 15:de seklet,
men var ännu ganska litet kändt. Till utlandet åter expor-
112 FINLANDS HISTORIA.
terades smör, lax, kött, råg, pelsverk m. m. Högst menligt
för handeln var penningens vexlande värde på olika tider och
olika orter. Myntenhetens allmännaste namn Mark hade ur-
sprungligen betecknat ett skålpund eller 16 lod rent silfver;
men redan tidigt hade man begynt prägla allt sämre och sämre
mynt, så att på Magnus Ladulås tid räknades på en lödig
eller "vägd silfvermark" tre penninge-marker i penningar, under
Magnus Erikssons regering 5, och i början af 15:de seklet 8
eller t. o. m. 10. I alla kontrakt nödgades man särskildt
nämna, hvilket slags mynt man hvarje gång menade. Omkring
1435 gick vanligen på en lödig mark 8 svenska mark, men
10 Åboske mark, så att Åbo-marken i anseende till sitt silf-
vervärde utgjorde i nu gällande mynt vid pass 4 m. 50 p. —
På marken räknades 8 ören (ora), på öret 3 örtugar (solidus),
af hvilka en hvar utgjorde 8 penningar (denarius). Vanligen
förekommo ej i dessa nejder större mynt än örtugar; af detta
slag voro äfven de Åbo-mynt (Moneta Aboensis), som präglades
i Finland. Utländskt mynt förekom ganska mycket i rörelsen,
t. ex. den engelska nobeln, som motsvarade en half vägd silf-
vermark (eller 5 Åbo-amark), och Kevalskt mynt, som var nästan
af samma värde, som Åbo-örtugarne. Silfvervärdet i förhål-
lande till andra varor var likväl vida större, än i våra dagar.
Priset på en spann råg (half tunna) var i vanliga år endast
2 öre (= 1 m. 12 p. nu gällande mynt); samma pris beta-
lades för ett lispund smör. Vinet, som Åbo kanikerna skulle
få köpa ifrån St. Henriks källare, kostade endast 4 örtugar
(75 penni) stopet. Men några artiklar voro i förhållande härtill
synnerligen dyra, t. ex. saltet, för hvilket betalades mera än
en full mark (eller minst 5 n. v. mark) för tunnan.
Att odlingen och folkstocken under detta tidehvarf betyd-
ligen hade tilltagit, synes af socknarnes ständigt växande antal.
Likväl funnos ännu stora ödemarker, som blott användes till
jagt och fiske. Hela den nordliga delen af Savolaks och Ta-
vastland, äfvensom de inre trakterna af Satakunta och Öster-
botten höra hit. De skilda landskapens innevånare råkade
ofta i tvist om gränserna och besittningsrätten till dessa land-
sträckor, och om trakterna kring Uleåträsk pågingo långvariga
och blodiga strider emellan befolkningarna i Österbotten och
på andra sidan ryska gränsen. Såväl Erik af Pommern år
1411, som Karl Knutsson år 1452 hade försökt att fördela
ÅTERBLICK l'A KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 113
Tavasternas öfverflödiga utmärker åt nybyggare, men synbar-
ligen med alltför liten framgång. Till och med emellan sjelfva
hjertat af Tavastland och Savolaks befans på Magnus Tavasts
tid en 18 mils lång öde sträcka, hvarför biskopen i och för
sina visitationsresor lät uppbygga åt sig till nattläger en gård
i Wahvajärvi eller Juuritaipale (i n. v. Hirvensalmi socken).
Ännu på biskop Suurpääs tid voro några församlingar i de
östra delarne af landet så vidsträckta, att många socknebor
hade 14 mils väg till kyrkan, och mången besökte ej kyrkan
oftare än hvart tredje eller fjerde år; folksägen tillägger, att
barnen ej kunde befordras till dop, förrän de förmådde följa
sina föräldrar på skidor. Landets hela folkmängd på denna
tid har någon gång blifvit uppskattad till en half million; men
denna beräkning är nog osäker och summan förmodligen an-
slagen alltför högt.
På yttre sidan af Finlands då varande gränser lågo de
norra och vestra kuststräckorna kring Ladoga, eller den delen
af Karelen, som genom freden i Nöteborg hade blifvit tillerkänd
ryssarne. Om denna landsträckas öden och inre förhållanden
äro underrättelserna från denna tid i många hänseenden ofull-
ständiga; men några fakta böra dock nämnas i förbindelse
med de finska förhållandena. Medelpunkten för styrelsen var
naturligtvis Karelens gamla fäste, Korela eller Kexholms slott
(Käkisalmi), som till en stor del synes hafva varit uppfördt af
trä. Men såsom förut är nämndt, hade Novgorod under långa
tider lemnat såväl detta område som Ingermanland såsom län
åt lithauiska furstar, och dessa, eller deras högsta befallnings-
hafvande, bodde i Ingermanland på Nöteborg. Denna lithauiska
öfverhöghet, som synes varit mycket betungande, räckte, utan
att räkna mellantiderna, nästan ända till den tidpunkt, då hela
det novgorodska området och med detta äfven Karelen (år
1478) kom under sturfurstens af Moskva välde.
Hela Kexholms län var deladt i sju pogoster, och befolk-
ningen steg kanske till 50,000 personer; men genom stora
ryska kriget, som äfven för detta landskap var högst förderfligt,
synes folkmängden blifvit mycket förminsk:. J. I de södra de-
larne af landskapet voro jordegendomarne för det mesta för-
länade åt ryska "bojarbarn", hvilka för dem gjorde rusttjenst
och af bönderna fingo tredjedelen af sädesafkastningen. I de
nordliga delarne af länet var jorden för det mesta de karelska
Finlands historia. 8
114 FINLANDS historia.
böndernas egendom, och skatten till kronan erlades i ekorr-
och mårdskinn, på några orter i säd och penningar. I öfre
Karelen, i trakterna af Libelitz och Pielis, finnas ännu år 1500
endast få nybyggare, och annorstädes i länet påträffades vid
samma tid en mängd öde gårdar, dem synbarligen kriget hade
ödelagt. Bland skattepersedlarne namnes ställvis i de södra
trakterna äfven öl, smör, ost och lin; i länets nordliga del
åter ftinnos några lägenheter, som erlade i skatt jagtfalkar.
För öfrigt var ibland näringarna fisket af mycken vigt. I sjelfva
Kexholms stad, der år 1500 funnos 188 gårdar och 232 fa-
miljer, utgjordes nästan hälften af befolkningen af fiskare.
Likaså beboddes den lilla köpingen Taipale som fans på
Suvanto näset, för det mesta af fiskare. Handeln synes der-
emot varit en allmän näringsgren för alla landets innevånare
och icke tillhört något särskildt borgarestånd. Den bedrefs
ganska vidsträckt, isynnerhet mot norden, och en stor del af
denna tids "laukkuryssar" (gårdfarihandlare), som kommo till
mynningen af Uleåelf och öfre Österbottens öfriga handels-
platser, synes utgjorts af karelare från Kexholms län. Deras
väg gick först öfver Ladoga, som ännu på denna tid kallades
Nevajärvi (= Nevasjön d. ä. Kärrsjön), derifrån till Pyhäjärvi,
Orivesi och Pielisjärvi, hvarifrån man öfver Maanselkä kom
till Nuasjärvi och längs Uleåträsk till elfven med samma namn.
Men frän Pielisjärvi tog äfven en annan väg af längs Lieksan joki
till trakterna af Dvina.
Kyrkans magt och rikedom synes i dessa länder varit
utomordentligt stor; men ännu mindre än hos det romerskt-
katolska presterskapet torde hos det grekiska varit fråga om
folkets undervisning. Klosterväsendet var i utomordentligt flor
och synes i någon mon bevarat sin österländsk-asketiska karaktär.
I det lilla ryska Karelen synes hafva funnits lika många kloster
eller monasterier, som i hela det katolska Finland. Byktbarast
voro förklaringsklostret i Walamo och Kristi födelses kloster i
Konevits. Båda dessa kloster voro filialer från de ryktbara
munkhärdarne på berget Athos, och det senare af dem var
grundlagdt år 1392, men det förra troligen mycket tidigare.
Under Walamo kloster lydde en stor mängd lägenheter i nästan
alla Karelens pogoster, ännu t. o. m. i trakten af Kantalahti
jordegendomar, laxvatten, saltsjuderier, m. m.
ÅTERBLICK PÅ KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 115
Det är antagligt, att i allmänhet befolkningen på vestra
kusten af Hvita hafvet hade inflyttat från Kexholms län. Dessa
nejder voro åter tätare bebodda, än skogsmarkerna vid Pielis-
järvi, och fisket var der hufvudnäringen. Vid ändan af Kan-
talahti-viken läg en stad med samma namn, der man fångade
mycken lax och af hafsvattnet kokade salt, som om vintern
med hästar släpades till de inre trakterna af Ryssland. Samma
näringar idkades äfven af staden Kola eller Kuolansuu, som
omkring år 1480 hade blifvit grundlagd vid stranden af Is-
hafvet. Den förnämsta andliga institutionen i dessa yttersta
nordanländer var Solovetska klostret, som en munk från Konevits,
vid namn Sauvatti, år 1429 hade grundlagt på Solokka-ön i
sydvestra hörnet af Hvita hafvet. Detta kloster blef småningom
mycket rikt och mägtigt, så att till och med de politiska an-
gelägenheterna i dessa aflägsna trakter till en del råkade i
dess vård.
IV. Reformationstiden. 1523—1617.
1. Gustaf Vasas regering:, 1523—1560; Reformationen.
Vid samma tid, som Gustaf Vasa eller Gustaf I uppsteg
på Sveriges tron, hade i det öfrigä Europa bildningen och
politiken begynt genombryta sina förra medeltidsformer. Öfver
hufvud hade i Europas stater monarkin blifvit allt starkare
befästad, och adeln, så den andliga som verldsliga, hade för-
lorat sin forna magt. Derjämte hade i bredd med den
tilltagande konungamagten äfven den apostoliska stolen i Rom
redan förlorat mycket af sin öfvervigt i den allmänna ledningen
af verldshändelserna, och det hade uppstått ett nytt statssystem,
der "den helige fadren" på sin höjd kunde vara medlem, men
ej längre hufvudman och herskare. Till och med de yttre
förhållandena i lifvet hade genom de stora verldshändelserna
erhållit en ganska mycket förändrad gestaltning. Grekiska
kejsardömets fullständiga undergång och det Osmanniska väldets
grundande i Konstantinopel (1453) hade gjort muhamedanismen
farligare än någonsin förut, men hade dock ej mera förmått
uppväcka hos Europas folk entusiasmen för ett nytt korståg.
Deremot var muhamedanismen nu fullständigt fördrifven från
Europas sydvestra hörn, och Spanien hade höjt sig till
vår verldsdels mägtigaste rike. Till dessa händelser kom ytter-
ligare Amerikas upptäckande samt den nya sjövägen till Indien,
tvenne tilldragelser som öppnade åt verldshandeln nya vägar
och vidgade folkens synkrets. Äfven på det andliga området
hade en ny och liflig rörelse begynt. Den klassiska forntidens
litterära skatter hemtades ånyo fram ur sin tusenåriga förgä-
tenhet, och uppfinningen af boktryckerikonsten hade skapat ett
verktyg, hvars magt man förut ej ens kunnat ana.
Dessa verldshändelser hade redan i högre eller lägre
grad hunnit utsträcka sina verkningar äfven till de nordliga
GUSTAF VASAS REGERING, 1523 1 5 C, O ; REFORMATIONEN. 117
länderna, då den protestantiska reformationen i Tyskland begynte
väcka allmän uppmärksamhet. Doktor Martin Luther i Witten-
berg hade börjat striden emot påfvens aflatshandel och småningom
begynt i stöd af bibeln angripa hela den lärobyggnad, hvars
spets utgjordes af påfvens verldsliga magt. Denna stråle af
sanning trängde snart till de aflägsnaste länder, Tvenne unga
svenskar, Olaus och Laurentius Petri, som vid denna tid besökte
universitetet i Wittenberg och år 1519 återvände till foster-
landet, voro' de första, som i Sverige predikade den af Luther
renade läran. Under de inre stridernas tumult vann denna
sak till en början föga uppseende; först sedan Gustaf Vasas
seger var befästad och han i början af Juni 1523 blifvit vald
till konung, vändes äfven hans uppmärksamhet till den nya
läran. Konungen fann genast, att reformationen skulle gifva
honom tillfälle att krossa kyrkofurstarnes magt, mot hvilken
Sturarnes regering med möda hade kämpat, likasom äfven att
åtkomma kyrkans omätliga rikedomar, dem han behöfde för
att upphjelpa riket ur den skuldsättning och det farliga läge,
hvari det hade råkat. Fördenskull tog han reformatorerna
under sitt beskydd, lät bekräfta afsättningsdomen emot erke-
biskop Trolle, och uppbar, ehuru till en början under namn af
lån, en ansenlig silfverskatt från kyrkorna och klostren. En
särdeles lycklig omständighet var, att vid Gustafs uppstigande på
tronen nästan alla biskopsembeten voro lediga; endast biskop
Brask i Linköping, en företagsam och patriotisk man, var
påfveväldets stöd i riket. Konungen gick till en början till
väga med mycken försigtighet. Kapitlen fingo i hvarje stift
genom val besätta de lediga biskopsembetena, och sålunda valde
redan om hösten 1523 kanikerna i Åbo dekanen i Linköping,
Erik Svensson, som vid denna tid var konungens kansler. För
honom och äfven för de andra, som blefvo valda, begärdes från
Rom påflig bekräftelse; såväl konungen som biskop Brask
skrefvo angående denna sak flitiga påminnelser till påfven.
Men då man ej medsände de penningeafgifter, som den påf-
liga stolen var van att erhålla vid dylika tillfällen, lemnade
hofvet i Rom uti sin blindhet valen obekräftade. Sålunda
förblef den kyrkliga styrelsen på osäker fot och konungen be-
gagnade äfven denna omständighet till fördel för reformationen.
Han hade redan strax efter Finlands eröfring befalt fogden
på Åbo slott, Johan Westgöthe, att uppbära för kronans rak-
118 FINLANDS HISTORIA.
ning de biskopsstolen tillfallande inkomsterna från Åbo stift,
och upphörde ej sedermera att fika efter den finska kyrkans
egendom. Biskop Arvid Kurkis bo togs i beslag för kronans
räkning, största delen af kyrkans tionden togs till att betala
rikets skulder, och presterskapet beskattades på mångahanda
sätt. Erik Svensson, som år 1524 kom till Finland, satt icke
så säker på sin plats, att han skulle kunnat motarbeta konun-
gens godtycken. Såsom endast vald (electus), men icke vigd,
kunde han ej ens sjelf förrätta alla biskopliga förrättningar,
såsom prestvigning, kyrkors och altarens välsignande m. m.,
utan han nödgades år 1526 kalla till sitt bistånd en fran-
ciskanermunk Vincentius, som var vigd till namn-biskop i Cadix
biskopsstift i Spanien, men uppehöll sig på lös och ledig fot
i Sverige, der han nyss åt den i Upsala stift valde biskopen
hade gjort samma tjenst, som nu behöfdes i Finland. Erik
Svensson vantrefs dock snart uti sin ställning ; han begärde sitt
afsked och återvände till Linköping år 1527.
Samma år 1527 beslöto Sveriges ständer i Westerås, att
af kyrkans inkomster skulle lemnas så mycket, som var nöd-
vändigt till gudstjenstens skötande, men resten skulle indragas
till kronan; adeln erhöll rättighet att återfordra från kyrkor
och kloster, hvad deras förfäder hade skänkt eller förpantat
till dem; presterna skulle i verldsliga angelägenheter stå under
verldslig domstol; Guds rena ord skulle predikas i alla kyrkor
och Evangelium läsas i alla skolor "alldenstund de ärc krist-
liga skolor." Genom denna s. k. Westerås recess, voro kato-
licismens grundvalar störtade. Biskop Brask, som förgäfves
hade försökt motarbeta dessa beslut, begaf sig ur riket. Redan
ett år förut hade på samma sätt den valde erkebiskopen af
Upsala, Johannes Magnus, gått i frivillig landsflykt.
Beträffande sjelfva läran, så var reformationsarbetet ännu
blott i sin början, och i Finland känner man vid denna tid
blott en enda man, som i lära och lefverne följde Luther.
Det var kaniken i Åbo, magister Peter SärMlaks, en från den
adliga slägten Stjernkors utgången man, ehuru han tagit sitt
namn efter den gård, der han var född, alldenstund de adliga
slägtnamnen vid denna tid i många fall ännu icke stadgat sig.
Särkilaks far, borgmästaren i Åbo Nils Petersson, känd under
namnet "Kiukku Niku" (arga Niklas), hade varit biskop Magnus
Stjernkors' kusin, men modren var af adliga slägten Kirves.
(,1'STAl VASAS REGERING, 1523 1560; REFORMATIONEN. 119
Under sin studietid i utlandet hade den unge kaniken blifvit
bekant med Luthers läror och enligt sin läromästares exempel
äfven gift sig i Tyskland, hvarefter han, förmodligen i slutet
af år 1525, återvände till sitt hemland och begynte i Åbo
domkyrka och skolor predika om lärans renande från påfliga
villfarelser. Året derpå synes han i sitt kapitels aren der besökt
konungen i Sverige och erhöll redan då kungligt tillstånd sbref
att taga i sin ego en jordegendom, som fordom, då hans faster
tog slöjan, blifvit skänkt till Nådendals kloster. Äfven häruti,
likasom i sitt äktenskap och sin lära, var Peter Särkilaks den
första finska man, som modigt begynte striden emot katolicismen.
Träget fortsatte han sedan sin lärareverksamhet, men dog redan
efter någon tid, man vet ej visst hvilket år. Såsom en ro-
pandes röst i öknen hade hans predikan ljudit ensam; ty
landets öfriga prester tyckas alla varit den gamla tidens män.
Men hans ord utsådde den renade lärans frön i några yng-
lingars hjertan, och ur dessa uppstodo innan kort den finska
kyrkans egentliga reformatorer.
Det är anmärkningsvärdt, att Särkilaks' predikningar och
den af konungen nu allt strängare verkstälda reduktionen af
kyrkans egendom likväl icke framkallade något nämnvärdt mot-
stånd i Finland. I Sverige stretade det katolska prester-
skapet af alla krafter emot och bland folket uppkommo här och
der farliga uppror, då t. ex. dalkarlarne år 1527 framstälde
för konungen det vilkor att alla, som åto kött på fredagar eller
lördagar, skulle brännas. I Finland deremot reste sig ingen till ka-
tolicismens försvar. Orsaken härtill var synbarligen den, att i landets
aflägsnare delar katolicismen och kristendomen i allmänhet ännu
slagit föga djupa rötter i befolkningens sinnen, och att Åbo-trakten,
katolicismens hjerta i Finland, ännu låg i vanmagt till följd
af den senaste krigstidens härjningar. Några motsträfviga kaniker
i Åbo vågade ingenting företaga emot en så kraftfull man
som Gustaf Vasa, och konungen behandlade äfven Finland
såsom ett ånyo eröfradt land. Till riksdagen i Westerås, der
katolicismens välde bröts, var ej ens någon kallad från Finland.
Men beslutet stäldes dock äfven här ofördröjligt och skonings-
löst i verket.
Sedan Erik Svensson afträdt, fick domprosten i Åbo Johan
Fleming i uppdrag att tills vidare förvalta biskopsembetet i
120 FINLANDS HISTOKIÅ.
Åbo stift; men biskopsinkomsterna uppburos ännu en gång af
Johan Westgöthe för kronans räkning. Först efter riksdagen
i Westerås ville konungen åter förse den finska kyrkan med
ett ordinarie öfverhufvud och utnämnde till biskop i Åbo
Martin Skytte, möjligen i öfverensstämmelsc med kapitlets val.
Skytte var född af en gammal finsk adlig slägt och hade fått
sin uppfostran i Raumo och Åbo klosterskolor, hvarefter han
hade flyttat till Sverige och blifvit dominikanermunk i Sigtuna.
Härifrån sändes han utrikes för att föröka sina kunskaper,
besökte Tyskland och Italien, och valdes efter sin återkomst
till klostrets prior, samt senare till dominikanernas superintendent
i de nordliga länderna. Ehuru Skytte sålunda på intet sätt
tillhörde reformationens män, synes konungen tagit i betraktande
hans milda och medgörliga sinnelag, och på grund deraf bi-
fallit till hans val. Han blef vigd i Strengnäs i början af år
1528 med fullständig katolsk högtidlighet; ordinationen förrät-
tades af biskop Peter i Westerås, hvilken sjelf hade blifvit
vigd i Rom, och uttryckligen förklarades, att den påfliga be-
kräftelsen skulle efteråt utverkas åt Skytte. Söndringen med
katolska kyrkan var således ännu ej offentlig, och mången
åsyftade ej heller en sådan. Men redan följande år fick
reformationsverket genom kyrkomötet i Örebro ny fart, och
föreningen med katolska kyrkan blef nu bruten. Folkets upp-
lysning till ren, obemängd tro blef nu gudstjenstens hufvudsak,
och fastän katolicismens yttre ceremonier ännu lemnades att
qvarstå, så skulle åt dem gifvas en evangelisk betydelse. Detta
skonsamma förfarande, som bör räknas konungens kansler,
Laurentius Andrece, till förtjenst, öfverensstämde äfven full-
komligt med Martin Skyttes fridsamma sinnelag. Småningom
upphörde den latinska messan och folkens språk, svenskan och
finskan, trädde i det främmande språkets ställe. Den öfriga
katolska ståten upphörde äfven naturligtvis redan af den orsak,
att kyrkans inkomster voro betydligt försinade. Af biskops-
inkomsterna nödgades Martin Skytte betala en omåttlig skatt
till kronans skattkammare, prebendena och de andliga em-
betena i Åbo indrogos det ena efter det andra och Kustö slott
nedrefs redan 1528, likasom till ett tecken, att hierarkin nu
var krossad. Föröfrigt verkstäldes hela denna stora förändring
så småningom och nästan liksom af sig sjelf. År 1540 voro
GUSTAF VASAS REGERING, 15 2 3 15 60; REFORMATIONEN. 121
redan de flesta finska kloster öde och klostret i Nådendal var
blott en skugga emot fordom.
Martin • Skytte (1528 — 1550) har vanligen blifvit räknad
såsom den första protestantiska biskop i Finland. Men i
sjelfva verket stod han midt emellan katolicismen och prote-
stantismen; ty till sinnelag och seder var han ännu katolik i
ordets vackraste betydelse. Med rent samvete blef han sitt
munklöfte trogen ända till lifvets slut, utdelade hvarje fredag
allmosor åt de fattiga och försökte efter bästa förmåga mildra
våldsamheterna i trosförändringen. Följden häraf var den, att
han i slutet af sin lefnad råkade i konungens onåd; men å
andra sidan var det kanhända just till största delen Skyttes
förtjenst, att reformationen i Finland försiggick så fredligt.
Hans vigtigaste åtgörande i saken var otvifvelaktigt det, att
han på egen bekostnad skickade åtta unga finnar efter hvar-
andra till Wittenberg, der de under Luthers och Melanchtons
ledning fingo insupa den nya lärans märg och kärna. Allt
efter som dessa återvände till fosterlandet, utnämndes de genast
till de vigtigaste läroembeten och blefvo en hvar i sin stad
Finlands egentliga reformatorer.
Den förnämsta af alla dessa var Mikael Agricola, en
fattig fiskareson från Perno, som hade fått sin första under-
visning i Wiborgs skola och derefter kommit till Åbo, der
han fick bli biskop Skyttes skrifvare. År 1537 — 1539 vistades
han i Wittenberg och tog magistergraden, hvarefter han åter-
vände till hemlandet, försedd med rekommendationsbref från
Luther och Melanchton till konungen. Den unge Agricola
sattes då till rektor i Åbo skola, hvarjämte han hjelpte bi-
skopen i dennes embetsförrättningar och efter Skyttes död blef
han stiftets t. f. herde (1550 — 1554). Men den utmärktaste
sidan af hans verksamhet var hans litterära arbeten. Guds
ords förkunnande på folkens egna språk var reformationens
grundtanke; sålunda hade bibelns öfversättande till tyskan
varit ett af Luthers första arbeten, och äfven i Sverige hade
redan år 1526 en svensk öfversättning af Nya Testamentet
blifvit tryckt. På finska var ett sådant arbete dubbelt svå-
rare, alldenstund språket nu för första gången skulle iklädas
skriftlig drägt; men Agricolas väldiga arbetskraft bäfvade ej
för några svårigheter, och han har sålunda ensam skapat det
finska skriftspråket, samt derigenom lagt för reformationen den
122 FINLANDS HISTORIA.
enda varaktiga grunden. Redan under sin vistelse i Wittenberg
hade han påbegynt öfversättningen af Nya Testamentet, hvilket
arbete han sedan fortsatte hemma och som han synes hafva
fullbordat redan år 1543, ehuru det till följd af bristande
medel först 1548 blef tryckt. Dessförinnan hade han utgifvit:
Abc-boken (förmodligen 1542), Katekesen och en utförlig Bönebok,
hvartill senare kom Handboken, Messan, Psaltaren och andra
stycken ur Gamla Testamentet. Alla dessa böcker voro tryckta
i Stockholm emellan åren 1542 och 1552 och äro den finska
litteraturens förstlingar. De voro ej afsedda allenast för folket,
hvars läskunnighet ännu var alldeles försummad, utan mycket
mera för sjelfva presterna ; ty många församlingslärare förstodo
ganska litet latin, på hvilket språk hittills all undervisning
blifvit meddelad.*) Det var en af reformationens största och
ädlaste frukter, att det nationella språket blef ansedt värdigt
att vara en tolk för det gudomliga ordet, och att dess odling
till följd deraf började med allvar bedrifvas. Verkningarna
häraf började redan skönjas äfven på andra områden; ty
samma år, som Agricolas Nya Testamente utkom af trycket,
hade finska församlingens prest i Stockholm, herr Martin,
verkstält den första finska öfversättningen af konung Kristofers
landslag, fastän denna aldrig blef tryckt. Häraf synes, att
det finska språket gjorde sitt första försök att träda i svenskans
ställe på det verldsliga området, samtidigt som det på det
andliga området sträfvade att intaga latinets hedersplats.
Under tiden hade man från styrelsens sida begynt vid-
taga ett strängare förfaringssätt vid ordnandet af de kyrkliga
angelägenheterna. Gustaf Vasa var ej belåten dermed att
kyrkans verldsliga magt var krossad; han ville efter de tyska
furstarnes föredöme sjelf bemägtiga sig högsta väldet äfven i
kyrkans andliga angelägenheter och föröka sin kungliga myn-
dighet med biskoparnes forna magt. De gamla reformations-
männen, Olaus Petri öch Laurentius Andrese, hvilka alltför
modigt försökte motsätta sig dessa hans bemödanden, dömdes
till döden, från hvilken dom de blott genom höga böter kunde
*) Agricola säger i företalet till Nya Testamentet: Emedan några af de
prester, som hittills varit församlingarnes vårdare, dels ej alls, dels ofullstän-
digt förstått latinska språket, såsom man äfven ännu tyvärr finner många tölpar
på heliga platser; så har det händt, att de hafva lärt ganska förvändt och
lätjefult, och ännu i dag lära folket på sådant sätt.
GUSTAF VASAS REGERING, 1523 1560; KEFORMATIONEN. 123
friköpa sig, och i deras ställe blefvo tvenne tyskar, Konrad
von Pyhy och Georg Norman, konungens förnämsta rådgifvare,
den förre som kansler, den senare som superintendent. Från
år 1540 försökte man ordna såväl den kyrkliga, som verlds-
liga förvaltningen efter utländskt mönster; biskopsstiften delades,
och t. o. m. sjelfva biskopsnamnet skulle utbytas mot benäm-
ningen "Ordinarius". Finland, hvarest efter biskop Skyttes
död biskopsembetet förblifvit obesatt i tre års tid, fick i enlig-
het dermed år 1554 tvenne ordinarier, den ena i Åbo, den
andra i Viborg, båda tillsatte af konungen utan föregående val
af kapitlet. Det var Mikael Agricola, som på detta sätt blef
biskop i Åbo (1554—1557); men till öfverhufvud för Viborgs nya
stift utnämndes Paul Juusten, också en af dem, som vistats i
Wittenberg, och i sin litterära verksamhet sedermera Agricolas
efterföljare. På samma gång, som kyrkans forna magt sålunda
krossades, fortfor man allt strängare med plundringen af kyrkans
egendom. Redan år 1530 fordrades största delen af kyrkornas
klockor och dyrbarheter till riksskuldens betalande; men för-
samlingarne synas i början förmått till någon mon dölja sitt
silfver undan konungens snikna blickar. Något senare för-
nyades plundringen med bättre framgång. År 1547 fördes
endast från kyrkorna på Åland 1075 lod silfver, och ännu
1558 fick man från Åbo läns kyrkor en omätlig hop arbetadt
silfver, så att Paul Juusten några år efter konung Gustafs
död fann kyrkorna alldeles utblottade. Men det var ej nog
dermed. Konungen hade öfvertagit de forna biskoparnes såväl
inkomster, som rättigheter ; han fordrade sin andel i presternas
efterlemnade qvarlåtenskap, tillsatte prester vid förekommande
ledigheter och fordrade hvarje gång en rundlig godtgörelse.
Kyrkans vidsträckta jordegendomar hade genom beslutet i
Westerås blifvit dels konungens och kronans, dels adelns byte.
Detta sistnämnda stånd, som genom Kristians skräckregering
blifvit förödmjukadt, började åter resa hufvudet och ville ej
mera bidraga till gudstjenstens uppehållande. Till och med
sjelfva folket, som trodde att kyrkan nu var lemnad till hvar
mans plundring, upphörde att betala tionde, så att Gustaf
gång efter annan var tvungen att utfärda stränga befallningar
derom. I många länder, der protestantismen vunnit seger,
användes den kyrkan fråntagna egendomen till läroanstalternas
fromma och kommo sålunda att under en ny form gagna folk-
1124 FINLANDS HISTORIA.
bildningens sak. I Sverige och Finland skedde dock icke så.
Skolorna, som hade varit kyrkliga inrättningar, råkade tvertom
på förfall genom kyrkans plundring, och protestantismen sjelfi
sistnämnda land hade ingen nytta deraf, att de under år-
hundraden samlade skatterna och dyrbarheterna underlades
kronan och fördes bort till konungens silfverkamrar i Stock-
holm. Endast en ganska ringa del deraf användes till Fin-
lands gagn, hvarom konung Gustaf först mot slutet af sin
regering började något mera bekymra sig.
2. Gustaf Vasas regering-, 1523—1560; de politiska förhållandena.
Gustaf Vasa hade användt reformationen såsom ett medel,
hvarigenom han ånyo befästade konungamagten och rikets
sjelfständighet. Derför vai äfven de politiska och ekonomiska
sidorna af reformationen ständigt hans förnämsta syftemål, och
af dess läror var knappast någon kärare för honom, än budet
om lyduad för öfverheten. Men vi få ej för mycket förvåna
oss häröfver, då vi se de ständiga faror, som hotade hans
nyss upprättade tron. Under unionstidens oupphörliga strider
hade Sveriges befolkning vänt sig vid en laglös sjelfrådighet,
och de utländska magterna hade ständigt i dessa tvister funnit
ett öppet verksamhetsfält för sina ränker. Derför kunde man
i början icke riktigt fatta, att Sverige nu hade fått en styres-
man, som förstod att såväl i de yttre, som de inre angelägen-
heterna upprätthålla sitt fulla anseende. Blott genom blodiga
strider lyckades Gustaf Vasa inskärpa denna lärdom. Dal-
karlarnes och andra missnöjdas uppror kufvades, den inre för-
valtningen ordnades på en sorgfälligare fot, och utländingarne
lärdes att hysa aktning för Sveriges sjelfständighet. Deruti
att Gustaf sålunda befästade regeringsmagten, låg hans storhet,
och äfven Finland fick för sin del njuta frukterna deraf.
Under sina första regeringsår var konung Gustaf ännu
tvungen, att hålla ett vaksamt öga på Kristian II:s allt ännu
fortsatta bemödanden att återvinna kronan. Denne var visser-
ligen numera helt och hållet fördrifven från riket, men kunde
hoppas på undsättning från flere tyska regeringar, isynnerhet
(■ISTAK VASAS KKGKKING, 1523 1560. 125
ifrån sin svåger, kejsar Karl V. Men den farligaste af alla
Kristians vänner var dock den bekante Severin Norby, som
ännu herskade på Gotland och derifrån oroade Östersjöhandeln.
Till denna ö afsände konungen år 1524 en stark expedition
under anförande af Berent von Melen, en tysk riddare, som
ingått i svensk tjenst och var gift med en kusin till konungen.
Men Danmarks hemliga ränker och Melens oaktsamhet gjorde-
hela företaget om intet. Melen, som fruktade sin konungsliga
slägtings vrede, besatte Kalmar slott, skyndade sjelf till Tysk-
land och förenade sig med Kristian. Men Gustaf intog åter
Kalmar och lät afrätta besättningen. Vid denna tid erbjöd
Norby Gotland åt Sverige, om han i ersättning skulle få en
förläning i Finland, hvilket land högeligen tyckes behagat den
gamle sjöhjelten. Gustaf ingick likväl icke på något byte. I
Augusti 1526 förstörde svenska och danska flottorna hans sjö-
magt, så att Norby var tvungen att fly till Ryssland, hvar-
ifrån han ännu hoppades erhålla hjelp till Finlands eröfring.
Men samtidigt hade Erik Fleming såsom sändebud från konun-
gen begifvit sig till czaren och fått freden emellan de begge
rikena bekräftad. Då Norby kom till Moskva kastades han i
fängelse; först på kejsarens förböner blef han åter försatt i
frihet, men återvände aldrig mera till norden, utan stupade år
1530 utanför Florens. Året derpå utrustade Kristian åt sig
en flotta i Holland i afsigt att intaga Norge. Han blef med
glädje emottagen i detta land och händelsernas gång begynte
redan oroa regeringarna så i Sverige som Danmark. Men
redan om våren 1532 nödgades han gifva sig åt Danskarne
och hölls derefter i 27 år i fängelse ända till sin död.
Emellertid begynte skulden till Lybeck bereda svenska
regeringen nya bekymmer. Denna stad hade låtit dyrt betala
sitt bistånd i befrielsekriget och år 1523 fått hanseförbundets
företrädesrättigheter i Sverige betydligt utvidgade. Enligt
denna öfverenskommelse förbjödos de finska och svenska han-
delsfartygen att gå utom Öresund, Holländarne utestängdes
från Östersjön, och Lybeck och dess vänner fick en nästan
tullfri och obegränsad handelsrättighet. Fördelen af denna
öfverenskommelse var så uteslutande på hanseitern^s sida, att
en finsk rådsherre, lagmannen öfver Österbotten, Knut Eriks-
son (som var gift med biskop Arvid Kurkis halfsyster och
blef stamfar för de yngre Kurkarne), vägrade att underskrifva
126 FINLANDS HISTORIA.
densamma. Då Gustaf under de följande åren upprepade
gånger sökte att befria sig från detta handelsslafveri, och å
andra sidan Lubeck allt strängare yrkade på skuldens beta-
lande, så blef förhållandet dag från dag allt mera fiendtligt.
Redan 1533 begynte sjöröfvare från Lubeck oroa de finska
vattnena. Men att just Finland blef den första skådeplatsen
för striden, dertill bidrog en alldeles egen omständighet.
Gustaf Vasa hade nämligen följt forna tiders sed och gifvit
en stor del af Finland i förläning åt förtjenstfulla män emot
att de gjorde tjenst och betalade skatt. Så hade på detta
sätt bröderna Ivar och Erik Fleming, samt Nils Grabbe och
andra fått ansenliga områden; men det största området, näm-
ligen Viborgs och Nyslotts län (från 1525), samt Kumogårds
län eller Satakunta (från 1529), var gifvet åt en tysk herre,
grefve Johan af Hoija, som ingått i svensk krigstjenst och
var gift med konungens syster. Denne herre, som höll hof på
Viborgs slott, synes hafva fått sin förläning till ärftlig egendom
och var äfven i rang högre än den vanliga adeln. Synbar-
ligen hade Gustaf Vasa velat genom en sådan utländsk feodal-
ståt skänka stöd åt sin kronas anseende; men han fick innan
kort orsak att ångra sin dårskap. År 1529 var grefve Hoija
i Lubeck uti konungens angelägenheter och ingick der en
öfverenskommelse, enligt hvilken skulden borde betalas inom
fyra år. Sedan den öfverenskomna tiden forlupit, påstodo
Lybeckarne, att en summa af skulden ännu var obetald och
kallade grefven, som med sin ära gått i borgen, att inställa
sig hos dem; Gustaf förmenade sig hafva betalat mer än till-
räckligt och kallade grefven till Stockholm. Misstron ökades
å båda sidor; konungen befalte Erik Fleming och Nils Grabbe
att hålla ögonen på grefvens förehafvande, och grefven å sin
sida väntade intet godt af sin kunglige svåger. Då utrustade
grefven trenne skepp och seglade den 3 Juni 1534 med maka
och barn ifrån Viborgs hamn. Hans husfru, som trodde att
färden gick till Sverige, märkte ej hans afsigt, förrän man
hade Revals hamn för ögonen. Här lemnade grefven sin
familj och skyndade sjelf genom Liffland och Lithauen till
Lybeck. Nils Grabbe, som trott sig kunna fånga grefven
redan i Trångsund, förföljde honom ända till Reval och för-
störde hans skepp, men kunde ej förmå rådet att utlemna
flyktingarne. Deremot drog man ut att med härsmagt belägra
crsiAK VASAS BEGEBIN 6 15 2 3 — 1560. 127
Viborg och Nyslott, som ännu innehades af grefvens trogna.
Sistnämnda slott föll genast genom någon krigslist i Erik
Flemings händer; men Viborgs slott, som försvarades af gref-
vens fogde Hans von Garstenberg, fordrade några veckors be-
lägring, till det slutligen i Augusti samma år öfverlemnades.
I Lybeck var på denna tid stora planer i görningen. En
djerf folkuppviglare, Jiirgen Wullenweber, hade med den pro-
testantiska befolkningens bistånd bemägtigat sig stadens styrelse
och hade nu för afsigt att ånyo grundlägga Lybecks herra-
välde på Östersjön. I Danmark hade Fredrik I dött år 1533,
och adeln var oenig om, hvilken af hans söner skulle tagas
till efterträdare. Men borgerskapet i Köpenhamn och Malmö
förenade sig med Lybeck för att få den fångne Kristian II
åter uppsatt på tronen, och äfven bönderna, som suckade
under adelns förtryck, hoppades på befrielse genom Kristian.
Sålunda tändes i Danmark ett fruktansvärdt inhemskt krig,
hvilket efter sina anstiftare blef kalladt "Borgmästarekriget",
och efter Lybeckärnes krigshöfding, grefve Kristoffer af Olden-
burg, "Grefvekriget". Nämnde grefve, som hade samlat sig
en här af legosoldater, ankom vid midsommartiden 1534 till
Seeland och intog i Kristians namn såväl denna ö, som ock
de öfriga danska öarne, samt provinsen Skåne på fasta landet.
I hans följe var äfven en hop svenska landsflyktingar: Gustaf
Trolle, Berent von Melen, och slutligen äfven grefven af Hoija.
Meningen var nämligen att efter Danmarks eröfring äfven an-
gripa Sverige; en mecklenburgisk hertig, Albrekt VII, var be-
stämd till konung i Sverige, och denne hade lofvat att i sådant
fall gifva halfva Finland åt Melen och grefven af Hoija, dels
på lifstid, dels såsom ärftligt län. Men dessa stora planer
fingo ett olyckligt slut. Danska adeln hade slutligen kommit
öfverens om att taga hertigen af Holstein, Kristian IH (Fredriks
äldre son), till konung, och Gustaf Vasa lemnade kraftig hjelp
både till lands och vatten. Väl råkade hans amiral, Ivar
Fleming, som hade blifvit sänd till Preussen för att värfva
krigsfolk, i staden Danzigs våld och hölls fången derstädes i
många år. Men den svenska landtarmén eröfrade Skåne, och
Erik Fleming, som om våren 1535 seglade ut med svenska
flottan, slog Lybecks sjömagt vid Bornholm. Slutligen hade
äfven Kristian III fört sin krigshär till Fyen och vann der en
afgörande seger. Vid detta tillfälle stupade grefven af Hoija,
128 FINLANDS HISTOK1A.
och Gustaf Trolle, som svårt sårad hade blifvit tagen till fånga,
slutade kort derefter sitt oroliga lif. Men Lybeck, der
Wullenwebers välde nu tog en ända, höjde sig aldrig mera
till sin forna magt. Hanseförbundets glansperiod var ohjelp-
ligen förbi.
Det är anmärkningsvärdt, att utländingarnes ränker emot
Gustaf Vasas regering oupphörligt fortsattes, än på ett, än på
ett annat sätt. Efter grefvekrigets slut var en strid på väg
att uppflamma emellan Sverige och Danmark, och hertig Albrekt
af Preussen, som var gift med Kristian JII:s syster, lade ut
sina nät åt den finska sidan. År 1539, då ett rykte hade
utspridt sig, att Gustaf Vasa var sjuk och låg på dödsbädden,
kom ifrån Preussen en hertigens hemliga utskickade, Hans
Girich, till Finland. Denne skulle tala med Erik Fleming och
förespegla honom en sådan regementsförändring, att det ej
längre skulle finnas någon krönt konung i Sverige, utan tvenne
riksråd skulle innehafva regeringen. Det var förmodligen någon
ny union med Danmark, som åsyftades genom dessa dunkla
ord; men för egen räkning ville hertigen förbehålla någon
landssträcka af Finland. Girich tyckes dock ej fått komma
till tals med Fleming; ty då han efter sin ankomst till Åbo
begynte förleda besättningen på slottet, togs han i förvar på
nyåret 1540, fördes till Stockholm och afrättades. Erik Fle-
ming var synbarligen utan något slags delaktighet i dessa
planer och förblef äfven framdeles i synnerlig gunst hos konun-
gen. Väl yttrade sig konungen vid detta tillfälle med sin van-
liga häftighet om sin gamla stridskamrat, att Fleming var en
egensinnig och underlig man, på hvilken man ej mycket kunde
lita; men i Gustaf Vasas mun betyda sådana ord ej mycket.
I sjelfva verket, ehuru ej till namnet, var Erik Fleming på
denna tid Finlands högsta befallningshafvande och togs äfven
upprepade gånger till råds rörande Sveriges angelägenheter.
Då bondekriget i Småland, eller den s. k. "Dackefejden",
som bäst rasade åren 1542 — 1543 flere utländska furstar ånyo
kastade giriga blickar på Sveriges krona, så att Gustaf sjelf
redan en gång tviflade på sakens lyckliga utgång, var Erik
Fleming den man, på hvars råd och hjelp konungen mest för-
litade sig.
Efter sistnämnda uppror var likväl Gustaf Vasas tron
redan fullkomligt säkerstäld. I Januari 1544 sammankommo
GUSTAF VASAS REGERING, 1523 1560. 129
ständerna i Vesterås och ingingo der med konungen den s. k.
ar/föreningen, hvarigenom stadgades, att Sveriges krona alltid
skulle gå i arf inom Vasa-ätten, efter förstfödslorätt. De för-
nämsta bland den finska adeln voro äfven närvarande vid detta
tillfälle och bekräftade med sina namns underskrift på de öfriga
ståndens vägnar rikets förvandling från valrike till ärftligt
konungadöme. Bland dessa namn påträffar man tre finska
riksråd: Erik Fleming, herre till Qvidja, Ivar Fleming, herre
till Sundsholm, och Björn Klasson (Leijori), herre till Lepas,
samt bland den öfriga adeln Nils Grabbe och dennes måg
JErik Arvidsson Stålarm, bröderne Nils och Andreas Boije,
Klas Kristersson Horn och dennes farbror Henrik Klasson
Horn, Peter Fleming till Friskala (Eriks och Ivars kusin) och
Johan Knutsson till Laukko (biskop Arvid Kurkis systerson)
m. fl. Vi se här en nästan helt ny aristokrati, som uppvuxit
kring den nya konungamagten. Den andliga aristokratin, hvars
inverkan på Finlands angelägenheter härförinnan varit så stor,
hade nu helt och hållet gått under; men i dess ställe hade
den inhemska adeln och den af konungen grundade embets-
mannaklassen med otrolig fart utvecklat sig. Med ett ord,
ett nytt samhällstillstånd var i begrepp att uppkomma. Man
måste medgifva, att konungamagtens vunna styrka gaf åt rikets
förvaltningsgrenar mera ordning och enhet än någonsin förut.
Men denna förvaltnings förmedlare, adeln och embetsmännen,
hade derjämte sjelfve uppsvingat sig till alltför stor magt.
Mången af dessa herrar förtryckte på ett ohyggligt sätt allmo-
gen uti sina embetsdistrikt. Konungen nödgades sålunda t. ex.
upprepade gånger strängt tillrättavisa Erik Fleming sjelf, som
i Raseborgs län hade betungat allmogen med alltför stora
skatter, med skjutsande och annan olaglighet, samt utarmat och
utsugit densamma, så att mången var tvungen att tillbringa
vintern gömd i skogarna. Äfven i öfriga delar af landet an-
träffas dylika exempel på snikenhet och våld. Gustaf Vasa
försökte väl några gånger att förhindra missbruken. Men dels
var landet alltför aflägset från konungens vaksamma öga, dels
synes detta fel varit så allmänt äfven hos Gustafs dugligaste
tjenare, att man ej kunde riktigt i grund athjelpa det onda.
Likväl förmärkes mot slutet af Gustafs regering en viss för-
bättring i Finlands förvaltning. Konungens gamla vapenbröder,
de båda Flemingarne och Nils Grabbe, dogo alla samma år
Finlands historia. 9
130 FINLANDS HISTORIA.
1548, och Gustaf begynte just vid denna tid sjelf allt mer
och mer taga hand om Finlands angelägenheter.
Den tilltagande fiendtligheten med Ryssland var isynner-
het förnämsta skälet, för hvars skull Gustafs uppmärksamhet
nu vändes emot Finland. År 1537 hade Björn Klasson till
Lepas och ett svenskt riksråd varit i Moskva för att stadfästa
den forna freden. Men de beständiga striderna emellan gräns-
befolkningarna störde friden emellan de båda rikena. Till och
med embetsmännen i gränsorterna voro understundom delaktiga
i befolkningens illbragder; sålunda hade t. ex. en slottsskrifvare
i Viborg jämte några andra tagit till vana att städja personer,
som stulo hästar ifrån Nöteborgs län, hvarefter det stulna
godset fördes till Kexholms län för att försäljas. Äfven
den obestämda gränsen, i synnerhet i Savolaks och Österbotten,
gaf ständigt nya anledningar till oenighet, och Gustaf Vasa
var ingalunda villig att afstå ens det minsta område af sitt
rike. Då han (år 1544) fick kunskap om, att man från ryska
sidan hade inträngt till trakterna kring Uleåträsk, erhöll lag-
mannen öfver Österbotten Jöns Knutsson till Laukko ett skarpt
tillrättavisningsbref, deri konungen förebrådde honom att han
och flere "låta allt sådant gå vind för våg och tala der ej
ett ord om, utan ligga de der och göda sig, likasom svin i
sin stia." Gustaf å sin sida vidtog i denna sak kraftiga åt-
gärder, i det han ombesörjde stadigvarande nybyggare till de
omtvistade trakterna. Äfven i söder försökte ryssarne att vid
Systerbäck slå under sig en liten jordremsa, som äfven derför
kallades Riita-maa (det omtvistade landet), och längs hela
gränsen tilltogo de ömsesidiga plundringarna dag från dag,
isynnerhet genom ståthållarens i Novgorod stridslystnad. Man
kunde ej längre tvifla, att ju ett krig stod för dörren, och på
finska sidan vidtog man nu nödiga försvarsanstalter. Viborgs
slott och stad befästades ytterligare, vid Wuoksen bygdes ett
träfäste, och i närheten af Systerbäck uppfördes en förmur,
benämnd Kivennapa, hvaraf Hantula gränsförsamling sedermera
fick sitt namn (sv. Kivinäbb). Derjämte uppmanades adeln och
bönderna att rusta sig, och i December 1554 utnämndes båda
Hornarne, Henrik Klasson och Klas Kristerson, till öfverfält-
herrar i Finland.
I Januari 1555 framträngde en större rysk styrka till
Viborg, hvarest den i tre dagar försökte sina krafter emot
GUSTAF VASAS KEGEKING, 1523 1560. 131
staden. Men då Kyssarne härefter begåfvo sig till rådslag på
Revonhäntä fjärd, brast isen under deras fötter, hvarvid de
allesammans sägas omkommit. En annan styrka hade sam-
tidigt dragit till Lappvesi och dödat kyrkoherden derstädes
jämte en mängd andra. I Mars kommo ryssarne med ännu
större styrka, under anförande af en Ivan Bibikow. Men fogden
på Kivinäbb, Johan Magnusson, tågade manligt emot dem
till Joutsselkä by och dref dem tillbaka öfver gränsen. Såväl
konungen som czaren tyckas ännu varit benägna till fred.
Ivan var som bäst sysselsatt att lägga de tatariska khanaten
i Kasan och Astrakan under sitt välde, samt kastade begär-
liga blickar mot Liffland och Estland ; men med Finland skulle
han gerna velat lefva i god grannsämja. A andra sidan hade
väl Gustaf Vasa såväl från Liffland som Polen blifvit upp-
manad att anfalla Ryssland; men hans egen försigtighet och
de i Finland inträffade nödåren vägde ännu i fredens vågskål.
Att ändock kriget slutligen uppflammade, var en följd af de
hårdnackade gränsstriderna, samt befälhafvarnes stridslystnad å
hvardera sidan. Om sommaren 1555 förde den svenska ami-
ralen Jakob Bagge sin flotta in i finska viken och gjorde en
rekognoscering uppåt Nevan. Hans rapporter öfvertygade
konungen om, att Ingermanland och ryska Karelen skulle vara
helt lätt eröfrade, och nu gafs befallning både åt landtarmén
och flottan att rycka an emot Nöteborg. Men ryssarne voro
beredda till strid, och efter tvenne veckors förlopp måste sven-
skarne draga sig tillbaka från Nöteborg (Sept. 1556), levere-
rande några mindre strider under återtåget. Gustaf Wasa
hade emellertid sjelf kommit till Finland, besökte som hastigast
gränsorterna och återvände sedan i slutet af året till Abu,
derifrån han anordnade försvarsanstalterna. Till Österbotten
sändes krigsfolk, äfven i landets öfriga delar kallades folket
till vapen, och öfverallt samlades lifsmedel och snöskidor, sköldar
och vapen. Några af czaren gjorda fredsförslag voro ej af den
beskaffenhet, att de kunde antagas. Kriget skulle således
fälla utslaget.
I Januari 1556 tågade ryska hären, omkring 50,000 man,
under öfveranförande af furstarne Shtjenjatjew och PaletsJci,
öfver gränsen och anryckte fruktansvärdt härjande emot Wiborg.
De svenska förtrupperna drogo sig tillbaka och uppbrände
vid sitt aftåg befästningarna vid Kivinebb, hvilket de miss-
132 FINLANDS HISTORIA.
tröstade om att kunna försvara. Efter en kort men
strid kunde ryska hären ändtligen den 21 Januari rycka upp
under Wiborgs murar och begynte genast beskjuta staden och
slottet. Men murarne voro starka och ryssarne synbarligen
alltför litet vana vid belägring. Efter tre dagars förlopp bröto
de derför nattetid upp, antingen de trodde att en svensk und-
sättningsstyrka ankommit, då slottets besättning öfver en träbro
transporterade hö till slottet, eller ock af den anledning, att
hela företaget blott var afsedt för plundring. Deras ströf-
skaror hade på flere ställen gjort stor skada, och ännu under
återtåget synes de hafva härjat och plundrat på ett grymt
sätt. Den ryska krönikan säger, att de hade så mycket fångar,
att en finsk qvinna såldes för femton kopek och en finsk man
för tio. Äfven från finsk sida hade ett ödeläggande plundrings-
tåg företagits till ryska Karelen, till trakterna af Pielisjärvi
och Repola, ehuru man saknar säkrare underrättelser härom.
Men en sådan ödeläggelse i fiendernas land var en dålig er-
sättning för egna lidanden och inverkade ganska litet på krigets
slutliga utgång.
Krigets dåliga resultat och försvarsanstalternas oduglighet
fylde konungens sinne med bitter harm. Han trodde, att
ryssarne skulle förnya sitt infall och ansåg Finland redan
vara nästan förloradt. "Här i landet finnes blott intet att
lita på," hördes konungen klaga. Allmogen i Karelen och
Savolaks hade i konungens tycke visat mycket mindre ifver,
än han väntat af densamma; den var i hans tycke en fattig,
vapenlös och "förflygtig" befolkning, från hvars sida han fått
erfara "mera falskhet mot honom och deras fädernesland, än
ståndaktighet och rättrådighet." Sålunda klagade Gustaf bittert.
Samme man, som i sina ungdomsdagar hade upprest sig till
folkets hjelte och befriare från främmande ok, hade nu blifvit
en räddhågad gubbe, som hänförd af sin uppskrämda inbill-
ning skymfade det finska folket, som han ej kände och ej
förstod. Han trodde redan att hans eget lif sväfvade i den
största fara och skulle velat genom Österbotten med största
hast skynda tillbaka till Sverige, emedan vintern stängde för
honom vägen öfver hafvet. I början af Mars begaf han sig
från Åbo öfver till Åland, återvände derifrån efter några må-
nader igen till Åbo och seglade sedan om sommaren till
Sverige, qvarlemnande sin son Johan såsom landets högsta be-
GUSTAF VASAS BEGEKING 1523 15 60. 133
fälhafvare. Lyckligtvis hade dock hans stora fruktan varit
alldeles ogrundad. Ryssarna gjorde ej vidare några krigiska
försök, utan erbjödo sjelfva fred, så att ett vapenstillestånd
blef beramadt redan i Oktober. I slutet af året skickades
ändtligen från Finland ordentliga fredsunderhandlare till Ryssland ;
desse utgjordes af riksrådet Sten Eriksson Leijonhufvud, erke-
biskop Laurentius Petri och biskopen i Åbo Agricola, jämte
trenne andra. De blefvo vänskapligt eraottagna och den 2
April 1557 afslöts i Moskva en fred på fyratio år. Anmärkas
bör, att detta var Agricolas sista värf; ty på återfärden från
Ryssland sjuknade han och dog på Kyrönniemi i Nykyrka
socken den 9 April. Hans qvarlefvor begrofvos i Wiborgs
domkyrka. *
Konungens besök i Finland 1555 — 1556 (han hade der-
förinnan endast som hastigast besökt detta land om hösten
1530) är för öfrigt anmärkningsvärdt genom en tilldragelse, som
snart åstadkom nya förvecklingar med utlandet, samt oenighet
i Gustafs egen familj: grundandet af ett Finskt hertigdöme.
Gustaf hade nämligen fyra söner, af hvilka den äldste, Erik,
hade till moder en tysk furstedotter, men de yngre Johan,
Magnus och Karl voro af andra giftet med hans högtälskade
Margareta Leijonhufvud. Eriks vankelmod och lättsinne, som
ofta bragt sorg öfver den gamle fadrens hufvud, samt Gustafs
sträfvan att befästa Wasaätten i bredd med den öfriga adeln,
väckte hos honom tanken att förse äfven de yngre sönerna
med särskilda regeringsområden. Sålunda bestämde konungen
kort före sin afresa från Finland åt den mest älskade af sina
söner, Johan, Åbo och Kumogårds län samt Åland till ärftligt
hertigdöme, hvartill följande år ytterligare lades Raseborgs län.
Enligt förläningsbrefvet fick hertigen detta område till evärdelig
ego för sig och sina manliga efterkommande; men han var
tillika förpligtad att till rikets bistånd uppsätta så mycket
krigsfolk som möjligt och i allmänhet förblifva svenska konun-
gens trogna undersåte. Den nittonårige Johan, som åtföljt sin
fader till Finland, hängaf sig genast med mycken ifver åt
landets regeringsangelägenheter, men synes hafva förbundit
många dåraktiga planer med sin nya hertigliga värdighet.
Redan i början af år 1558 tog han emot konungens vilja en
särskild ed af sitt hertigdömes adel. Men derjämte synes
han drömt om magt och vidsträckta eröfringar. Kriget mot
f 134 FINLANDS HISTORIA.
Ryssland, hvartill äfven han ifrigt hade uppmanat, hade väl
en olycklig utgång; men förhållandena i Estland och Liffland
tycktes erbjuda ett ännu lämpligare verksamhetsfält. I dessa
länder stod Svärdsordens magt på branten af sin undergång.
Den långvariga striden emellan orden och erkebiskopen i Riga,
städernas sjelfständighet och folkets slafveri under de främ-
mande herrarne, voro denna stats gamla onda. Men nya
dödsorsaker hade dessutom den nya tiden nu fört med sig.
Reformationen hade skakat såväl det andliga ridderskapets idé,
som ock biskoparnes verldsliga herradöme, och Rysslands till-
växande magt trängde allt väldigare mot Östersjöns stränder.
Redan år 1558 intogo Ryssarne Narva och Dorpat; två år
senare vunno de en afgörande seger och bemägtigade sig fästet
Fellin, som utgjorde likasom föreningslänken emellan Estland
och Liffland. De magtegande i Liffland sökte hjelp hos gran-
narne, men dessa begagnade sig endast af tillfället att dela
det till buds stående bytet. Konungen i Polen beredde sig
redan att taga hela landet i besittning; Ösels biskopsstift hade
en dansk prins, Magnus, köpt och äfven den unge finske her-
tigen stod i underhandling än med Reval än med landtmä-
staren om slott och jordegendomar. Väl stälde den gamle
kung Gustaf, så snart han fick kunskap om dessa planer,
starka hinder mot sin sons inblandning i så farliga affärer.
Men Johan bistods ännu på denna tid af sin broder Erik
och båda sönerna drefvo sina stämplingar bakom fadrens rygg.
Midt under dessa kommande förvecklingar dog den 70-
årige konungen den 29 September 1560. Hans tredje gemål,
Katarina Stenbock, var helt ung; hon öfverlefde konungen i
nära ett hälft sekel och måste bevitna de skakningar, som
efter den store Gustafs död inträffade i riket och Wasaätten.
"Tider äro kommande, då Sveriges barn gerna skulle rifva
mig upp ur mullen, om de kunde," .hade Gustaf yttrat sig i
sitt afsked till de församlade ständerna. Huru snart denna
förutsägelse gick i fullbordan, skola vi i det följande få se.
GVSTAF VASAS REGERING 1523 1560. 135
3. Gustaf Yasas regering:, 1523—1560: Den inre förvaltning-en.
I det föregående hafva vi framstält de yttre politiska
förhållandena under Gustaf I:s långa regeringstid, och vilja nu
kasta en blick på Finlands inre tillstånd under denna tid.
Den varaktiga fred, som den store konungen slutligen hade
förskaffat åt riket och som allenast för en kort tid blifvit
störd af ryska kriget, verkade otvifvelaktigt gynsamt på landets
ekonomiska ställning. Unionsstridernas sår läktes efterhand,
handeln började åter uppblomstra och odlingen utbredde sig
till de aflägsnaste ödemarker. Åt alla dessa håll var konungens
direkta medverkan ganska betydlig; ty hans styrelsesätt var i
ordets vackraste bemärkelse patriarkaliskt, såsom en husfaders
omsorg om en stor familj. Redan i början af sin regering
sträfvade han att ställa förvaltningen och skatteangelägenheterna
på en ordnad fot. I de vestra länen af Finland vidtog redan
från år 1538 en ny skatteberäkning, som sedermera under
Gustafs sista regeringsår utsträcktes äfven till de östra delarne
af landet. Utskylderna betalades i allehanda naturprodukter,
hvilka uppburos dels efter socknar, fjerdingar eller mindre
distrikt, dels från hvarje skattejord och bondefamilj (mantal).
Ifrån denna inkomst togo embetsmännen såväl sin egen aflöning,
som slottens och de allmänna inrättningarnas underhåll; men
återstoden skulle med noggrann redogörelse inbetalas till den
kungliga skattkammaren. Skattepersedlarnes olikartade beskaf-
fenhet och osäkerheten i mått och vigt gaf likväl åt tjenste-
männen ett godt tillfälle till underslef och utpressningar. Vis-
serligen var det ej ovanligt, att landsfogdar, skrifvare och
ridfogdar för sådana bedrägerier dömdes till galgen. Men
naturligtvis skedde mycket, hvarom det aldrig kom till laglig
undersökning, och de adliga utpressarne sluppo alltid för
billigare pris. Först vid sitt besök i Finland 1555 synes
Gustaf fått sina ögon öppnade i anseende till adelns förhål-
lande i detta land, och en finsk lagkunnig man, Jakob Teit,
sattes att undersöka denna sak. Det "klagomålsregister", som
han i och för detta uppdrag upprättade, är i sanning den
finska adelns syndaregister, som visar, på hvilket oerhördt sätt lan-
dets främste män hade slagit under sig gods och egendom. Adeln
136 FINLANDS HISTORIA.
gjorde rusttjenst för sin frälsejord och var för det mesta be-
friad från andra utskylder; men det var ett allmänt missbruk,
att skattelagd jord drogs genom köp, förpantning eller rent
våld under frälset. Redan år 1539 utfärdade konungen ett
strängt förbud rörande denna sak, men detta sjelfsvåld upp-
hörde dock ej. För öfrigt räknade ej konungen för egen del
så synnerligen noga med bondens eganderätt. Enligt Gustaf
Vasas uppfattning var hvarje skattskyldig jord egentligen kro-
nans egendom, till hvilken bonden endast hade nyttjan-
derätt. I stöd af denna sjelftagna husbonderätt blandade
konungen sig efter eget godtfinnande i böndernas enskilda
hushållning och utfärdade förordningar, huru de skulle bruka
sina egendomar, sköta sin ladugård m. m. Sjelf var Gustaf
den största landtbrukaren i riket och inrättade i flere delar
af landet kungsladugårdar, på hvilka gårdsfogdar å hans väg-
nar innehade husbondemagten. Dessa landtgårdar, hvilka be-
traktades såsom konungens enskilda tillhörighet ("Kongl. Maj:ts
arf och eget"), voro dels gamla kyrkogods, dels genom köp
eller annan öfverenskommelse förvärfvade privatgods. Det
sjelfrådiga sätt, hvarpå konungen understundom förökade sin
enskilda jordegendom, är just icke alltid prisvärdt. Men Gustaf
ansåg sin egen fördel äfven vara rikets fördel, och hans landt-
gårdar voro i sitt slag mönstergårdar för allmogen.
Af synnerlig betydelse var Gustafs omsorg om utmar-
kernas befolkande, hvartill närmaste orsaken var behofvet att
försäkra de aflägsnare gränstrakterna mot Rysslands anspråk.
Utmarkerna hade hittills varit folkets gemensamma egendom;
men enligt Gustafs uppfattning tillhörde de kronan och ny-
byggare uppmuntrades att nedsätta sig derstädes. Från år
1547, då Gustaf Fincke blef ståthållare på Nyslott, började
man med ifver arbeta för det nordliga Savolaks' (savolaksarnes
"Lappmark") befolkande, och inom kort uppstod här en ny
socken, Tavisalmi eller Kuopio, som sträckte sig från Ranta-
salmi rå norrut. Mindre benägna voro tavasterna att följa
konungens afsigter i detta syfte; sjelfva lade de ej hand vid
verket, och de sågo med missnöjda blickar, om andra gjorde
det. Då svenskarne i Österbotten med konungens samtycke
hade bygt gårdar i trakterna af Lappajärvi, nära tavastländska
gränsen, kommo tavasterna att plundra och bränna dem. Gustaf
var dock ej den man, som till följd af ett dylikt motstånd
GVSTAF VASAS KEGERING 15 2 3 1560. 137
skulle afstått från sina planer. Fincke fick befallning att
sända folk från Savolaks till att bebygga äfven de tavast-
ländska utinarkerna, och sålunda uppstod Rautalampi socken,
som omfattade hela nuvarande Laukas härad. Äfven i Sata-
kuntas och södra Österbottens utmärker nedsatte sig på detta
sätt savolaksare. Men vigtigast ur politisk synpunkt var be-
folkandet af trakterna kring Uleåträsk; ty Finlands rätt till
dessa nejder var alldeles obestämd och bekräftades först genom
deras bebrukande. Af alla Gustaf Vasas åtgärder rörande
Finland var ingen af sådan nationel betydelse, som denna fred-
liga eröfring af utmarkerna. Hans eröfringstrupp utgjordes
för det mesta af savolaksare, som nu utförde samma värf,
som tavasterna två och ett hälft sekel tidigare uti Norra
Österbottens kustländer. Nu, likasom äfven då, trängdes den
lappska befolkningen inom allt trängre gränser; men enskilda
lappfamiljer anträffades ännu hundra år senare i norra Savolaks.
Ett annat nomadfolk, Ziguenarne, hade på dessa tider för
första gången visat sig i Finland. De omtalas år 1559 på
Åland, dit de förmodligen kommit öfver från svenska sidan,
och hertig Johan befalde då, att de skulle fasttagas "för deras
opassande uppförande".
I afseende å handel och näringar skönjer man på samma
sätt Gustaf Vasas sträfvanden att göra landets naturliga hjelp-
källor fruktbärande. Omkring 1542 hade Erik Fleming öppnat
Finlands första jerngrufva uti Ojamo i Lojo socken, och något
senare försökte man anlägga bergverk äfven på flere andra
orter. Äfven begynte man uppsöka och bearbeta koppar-
grufvor. Handtverkerierna voro i allmänhet ännu i sin början;
likväl var smideskonsten af gammalt känd och utöfvad af fin-
narne, och bössor förfärdigades redan i landet äfven för krigs-
härens behof. Sålunda skref Gustaf Fincke redan före ryska
kriget till konungen, att goda "rörsmeder" funnos i Savolaks,
och på de sista åren af Gustaf Vasas regering omnämnes en
gevärsfabrik i Martila. Derjämte började man redan i och
för krutfabrikationen tänka på att bereda salpeter, och denna
industri vann framdeles en ganska stor utbredning. De van-
liga grenarne af husslöjden må här förbigås; men i samman-
hang härmed må nämnas, att träkärl från egentliga Finland
redan på denna tid blifvit föremål för export, af hvilken an-
ledning kustbefolkningen i Wehmo härad erhöll binamnet "Wakka-
138 FINLANDS HISTOBIA.
finnar". Handelns uppblomstring trodde Gustaf sig bäst be-
fordra derigenom, att allt slags landthandel på det strängaste
förbjöds och äfven sjelfva städernas trafik begränsades genom
noggranna förordningar. I detta, likasom i många andra fall,
får man ej alltför mycket klandra konungens benägenhet för
reglementerande. Det forna slafveriet under hanseför-
bundet hade i hög grad förslöat handelsståndet och konungen
var ofta tvungen att liksom en skolmästare mecdela sina lär-
domar angående bästa sättet att förtjena. Då utskickade från
borgerskapet i Åbo år 1549 infunno sig hos konungen, begynte
han förhöra dem om sättet, huru de bedrefvo sin handel på
utlandet, och sade, "att han förnummit, att de hafva så goda
som ringa förstånd i saken, så att de gjorde både sig sjelfve
och riket skada, då de ej ens kunde räkna ej heller kändt
hvarken landets mynt eller det utländska, utan lagade alltid
så, att de hade förlust på deras varor hos de främmande,
men om de deraf skulle hafva någon vinning, så måste det
ske från landets egna undersåtar." Konungen hade derpå gifvit
dem några goda råd, men trodde dock, att de ej ens derefter
blifvit förståndigare. Under sådana omständigheter är det icke
att undra, att Gustaf ofta t. o. m. alltför strängt blandade
sig i handelsangelägenheterna; det tyckes tvertom äfven varit
hans undersåtars åsigt, att han förstod dessa saker bäst. Ar
1550 utgafs en särskild Seglations- och handélsstadga för
Finland. All handel med Lybeck förbjöds och borgerskapet
uppmanades att sända sina skepp till Nederländerna, England
och Portugal. Derjämte gafs anvisning, hvilka varor man
borde införa från utlandet och hvilka varor skulle få utföras;
utförseln af "ätande varor" var t. ex. starkt begränsad, emedan
man ansåg dem bättre behöfvas i eget land. Fyra år senare
ansåg konungen nödvändigt att sjelf bestämma prisen på in-
ländska och utländska varor, för att derigenom förekomma,
att de inhemska produkterna skulle råka i förakt. Isynnerhet
var konungen bekymrad öfver, att köpmännen ej förstodo att
hålla sitt eget lands mynt i dess rätta värde ; han måste derfor
varna myntmästaren i Åbo, att ej slå "alltför fett mynt", före-
gifvande på sitt skämtsamma sätt, att för mycket fläsk i kålen
ej är helsosamt för den ätande. Våldsamma åtgärder till
handelns befordrande skydde man ej då så mycket, som nu
för tiden. Då år 1547 adeln, presterskapet och borgarne från
GUSTAF VASAS REGEBING 1523 1560. 139
trakten omkring Åbo hade sammanträdt för att afgifva sina
utlåtanden om några allmänna angelägenheter, uttalade de
den åsigt, att de mindre städernas borgare borde flyttas till
Åbo och Wiborg, emedan de ansågo, att landet skulle hafva
mera nytta af tvenne hufvudstäder, än af många små kö-
pingar. År 1550 beslöt konungen att grundlägga en ny stad
vid utloppet af Wanda-å, på Sandhamn, hvilken skulle taga
den ryska handeln ifrån Reval, och befalte i denna afsigt
under hotelse af strängt straff innevånarne i Ulfsby, Raumo,
Borgå och Ekenäs att öfverflytta dit. Detta var första ur-
sprunget till staden Helsingfors; men endast Ekenäs, som helt
nyss hade fått stadsprivilegier, synes hafva åtlydt konungens
befallning, och Helsingfors höjde sig ej heller för öfrigt till
den betydelse, man vid dess anläggande hade åsyftat. Åbo
åter, som allt ännu var landets första stad, hade ännu icke
fullt hämtat sig efter danskarnes ödeläggelser. Nådendals lycka
sjönk i samma mon, som dess ryktbara kloster gick under.
Deremot började Ulfsby resa sig, isynnerhet genom hertig Johans
omvårdnad; det flyttades år 1558 närmare hafvet och erhöll
namnet Björneborg. I Österbotten fans ännu ingen stad och
äfven Birkarlarnes handels- och skatterättigheter i Lappland
upphäfdes år 1554, då alla lappar stäldes under konungens
fogdars förvaltning. Likväl var handelsrörelsen längs Bott-
niska vikens stränder särdeles liflig; t. o. m. landthandeln var
derstädes i stöd af gamla rättigheter i någon mon tillåten
och äfven från Ryssland drefs en liflig handel på dessa trakter,
ehuru svenska regeringen af politiska skäl sökte att motarbeta
densamma. Om man i allmänhet betraktar Gustaf Vasas
mångfaldiga förordnanden rörande handeln, så kan det ej för-
nekas, att deras frukter sällan motsvarade konungens goda
afsigter. Men det är ögonskenligt, att i mångu fall Gustafs
högre åskådningssätt småningom utöfvade ett gynsamt infly-
tande på hans undersåtar, och att å andra sidan hans politik
och hans mägtiga krigsflotta förskaffade åt Finlands handel
skydd och aktning i utlandet.
Gustaf Vasa hade uppstigit på svenska tronen i stöd
af det svenska nationalmedvetandet, och folkets allmänna ynnest
var äfven derefter hans, likasom förut Sturarnes, trygghet och
stöd; derför försökte han äfven ständigt, än i tal och än i
skrift, bereda folkets tänkesätt för sina planer. Hans kungliga
140 FINLANDS HISTORIA.
bref gjorde i detta afseende nästan samma tjenst, som tid-
ningarna på vår tid, i det de uttalade och förklarade de po-
litiska och ekonomiska frågorna så, att en hvar kunde fatta
dem. Äfven åt Finlands innevånare utdelades på sådant sätt,
isynnerhet mot slutet af Gustafs regering, råd och uppmaningar ;
men såsom aifattade på svenska språket kunde de ej här
göra samma direkta verkan, som i Sverige. Endast ett kungligt
bref, som år 1555 sändes från Helsingfors till befolkningen i
Savolaks rörande det nyss utbrutna kriget, finnes äfven skrift-
ligt öfversatt till finskan, ehuru öfversättningen synbarligen är
verkstäld först i Nyslott. Ännu mindre kunde muntliga samtal
emellan konungen och den finska allmogen komma i fråga; ty
de förstodo hvarken hvarandras språk eller hvarandras tänkesätt.
Ingen bland Sveriges konungar har varit mera svensk, än
Gustaf Vasa, och knappast har någon så litet som han känt
sig hemmastadd bland finnarne. Då under nyssnämnde krig-
hertig Johan i början af år 1556 hade begifvit sig ifrån sin
fader i Åbo till landsorterna, för att påskynda folkets beväp-
ning, skref konungen till honom ett bref med varningar, att
han ej skulle gifva sig i beröring med de finska bönderna,
emedan deras sinnelag var underligt och ostadigt; detta hade
han nämligen sjelf erfarit på sin resa i Lojo socken, hvarest
bönderna "slogo sig fulle med öl, ropade och skriade i konun-
gens närvaro, att ingen fick hvarken höra eller tala för dem."
Derför rådde konungen nu sin son att sky och undvika dem
så mycket som möjligt. Men den unge hertigen var af helt
annan åsigt och synes allt från början blifvit ganska förtrogen
med det folk, ibland hvilket han fått sitt verksamhetsfält.
Isynnerhet var det i afseende å hertigen en vigtig omstän-
dighet, att språket synbarligen icke reste någon skiljemur
emellan honom och finnarne; ty han hade allt från barn-
domen haft till lärare en finsk man, magister Martin Tett
Finska språkets stigande anseende skönjes för öfrigt på denna
tid äfven deraf, att nu för första gången omtalas planer, åsyf-
tande att undertrycka det samma. I spetsen för dessa svensk-
ifrande planer sägas hafva stått tvenne män, som Gustaf sände
sin son till biträde vid Finlands styrelse, nämligen doktor
Andreas såsom kansler, och Hans Thomasson såsom kamrerare.
Dessa mäns ränker utverkade, att då efter Agricolas död
biskopsstolen i Åbo ändtligen skulle ånyo besättas, Gustaf
ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 1568. 141
Vasa einot hertigens vilja till detta embete förordnade en rent
svensk man från Östergötland, vid namn Peter Folling. Men
Finnames nationalkänsla var dock så pass vaken, att dessa
försök framkallade missnöje, och det finskhatande partiet —
om det kan kallas parti — gick ganska snart under. De
båda hufvudmännen afledo redan under de närmast följande
åren, och Folling råkade in i hvirfveln af de uppstående poli-
tiska förvecklingarna, hvilka inom kort fördrefvo honom från
biskopsstolen och ur landet.
4. Erik XIV och hertig Johan, 1560—1568.
Knapt hade Gustaf Vasa hunnit tillsluta sina ögon,
innan redan anledning till oenighet uppkom emellan hans tvenne
äldsta söner. Hertig Johan vistades för tillfället på svenska
sidan, vid fadrens dödsbädd; men tronarfvingen Erik beredde
sig som bäst till en resa till England, till b vars drottning
Elisabeth han då för tiden stod i frieri. Men nu skyndade
han med största hast till Stockholm, begrof sin fader och
sammankallade riksens ständer till Arboga i April 1561. Det
var hans afsigt att genast bringa de hertigdömen. som den
aflidne konungen hade bestämt åt sina yngre söner, i strängt
beroende under riket, och ständerna voro äfven i denna sak
helt och hållet på konungens sida. Till först förordnades, att
de jordlägenheter, som Gustaf hade betraktat såsom det kung-
liga husets enskilta "arf och eget", skulle anses såsom kronans
egendom, och att de sålunda ej skulle komma under arfskiftet.
Men särskildt blefvo hertigarnes rättigheter i styrelsen af sina
egna hertigdömen strängt begränsade. Till lagmans- och biskops-
embetena skulle konungen sjelf tillsätta hvem han ville; så i
hertigdömena som i det öfriga riket skulle alla undersåtar
gifva trohetsed åt konungen, men hertigdömenas adel skulle
svära trohet uteslutande åt konungen ; ingen af hertigarne skulle
få utan konungens samtycke sammankalla sin underlydande all-
moge; ej heller skulle de få pålägga nya skatter, utdela privi-
legier eller meddela frälserätt och adlig sköld; slutligen skulle
hertigarne ej få ingå förbund eller fördrag, utom i giftermåls-
142 FINLANDS HISTORIA.
angelägenheter med konungens goda minne. — Dessa bestäm-
melser, hvilka i främsta rummet voro riktade mot hertig Johan
i ty de öfriga bröderna voro ännu minderåriga) voro visserligen
till stor fördel för bevarandet af rikets enhet. Men Eriks
ständiga misstankar ökade bitterheten emellan honom och
Johan. Redan i Maj skickades ett kungligt ombud till Fin-
land, för att taga den föreskrifna eden af hertigdömets inne-
vånare. Förbittrad häröfver säges Johan först hafva utfärdat
till sina embetsmän ett strängt förbud mot edens afgifvande;
men denna motsträfvighet gagnade till intet. Erik hade redan
uttänkt nya medel att förringa hertigarnes anseende. Då i
slutet af September kröningen egde rum i Upsala infördes
grefve- och friherrevärdigheterna likasom till en mellanlänk,
som skulle förflytta hertigarne ned till adelsklassen. Såväl
grefvarne, som friherrarne förseddes med ärftliga län; konun-
gen lade en krona på deras hufvuden, sådana som äfven her-
tigarne buro, och härolden utropade: "En är Sveriges, Göthes
och Vendes konung, och änskönt flere kronor blänka för edra
ögon, må ingen det så taga, som skulle flere än en konungs-
lig krona finnas". — Till greflig värdighet upphöjdes ätterna
Sture, Brahe och Boos; friherrlig värdighet åter gafs åt nio
män, hvaribland två finnar, Lars Ivarsson Fleming till Sunds-
holm och Klas Kristersson Horn till Aminne. Den glans,
hvarmed dessa ifrån utlandet lånade värdigheter omgåfvo den
kungliga kronan, synes högeligen smickrat Eriks fåfänga;
men äfven för öfrigt sträfvade han på denna tid att genom
ynnestbevisningar draga adeln till sig. Sålunda förminskade han
redan följande år adelns rusttjenst betydligt, och bland annat
bestämdes, att en grefve skulle få frihet från denna skyldighet
för tre af sina gårdar, en friherre för två och en adelsman
för den gård, som han sjelf bebodde. Det var den s. k.
säterifriheten, till hvilken på detta sätt lades grunden. I sitt
hjerta litade Erik dock lika litet på adeln, som på sina bröder ;
men fruktan för Johan besegrade på denna tid alla andra
misstankar. Hvad Finlands hertig tänkte om allt detta, är
lätt att gissa. Efter kröningen hade Johan begifvit sig till
Finland, och fann här alltför snart nya orsaker till missnöje
och grämelse.
Under fadrens lifstid hade Johan varit högste styresman-
nen i hela Finland. Nu var han inskränkt till sitt eget
EEIK XIV OCH HEBTIG JOHAN, 15 60 — 1568. 143
hertigdöme (till hvilket, såsom förut är nämndt, hörde Egent-
liga Finland, Åland och Satakunta, samt vestra delen af Ny-
land), och hade till och med inom detta område fått adeln
nästan till sina jämnlikar. I det öfriga Finland var Gustaf
Fincke konungens högsta befallningshafvande ("gubernator")
och på Eriks befallning blandade sig denne äfven någon gång
i hertigdömets angelägenheter. Men smärtsammast var det för
Johan, att hans konungslige broder trädt honom i vägen äfven
på ett annat område, nämligen söder om Finska viken. Såsom
ofvanföre är nämndt, var ordensriddarnes välde i Liffland på
branten af sin undergång. Den siste landtmästaren, Gotthard
Kettler, såg ingen annan utväg än att gifva sig under Polens
beskydd och emottaga polsk besättning på alla sina slott. Men
staden Reval och den estländska adeln i trakten deromkring
fruktade att komma under det katolska Polen och riktade der-
för sina förhoppningar om hjelp åt Sverige. Dessa omstän-
digheter hade hertig Johan redan länge velat göra sig till
godo och hade under Gustafs sista lefnadsår begynt under-
handla med Reval härom. Men då Erik blef konung, tog han
genast sjelf saken om händer. I Mars 1561 kommo finnarne
Klas Kristersson Horn och Hans Larsson Björnram såsom
sändebud från konung Erik till Reval, och innan midsommar
hade denna stad äfvensom de angränsande estniska landskapen
svurit trohetsed åt svenska konungen. Längre fram på hösten
intog Horn slottet Padis. Gotthard Kettler, som ej längre
ansåg det vara möjligt att sammanhålla ridderskapets magt,
lemnade hela sitt land åt Polen och fick sjelf Kurland såsom
ärftligt län. Sålunda upplöstes svärdsriddarnes trehundraåriga
rike. Men många hade redan infunnit sig för att dela rofvet.
Förutom Polen, som ansåg sig såsom den rätta arftagaren till
qvarlåtenskapen, framkommo Ryssland, Sverige och en dansk
prins Magnus med nästan lika berättigade anspråk. De flesta
af dessa spekulanter bekymrade sig icke det minsta om be-
folkningens läge och lidanden. Endast den svenska regeringen
tog bönderna i försvar emot de tyska herrarnes okristliga be-
handling; det förtjenar särskildt att nämnas, att finnen Klas
Kristersson Horn var den förste, som höjde sin röst till skydd
för detta förtryckta broderfolk.
Härunder hade för hertig Johan öppnat sig nya utsigter,
som lofvade honom ersättning för hans andra svikna förhopp-
144 FINLANDS HISTORIA.
ningar. En polsk beskickning i Sverige hade föreslagit åt
hertig Johan till gemål polska konungens syster, Katarina,
och Erik hade redan för sin del bifallit till detta giftermål.
Hertigens gunstling, kanslern Esaias Gephart, som sjelf var
född i Polen, afsändes för att sätta saken i gång och fick af
polska konungen ett gynsamt svar. Men för giftermålets af-
slutande var det nödvändigt, att ej någon fiendskap emellan
Polen och Sverige uppkom i Estland; derför erbjöd sig hertig
Johan till medlare och trodde sig kunna förena bägge rikena
till ett gemensamt krig emot Kyssland. Fåfänga och äre-
girighet drefvo honom än längre. Den finska hertigen emottog
redan en beskickning från Polen, lånade penningar åt sin blif-
vande svåger och beredde sig att resa till Polen för att hålla
bröllop. Han hoppades derjämte att få tillösa sig några slott
i Estland och Litfland, som innehades af Polen, för att han
på detta sätt äfven i anseende till området skulle blifva en
förmedlare mellan de båda täflande magterna. Men konung
Erik hade nu beslutat att bemägtiga sig hela Estland och
försökte derför att vända sin broders hog ifrån det polska
giftermålet. Om våren 1562 tågade slutligen Klas Kristersson
Horn, som i det längsta försökt att förhindra krigets utbrott,
på konungens befallning emot staden Pernau, eröfrade denna
stad från polackarne och begynte mot hösten belägra Weissen-
stein, som likaså föll i svenskarnes händer. På denna fot
stodo sakerna, då Johan vid midsommartiden 1562 reglade
från Åbo till Danzig. Fartyget bar det stolta namnet "Ursus
Finlandicus" och dess styrman var Abo-borgaren Henrik Inna-
maa, som för denna tjenst erhöll af hertigen en läst (48 tun-
nor) råg, såsom af räkenskapsböckerna ännu kan ses. I hans
följe var, förutom polska sändebudet grefve Tenczin, äfven
tvenne af hertigens råd, Henrik Klasson Horn till Kånkas och
Herman Fleming till Louhisaari. Den förstnämnde hade kort
före afresan förnyat sin trohetsed till hertigen och lofvat gifva
lif och välfärd för honom, vare sig mot hvem som helst utan
åtskillnad. Johan, som hade fordrat en sådan ed, märkte väl
redan sjelf, att han vandrade på farliga stigar.
I Danzig erhöll han ett nytt bref från Erik, som i
hotande ordalag uppfordrade hertigen att afstå från sina gifter-
målsplaner. Med anledning häraf uppmanade Johans nyss-
nämnda råd, Horn och Fleming, honom att återvända till Fin-
ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 15G8. 145
land, och hertigen steg i sjelfva verket redan åter ombord.
Men i samma stund kom kansleren Gephart från Polen, der
han varit redan för andra eller tredje gången, och på denna
listige mans lockelser ändrade Johan åter sitt beslut. Från
Danzig begaf han sig genom Preussen till Kowno, der konun-
gen af Polen, Sigismund August, var honom till mötes. Der-
ifrån begaf man sig till Vilna, der bröllopet firades den 4
Oktober 1562. Vigseln skedde efter katolsk ritus, emedan
bruden tillhörde katolska bekännelsen; men hertigen tog dock
icke sakramentet under den katolska formen, utan förklarade
sig vilja qvarstå vid den Augsburgiska bekännelsen, ehuru han
å andra sidan lofvade åt sin gemål full religionsfrihet. Då
man fordrade af hertigen, att han skulle förklara sig för obe-
roende och sjelfständig furste, svarade han, att han var läns-
pligtig vasall under svenska kronan, likväl i samma förhållande,
som tyska rikets furstar. I dessa och andra till giftermålet
hörande vilkor afvek Johan ännu icke frän de skyldigheter,
som ålades honom af hans länspligt. Då t. ex. åt Katharina
gafs till lifgeding Åland med Kastelholm, samt staden Raumo med
Letala och Lappo socknar, i h vilka områden befolkningen borde
vara lika tropligtig mot Katharina, som mot Johan sjelf, till-
lades likväl de vigtiga orden: utan att bryta sin tro mot
Sveriges konung. Men i bredd med giftermålet förehades äfven
en annan affär, i hvilken hertigen ej visade samma återhåll-
samhet och försigtighet, nämligen det af polska konungen
åstundade penningelånet och vilkoren för det samma. Sigis-
mund hade samtyckt att gifva åt sin syster i hemgift 32,000
ungerska gulden, hvartill kom Katharinas mödernearf, 50,000
dukater; men dessa summor skulle betalas först senare och i
bestämda poster, ty Sigismund var sjelf för tillfället i stort
penningebehof. Då åtog sig Johan att låna åt sin svåger
120,000 thaler (omkring 672,000 finska mark), och erhöll såsom
pant för detta lån sju slott i Estland och Liffland. Men bland
dessa slott var äfven Weissenstein, som just vid denna tid in-
togs af Eriks trupper, och öfverhufvud var det en betänklig
sak, att en svensk vasall under pågående krig lånade pennin-
gar åt rikets fiende till dennes krigsrustningar. Henrik Horn
och Herman Fleming synas hafva insett, att deras herre i
denna sak hade råkat alltför mycket i Polens nät; de upp-
manade honom att skynda sig hem, och hertigen lemnade äfven
Finlanih historia. 10
146 FINLANDS HISTORIA.
Vilna strax efter bröllopet. I slutet af Oktober ankom lian
till Riga, hvarifrån det var hans afsigt att sjöledes fara öfver
till Finland. Men för storm ändrade man plan och det her-
tigliga tåget begaf sig genom Pernau till Reval, der befälhaf-
varen grefve Svante Sture med all ärebetygelse emottog de
höga gästerna. Från Reval seglade man de första dagarne i
December öfver hafvet och anlände under stormig väderlek till
finska kusten. Fredagen före jul 1562 höllo de sitt intåg i
Åbo, hvarest derefter glänsande fester med anledning af hem-
komsten firades.
På hundra år, eller sedan Karl Knutssons tid, hade Fin-
land icke skådat en furstlig hofhållning inom sina gränser.
Nu vistades och äfven delvis herskade här en ung, kraftfull
konungason, hvars gemål var en utländsk prinsessa, dotter af
Jagellonernas hus och befryndad med de mägtigaste regerande
familjer. Redan häraf kunna vi sluta, hvilken prakt Åbo
slott på denna tid hade att uppvisa. Sjelfva slottsbyggnaden
hade på de sista tiderna blifvit utvidgad med en ny, tidsenligare
inredd tillbyggnad. Dyrbara tapeter och målningar prydde
väggarne, guld och silfverkärl blänkte på borden, hoffolkets
praktfulla kläder tillverkades af en särskild hofsk räddare, och
fiol- och lutspelare lifvade de hertigliga festernas glada danser.
Bland den tidens förströelser intogo torneringarna och
jagterna ett stort rum; äfven i Åbo var inrättad en särskild
torneringsbana, och en djurgård var anlagd på Runsala, till
hvilken man hade för afsigt att införskrifva djur från Tysk-
land. Mångt och mycket, som nu hör till det alldagliga,
namnes vid denna tid för första gången i Finland. Hertigen
hade förutom fältskären (barberare), äfven en egen lifmedikus
och egen apotekare; vid hans hof omtalas vagnar och bland
tidsfördrifven anföres äfven kortspel. Skådespel uppfördes på
dessa tider af skolgossar och gåfvos i Åbo skolsal; hofvets
räkenskapsböcker, som ännu finnas bevarade, utvisa att äfven
en gång djeknarne uppförde fastlagsspel för hans furstliga nåd
och derför erhöllo en gåfva af 30 mark (42 finska mark). Det
är naturligt, att bland hertigens hofiblk funnos många utlän-
dingar; flertalet hade åtföljt Katharina från Polen, och äfven
Johans egna drabanter voro för det mesta främlingar. Dock
synes äfven vårt eget lands adliga ungdom gerna kommit till detta
glada hof, som erbjöd det bästa tillfälle för inhemtandet af
ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 15 68. 147
finare herreseder, och om ej Eriks misstro och de deraf upp-
komna stridigheterna hade kommit emellan, så skulle den fin-
ska adeln otvifvelaktigt inom kort slutit sig till hertig Johans
umgängeskrets. Att för öfrigt hertigen eller hans män skulle
haft för afsigt att göra Finland till ett särskildt och sjelfstän-
digt rike, har ej kunnat bevisas; ännu mindre får man in-
passa senare tiders nationella sträfvanden på denna tids för-
hållanden. Men det är i alla fall visst och sant, att Johan
icke glömde, att han var Finlands hertig och alt hans
undersåtar voro finnar. Sålunda berättas det, att då han
skulle afsända ett bref till Karl IX i Frankrike, han (som
likväl var ganska hemmastadd i främmande språk) ej gick in
på att afiätta det på något annat språk, än finska. Och i
allmänhet ådagalade han en varm omsorg om Finlands ange-
lägenheter, hvaraf otvifvelaktigt goda frukter skulle skördats,
om ej händelsernas gång så snart hade ryckt honom bort
från denna verkningskrets och gjort ett olyckligt slut på hela
denna hertigliga glans.
Strax efter sin hemkomst hade hertig Johan skrifvit till
Erik och underrättat honom om sitt giftermål, samt bjudit
honom till sig till Åbo slott. Först en månad senare nämnde
han i ett andra bref om de slott, han fått i pant, men sade
tillika, att han fått dem i stället för hemgift. Men Erik hade
dock fullständig kunskap om rätta förhållandet; i sitt svar
tillönskade han lycka till giftermålet, men fordrade med be-
stämdhet, att slotten skulle öfverlemnas åt svenska kronan, och
att Johan skulle sända sin krigshär till Lifiland emot Polac-
karna. Johan begärde att få fullgöra sin skyldighet till krigs-
tjenst på annat område, nämligen emot Danskarne, med hvilka
ett krig som bäst höll på att uppkomma; men Erik, som syn-
barligen sökte anledning till tvist, var obeveklig. Samtidigt
gaf en alldeles obetydlig tilldragelse konungen vapen i hän-
derna. En ung finsk adelsman, Johan Bertilsson, som för sitt
dåliga uppförande blifvit skild ur hertigens tjenst, blef fängslad
i Upland, emedan han hade fört upproriskt tal, att Eriks
regering snart vore slutad. Han förhördes pinligen i konun-
gens närvaro, och hans bekännelse, att hertig Johan förberedde
ett uppror, togs för full sanning. Omedelbart efter detta nog
svaga vitnesmål kallade Erik i April 1563 hertigen till sig och
sammankallade ständerna, äfven från Finland och hertigdömet,
148 FINLANDS nrSTOBIA.
till Stockholm de första dagarne i Juni. I kallelsebrefvet före-
skrifves, att fogdarne skulle utvälja tre redliga bönder från
hvarje fogdedistrikt och fyra prester från hvarje härad, hvar-
jämte hvarje stad skulle sända två borgare. Detta var denna
tids riksdagsordning. Samtidigt skickades i hemlighet till
Åbo tvenne af Eriks män, Erik Stenbock och Ivar Magnusson
Stjernkors. De tyckas fått i uppdrag ingenting mindre, än att
bemägtiga sig sjelfva hertigen. Detta lyckades väl icke; men
i dess ställe bortförde de tvenne af hertigens närmaste tjenare,
som nu blefvo förda till Stockholm att förhöras.
Genom dessa händelser började först hertig Johan märka,
hvad han hade att vänta af sin broder. Hans förnämsta råd.
Henrik Horn och Herman Fleming, uppmanade honom på det
ifrigaste att undvika ett brödrakrig och lofvade sjelfva följa
honom i landsflykt, till Tyskland eller annorstädes. Men Johan
synes ännu hoppats på en förlikning och ville ej i någon hän-
delse utan strid afstå från sitt hertigdöme. Då flydde Horn
och Fleming, för att undgå hvarje delaktighet i det utbry-
tande upproret, ur hertigens tjenst till Sverige. Johan vack-
lade allt ännu i sitt beslut; han lät fasttaga tvenne kungliga
ombud, som ankommit till Åbo, men frigaf dem åter och be-
gärde sjelf lejd att infinna sig i Stockholm för att förklara
sig. Men Erik svarade, att en sådan lejd vore öfverflödig,
om hertigens sak var ren. Det är ögonskenligt, att Erik
beslutat begagna sig af tillfället till hertigens förödmjukande
och ej mera afsåg annat, än ett sken af laglighet. Stän-
derna, inför hvilka saken nu drogs, dömde den 7 Juni
hertigen förlustig lif, egendomen och arfsrätt, och de kungliga
trupperna sammandrogos emot Åbo. Såsom sista utväg till
förlikning erbjödos väl ännu åtskilliga förödmjukande vilkor,
såsom att hertigen skulle antaga af Erik utnämnda rådgifvare
vid sin sida, afstå från politiken, och ej utan konungens
tillstånd lemna Finland, ej ens för att fara till Sverige ; likaså
skulle han afstå från rättigheten att prägla mynt o. s. v.
Men Johan, som ej längre kunde lita på sin broder, förkastade
dessa vilkor och rustade sig till motvärn.
Den omständighet, som bäst vitnar om Johans oskuld,
är de sentida försvarsanstalterna. Först i medlet af Maj be-
gynte han ombesörja proviant för slottet och skref derefter
till konungen af Polen om hjelp. Sigismund svarade, att han
EBIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 15 68. 149
ingenting kunde uträtta, då han ej egde någon flotta. I Juni
samlade hertigen hela sin krigshär till Åbo och sammankallade
derjämte befolkningen dit till den före midsommar infallande
Henriksmesso marknaden. Han talade till den församlade
menigheten, förtäljde om Eriks bedrägliga förfarande och be-
gärde hjelp af folket. Finnarne lofvade detta och bekräftade
med ed sitt löfte. Men denna folkresning var alltför litet
förberedd och kom derför nu för sent. Redan de första
dagarne af Juli begynte belägringen af Åbo slott så till lands
som vatten med en ansenlig styrka. De förnämsta af den
finska adeln hade genast slutit sig till konungen. Bland de
belägrande sågos Nils Boije, Klas Eriksson Fleming, Ivar
Stjernkors, Anders Nilsson Sabelfana m. fl. Från Tavastehus
uppbröt Johan Knutsson till Laukko, plundrade hertigens
gårdar i Satakunta och närmade sig sedermera till Åbo. Äfven
från Wiborg och Reval var krigsfolk i antågande. Sålunda
ansatt från alla håll hade hertigen råkat i en ganska hopplös
belägenhet. Då utanverken på Korpolais-berget blifvit intagna,
begynte man beskjuta slottet med den framgång, att hertigens
eget sofrum ej längre var i säkerhet. Likväl slogs den första
stormningen med framgång tillbaka. Först trolösheten hos
slottets lägre soldater, hvilka till största delen voro svenskar
och nu hoptals öfvergingo till de belägrande, nödgade Johan
att uppgifva slottet. Den 12 Augusti 1563 öfverlemnade her-
tigen sig och slottet åt de belägrande. Han fick löfte om
ett furstligt fängelse, hvarest han finge hålla 50 af sina egna
tjenare, samt njuta alla furstliga inkomster och rättigheter,
till dess hans sak blifvit behörigen undersökt. Klas Eriksson
Fleming, som i framtiden skulle intaga en vigtig plats i Fin-
lands historia, fick sig nu anförtrodt att föra fångarne öfver
hafvet till Sverige.
Men konung Erik stadfästade ej de kapitulationsvilkor,
som ingåtts emellan hans öfverbefälhafvare och hertigen. Redan
innan man kom till Stockholm blef hertigen skild från sina
tjenare. De af dem, som voro svenska undersåter, halshöggos
och steglades; bland dessas antal befunno sig äfven flere af
den lägre finska adeln, hvilka nu blefvo offer för konungens
hämnd. Hertigen sjelf blef med sin gemål insatt på Gripsholms
slott. Åt Katharina hade blifvit erbjudet ett furstligt hem på
något af slotten, om hon ville lefva skild från sin make; men
150 FINLANDS HISTOKIA.
hertiginnan visade sin förlofningsring, i hvilken det stod : "ingen
utom döden" — och följde Johan i fångenskapen. Dunkla
spår låta oss förmoda, att Erik hade för afsigt att icke spara
ens brödrens lif ; han försökte vinna sin yngre broder Magnus'
bifall till något dylikt företag, men denne var ej benägen
härför. Strax derefter blef Magnus sinnesrubbad. Den yngste
brödren Karl var ännu minderårig, och Erik var såluuda nu
ensam herskare i riket.
Sålunda hade nu det finska hertigdömet, otvifvelaktigt
Finlands mest poetiska minne från de flydda tiderna, slutat
sin korta tillvaro. Det lades genast under den allmänna för-
valtningen tillika med det öfriga Finland. Till all lycka hade
det inbördes kriget varit ytterst kort och qvarlemnade derför
inga svårare spår. Då den första hämndtörsten blifvit stillad,
upphörde snart konungens förföljelser mot Johans vänner. Ett
par kyrkoherdar i Töfsala och Wichtis dömdes till döden,
men benådades. Borgerskapet i Åbo, som svurit trohetsed åt
hertigen, köpte sig förlåtelse för en summa af 1,000 mark.
Allmogen ansågs nästan oskyldig. Anmärkningsvärdt är, att
finnarne förstodo begagna just detta tillfälle att aflägsna Peter
Folling från Åbo biskopsstol; han gjordes misstänkt hos Erik
och afsattes redan i Maj 1563. Några år senare utnämndes
han till biskop i Reval, men dog samtidigt. I hans ställe
hade biskopsstolen i Åbo blifvit besatt med den redan förut
nämnde Paul Juusten (1563 — 1576), som flyttades hit från
Wiborgs stift. Till biskop i Wiborg utnämndes först Knut
Johansson (1563 — 1564) och senare Erik HärMpää 1568 —
1578), hvilka äfven båda i sina yngre år på Skyttes bekost-
nad besökt Wittenberg.
Erik XIV:s senare regering har öfverhufvud föga berört
Finland. Endast kriget, som Sverige fortfarande förde på
flere håll, sträckte sina verkningar äfven till Finland. I Est-
land fortsattes kriget med vexlande lycka. Svenskarne för-
lorade år 1565 Pernau, och förmådde icke återtaga det. Men
Henrik Klasson Horn slog polska rytteriet utanför Reval. För-
öfrigt gjordes från båda sidor vidsträckta plundringståg. Med
Ryssland stod Erik i mycket vänskapligt förhållande, hvilket
var så mycket naturligare, som båda voro i krig med Polen
och hade ingått den öfverenskommelse, att de hvardera skulle
få behålla de områden, de eröfrat i Estland och Liffland. Vid
ERIK XIV OCH IIKRTIG JOIIAX, 1500 1568. 151
finska gränsen förekommo derför vid denna tid inga orolig-
heter. En ganska besynnerlig fordran framstäldes från czaren
till det svenska sändebudet Hans Larsson Björnram, som år
1564 besökte Moskva. Ivan fordrade nämligen, att hertig
Johans gemål skulle sändas till Ryssland; ty czaren hade sam-
tidigt som hertigen friat till henne. Erik försökte med fagra
ord undslippa denna underliga anhållan, men lofvade slutligen
äfven med detta pris köpa czarens vänskap. Ännu år 1568
upprepade de ryska sändebuden i Sverige denna fordran, och då
den förändrade politiska ställningen då gjorde saken omöjlig, så
upptändes häraf ett nytt krig, såsom vi framdeles få tillfälle att
se. Aldra häftigast flammade för tillfället krigslågan vid danska
gränsen och på Östersjön. Detta krig hade begynt år 1563 af
obetydliga orsaker (danska konungen hade enligt unionstidernas
sed satt Sveriges tre kronor i sitt vapen); men det fördes med
utomordentlig grymhet å ömse sidor och upptände ånyo det gamla
nationalhatet emellan svenskar och danskar. I Norge intogo
svenskarne Trondhjems län, men förlorade det åter. I söder
bemägtigade sig danskarne Elfsborg och försvarade detsamma
med god framgång. Deremot härjade Erik sjelf på ett fasaväc-
kande sätt i Halland och Blekinge. Då Rottneby intogs med
storm, dödades alla dess invånare, så att vattnet i floden var rödt
af blod, såsom konungens egna ord ljödo; de dödades antal
uppgick till tvåtusen, förutom qvinnor och barn, "dem finnarne,
som anlände till sist, mördade." Sådant var Eriks sätt att
föra krig, hvaröfver han sjelf skröt i sitt bref till Sveriges
invånare. Till sjös fördes kriget med större ära emot Dan-
marks och Lybecks förenade flottor. Då den gamle amiralen
Jakob Bagge blifvit tillfångatagen i en drabbning, och Klas
Eriksson Fleming ingenting betydande förmådde uträtta, ut-
nämndes den 12 Augusti 1564 Klas Kristersson Horn till
öfverbefälhafvare öfver flottan och tillkämpade sig redan föl-
jande dag en lysande seger vid Öland. Följande sommar
mötte han åter fienderna vid Buchow (emellan Wismar och
Rostock) och slog dem i en ny drabbning, i hvilken danska
amiralen Herluf Trolle stupade. Vid detta tillfälle omnämnes
med synnerligt beröm ett litet svenskt fartyg, benämndt Troilus,
som stred mot sjelfva det danska amiralskeppet; och ibland
besättningen på Troilus nämnas särskildt sjuttio finnar, som
med sina stålbågar sköto så skarpt, att pilarne nedföllo som
152 FINLANDS HISTORIA.
hagel. Ännu samma sommar varm Horn en tredje seger, hvar-
vid danska amiralen Otto Eud togs till fånga. Men följande
lr, 1566, dog den finske hjelten i pesten, till hvilken kriget
hade gifvit upphof.
Krigets bördor tryckte naturligtvis äfven Finland, ehuru
förstörelsen icke sträckte sig ända dit. Handeln var afbruten
och utskrifningen af krigsfolk bortryckte landets bästa arbets-
krafter. På estländska sidan, dit de från Finland utskrifna
soldaterna för det mesta beordrades, förgingos de ofta genom
dålig omvårdnad, och motviljan att komma dit var så stor,
att man stundom nödgades föra dem bundna öfver Finska
viken. Hemma åter hade finnarne mycket att utstå från de
främmande legosoldaternas sida; ty redan Gustaf Vasa, men
isynnerhet Erik XIV hade värfvat mycket trupper från Tysk-
land, Skottland och andra orter, och Eriks grymma sinnelag
snarare uppmuntrade än stäfjade deras öfvermod. Då sockne-
boarne i Sjundå år 1562 voro motvilliga att göra dagsverken
till Reval, hotade Erik att inqvartera en afdelning rytteri hos
dem, förmenande, att man då skulle se, om ej deras styfsint-
het gaf med sig. En sådan inqvartering, eller s. k. slottsläger,
synes varit bland tidens svåraste plågoris för allmogen, och
Finland, genom hvilket legotrupperna vanligen drogo på sin väg
emellan Sverige och Estland, fick mer än tillräckligt pröfva
denna tunga. Redan år 1564 säger biskop Juusten att "bon-
dens egendom är gifven till byte åt öfvervåld och skamlös
plundring" och att, "om de försökte försvara densamma, hotade
genast soldaternas blodiga svärd deras hufvuden". Äfven adelns
och embetsmännens förfaringssätt var förmodligen detsamma
som förr. Likväl försökte Erik göra ett slut på det olagliga
skjutsandet, genom att inrätta gästgifverier (taverner), på hvilka
de resande, äfven om de färdades i konungens ärender, voro
skyldiga att betala både för skjuts och förtäring. Denna nyt-
tiga inrättning tyckes dock ej kommit i fullt anseende. Öfver-
hufvud kunde man nog märka, att Finland åter hade blifvit
ett aflägset landskap, dit regeringens omsorger sällan sträckte
sig. Det hade kommit likasom ett mörker i luften efter hertig
Johans förödmjukande.
Mörkast var dock kanske konung Erik sjelf och hans
slutliga öde. Erik var en i mångahanda lärdom förfaren man,
kunnig i vetenskaper, musik och poesi ; men hans obeständighet
ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 15*10 1568. 153
och missta nksamhet förstörde dessa naturens ädla gåfvor. Dåliga
rädgifvare, bland hvilka konungens sekreterare Göran Persson
var den mägtigaste, uppeggade hans benägenhet för tyranni.
Den öfverdomstol, eller konungens nämnd, som Erik i början
af sin regering inrättat, erhöll Göran Persson till prokurator
eller officiel åklagare, och förvandlades snart till ett verktyg
för tyranniet. År 1563 fälde redan denna domstol 57 döds-
domar, hvaraf 32 träftäde Johans auhängare. Efter det Johan
blifvit förödmjukad, började Erik med misstro betrakta landets
adel, som på mödernet var beslägtad med hertig Johan och
af många skäl var missnöjd. Sturenamnet väckte hos honom
den mesta fruktan; fruktan dref honom till öfverilningar och
öfverilningarua väckte hos honom en ännu större och ängsligare
fruktan. Om våren 1567 ernade han inför ständerna anklaga
flere af landets förnämste män. Dessa sattes i fängelse och
ständerna sammankallades till Upsala. Men innan undersök-
ningen var afslutad, rusade konungen en dag till Sturarnes
fängelse med mördarknifven i hand, oah hans tjenare fullbor-
dade det fasa väckande dådet: Svante Sture jämte tvenne söner,
samt två andra adelsmän mördades. Erik var nu fullkomligt
vansinnig; han lopp ut i en skog och lät döda sin forna
lärare Dionysius Beurreus, som ville hemta honom tillbaka.
Många månader tillbragte han i galenskap och delvis äfven uti
samvetsförebråelser. Hertig Johan och hans gemål försattes i
frihet, och Göran Persson öfverlemnades i rättvisans händer
och dömdes till döden. Men detta svaghetstillstånd, såsom
Erik sjelf kallade det, räckte endast till årets slut. Efter
nyåret begaf han sig till danska kriget, tog åter med kraftig
hand regeringstyglarne och återkallade Göran Persson. Konung
Erik var vid denna tid helt och hållet upptagen af giftermåls-
tankar. I början af sin regering hade han bedrifvit mång-
faldiga underhandlingar om giftermål i utlandet, men åter
afstått derifrån. Slutligen hade han bestämt sig för att bland
sina mätresser göra den mest älskade till sin lagliga gemål;
det var en flicka af ringa stånd, Karin Månsdotter, som genom
sitt milda, väsen ofta hade förstått att skänka ro åt konungens
dystra själ. Om sommaren 1568 firades bröllopet med mycken
prakt och Karin Månsdotter kröntes till drottning.
Men strax derpå ankommo underrättelser, att hertigarne
Johan och Karl, hvilka icke infunnit sig till bröllopet, samlade
154 FINLANDS HISTORIA.
krigsfolk i södra Sverige och tågade emot Stockholm. Alla
stånden öfvergåfvo Erik, och redan i slutet af September var
han tvungen att öfverlemna sig i brödernas våld. Görau
Persson afrättades genast, men Erik sjelf blef dömd till lifs-
tidsfängelse. I Finland genomfördes regementsförändringen med
ringa besvär. Ivar Magnusson Stjernkors, som Erik hade
sändt dit för att samla hjelptrupper, öfvergick tvertom till
hertigarne och intog för deras räkning Åbo slott. Äfven de
finska befälhafvarne i Estland följde exemplet. Väl fruktade
Johan i början, att Henrik Klasson Horn, hvars föregående
handlingssätt han ännu ej förgätit, skulle göra motstånd i
Reval, och befalde derför, att man skulle hålla hans familj,
som vistades i Finland, i förvar på Åbo slott. Men denna
fruktan synes saknat grund, och Henrik Klasson vann ånyo
hertig Johans förtroende. Man kan knappast tvifla på, att i
allmänhet finnarne med nöje sågo Finlands forne hertig upp-
stiga på Sveriges tron. Hvarje ny förändring af styrelsen
framkallar lätt nya förhoppningar och Johan IILs regering
syntes särskildt hafva begynt under goda förebud för Finland.
Men konung Eriks slutliga öde har till en del försonat
hans stora förvillelser och satt en skamfläck på Johans minne.
Johans hjerta var fullt af fruktan, likasom Eriks, och i samma
mon som hemliga stämplingar till den fångne konungens be-
frielse kommo i dagen, tilltog Johans oro och hans hårdhet
emot brödren. I Juli 1570 fördes Erik från Stockholm till
Åbo slott, der man trodde honom vara i säkrare förvar, än
på svenska sidan. Han hade hos sig sin maka och sina barn,
samt några tjenare, och synes ej hafva lidit brist. Men då
krig hade utbrutit med Ryssland, och Johan fruktade att czaren
tänkte befria den fångne, flyttades Erik med sin familj redan
i Augusti 1571 till Kastelholm och derifrån ännu vid slutet af
samma år till Gripsholm. Klas Eriksson Fleming verkstälde
bägge dessa flyttningar. Eriks fängelse blef allt svårare; han
flyttades till Vesterås hvarvid hans maka och barn skildes
ifrån honom, och slutligen fördes han till Örby slott i Upland.
Här nalkades ändtligen hans slut på det förfärligaste sätt.
Sveriges biskopar och riksråd hade redan år 1575 gifvit sitt
hemliga samtycke till, att om man märkte, att han kunde
blifva befriad ur sitt fängelse, afdagataga honom med tjenliga
medel. Två år senare, då nya sammansvärjningar framkallade
JOHAN III:S KEGEKIKG, 1568 — 1592. 155
fruktan hos konung Johan, blef denna grymma dom utförd.
Erik förgiftades i en ärtsoppa och mot morgonen den 26
Februari 1577 uppgaf den olycklige konungen sin ande. Döds-
orsaken hölls hemlig, så att t. ex. hertig Karl aldrig fick någon
säker kunskap derom. Men Karin Månsdotter fick af Johan
till sitt underhåll LiuJcsiala gård och 26 under den samma
lydande lägenheter i Satakunta, och lefde derstädes ännu 35
år, allmänt älskad och ärad. Eriks son Gustaf, som en gång
var ämnad till tronarfvinge, dog i landsflykt. Dottren Sigrid
Vasa blef gift i Finland med Henrik Klasson Tott.
5. Johan III:s regering, 1568—1592.
Vid Eriks förödmjukande hade isynnerhet adeln varit
Johan till mycken hjelp. Redan af detta skäl var detta stånds
inflytande i tillväxt, och den nya konungen ansåg nödvändigt
att genom förökade privilegier fästa landets förnämsta ätter
vid sig. Slägten Leijonhufvud upphöjdes till greflig värdighet
och erhöll såsom grefskap större delen af Buseborgs län i Fin-
land. Friherrevärdighet gafs åt flere, bland dessa äfven den
redan nämnde och framdeles så ryktbare finnen Klas Eriksson
Fleming. Riksrådens antal ökades till tjugufyra och de er-
höllo rättighet att uppbära alla konungen tillfallande böter
ibland deras underhafvande. Äfven åt den öfriga adeln gåfvos
stora förmoner, såsom lättnad i rusttjensten, uteslutande rätt
till alla domareembeten, utom i Öster- och Westerbotten, rät-
tighet att fritt försälja produkterna frän sina egendomar m. m.,
hvarjämte deras underhafvande i alla hjelpgärder skulle räknas
till hälften mindre än kronobönderna, och de, som bodde inom
en mil från säterigården, helt och hållet befrias från krigstjenst.
Äfven åt obesutna adelsmän, som derför ej utgjorde rusttjenst,
tillerkändes nu för första gången adelsprivilegium såsom ärftlig
värdighet. Allt detta var en belöning derför, att kronans ärft-
lighet inom Vasaätten bekräftades och i och med det samma
öfverflyttades på Johans familj. Johans ende, i fängelset födde
son, som genom sin moders arfsrätt äfven kunde göra anspråk
på polska tronen och derför hade fått det utländska namnet
156 FINLANDS HISTORIA.
Sigismund, utsågs till Sveriges tronarfvinge. Hertig Karl, som
varit den förnämsta ledaren af statshvälfningen, fick deremot
låta nöja sig med det af fadren åt honom bestämda hertig-
dömet, till hvilket hörde landskapen Södermanland, Vermland
och Nerike. Han var likväl den dugligaste af alla Gustaf
Vasas söner, och vid behof nog beredd att taga regerings-
tyglarne om händer. Några årtionden förgingo väl ännu,
innan hertig Karl på något kännbarare sätt ingrep i regerings-
angelägenheterna. Men äfven under denna tid var han än en
helsosam motvigt mot Johans planer, än ett stöd för dennes
tron; ty Johans regering behöfde, såsom vi få se, ganska väl
så det ena, som det andra.
I början syntes Johans regering lofva godt för alla. På
det förderliiga kriget med Danmark försökte man göra slut
genom en billig fred, och ehuru krigslågan åter uppflammade,
fick man likväl redan år 1570 freden till stånd. Äfven i
anseende till Polen och Ryssland fick Sveriges politik nu en
ny och otvifvelaktigt naturligare riktning. Med Polen fortfor
visserligen oenigheten, beträffande såväl Estlands besittning,
som det af Johan gifna lånet; men det nära slägtskapsband,
som förenade konungarne, så länge Sigismund August lefde, och
ännu mer den gemensamma fiendskapen mot Ryssland sköt
tvisteämnena åt sidan. Deremot var ett krig med Ryssland
väl en beklaglig, men oundviklig sak. Czarens sändebud, som
af Erik skulle få Johans gemål, för att föra henne till Ryss-
land, voro ännu vid statshvälfningen i Stockholm och undkommo
då med knapp nöd folkets raseri. Då de återkommo till
Ryssland medförde de till Ivan underrättelsen, att Erik val-
fången och Johan och hans gemål uppstigna på tronen. Likväl
hade man ännu hopp om fredens bibehållande. I förlitande
på czarens lejdbref afgick från Finland hösten 1569 en hög-
tidlig beskickning till Ryssland, hvilken beskickning anfördes af
biskop Junsten. I Novgorod mottogos sändebuden först med
vänlighet; men då de ej gingo in på ryssarnes öfvermodiga
fordran, att Novgorods guvernör skulle underhandla med dem,
likasom svenska konungen icke skulle varit en jämnlike till
czaren, blefvo de utsatta för den oförskämdaste förföljelse och
oginhet. I det bedröfligaste tillstånd fördes de till Moskva
och derifrån i fångenskap till staden Murom, hvarest deras
elände varade öfver ett år. Först i Februari 1572 fick Juusten
JOHAN III:S REGERING, 1 5 (5 8 15 0 2. 1 5 7
återvända till Wiborg med Ivans omöjliga fredsvilkor. Johan
skulle godtgöra den senaste ryska beskickningens lidanden, upp-
ställa till czarens tjenst 300 ryttare, öfverlemna de finska
grufvorna åt Ryssland och tilldela czaren hederstiteln "Herre
öfver Sverige". Ivan väntade naturligtvis ej ens, att man
skulle ingå på dessa vilkor, utan hade redan börjat kriget på
hvardera sidan om Finska viken. Men Johan hade nu gjort
livad han kunnat för att bibehålla freden och satte derför på
goda skäl sin tillit, till sina undersåtars kraftiga understöd.
Fredens vänner i Finland, såsom Paul Juusten, beklagade väl
sitt fädernesland, som sålunda hade råkat under krigets hofvar.
Men landets adel synes med större tillförsigt hafva betraktat
det annalkande stridsbullret, hvaraf de väntade sig ära och
krigsbyte.
Striden började på estländska sidan, der den danska her-
tigen Magnus (på Ösel) hade förenat sig med czaren och af
czaren begagnades, under namnet af "Konung öfver Liffland",
såsom verktyg för dennes planer. I Augusti 1570 kom han
med en rysk krigshär utanför Reval och Weissenstein, men
måste efter sju månaders förlopp återvända med oförrättadt
ärende. Likväl var krigets början ej synnerligen lycklig för
de svenska vapnena. Ar 1573 intogo Ryssarne på nyårsdagen
Weissenstein och stekte befälhafvaren på slottet, Hans Boije,
till döds. Men Klas Åkesson Tott vann samma år en lysande
seger på öppna fältet vid Lode. På finska sidan fördes här-
under endast ett plundringskrig, d. v. s. ryska trupper gingo
förbi Wiborgs slott och utspridde mord och brand ända till
trakterna kring Helsingfors. Landet var i början nog oberedt
till försvar; men konungen saknade ej god vilja att försvara
sitt Finland, hvars vigt för svenska kronan han kanhända upp-
fattade bättre, än någon af Sveriges föregående regenter. Så-
lunda påbegyntes redan 1570 till Österbottens skyddande upp-
byggandet af Uleåborgs slott, och vid södra gränsen samlades
småningom nödiga stridskrafter, med hvilka Herman Fleming
i början af 1573 gjorde flere förhärjande plundringståg såväl
till Kexholms län, som Ingermanland. Ivan började nu blifva
benägen till fred; men Johan ville ej mera skicka sändebud
till ett dylikt land, hvarest de bemöttes tvertemot all folkrätt.
Slutligen sammankommo dock fredsunderhandlarne vid Syster-
bäck (å Finlands vägnar Klas Fleming, Klas Åkesson Tott,
158 FINLANDS HISTORIA.
Henrik Klasson Horn och Herman Fleming) och ehuru en all-
män fred ej kunde åstadkommas, så utverkades likväl en två-
årig vapenhvila särskildt för Finland, den 13 Juli 1575.
Krigsbullret var derefter för en tid begränsadt till Estland,
der svenskarne slutligen ej egde mera qvar än Revals stad
och slott.
I Januari 1577 utbredde sig framför Re val en omätlig
rysk krigshär med väldigt artilleri och besköt staden häftigt i
sju veckor. Men Henrik Klasson Horn och hans son Karl
Horn, hvilka ledde försvaret, gjorde genom tapperhet och vak-
samhet alla fiendens bemödanden om intet. Denna tilldragelse
gjorde äfven ett plötsligt och oförmodadt slut på stilleståndet
i Finland; ty några tusental tatariska ryttare begåfvo sig de
första dagarne af Februari öfver isen till Nyland och för-
härjade hela kuststräckan emellan Borgå och Ingo. Klas
Åkesson Tott, Finlands dåvarande styresman, och Herman
Fleming i Wiborg samlade i hast soldater och allmoge. Men
fienderna återvände samma väg, som de kommit, och ledo
ingen nämnvärd förlust- Sålunda var vapenhvilan bruten och
t. o. m. i Österbottens aflägsna nejder uppflammade stridslågan.
Men försvarsanstalterna voro öfverhufvud goda och krigslyckan
begynte vända sig till Finlands fördel. Flere ohyggliga härj-
ningståg gjordes från Wiborg och Nyslott såväl till kusterna
af Ladoga, som djupt in i Ingermanland; befolkningen vid
gränsen hade gripit till vapen och partigängaren Thomas Tep-
poinen från Äyräpää gjorde sitt namn fruktadt på det fiendt-
liga området.
År 1580 utnämndes till öfverbefälhafvare Pontus de la
Gardie, en fransk adelsman, som under Eriks regering ingått
i svensk tjenst, derefter varit hertigarnes krigsöfverste i upp-
roret emot Erik och nyligen blifvit gift med konung Johans
naturliga dotter. Herr Pontus och med honom Herman
Fleming och Arvid Henriksson Tavast tågade i slutet af Okto-
ber från Wiborg mot Kexholm och började den 4 November
beskjuta staden och slottet med glödande kulor. Ryssarnes
försvarsverk, som voro uppförda af trävirke, antändes genast,
och ryska Karelens hufvudort öfverlemnades redan följande
dag åt de belägrande. Denna eröfring var den vigtigaste till-
dragelse i hela detta krig; ty i anseende till sitt läge var
Kexholm bland de fastaste platser i verlden, och dess betydelse
JOHAN iii:s REGEKING, 15«8— -1592. 159
blef ännu större, då man oförtöfvadt begynte befästa det samma
med murar af sten. Derjämte hade Kexholms eröfring äfven
den vigtiga följd, att det egentliga hjertat af Karelen derigenom
kom att tillhöra det finska området, ehuru naturligtvis striden
härom ännu fortgick. Det större kriget hade för öfrigt åter
dragit sig söder om Finska viken, och under loppet af år
1581 eröfrade De la Gardie och hans finska underfältherrar
Wesenberg, Lode, Leal, Hapsal och hela Estland, samt i samma
följd Narva, Ivangorod, Jaama och Koporie. Det var till minne
af dessa segrar, som konungen gaf åt Finland titeln af stor-
furstendöme, 1581. Han skrefsignu: "med Guds nåde Sveriges,
Göthes och Vendes konung, storfurste till Finland, Karelen,
Ingermanland och Shelonski Pjätin i Ryssland, samt hertig
öfver Estland och Liffland." Detta var för att hämnas på
den öfvermodige Ivan, men i och med detsamma en tillfreds-
ställelse för Johans fåfänga, som gladde sig åt titelns bro-
kiga glans.
Äfven i Karelen hade striden pågått med häftighet. I
Februari hade befälhafvaren på Nyslott, Klas Hermansson
Fleming, tågat genom Kides, Pelkjärvi och Suistamo till Olonets,
som förhärjades ända till St. Alexanders kloster söder om sta-
den Olonets. Om sommaren åter gjordes från Kexholm ett tåg
sjöledes till sydöstra kusten af Ladoga, der Sermaks hamn
samt sju socknar härjades. Sättet att föra krig var på dessa
tider särdeles grymt; ty krigsbytet och det främmande landets
förhärjande var vanligen hufvudsaken. Likväl skonade de
finska fältherrarne vanligtvis qvinnor, barn och gubbar, och
dessutom förbjöd konungen vid dödsstraff att tillfoga skada åt
kyrkor eller prester och munkar. Helt annorlunda förforo
Ryssarne, ej allenast i Estland och Finland, utan äfven i det
nyss förlorade Kexholms län, som de likväl ännu ville åter-
eröfra. Första försöket dertill skedde den 10 Augusti, då en
ansenlig fiendtlig styrka anlände direkte till Kexholms hamn.
Den blef genast tillbakaslagen och dess anförare, Michael
Gorbow, togs till fånga. Denne, likasom äfven de senare trupp-
styrkornas anförare, hade befallning af czaren att ödelägga hela
länet och föra innevånarne med qvinnor och barn till Ryss-
land, samt döda en hvar, som ej godvilligt följde med. Under
loppet af sex månader gjorde Ryssarne 17 dylika härjningståg
till Kexholms län, och slottets fåtaliga besättning kunde ej
förhindra detta. Öfre Karelen åter, på andra sidan Pyhäjärvi,
L60 FINLANDS HISTORIA.
eröfrades af en partigängare Roponitsa, som med sin röfvare-
hop egentligen icke erkände något rikes öfverhöghet, men med
sina ströftåg oroade norra delarne af Savolaks.
Äfven vid Finska vikens kuster drogo ännu stundom
ryska lodjor från trakterna af Nöteborg. Emot denna Inger-
manlands hufvudort beslöt De la Gardie om hösten 1582 att
företaga en stormning. Hans ärorika bragder skulle nu fått
sin slutliga fulländning, om Nevafloden nu hade blifvit inför-
lifvad med det svenska väldet, såsom Torkel Knutsson tre år-
hundraden tidigare hade haft för afsigt. Men denna enda
gång ådagalade ej herr Pontus samma snabbhet, som eljest
var hans vana. Den 11 September anlände dit en finsk här
under Herman Fleming, Arvid Tavast och Arvid Stälarm;
men dessa fingo en månads tid invänta De la Gardies ankomst.
Soldaterna, hvilka ledo brist, yrkade på stormning, och den 8
Oktober begynte en häftig strid, hvarunder de stormande i
början bemägtigade sig slottets vestra hörn, men likväl slut-
ligen blefvo tillbakaslagna. Strax derpå fick slottet undsätt-
ning, och när De la Gardie slutligen hann fram, var intet
annat att göra, än att tänka på återtåg. A hvardera sidan
var behofvet af fred ganska känbart. I Augusti 1583 sam-
inankommo fredsunderhandlarne vid mynningen af Pliussa nära
Narva. Men då konung Johan ej ville afstå från södra Inger-
manland och titeln "Shelonski Pjätin", kunde endast en treårig
vaperihvila åstadkommas, hvilken likväl sedermera förnyades på
fyra år. Under dessa fredsunderhandlingar träffades Sverige
af den olycka, att Pontus de la Gardie vådligen omkom i
floden Narova, 1585.
Låtom oss härunder för en stund betrakta Finlands inre
tillstånd midt under bullret af dessa strider. Men då vi der-
vid komma att i rikt mått erfara de mörka sidorna af Johans
regering, så böra vi dock komma ihog, att kriget, från hvilket
de flesta lidandena ledde sitt upphof, varit omöjligt att und-
vika, och att öfriga sociala missförhållanden voro till stor del
ett arf från förgångna tider. Redan år 1572 yttrar Juusten
i sitt cirkulär till presterskapet, att allt sedan Danskarne för-
jagades ur landet, hade man ej haft så olyckliga och krigiska
tider. Han påpekar fiendernas plundringståg, pestens och epi-
demiernas härjningar, samt ytterligare allt det betryck, som
bönderna hvarje dag fingo lida i sina egna hem. Under krigets
JOHA.N Ill:s REGERING, 1568 1592. ' 161
fortgång ökades naturligtvis lidandena dag från dag. Elfsborgs
lösen, som i freden med Danmark blifvit åtagen till betalning,
samt de idkeliga gärderna och utskrifningarna för ryska kriget
ökade i oroväckande antal mängden af de öde gårdarne, och
hårda missväxtår gjorde det allmänna eländet ännu större.
Fiendernas härjningar voro, såsom vi i det föregående hafva
sett, tidtals och på många orter af gräsligaste art; men till
ännu större tunga var det egna krigsfolket, som vanligen i
åratal fick vänta på sin sold och med öppen plundring gjorde
sig ersatt af bönderna. Derjämte fortfor adeln med sitt förra
uppförande, och embetsmännens girighet och öfvervåld tyckas
nått sin spets. Ej allenast fogdarne och deras skrifvare, utan
äfven länsmännen, som ännu på denna tid utgjordes af bönder,
dessutom ännu alla rika och på något sätt med embetsmännen
förbundna bönder utöfvade det fräckaste godtycke och våld emot
Finlands fattiga allmoge. Rättsskipningen stod på högst dålig
fot; ty domare-embetena utdelades åt adeln såsom belöningar
för krigiska förtjenster och öfverlemnades att förvaltas af under-
ordnade personer, de så kallade lagläsarne. Öfver alla dessa
lidanden klagade bönderna oupphörligt hos konungen; men
Johan var alltför svag att åstadkomma någon verklig för-
bättring. Hans egen praktlystnad ökade rikets nöd, och hans
öfriga dåraktiga sträfvanden, hvarom vi framdeles komma att
tala, gåfvo honom ej längre tid att med allvar öfvervaka rikets
inre förkofran, dess mindre det aflägsna Finlands välfärd.
Likväl var det mera lättsinne än bristande välvilja, som
var orsak till denna försummelse ; ty han tyckes ständigt hafva
bibehållit en viss förkärlek för Finland. Derom vitnar äfven
på sitt sätt den nya titel, som han gaf åt Finland, på samma
gång den visar, genom hvilka medel Johan bäst trodde sig
lyckliggöra sina undersåtar. Såsom betecknande för tiden bör
äfven nämnas, att han ofta från Finland reqvirerade "godt,
skummande öl", som han och hans gemål "synnerligen tyckte
om". Han lät äfven för sitt nöje hemta derifrån björnar,
likasom från Åland hjortstekar och nötter för kökets behof.
Af mera vigt var likväl den omsorg, han egnade åt det finska
skolväsendets upphjelpande och befordrande, och särskildt bör
ihogkommas, att han äfven gynnade landets språk och dess
ännu svaga litteratur. Sålunda fick skolmästaren i Åbo, Jakob
Pettersson Finno eller Suomalainen af honom flere understöd
Finlands historia. 11
162 FIKLANDS HISTORIA.
för att "till finskan öfversätta några nyttiga böcker"; en frukt
häraf var bland annat den första finska psalmboken. Men
dessa enstaka uttryck af konungens välvilja kunde ej synner-
ligen förbättra landets allmänna elände, som skulle erfordrat
en husbondes särskilda faderliga omvårdnad och personliga
närvaro. Och dertill fick Johan, sedan han blifvit konung,
aldrig mera tid och tillfälle. Han, som en gång med ung-
domens hela entusiasm hade tagit landets styrelse om händer,
besökte ej mera under hela sin långa regeringstid en enda
gång Finland, för att med egna ögon göra sig underrättad om
landets tillstånd och behof.
Sålunda utsåddes redan det förderfliga fröet till kom-
mande strider. Men Johans ovisa trosnit och dermed för-
enade politiska planer bragte först utsädet riktigt att gro.
Reformationen hade vid denna tid i det öfriga Europa begynt
mattas och den katolska kyrkan försökte med förnyad ifver
leda de förlorade fåren åter till sin hjord. I detta syfte
arbetade isynnerhet den nyinstiftade Jesuiterorden, som ansåg
hvarje medel lofligt, hvarigeuom ändamålet kunde ernås. På
Johan begynte dessa katolicismens ränker tidigt utöfva sin in-
verkan. Katharina Jagellonicas omtanke om sin gemåls salig-
het, samt kyrkofädrens arbeten, dem Johan under sin fången-
skap flitigt hade läst, kommo småningom hans sinne att luta
åt påfvedömet, och hans fåfänga smickrades af tanken att
kunna förena de stridiga kyrkorna under en gemensam tros-
form. Hufvudsaken var enligt konungens åsigt, att några
katolska bruk och ceremonier åter skulle upprättas, och då
den gamle reformatorn, erkebiskop Laurentius Petri, hade dött,
nödgades den nya erkebiskopen lofva sitt samtycke till konun-
gens planer. Denne invigdes till sitt embete år 1575 efter
katolsk ritus, hvarvid biskopen i Åbo tvangs ej blott att vara
närvarande, utan äfven att med den heliga smörjeisen märka den
invigdes hjessa. Följande år 1576 utgafs en ny messbok, eller
Liturgi, den s. k. "röda boken". Den synes äfven blifvit
öfversatt till finskan, och presterna tvungos öfverallt att be-
gagna den samma. Endast under hertig Karls beskydd vågade
man göra motstånd mot Johans religionsfunderingar; ty her-
tigen var sjelf bland motståndarne och tog i sitt skydd alla
motsträfvige predikanter. I Finland hade redan år 1576 den
gamle Juusten med bedröfvadt hjerta gått i grafven och Åbo
JOHAN III:S KKGERING, 1568 15 92. 163
biskopsstol förblef ledig i många år, till dess först 1583 Erik
Eriksson Sorolainen utnämndes till biskop i Åbo. Denne, som
var en saktlig, välvillig man, hade ingått på konungens litur-
giska planer och fick i belöning äfven Wiborgs stift. Kato-
licismens förhoppningar syntes redan gå i fullbordan. Uppen-
bara och hemliga jesuiter hade inträngt i riket och unga män
äfven från Finland hade begifvit sig till jesuitskolorna i Olmiitz,
Braunsberg och Wilna, der de uppfostrades i och för deras
folks omvändelse. Sålunda hade en finsk lärjunge Olof Son-
dergelteus i Olmiitz erhållit i uppdrag att skrifva något slags
finsk språklära och till samma språk öfversätta den påfliga
katekesen. För de påfliges planer var Finland en synnerligen
vigtig ort; ty härifrån hoppades de lättast kunna utbreda den
romerska läran äfven öfver Kyssland.
Men de katolska sträfvandena rönte dock icke här den
framgång, man hade väntat. Reformationen hade redan i en
viss grad hunnit rotfasta sig och katolicismens forna institu-
tioner hade kommit för mycket på förfall, för att de i hast
skulle kunnat upplifvas till sitt förra anseende. Då Johan
t. ex. begynte ifra för klostrens återupprättande, fans i Fin-
land endast Nådendals kloster qvar, och äfven det var just i
begrepp att helt och hållet upplösas ; dess sista abbedissa, Bri-
gitta Knutsdotter Kurki, dog år 1577, och fyra år senare
fans endast en nunna qvar. Konungen sjelf började småningom
blifva mätt på sina förlikningsförsök och lät sin ifver för kato-
licismen sjunka. Han hade föreslagit påfven några i hans
tycke oundgängliga förmedlingsvilkor : att gudptjensten delvis
skulle försiggå på folkspråket, att kalken vid nattvarden skulle
utdelas åt lekmän, att presternas giftermål skulle tillåtas m. m.
Hofvet i Rom, gick ej in på dessa medgifvanden och Johan
begynte frukta hierarkins ånyo tillväxande magt. Då Katharina
Jagellonica dött år 1583 och Johan derefter förmälde sig med
en svensk adlig jungfru, Gunilla Bjelke, hade hans ifver för
katolicismen redan för det mesta fördunstat. Hans afsigt var
på denna tid att ingå något slags förbund med den grekiska
kyrkan, och den under hans spira lydande grekisk-katolska
befolkningen i Kexholms län erhöll af denna orsak tillstånd
att söka sig prester och munkar från Ryssland. Men slutligen
beslöt dock Johan att förblifva vid den trosform, han sjelf
uppfunnit, och förföljde med ohämmad stränghet alla de prester,
164 FINLANDS HISTORIA.
som ej antogo hans liturgi. Sålunda fortgick religionstumultet
under hela hans regeringstid. I förbigående bör nämnas, att
just vid samma tid, som Johan ifrade för katolicismens åter-
ställande i riket, hade på påfven Gregorius XIILs befallning
"nya stilen" blifvit införd i alla katolska länder, år 1582.
Men Johan lemnade denna vigtiga förändring obegagnad, så
att "gamla stilen", som då var tio dagar efter den verkliga
tiden, ännu följdes i Sverige och Finland i 171 år.
Till Johans religiösa sträfvanden anknöto sig äfven hans
planer att vinna polska kronan åt sin familj. Redan år 1572,
då Sigismund August hade dött och Jagellonernas gamla herskar-
ätt utslocknat på svärdssidan, sträfvade Johan sjelf, stödjande
sig på sin gemåls rättigheter, att blifva konung i Polen; men
då valde Polackarne först en fransk prins och derefter Stefan
Bathory, som var gift med Sigismund Augusts andra syster.
Men sedan Bathory dött år 1586, erbjöd det mägtigaste partiet
i Polen kronan åt Johans son Sigismund, hvilken ifrån barn-
domen var uppfostrad i katolska läran, för att sålunda kunna
blifva konung i begge rikena. Hertig Karl sökte forgäfves
varna sin broder att icke inblanda sig i dessa Polens ange-
lägenheter. Men svenska riksrådet, som hoppades tå regerings-
tömmarne i sina händer, då Sigismund en gång såsom herskare
öfver tvenne riken ej finge tid att ofta uppehålla sig i Sverige,
befordrade på allt sätt prinsens afresa. Tvenne riksråd, Erik
Sparre och Erik Brahe, hvilka såsom Sveriges ambassadörer
besökte Polen, lofvade att Estland skulle öfverlemnas åt Polen,
om Polackarne ville taga Sigismund till konung. Detta löfte
ville väl Sigismund sedermera icke bekräfta, men han blef
likväl krönt i Krakau jultiden 1587. Sålunda hade nu Sveriges
tronarf vinge erhållit såväl en främmande religion, som ett
främmande rike — två omständigheter, som ej kunde medföra
något godt åt hans fädernesland.
Johan sjelf hade redan innan Sigismunds afresa begynt
ångra, att han låtit sin enda son fara till det oroliga Polen,
och hans misstro mot rådet ökades i samma mon som hans
saknad. Hans sinnelag hade nu på gamla dagar blifvit högst
egensinnigt och otåligt; lågättade och ofta nog usla rådgifvare
vunno hans ynnest och af hela adeln åtnjöt ingen annan hans
förtroende än den finske amiralen Klas Eriksson Fleming,
hvars rättframma, opolerade uppförande och ständiga oenighet
JOHAN m:8 HEGEBING, 1568 — 1592. 165
med den öfriga adeln af konungen betraktades såsom ett känne-
tecken på hans trohet. Fleming hade genast från början varit
emot Sigismunds afresa; han var till sitt sinnelag lika miss-
tänksam som Johan, och hade alls ingen benägenhet för det
af de öfriga riksråden eftersträfvade adelsväldet, hvilket hade
stält den finska adeln i skuggan, likasom förut under unions-
tiden. På grund af alla dessa orsaker steg han oupphörligt i
konungens ynnest. Ar 1589 beslöt konungen sammanträffa
med sin son i Reval, dit Sigismund samtidigt infann sig ifrån
Polen. Då nu far och son råkades, kändes skilsmessan dem
båda så svår, att de redan hade beslutit att afstå från polska
kronan. Men Sigismunds polska följe hotade med krig, om
han ej återvände med dem, och de svenska herrarne, såväl
riksrådena som fältherrarne, framlemnade en skarp skrifvelse,
i hvilken de, jämte det de tadlade Johans dåliga styrelse, bön-
föllo hos Sigismund, att han ej genom att framkalla ett krig
äfven från Polens sida skulle öka fäderneslandets olyckor.
Sigismund återvände slutligen till Polen, och Johan seglade
med hjertat uppfyldt af vrede tillbaka till Sverige, der han
började förfölja riksråden med anklagelser och fängelse. Men
Klas Fleming, som ej hade tagit del i de öfrigas uppträdande
i Reval, kom naturligtvis i åtnjutande af allt det förtroende,
hans embetsbröder derigenom hade förlorat. Han var redan
förut riksamiral, men erhöll år 1591 öfverbefälet i det ånyo
utbrutna kriget med Ryssland, samt blef utnämnd till general-
ståthållare i Finland och Estland, fick slutligen äfven riksmarsks
värdighet, och var vid Johans död rikets mägtigaste man.
De inre förvaltningsärendena hade konungen likväl efter till-
dragelserna i Reval till största delen öfverlemnat åt hertig
Karl och berömde sjelf den skicklighet och det nit, hvarmed
denne bedref det hela. Men ändock var Johans förtroeude
till hertigen på långt när ej så stort, som den ynnest herr
Klas fick åtnjuta.
Tillståndet i riket var högeligen beklagligt, isynnerhet i
Finland, hvarest svåra missväxtår utarmade befolkningen och
dessutom oroligheterna ånyo hade begynt vid Karelens och
norra Österbottens gränser. Ivan IV hade vid sin död år
1584 rådt sin son Feodor att bibehålla freden med Sverige;
men den unge czarens svåger, Boris Godunow, i hvars händer
regeringstömmarne kommo, ville genom krigisk ära befordra
166 FINLANDS HISTORIA,
sina egna hersklystna planer. Färdiga tvistefrön voro såväl
nejderna kring Uleåträsk, hvarifrån de finska nybyggarne åter
begynte förjagas, som ock öfre Karelen, från hvilket ryssarne
för intet pris ville afstå. Rörande sistnämnda landskap på-
stodo ryssarne, att det svenska området icke sträckte sig
längre än 100 verst norrom Kexholm och att allt land på
andra sidan Pyhäjärvi hade förblifvit under Ryssland. Dit
hade år 1589 blifvit skickad till styresman en "bojarson";
landets egna innevånare, anförda af hukas Räisänen, stodo på
ryssarnes sida, och de svenska uppbördsmännen, som kommo
till Ilomants, dödades eller sattes i fängelse. Äfven i Öster-
botten uppflammade samma år kriget i full låga. Från Dvina-
sidan hade man nämligen företagit några ohyggliga plundrings-
tåg till Bottniska vikens kusttrakter, och å andra sidan förforo
ej heller Österbottens bönder, hvilkas anförare var JoJian
Wesainen från Ijå socken, med större mildhet i kusttrakterna
af Kantalahti, der de plundrade staden Kantalahti, samt Umma,
Kouta och Kieretti. Dessa gränsoroligheter skulle dock icke
varit till synnerlig skada, om Johan af dem hade kunnat
märka annalkandet af ett egentligt krig och i tid vidtagit
nödiga försvarsanstalter. Men af öfvermodig stolthet tillslöt han
sina ögon för farans storlek; han ville ej tillfredsställa rys-
sarne genom billiga fredsvilkor, och brydde sig ej heller om
att afhjelpa sina egna soldaters klagomål genom att betala den
för många år innestående aflöningen. Följderna af denna hog-
löshet läto snart och på ganska känbart sätt erfara sig.
Tidigt på vintern 1590 satte sig czaren och Boris Godu-
now i rörelse med en ansenlig krigsstyrka, hvaraf afdelningar
sändes ut såväl till Estland, som Finland. I Finland fram-
ryckte fienderna ända till trakterna af Åbo, bortförande men-
niskor och boskap såsom byte. Men hufvudstyrkan vände sig
emot fästningarne i vesira Ingermanland, af hvilka den ena
efter den andra intogs. Endast i Narva gjorde den manhaftige
Karl Horn med ringa manskap ett tappert motstånd och fräl-
sade sålunda åtminstone denna stad; men Ivangorod nödgades
han lemna i fiendernas händer. Af denna orsak kallades han
till Sverige och dömdes till döden, men blef benådad först på
sjelfva af rättsplatsen. Följande år, 1591, fortsattes kriget med
vexlande lycka. Krigsöfverstarne Mauritz Grip och Georg
Boije gjorde i början af året från Finland och Estland ett
JOHAN IIi:S REGERING, 1568 1592. 167
stort tåg till trakten af Koporie, derifrån de framträngde djupt
in i Novgorods län. Men djup snö i förening med ovanligt
sträng köld tvingade dem att återvända, och på återvägen
fröso många till döds. Förbittrad öfver denna motgång af-
satte konungen Grip och sände Klas Fleming att leda kriget.
Nu rustade man sig till ett nytt tåg emot Novgorod. I
Augusti satte man sig i rörelse från Wiborg till trakterna af
Neva och förenade sig der med Arvid Stålarm, som hade
hemtat en annan afdelning svenska trupper från Estland och
under vägen slagit en ansenlig rysk här, som mötte honom.
Härifrån stäldes tåget mot söder, och Flemings trupper an-
ryckte ända till fyra mil från Novgorod. Men stora moras
skyddade Rysslands gamla moderstad, och dessutom torde
knapt Flemings fältherretalang varit så stor, att han mägtat med
ett dylikt företag. Efter att hafva förstört czarens saltsjuderier
i Nova-Rusa, samt härjat stora landsträckor i Pskowska guver-
nementet, återvände expeditionen i Oktober tillbaka till Narva.
Men detta beryktade tåg medförde likväl svåra följder för
Finland. En stor del af hären qvarblef öfver vintern på est-
ländska sidan och äfven de, som med Fleming återvände till
Finland, spriddes i slottsläger kring hela landet. Då inbröt
plötsligen i slutet af Januari 1592 en väldig rysk här ifrån
Ingermanland i Wiborgs län och stod äfven tvenne dygn utan-
för slottet. Fiendernas hufvudändamål var likväl plundring
och ödeläggelse; derför flyttade de sitt läger till Lappvesi och
utsände derifrån ryttarskaror äfven till de andra landskapen.
Innan Klas Fleming fick sin krigshär samlad och fienderna
fördrifna, hade redan en omätlig skada hunnit ske.
Härunder hade äfven skarpa strider pågått i Karelen och
Österbottens nordliga trakter. På Ladoga hade från hvardera
sidan flere tåg blifvit gjorda; men isynnerhet i Österbotten
hade kriget rasat häftigare än någonsin. Peter Bagge, som
vid denna tid var styresman öfver Österbotten, lät ånyo upp-
bygga Uleåborgs slott år 1590, och krigsfolk samlades såväl
från Österbotten, som från svenska sidan. Österbottniska all-
mogen, som på dessa tider tillräckligt hade ådagalagt sin kri-
giska duglighet, erhöll samma år af konungen full frihet från
hästfolkets slottsläger, men åtogo sig i dess ställe att uppsätta och
underhålla två fanor eget fotfolk och dessutom vid behof man
ur huset tåga emot fienden. Krigsifvern var i sjelfva verket
168 FINLANDS HISTORIA.
stor hos den Österbottniska allmogen; ty redan förrän de
egentliga trupperna voro färdiga till aktion, tågade Wesainen
med Ijåboerne på höstvintern 1590 öfver lappska fjällen och ut-
bredde förstörelse till Ishafvets aflägsna kuster. Ijåboerne för-
störde vid detta tillfälle Petsingi-klostret och företogo en storm-
löpning mot staden Kola, som de likväl ej förmådde intaga.
Men återfärden blef olycklig för dem, ty en fånge, vid namn
Ahma, fick i Torneå tillfälle att mörda den tappre Wesainen,
hvars rykte ända till våra dagar bibehållit sig i folkets minne.
Följande vår gjorde anföraren för fotfolket, Hans Larsson, ett
andra tåg emot Kola, som dock icke rönte bättre framgång än
Wesainens. Ryssarne, hvilka med rätta fruktade, att hela
Lappland samt Hvitahafvets kuster skulle komma under Sverige,
hade nu sändt till dessa trakter en ordnad krigsstyrka med
kanoner och skjutförråd, och isynnerhet hade de befästat
Solowetska klostret och dess område på sydvestra kusten af
Hvita hafvet. Till dessa trakter företogs om hösten 1591 ett
stort härtåg från Uleåborg under anförande af Sven Pettersson
Bagge. Färden stäldes öfver Uleåträsk och Nuasjärvi, samt
längs floderna på ryska sidan till landskapet Stor-Somen, der
man utan framgång belägrade en rysk förskansning. Härifrån
tågade de till trakten af Kemi stad, brände kyrkor, byar och
fisklägen och återvände sedan hem. Men äfven ryssarne hade
nu sammandragit en väldig här till denna landsända. I medlet
af Januari 1592 — eller samtidigt som den andra armén
härjade i de södra trakterna — anryckte furst Gregori Wol-
konski öfver Uleåträsk till Bottniska vikens kuster. Här upp-
brände fienderna på Pauli omvändelsedag Limingo och Siika-
joki kyrkor och eröfrade en mindre befästning, som bönderna
hade uppfört i Limingo. Men emot Uleåborg försökte de ej
någon stormning, och ej heller vågade Bagge möta dem på
öppna fältet. Ryssarnes antal steg åtminstone till 4,000 man,
allesammans ryttare och till största delen tatarer; Bagge åter
hade endast fotfolk, vidpass 1,500 man, dem han ej vågade
låta aflägsna sig långt från slottet. Först då allmogens upp-
båd från de södra socknarne hade samlat sig och slagit läger
emellan Salo och Siikajoki elfvar, uppbröt fienden plötsligt,
lemnande efter sig rykande ruiner.
Dessa ryssarnes samtidiga härjningar i norr och söder
bevekte slutligen Johan till fred. Alla hans undersåtar, isyn-
JOHAN m:S REGERING, 1568 159 2. 169
nerhet soldaterna sjelfva, önskade ett slut på kriget, och i
Augusti sistnämnda år sammankommo Klas Fleming och Georg
Boije med de ryska fullmägtige vid floden Pliussa, ej långt
från Narva. Fordringarne voro dock å ömse sidor så öfver-
drifna, att en öfverenskommelse knapt skulle kommit till stånd,
om ej konung Johan under tiden dött i November 1592. Detta
dödsfall underlättade fredsverket, så att en två-årig vapenhvila
afslöts i Januari 1593, hvilken vapenhvila sedan i Maj 1595
förvandlades till ett varaktigt fredsslut, i Täyssinä nära Narva.
I denna fred afstod czaren från Estland, som nu tillerkändes
Sverige; men deremot skulle åt Ryssland återlemnas Kexholms
slott och län, eller den vid Ladoga belägna delen af Karelen,
så snart en bestämd gräns blifvit uppgången från Systerbäck
till Ishafvet *. Men först efter Klas Flemings död öfverlem-
nades slutligen år 1597 Kexholms län åt ryssarne, såsom vi
framdeles få se. Denna vigtiga eröfring, Finlands enda vinst
för mångåriga lidanden, var således åter för en tid förlorad.
Deremot blef nu för första gången Finlands nordliga gräns
emot Hvitahafssidan närmare bestämd, och drogs från norra
hörnet af Savolaks till Warangerfjord vid Ishafvet.
Om Johan IH:s regering, så vidt den rör Finland, är
intet vidare att tillägga. Såsom vi redan tillräckligt hafva
sett, efterlemnade densamma svåra skador och oordningar såväl
på det religiösa, som politiska och sociala området, och detta
bedröfliga arf emottogs nu gemensamt af konung Sigismund,
samt Sveriges och Finlands folk. I följande kapitel skola vi
se, hvad detta arf medförde åt dem, och isynnerhet hvilken
andel Finland erhöll deruti.
6. Klubbekrigets tider, 1592—1600.
Vid Johans död vistades hans äldsta son, Sigismund, i ett
främmande rike, och den yngre sonen, Johan, åt hvilken fadren
hade bestämt det forna hertigdömet Finland, var endast tre
år gammal. Tills vidare måste derför hertig Karl taga hand
* Grängen uppgicks sedan samma och följande år.
170 FINLANDS HISTOKIA.
om regeringen, såsom han redan ofta förut under Johans sista
tider hade gjort. Han försatte genast de fångne riksråden i
frihet och återgaf dem deras embeten samt vidtog gemensamt
med dem sådana åtgärder, som kunde befästa rikets sjelfstän-
dighet och religion såväl mot polackarnes stämplingar, som
Sigismunds katolska sympatier. Ståthållarne på slotten såväl i
Finland som Estland uppmanades att vara på sin vakt mot Ryss-
land och Polen, och för ordnandet af religionsangelägenheterna
sammankallades ständerna till Upsala. Men till Sigismund skref
hertig Karl en öppen förklaring om allt detta och erinrade, att
konungens regering då endast kunde blifva lycklig, om han
med välvilja bekräftade rikets religion och friheter samt de
beslut, genom hvilka ständerna ville trygga dem. I Mars 1593
öppnades riksmötet i Upsala. Förutom de öfriga ständerna
hade infunnit sig fyra biskopar och öfver trehundra prester,
bland dem Erik Sorolainen och några prester ifrån Åbo. Johans
liturgi blef nu förkastad och Augsburgiska bekännelsen, jämte
bibeln och de trenne gamla symbola, gjordes till grundval för
kyrkans bekännelse. Dessutom beslöts, att inga andra än
lutheraner skulle få bekläda embeten i riket, och ej heller
någon annan gudstjenst tillåtas. Detta Upsala mötes beslut,
som ända till nu varande tider varit en bland Finlands grund-
lagar, undertecknades den 20 Mars 1593, och äfven de från-
varandes underskrifter samlades sedermera ifrån alla landskap.
Sålunda tycktes enigheten åter vara befästad i riket;
men tvistefrön funnos ymnigare, än man vid första ögonkastet
kunde märka. Sveriges råd hade väl lofvat stå på hertig-
Karls sida, "en för alla och alla för en", för att försvara rikets
frihet; men i hemlighet fruktade desse stormän hertig Karls
kraftfulla sinne och försökte väcka hos Sigismund misstankar
emot farbrodren. Andra funnos äfven, som helt Öppet mot-
satte sig hertigens regeringsåtgärder. Den stolta och vankel-
modiga Axel Stensson Leijonhufvud, grefve af Raseborg, hade
gjort ett upprorsförsök i Vestergötland och derefter flytt till
konungen i Polen, der han offentligen skymfade hertigen. I
Finland åter hade riksmarsken Klas Fleming, som hade sig
anförtrodt, utom högsta styrelsen i Finland och Estland, äfven
rikets flotta och största delen af krigshären, låtit besätta alla
hamnar emot Sverige och den 4 Mars tagit trohetsed åt konung
Sigismund såväl i Åbo, som Reval. Å andra sidan var gäs-
KLUBBEKKIGETS TIDEK, 1592 1600. 171
ningen i den finska allmogens sinnen på denna tid ganska stor.
De långvariga lidandena hade upphetsat bönderna till raseri,
och i Rautalampi skedde ett försök till uppror mot de in-
qvarterade soldaterna, hvilket uppror dock genast blef qväfdt
af marsken. Med anledning af dessa tilldragelser i Finland
uppstod nu en häftig oenighet emellan hertig Karl och Fleming,
i det den förstnämnde fordrade, att den svenska regeringens på-
bud äfven skulle följas i Finland, men Fleming åter brydde
sig icke om några andra befallningar, än dem Sigismund sände
honom ifrån Polen. Konungen sjelf var för det mesta i dåliga
rådgifvares och isynnerhet jesuiternas händer. Med anledning
af Upsala mötes beslut skref han till Sverige, att han ej äm-
nade älska eller hata någon för religionens skull, men att han
ej heller kunde bekräfta ständernas beslut.
På denna punkt stodo sakerna, då Sigismund den sista
September kom från Danzig till Stockholm. I hans följe var
utom jesuiter, äfven ett påfligt sändebud, för att upprätthålla
hans katolska nit. Men de svenska ständernas endrägt tvang
honom dock att, fastän motvilligt, gifva efter. Först sedan
han gifvit sin bekräftelse åt Upsala mötes beslut, skedde krö-
ningen i Upsala, Februari 1594. Nu syntes en allmän för-
likning komma till stånd. Axel Leijonhufvud fick hertigens
förlåtelse för hvad han förbrutit och förblef derefter flere år
i Karls ynnest. Äfven mellan hertigen och marsken åväga-
bragtes något slags förlikning. Allt skulle kunnat taga en
lycklig riktning, om man blott kunnat lita på konungens löften.
Men ganska snart märkte man, att Sigismund ej ens haft för
afsigt att hålla, hvad han lofvat; hans vilseförda samvete an-
klagade honom för de eftergifter han gjort åt lutheranerna, och
i hemlighet aflade han inför den påfliga legaten en alldeles
motsatt ed. Följande vår seglade han tillbaka till Polen,
lemnande sitt arfrike i ett högst betänkligt tillstånd af oord-
ning. Regeringen var öfverlemnad åt rådet och hertig Karl
hade endast fått ordförandeplatsen i denna styrelse, men ej
riksföreståndarskapet, såsom han sjelf på goda skäl hade yrkat.
Men det värsta var, att åt befallningshafvandena i landsorterna
blifvit gifven nästan sjelfständig magt, så att de endast voro
skyldiga att lyda konungens egna, från Polen gifna befallningar,
men icke svenska regeringens förordnanden. Hertig Karl, som
ansåg såsom sin pligt att vaka öfver rikets sjelfständighet och
172 FINLANDS HISTORIA.
enhet och derjämte upprätthålla Vasaättens rätt till regeringen
gentemot adelns ränker, afsatte Sigismunds landshöfdingar i
Sverige och sammankallade tvärtemot konungens förbud stän-
derna till Söderköping vid Mikaelitiden 1595. Här bekräfta-
des såväl troheten mot Sigismund, som å andra sidan Upsala
mötes beslut rörande religionen. Men dessutom utnämndes
hertig Karl till riksföreståndare under konungens frånvaro, och
faststäldes, att de befallningar, konungen afsände från Polen,
först då vore att anses såsom lagliga, når hertigen och rådet
gifvit sitt samtycke till dem. En hvar, som ej ville rätta sig
efter detta beslut, skulle anses såsom en rikets orolige och
afsöndrade ledamot.
Den man, som särskildt åsyftades i detta beslut, var
marsken Klas Eriksson Fleming i Finland. Redan innan
Sigismunds besök i Sverige, hade oenighet uppstått mellan
Karl och Fleming. Vid kröningen hade en förlikning kommit
till stånd, såsom redan är nämndt; men då marsken med sin
flotta följt konungen tillbaka till Danzig och sedan sjelf åter-
vände till Finland, der han begynte regera sjelfständigt och
utan att det minsta bry sig om hertigen och rådet, uppflam-
made tvisten åter med förnyad häftighet. Hertigen och rådet
kallade marsken till Sverige, der han såsom riksråd finge del-
taga i den allmänna förvaltningen. Fleming åter svarade, att
han fått befallning af konungen att qvarstanna i Finland,
hvarest dessutom hans närvaro för ryssarnes skull vore nöd-
vändig. Om våren 1595 ingicks visserligen en slutlig fred
med Ryssland uti Täyssinä; men marsken qvarstannade lika-
fullt i Finland och lät icke hären upplösas. De få, som från
Finland infunnit sig vid riksdagen i Söderköping, bland dem
biskop Erik Sorolainen, fingo efter sin hemkomst lida ett hårdt
bemötande, och hertigens utskickade, hvilka uppfordrade de
finska ständerna att förena sig om svenskarnes beslut, fingo af
finska adeln, enligt Flemings föreskrift, blott ett undvikande
svar, i det den hänsköt saken till konungens afgörande. Det
räckte också icke länge, innan Sigismunds tanke blef tydlig föl-
en hvar. Konungen ogillade det i Söderköping fattade beslutet
och gaf åt Fleming befallning att med våld undertrycka hvarje
försök att inskränka konungens öfverhöghet. Härefter var en
strid med hertig Karl oundviklig, och Fleming begynte i kraft
af sin nya fullmagt röra sig friare, i det han försökte att
KLTTBBEKKIGETS TIDER, 1592 1600. 173
äfven i trossaker följa Sigisraunds åsigter. Redan vid krönin-
gen i Sverige hade han gjort försök att uppvigla folket emot
Upsala mötes beslut, kallande detta "ett kalfskinn", som ej
hade mycket att betyda, Nu ville han åter vid höstmarknaden
i Åbo 1596 tvinga det finska presterskapet att åter upptaga
de katolska kyrkobruken. Några motsträfviga prester kastades
vid detta tillfälle öfver muren ut från kyrkogården, och då
klagomål öfver denna våldsbragd framfördes till marsken, sva-
rade han hånande, att han ej visste något annat råd, än att
de skulle kastas samma väg tillbaka, men denna gång mycket
kraftigare. På svenska sidan renades just samtidigt försam-
lingarna från återstoden af katolicismen. Men för öfrigt begynte
Karls ställning blifva allt svårare ; ty riksråden lutade allt mer
och mer till Sigismunds parti. Då hotade hertigen att afgå
från riksföreståndarskapet och sammankallade af denna anled-
ning ständerna till Arboga i Februari 1597. Hans hufvud-
ändamål var att få ständernas hjelp och understöd emot Fle-
ming. A andra sidan rustade sig nu herr Klas till ett ordent-
ligt härtåg emot Sverige förstinstundande vår, då Sigismund
åter skulle infinna sig i sitt rike. Sålunda mörknade den
politiska himmeln dag från dag. Men innan åskmolnen emel-
lan Finland och Sverige ännu hunno urladda sig, hade i .Fin-
lands eget sköte ett inhemskt krig uppflammat, hvars orsaker
och vexlingar tarfva ett närmare utläggande.
Vi hafva redan förut omtalat den finska allmogens för-
trampade belägenhet under det långvariga ryska kriget. Den
största tungan utgjorde inqvarteringen och underhållet af krigs-
folket, som under namn af borgläger var folkets fasa, isynner-
het derför att under skygdet deraf för det mesta utöfvades
det ohyggligaste öfvervåld och de sniknaste utpressningar.
Redan vintern 1593 hade detta förhållande framkallat ett
uppror i Rautalampi, såsom förut är nämndt. Men isynnerhet
efter det freden blifvit afslutad, uppstod hos Finlands allmoge
den naturliga fordran, att borgläger-tungan ändtligen skulle
aflyftas, och man vände sig i denna sak såväl till Fleming
som till hertig Karl. Den förstnämnde gaf kort besked på
dessa fordringar och mången folkets man fick med lidanden
och fängelse bota för sin djerfhet. Endast marskens maka,
Ebba Stenbock, kunde någon gång beveka honom till skon-
samhet. Hertigen deremot hade genast från början utfärdat
174 FINLANDS HISTORIA.
en ny förordning om krigsfolkets aflöning och försökte
genom skyddsbref hjelpa de finska bönder, som vände sig till
honom med sina klagomål. Men Fleming och hans tjenare
brydde sig icke det minsta om hertigens skrifvelser. Folkets
förbittring ökades härigenom dag från dag; hatet mot Fleming
tyckes varit allmänt öfver hela Finland, men mera än annor-
städes voro bönderna i Österbotten beredde att sätta sig till
motvärn emot krigsfolkets laglösa framfart.
I sistnämnda landskap hade befolkningens sjelfständighet
från urminnes tider varit synnerligen stor; någon adel hade
aldrig funnits der och den kommunala andan var lifligare hos
Österbottens befolkning, än hos landets öfriga innevånare. Men
dertill kom ännu den omständigheten, att borglägret i Öster-
botten, om någorstädes, var en lagvidrig tunga. Kedan under
konung Johans sista regeringsår hade detta landskap, på vilkor
som ofvan blifvit nämnda, erhållit fullständig frihet från allt
slags borgläger, synbarligen såsom en välförtjent belöning för
allmogens visade mandom vid gränsens försvar. Om dessa
privilegier frågade likväl marsken alls icke; rytteri inqvartera-
des dit i mängd, isynnerhet i södra Österbotten, och i skötet
af samma landskap hade uppstått ett nytt slag af borg-
läger, som hatades nästan mera än Flemingens egna ryttare.
Det hade nämligen under de föregående krigsåren på många
ställen blifvit sed, att embetsmän och rika bönder friköpte
sina lägenheter från de vanliga utskylderna genom rusttjenst;
de fingo i sådan händelse liksom det öfriga hästfolket hålla
borgläger, och utgjorde ett slags lägre adel, som vanligen kal-
lades "knåpar". Under de sista krigsåren hade sålunda några
mägtige män äfven i södra Österbotten, nämligen lagläsaren
Erik Olofsson, fogden Thomas Göransson samt länsmannen i
Kyro och flere andra begynt hålla hästar under ryttarefanorna;
men bönderna, som fruktade att i Österbotten en adel skulle
uppkomma, intogos af än större förbittring mot dessa "hem-
ryttare", som plågade dem på en gång som embetsmän och
krigsfolk. Af herr Klas i Åbo var härutinnan ingen hjelp att
förvänta ; ty några österbottningar, som vågat klaga, hade redan
i tornen på Åbo slott fått pröfva oböjligheten af marskens
vilja. Desto flitigare framförde österbottningarne, och isynner-
het befolkningen i södra Österbotten, sina klagomål till her-
tigen. Om sommaren 1595 väckte deras ombud, bland hvilka
KLUBBEKRIGETS TIDEK, 15 9 2 — 1600. 175
f. d. fogden Hans Fordeel från Pietarsaari var den förnämsta,
inför hertigen en bitter klagan emot fogden och lagläsaren.
Dessa blefvo dömda att afsättas, och då de ej godvilligt af-
gingo, sände hertigen på vårvintern 1596 till Österbotten en
af sina hoftjenare, som förde de motsträfviga fängslade till
Stockholm. Men härigenom förbättrades icke österbottningarnes
belägenhet. Marsken var nu i fullt raseri ; en hvar, som varit
i Sverige med klagomål, ansågs såsom upprorsstiftare, och för-
trycket tilltog allt mer och mer.
Om hösten 1596 afgick slutligen en ny beskickning från
Österbottens allmoge till hertig Karl. Hufvudmannen för den-
samma var en bonde från Kyro, vid namn Bengt Pouttu;
men i Stockholm förenade sig Hans Fordeel, som redan
förut nödgats fly undan Flemings förföljelser, med beskicknin-
gen. Samtidigt hade äfven från andra orter, isynnerhet från
Savolaks och Wiborgs län, sändebud från allmogen i hemlighet
smugit sig till Stockholm; alla hade de att klaga öfver samma
bekymmer, och i en gemensam klagoskrift bönföllo de hos
hertigen och rådet om hjelp, emedan de i annat fall voro
tvungna att söka bistånd hos ryska czaren eller sjelfve gripa
till vapen emot Flemings ryttare. Hertigen förmådde likväl
ej för tillfället gifva dem någon annan tröst, än de vanliga
skyddsbrefven, om hvilka de mycket väl visste, att de gagnade
till intet. Då de ej läto sig nöja dermed, svarade slutligen
hertigen i vredesmod: "Jag vet ingen annan råd, utan skaifer
eder fred med eder egen hand, om ej annars så med gärds-
gårdsstörar och klubbor." Följden af detta öfverilade råd lät
ej länge vänta på sig.
Ombuden från södra Österbotten råkade efter sin hem-
komst redan den 25 November 1596, då Sankt Katharinas hög-
tid firades i Kyro kyrka, i en häftig tvist med derboende hem-
ryttare. Desse ville gripa böndernas utskickade och föra dem
till Fleming på Åbo slott. Men de öfrige bönderna befriade
med våld sina kamrater. Härmed slutade likväl icke upproret.
De första dagarne i December, då borglägret åter skulle be-
talas, grepo Lappoboerne till vapen och begynte plundra hem-
ryttarnes gårdar. Upproret utbredde sig hastigt till Kyro och
derifrån nedåt Kyro-elf, tilldess Woitila i Mustasaari uppnåddes
och lagläsarens gård derstädes lades i aska. Derefter afstan-
nade upproret för en tid. Den nyssutnämnde fogden öfver
176 FINLANDS HISTORIA.
Österbotten, Abraham Melchiorsson, en svensk man af katolska
bekännelsen, som vid ett besök i Polen fått kunglig fullmagt
på detta embete, försökte lugna folket ined goda ord och löften
och trodde sig redan hafva stillat hela upproret. Men fin-
narne i södra Österbotten hade större planer i sigte. I medlet
af December samlade de sig man ur huset ifrån Kyro, Ilmola
och Lappo; den svenska kustbefolkningen synes ej förenat sig
med dem, men enskilda kämpar skyndade till deras här allt
från Kokkola (eller Gamla Karleby socken) och Lochteå. Af-
sigten var ingen mindre, än att kalla hela Finlands allmoge i
vapen och sedan från alla landskap med förenade krafter tåga
emot Åbo för att bemägtiga sig Klas Fleming. Fördenskull
sändes en mindre afdelning från Lappo genom Lappajärvi till
trakterna af Rautalampi, derifrån upproret skulle spridas till
Tavastland och Savolaks. En annan styrka, der äfven Bengt
Pouttu befann sig, tågade strandvägen mot Ulfsby. Men huf-
vudarmén, i spetsen för hvilken stod Jakob llkka från Ilmola
och Göran Kontsas från Kyrö, tågade öfver landtryggen genom
Tavastkyrö till Birkkala och hade redan julaftonen slagit läger
i Ylöjärvi. Här förenade sig med dem Lappoboerna, som
redan hjelpt till att tända upprorslågan såväl i Tavastland,
som i Ruovesi och Kangasala. Från Ylöjärvi flyttades lägret
till Nokia gård vid Emäkoski fors. På alla orter brändes
och plundrades adelns gårdar; men mordgerningar synes ej
begåtts i någon synnerlig myckenhet, emedan de af folket
hatade herrarne i tid tagit till flykten. Sjelfva Abraham
Melchiorsson hade redan i god tid flytt från sitt fögderi och
medbragt åt embetsmännen i Satakunta den första underrät-
telsen om farans annalkande.
Det bondeuppror, som på detta sätt uppflammade, är i
Finlands historia kändt under namnet Klubbekriget (Nuija sota).
Detta namn får ej förstås sålunda, att de upproriska ej skulle
haft andra vapen än sina tunga långskaftade klubbor; ty den
finska allmogen hade ofta under i fråga varande tider deltagit
i krigiska företag och var nog försedd såväl med spjut och
yxor, som bågar och någon gång äfven bössor. Men "Nuija-
päät", "Nuijamiehet", "Nuijakonnat" (klubbhufvuden, klubbmän,
klubbskälmar) synes varit ett öknamn, som krigsfolket gaf åt
denna hallstarriga finska allmoge, som ej godvilligt böjde sin
nacke under oket. Men nu gälde det att tillgripa andra medel
KLUBBEKRIGETS TIDEK, 1592 1600. 177
än skymford. I största hast samlade Fleming sin styrka och
uppbröt från Åbo till Satakunta. Hans första afsigt var att
tåga emot den klubbhär, som strandvägen anryckt emot Ulfsby;
men denna hade redan innan marskens ankomst hunnit blifva
skingrad af ryttmästaren Axel Kurki till Anola. Då vände
sig Fleming till Öfra Satakunta och besatte på årets sista dag
Birkkala prestgård, midt emot Ilkkas läger i Nokia. Här på-
gick nu en häftig skärmytsling från morgonen allt till qvällen,
hvarefter marsken erbjöd österbottningarne förlikning, med
vilkor att de skulle utlemna Ilkka och sina öfriga hufvudmän
till Fleming, hvaremot de sjelfva skulle befrias från borgläger,
till dess konungen vid sin ankomst till Sverige hunnit slita
tvisten. Oenighet i böndernas läger synes verkat derhän, att
dessa vilkor antogos ; men i och med det samma var äfven all
ordning i klubbhären upplöst. Ilkka bemägtigade sig en häst
och begaf sig hasteligen på flykten, och de öfriga österbott-
ningarne, hvilka ej mera kunde uppfylla förlikningens hufvud-
vilkor, begåfvo sig under nattens mörker i största oordning på
hemvägen. Då Fleming märkte detta, sände han sitt rytteri
att förfölja dem. Till följd af den djupa snön undkom dock
största delen af de flyende, i det de togo af på skogsvägar,
der rytteriet ej kunde följa dem. Men nu begaf sig Abraham
Melchiorsson åter till Österbotten för att gripa hufvudmännen
för upproret. Han synes ej hafva mött något motstånd här-
vid, och sålunda lät han halshugga i Ilmola Ilkka, Kontsas
och fyra andra medbrottsliga. Poutta hade blifvit förd till
Åbo slott, der han snart dog af osnygghet och vanvård.
Emellertid hade upproret sprid t sig till Tavastland, och
innan man ens anade det, var äfven Savolaks i fullt uppror.
De första dagarne i Januari 1597 vände sig derför Fleming
åt detta håll. Men innan han kom fram, var redan upproret
i Tavastland undertryckt; ryttmästaren Ivar Tavast hade näm-
ligen slagit klubbhären på Nyystölä hemmans åker, nära
Padasjoki kyrka. Ett farligare utseende antog upproret i Savo-
laks. Redan i början af Januari ankom en skara från Rauta-
lampi och Sysmä till St. Mickels kyrka; en annan skara, som
hade anförare från Österbotten, anryckte från Rautalampi genom
Pieksämäki och Jorois emot Nyslott, till hvars ståthållare,
Götrik Fincke, de afsände ett på svenska skrifvet, vänligt bref,
hvaruti de försäkrade, att de kommit på kunglig majestäts
Finlands historia. 12
178 FINLANDS HISTOEIA.
befallning, för att efterspana och straffa borglägerfolket och
alla dem, som varit i förbund med Klas Fleming. Hela be-
folkningen i Savolaks hade anslutit sig till upproret, och krigs-
folkets samt kronans befallningshafvandes gårdar plundrades
och brändes. Endast närmast sjelfva slottet fick Fincke bön-
derna på sin sida och tänkte till en början försvara slottet
allenast med dem ; ty han hade endast ett ringa antal soldater
på borgen. Men snart ankom undsättning från Viborg och
Kexholm, och klubbehärens kringspridda skaror blefvo nu slagna
i flere skärmytslingar, ehuru de ofta nog stredo med mycken
tapperhet. Den sista striden egde rum den 23 Januari på
St Mickels eller Stor-Savo prestgård, hvarest soldaterna genom
bedrägliga löften lockade bönderna att gifva sig, men sedan
utan förbarmande dödade dem till sista man. I hela upproret
i Savolaks hade tillsammans omkring 500 bönder funnit döden.
Men soldaternas hämndtörst åtnöjde sig ej dermed. De be-
segrades hem och egendom utsattes för en skoningslös plundring,
och Götrik Fincke försökte fåfängt att hejda segrarnes snikna
våldsamhet.
Sålunda var österbottningarnes försök, det s. k. "Ilkkanens
krig", med alla dess utgreningar qväfdt i blod. Men just vid
samma tid höll en annan upprorslåga att antändas i den af-
lägsna norden. Befolkningen i norra Österbotten, hvilken i
allmänhet lidit mindre af borglägret, kunde likväl icke med
lugnt sinne åse, huru dess landsmän i södra Österbotten för-
följdes och afrättades. Samtidigt inträffade hos dem den af
hertig Karl tillsatte nya fogden, Israel Larsson, hvilken upp-
manade dem att försvara sitt område mot Flemings tjenares
öfvervåld. I Pietarsaari hölls i anledning häraf ett offentligt
landsting, på hvilket beslöts, att landskapets södra gräns skulle
manstarkt bevakas, men intet anfall företagas till de andra
landskapen, till dess kunglig majestät vid sin ankomst till
riket sjelf fick slita den uppkomna tvisten. Då beslöt konun-
gens fogde, Abraham Melchiorsson, att med en liten styrka
fotfolk begifva sig till de norra socknarne, för att stilla folkets
oro, och kom i slutet af Januari till Kokkola. Men der var
allmogens förtrupp posterad i bakhåll på Tarharanta-mgen,
tillfångatog fogden och sände honom till Stockholm för att undergå
ransakning. Abraham blef året derpå dömd till döden och
halshöggs. Israel Larsson, som nu blifvit ensam styresman
KLTTBBEKBIGETS TIDEB, 1592 1600. 179
öfver hela landskapet, kallade hela Österbottens befolkning i
vapen, tvang äfven de svenska inbyggarne att förena sig till
den öfriga skaran och slog upp sitt läger nära Stor-Kyrö
kyrka, samt befäste skogen mot Ilmola med förhuggning.
Bondehärens antal torde uppgått till omkring 4,000 man. Men
marsken, som så snart han fått underrättelse om dessa till-
dragelser återvändt från Tavastland till Tammerfors by, tågade
nu med hela sitt rytteri (omkring 1,500 man) öfver landt-
ryggen till Ilmola. Vid farans annalkande lemnade Israel
Larsson bönderna åt sitt öde; dessa åter utryckte oförsigtigt
nog ur sina förhuggningar emot marskens läger i Kurikka,
förande med sig några från Uleåborgs slott tagna fältstycken.
Sålunda kom det den 24 Februari 1597 till en häftig drabb-
ning, i hvilken den svenska kustbefolkningen öfvergick till
Fleming, och de finska bönderna ledo ett fruktansvärdt neder-
lag vid Santavuori. Landskapets modigaste män stupade
eller togos till fånga, och Fleming kunde redan efter en vecka
draga sig tillbaka åt Åbo, fullt förvissad om att klubbekriget
nu var slutadt. Efter ungefärlig beräkning hade i detta rykt-
bara uppror omkring 3,000 bönder i skilda delar af landet
förlorat lifvet, och af dem nära hälften vid detta österbottnin-
garnes sista försök.
Efter upproret följde en förskräcklig hungersnöd nästan
öfver hela landet; men förgäfves bönföllo äfven de förnämsta
bland de styrande i landet hos Fleming, att han skulle mildra
folkets lidanden. Med jernhand höll han sin krigshär tillhopa,
för att på våren göra slut på hertig Karls regering i Sverige.
Derstädes hade nämligen ständerna i Arboga i början af Mars
förnyat beslutet i Söderköping och isynnerhet beslutit sätta en
gräns föl Flemings stränga regering i Finland. De lägre
stånden voro härvid på hertigens sida; men riksråden öfver-
gåfvo honom redan och flydde det ena efter det andra till
Polen till konungen. Från detta land skulle nu Sigismund
med en krigshär komma genom Estland och Finland till Sverige,
och fördenskull bedref Fleming med all ifver sina krigiska
rustningar. Men midt under dessa bestyr nåddes han af döden
på hemvägen från Nyland till Åbo, på Pojo kyrkbacke emellan
den 12 och 13 April. Han hade fått en häftig feber, som
blef obotlig, då den 60 — 70 årige gubben ej unnade sig någon
hvila. Men det allmänna hatet, som hans skoningslösa regering
180 FINLANDS HISTORIA.
uppväckt, bragte folket mångenstädes på den tron, att han
dött af gift eller genom trollskott. Den fasta och envisa trohet,
hvarmed han i de uppkomna stridigheterna stod på Sigis-
munds sida, den kraft, hvarmed han förstod att upprätt hälla
konungens sak och sitt eget herravälde i Finland, slutligen
hans våldsamma sinnelag och brutala uppträdande hafva till-
försäkrat honom ett anmärkningsvärdt rum i detta lands historia.
"Svidje-Klas" (såsom han kallades efter en af sina gårdar) är
kanske den ryktbaraste finske man, som uppträdt på historiens
område. Men i sitt eget land efterlemnade han ett blodigt
minne, och om också Sigismunds anhängare af politiska skäl
sörjde öfver hans bortgång, så kände i allmänhet finnarne, och
deribland äfven mången adelsman, sina hjertan betydligt lättade,
då man ändtligen hade blifvit af med "denne orolige man".
På finska adelns begäran utnämndes nu Arvid Eriksson
Stålarm till högsta styresman. Han var en man af ädelt och
mildt sinnelag och hade förut varit ståthållare i Narva. Genast
försökte han mildra folkets bördor; men emot hertig Karls
fordringar hade han Sigismunds stränga befallning, som ej med-
gaf någon jämnkning. Till ytterligare olycka uppsköt Sigis-
mund med vanlig långsamhet sin hemkomst, hvaremot hertig
Karl med all ifver förberedde sitt påtänkta krigståg till Fin-
land. Kedan under våren hade Hans Hansson till Monikkala
såsom hertigens befallningshafvande kommit till Österbotten,
fördrifvit Flemings tjenare derifrån och samlat krigsfolk för att
från denna sida anrycka emot Åbo. Samtidigt hade hertigen
besatt Kastelholm och Åland och ankom slutligen med hela
sin krigshär i början af September till Åbo. Stålarms talrika
och öfvade här skulle likväl med lätthet kunnat motstå her-
tigens anfall, om den blott icke hade varit lika opålitlig i sin
trohet, som den var våldsam i sitt uppförande. Då Karl hade
landstigit vid Buskiakallio (söder om Åbo) och strax derpå vid
Kuppis mötte det finska rytteriet, begaf sig detta genast på
flykt till Tavastland och förde Stålarm med sig emot hans
vilja. Denna skärmytsling egde rum den 9 September, hvar-
efter hertigen uppslog sitt läger i staden och begynte från
Kakola- eller Mylly-(qvarn)backen beskjuta slottet. Befälhaf-
varne på slottet, Hans Eriksson till Brinkkala (Stålarms svå-
ger) och amiral Bengt Severinsson Juusten, samt några andra
finska adelsmän, gjorde ett i sanning manligt motstånd. Äfven
KLUBBEKRIGETS TIDEB, 159 2 1600. 181
i slottet befintliga adelsdamer, deribland Stålarms och Axel
Kurkis husfruar samt i främsta rummet den aflidne marskens
enka, Ebba Stenbock och hennes döttrar, visade ett modigt
och fast sinnelag och brydde sig icke om att i enlighet med
hertigens anbud fritt aflägsna sig från slottet. Men det lägre
krigsfolket var i hög grad opålitligt och öfvergick hvarje natt
hoptals till hertigen, så att slutligen . af 80 artillerister endast
tvenne voro qvar. Deras hemlige uppviglare var en i den
aflidne marskens familj vistande student från Sverige vid namn
Daniel Hjort Under sådana omständigheter nödgades slottets
besättning slutligen skrida till uppgifning, den 30 September.
Soldaterna ingingo i hertigens tjenst; men befälet och qvin-
norna sändes alla fängslade till Sverige. Klas Flemings lik,
som hittills hade stått i slottskapellet, fördes till Pargas kyrka
för att begrafvas.
Efter Åbo slotts kapitulation utfärdade hertigen ett långt
öppet bref till Finlands allmoge. Detta bref, som är dateradt
"Suomen Turusta" (det finska Åbo) den 2 Oktober, är den
första regeringspublikation, som blifvit utfärdad på finska
språket. Det uttalar hertigens försäkran, att då konungen
finge riktig kännedom om de affälliga finska befälhafvarnes
uppförande, skulle äfven han, som till sitt sinnelag var "en
mild och dygderik konung", otvifvelaktigt näpsa och lagligen
bestraffa dem. Att hertigen likväl ej längre hyste så goda
tankar om Sigismund, som han för den finska allmogen låtit
påskina, framgår ur de oförtäckta ord, han samtidigt skreftill
konungen sjelf, i det han förkunnade honom, att "om ej Ers
kunglig majestät ställer detta rikes förvaltning på en bättre
fot, så vilja vi ej vara en slik styrelses underdånige". Äfven
Arvid Stålarm och många andra finska herrar begynte nu
misstro Sigismunds afsigter rörande religionen. De flesta af
dem undveko dock en förlikning med hertigen. Endast Kankas-
Hornarne och Wilnäs-Flemingarne (Hermanssönerne), hvilka sedan
gammalt varit i osämja med den aflidne marsken och ej heller
for det närvarande innehade något embete, kommo på Karls
befallning till Åbo för att tillhandagå med sina råd. Klas
Hermansson, eller den s. k. "unge Klas Flemingu, utnämndes
till ståthållare öfver Åbo slott, och derefter seglade hertigen i
slutet af Oktober tillbaka till Sverige, medförande såsom byte
alla i Åbo befintliga krigsskepp och slottets kanoner. Han
18 "2 FINLANDS HISTORIA.
tyckes hyst den förhoppning, att de öfriga finska herrarne, då
de nu fått pröfva hertigens magt, ändtligen skulle lugna sig
och ansluta sig till riket. Men häruti misstog han sig; ty
tvertom fick Stålarm redan före jul godvilligt Åbo slott i sitt
våld och begynte på Sigismuds befallning utrusta en här emot
Sverige.
Ryktet om Sigismunds krigiska planer hade påskyndat
hertig Karls afresa från Finland. Det afgörande ögonblicket
nalkades och äfven i Sverige begynte man hoptals öfvergifva
hertigens sak. Redan i slutet af samma är kom Sigismunds
sändebud, Samuel Laski, till Sverige, för att inför ständerna
klaga öfver Karls egenmägtiga handlingar. Klagopunkterna voro
uppsatta af de flyktade riksråden och försökte ådagalägga, att
rådet ensamt mycket bättre skulle förvaltat regeringen under
konungens frånvaro. Klubbekriget i Finland räknades hertigen
till last, emedan han hade uppeggat finnarne till öfverdiifna
fordringar och klagomål ; och var ju, så menade de, finska folket
eljes också nog benäget till större klagovisor, än orsak och rätt-
visa skulle vara. Slutligen förkunnades konungens snart inträffande
hemkomst, då han skulle "hämnas det outsägliga öfvervåld", som
mot honom föröfväts. I enlighet med denna hotelse samlade
Sigismund krigsfolk till Danzig och befalte Estlands och Finlands
adel att i full krigsrustning möta honom i Sverige. Hela den
katolska verlden var öfvertygad om Sigismunds seger, och i
hemlighet uppgjorde man redan planer, på hvad sätt påfve-
läran åter skulle införas i Sveriges rike, visserligen icke med
öppet våld, utan genom att anförtro embeten och förmoner
endast åt dem, som voro af samma religion som konungen.
För andra gången sändes nu Laski till Sverige för att begära,
att rikets flotta skulle ställas till konungens förfogande. Härtill
svarade hertigen, att han ej kunde lemna densamma i hän-
derna på en främmande kommendör, men tillkännagaf att han
ville emottaga konungen med all skyldig underdånighet, om
han aflägsnade sin krigshär och gåfve försäkran att ej bemöta
någon emot lag. Häruti, likasom ock i sitt uppträdande för
öfrigt, hade hertig Karl stält sig på laglighetens fasta grund.
Men i mångas tycke innebar namnet arfkonung en obegränsad
regeringsmagt, och dessa sågo i hertig Karl endast en ränk-
full upprorsmakare.
KLUBBEKEIGETS TIDEB, 1592 1(500. 183
Samma uppfattning tyckes äfven Sigismund haft. Efter
att hafva emottagit hertigens svar, afseglade han i slutet af
1598 från Danzig till Kalmar, medförande 5,000 krigare, öfver
hvilka liftländaren Georg Farensbach förde befälet. Några
dagar tidigare hade den estniska och finska hären under Stål-
arms anförande anländt till upländska kusten och landstigit i
Gröneborgs hamn. Men då innevånarne i Upland kallades i
vapen och ingenting ännu hördes om konungens ankomst, af-
seglade finnarne åter, för att invänta bestämdare order. Det
tumult, som genom finnarnes ankomst väcktes i Upland, kallas
vanligen "korftåget", emedan upländska landtuppbådet hade
fylt sina matsäckar med korfvar. Hertig Karl hade äfven i
största hast ilat dit; men snart måste han begifva sig derifrån
till de södra landskapen, der tillståndet hade begynt blifva
farligt. Strax vid Sigismunds landstigning hade Kalmar stad
och slott öppnat sina portar för honom; en myckenhet adel
och rytteri från de angränsande landskapen slöto sig till konun-
gen, och då hertigen slutligen med samlad härsmagt mötte
honom vid Stegeborg i Östergötland, syntes krigslyckan vända
sig till Sigismunds fördel. Under tiden hade Laski med en
liten truppstyrka sjövägen anländt till Stockholm och förmått
äfven denna stad att ansluta sig till Sigismund. Härifrån be-
gynte konungens parti utbreda sig åt alla håll; endast allmo-
gen förblef nästan på alla orter hertigen trogen, och befolk-
ningen i Dalarne slogo ihjäl en viss Jakob Näf, som var ut-
skickad för att uppegga dem mot Karl. Bättre lycka hade
ej heller Laski i sitt försök att förleda Karls flotta, som låg
i Åländska skärgården för att bevaka finnarne. En skepps-
kapten, WilJwlm van Wyk, säges varit förälskad i den aflidne
Klas Flemings dotter, som hölls i förvar i hans faders hus i
Stockholm, och åtagit sig att öfvertala besättningen på flottan.
Men saken uppdagades och den unge kaptenen blef enligt
krigslagarne skjuten pä en åländsk holme. Strax derpå seg-
lade flottan söderut för att bistå hertigen. Men då kom finska
hären för andra gången öfver hafvet; den blef väl emottagen
i Stockholm, och derifrån skulle den genom Södermanland förena
sig med konungen.
Några tilldragelser i Finland fördröjde likväl för en tid
de finska herrarnes aftåg. Hans Hansson till Monikkala hade
ernat begagna sig af deras frånvaro för att från Österbotten
1 8 t FINLANDS HISTORIA.
tåga emot Åbo slott. För hans skull hade Stålarm varit
tvungen att qvarstanna i Finland med en del af hären. Denne
sände nu en särskild expedition till Österbotten, hvilken den
7 September helt oförmodadt öfverraskade Hans Hansson på
Korsholm, och förde honom fängslad till Åbo. Först härefter
begaf sig Stålarm till Stockholm för att ansluta sig till de
öfriga finnarne, och nu skulle uppbrott ske till södra Sverige.
Men i detsamma kom derifrån underrättelse att kriget var
slutadt. Sigismund hade dragit sig från Stegeborg till Lin-
köping, och här utkämpades en blodig drabbning vid Stånge-
bro, den 25 September 1598 som slutade med hertigens seger.
Konungen måste utlemna de flyktade riksråden, för att stå till
svars inför ständerna; dessutom lofvade han bortskicka det
främmande krigsfolket och sjelf infinna sig i Stockholm för att
gemensamt med ständerna besluta om rikets styrelse. För en
stund syntes det således, som skulle fred och endrägt åter
hafva inträdt i riket.. Men Sigismund hade endast af nöd-
tvång gått in på hertigens fordringar; han seglade från Stege-
borg tillbaka till Kalmar och derifrån i slutet af Oktober bort
från riket, under hotelse att en gång återkomma med en större
krigsstyrka. Samtidigt återvände de finska herrarne med ned-
slagna sinnen till sitt land igen. De hade ej haft någon annan
vinst af hela företaget, än att de på en herrgård i Söderman-
land funnit sina fångna husfruar, dem de nu förde med sig
tillbaka till Finland.
Den slutliga striden var att förvänta i Finland. Sigis-
mund uppeggade de finska herrarne med tomma löften om
undsättning, afsatte från deras embeten alla, dem han miss-
tänkte, och fördelade landets styrelse sålunda, att Stålarm fort-
farande qvarstod som högsta styresmannen, men öfverbefälet
öfver hären gafs åt Axel Kurhi. Dessa båda försökte nu
gemensamt rusta sig till den förestående kampen. De började
väl redan ana, att konungen skulle lemna dem i sticket, och
derjämte begynte de frukta Sigismunds katolska afsigter. Men
den orubbliga troheten mot deras lagliga konung besegrade
hos dem dessa dunkla tvifvel. I sitt förhållande till hertig
Karl hade de hittills så vidt möjligt undvikit hvarje öppen
fiendtlighet. Nu var detta ej längre möjligt. Hertigen hade
begynt med sträng hand bestraffa alla Sigismands anhängare
och derjämte förelagt konungen de strängaste vilkor. Slutligen
KLTJBBEKRIGETS TIDER, 159 2--1600. 185
sammankom nio Sveriges ständer i Stockholm i Juli 1599 och
afsatte helt och hållet Sigismund, lofvande likväl antaga hans
äldste son Wladislaw till konung, om denne skulle sändas till
Sverige för att uppfostras i lutherska läran. Vid samma till-
fälle beslöts äfven, att de finska herrarnes separatistiska regering
skulle kufvas med härsmagt. Hertig Karls förbittring emot
dessa hade i bredd med händelsernas gång stigit allt högre,
och det var att förmoda, att hans andra tåg till Finland skulle
blifva vida blodigare än det första. Men äfven Stålarm och
hans kamrater hade nu begynt visa öppen fiendtlighet. I
Januari 1599 hade de plötsligen kommit till Åland och intagit
Kastelholm, hvarifrån de sedan under hela våren oroade de
svenska kusterna. Och då hertigens nya befallningshafvande i
Österbotten, Augustinus Larsson, samlade fartyg och kanoner
till Mustasaari, seglade Axel Kurki dit pingsttiden och bort-
förde alltsammans som byte. Vid denna tid var i Finland ett
rykte i omlopp, att hertigen var död. Men ständernas nyss-
nämnda beslut och annalkandet af hertigens trupper skingrade
snart dessa torna förhoppningar.
Första dagarne i Augusti 1599 visade sig hertigens flotta
under anförande af Joachim Scheel utanför Kastelholm, hvars
kommendant, Salomon Me, genast tvangs att gifva sig. Här-
ifrån sändes ständernas ombud till Finland för att erbjuda de
sista förlikningsvilkoren. Stålarm, hvars samvete redan begynt
fasa för de påfviska stämplingarna, skulle varit benägen till
försoning; men hans förslag förkastades. Lotten var sålunda
kastad. Den 17 Augusti landsteg hertigen sjelf vid Kärk-
niemi i Sagu och förskingrade dagen derpå en liten afdelning
finskt rytteri i Halikko.. Men sedan han fått kunskap om, att
den finska hufvudstyrkan befann sig i Åbo, steg han åter om-
bord och landsteg för andra gången på samma ställe, hvarifrån
han två år tidigare hade anryckt mot Åbo. Då brände Axel
Kurki sitt läger och drog sig tillbaka till St. Mårtens socken,
lemnande Stålarm med några hundra mans besättning på Åbo
slott. Hertigen gaf Scheel i uppdrag att belägra slottet och
gick sjelf att med hufvudstyrkan förfölja Kurki. Den 29
Augusti stod i St. Mårten en het strid, som aflopp sålunda,
att finnarne slutligen förskingrades, ehuru manfallet var lika
stort på hertigens sida. Axel Kurki och största delen af hans
här flydde till Viborg; men en allmän förskräckelse utbredde
186 FIKLANDS HISTOKIA.
sig bland Sigismunds anhängare, och å andra sidan åter be-
gynte den finska allmogen, som så länge varit förtrampad, att
åter gripa till vapen. Karl hade tågat till Helsingfors, der
han qvarstannade någon vecka i afvaktan på händelsernas ut-
gång i Åbo. På hans befallning afrättades emellertid på torget
i Åbo Salomon Ule och sex andra fångar från Kastelholm, och
deras hufvuden uppsattes på Korpolaisberget till skräck för
besättningen på slottet. Likaså afrättades i Helsingfors några
män. Slutligen uppgaf besättningen, som ej mera såg någon
annan utväg, i slutet af September slottet åt de belägrande.
Nästan samtidigt blef äfven Viborgs öde afgjordt. Till denna
starka gränsfästning hade i sista stunden ankommit en liten
undsättningshär från Sigismund; men borgerskapet i sjelfva
staden lutade åt hertigens parti. Då nu Karl, som ankom
sjövägen från Helsingfors, hade landstigit utanför Viborg, intog
han med ringa möda både staden och slottet, den 22 och 23
September. Äfven på denna ort kräfde hertigens blodiga hämnd
sina offer. Befälhafvaren på slottet, Arvid Henriksson Tavast
till Wesunda, hans son, Ivar Tavast, kufvaren af tavastländska
klubbekriget, samt Lars Martinsson Creutz till Sarflaks och
flere andra halshöggos vid Munkkällan bakom Pantsarlaks. De
öfriga fästningarna försökte ej ens göra motstånd, och her-
tigen återvände nu till Åbo för att der anställa ordentlig rätte-
gång med de fångar, som ännu voro vid lif.
I kapitulationsvilkoren hade besättningen på Åbo slott
erhållit det löfte, att deras sak skulle afgöras endast inför riksens
ständer. Men tvertemot detta löfte tillät hertigen intet upp-
skof. Redan den 7 November satt på rådstugan i Åbo en
särskild domstol för att hålla dom ©fver Arvid Stålarm och
alla med honom, hvilka beskyldes för att hafva burit afvog
sköld mot fosterlandet. De dömdes samtligen förlustige lif och
egendom. En dylik dom var väl öfverensstäm mande med den
strängaste lags fordringar; men man måste medge, att seger-
vinnaren härvid hade bort öfva en ädel barmhertighet och
erinra sig, hvilken hård inre strid desse män äfven haft att
bestå emellan stridiga pligter. Dessa förmildrande omständig-
heter tog hertig Karl likväl allsicke i betraktande, ty i hans
bröst herskade för tillfället ett osläckligt begär att hämnas.
Endast Stålarm och Axel Kurki, af hvilka man hoppades er-
hålla närmare upplysningar om Sigismunds planer, skonades i
KLUBBEKRIGETS TIDER, 1592 1600. 187
och för närmare undersökningar och skickades såsom fångar
till Sverige. De öfrige afrättades på torget i Åbo lördagen
den 10 November. Största medlidandet väckte den aflidne
marskens ende äkta son, friherre Johan Fleming, såväl för
sin ungdom som för sin skuldlöshet. Han hade strax efter
fadrens död begifvit sig till Polen och sedan åtföljt Sigismund
till Sverige, men nu i enskilda angelägenheter besökt Finland
och på de finska herrarnes böner qvarstannat för att dela
deras öde. Bland de öfriga afrättade voro de förnämsta:
marskens naturlige son Olof Klasson, ståthållaren på Tavastehus
Sten Fincke till Peipot, Hartvik Henriksson till Wuolle, Michel
Paulsson Munck till Nuhiala, att ej nämna andra. Man bör
likväl komma ihog, att flere herrar, som dels varit mindre
hårdnackade i striden, dels i tid förstått mildra hertigens
vrede, fingo röna nåd och vänligt bemötande. Sålunda und-
slapp den gamle Götrik Fincke, likasom Boije, Wildeman och
Hornarne till Kånkas, för billigt pris den hotande faran. Flere
af dem voro för tillfället på estländska sidan och öfverlemnade
i början af följande år detta landskap åt hertigen. Dessa
exempel förtjena omnämnas derför, att partihatet har försökt
utmåla hertigen som en hårdhjertad bödel, som endast af blod-
törst rasade mot Sveriges och Finlands adel. Men dervidlag
vitnar historien, att Karl ofta förlåtit, ehuru han visserligen
sällan gjorde någon åtskilnad emellan de förbrytelser, som
blifvit begångna emot honom och staten. Med tiden lade sig
äfven hans vrede mot mången annan finsk herre, hvars öde
ännu ej var afgjordt. Sålunda försattes efter ett par år flere af
de finska fångarne på fri fot, nämligen alla de, som gifvit sig
vid Åbo slotts första kapitulation, samt Axel Kurki och Arvid
Stålarm, hvilka sistnämnde redan många gånger stått på af-
rättsplatsen. Men ett oblidt öde förföljde allt fortfarande
Stålarm. Han blef år 1605 ånyo föremål för Karls misstankar,
dömdes ånyo till döden och fick för femte gången beträda
afrättsplatsen. Men då benådades han med lifstidsfängelse på
Gripsholms slott, hvarest han dog först i Maj 1620.
Ett par veckor efter blodsdomen i Åbo återvände hertig Karl
till Sverige, der mångens öde ännu väntade det slutliga af-
görandet. Ständerna sammankommo i Linköping och bland
dessa utsågs här en vidlyftig domstol för att undersöka alla
Sigismunds anhängares, och isynnerhet de fängslade riksrådens
188 , FINLANDS HISTORIA.
sak. Domen fäldes med lagens största stränghet ; många blefvo
likväl benådade. Men riksråden. Gustaf Baner, Erik Sparre,
Sten Baner och Thure Bjelke blefvo afrättade den 20 Mars
1600. Vid samma tillfälle bekräftades de i Finland verkstälda
blodsdomarne, och det finska presterskapet, hvars förhållande
såväl till Karl som Sigismund varit lika misstänkligt, dömdes
till höga böter. Biskop Erik Sorolainen, som blifvit hemtad
fängslad till Linköping, blef väl helt och hållet frikänd, men
skildes i början från sitt embete; han återfick det dock innan
kort och verkade ännu under ett fjerdedels sekel såsom öfver-
herde i sitt biskopsstift och trägen arbetare på den finska
litteraturens fält. I allmänhet hade riksdagen i Linköping-
gjort ett slut på den inre striden i Sveriges rike. Karl emot-
tog väl icke ännu den kungliga kronan, som erbjöds honom
af ständerna; ty Sigismunds minderåriga halfbror, Johan, var
närmast i arfsrätt, och Karl har emot detta barn bevisat en
berömvärd samvetsgrannhet. Men såsom fäderneslandets be-
friare från religiös, social och politisk fara, var Karl allena
möjlig att emottaga regeringen ; han sjelf och rikets innevånare
voro häruti af samma tanke. Otvifvelaktigt funnos äfven sådana,
som voro missnöjda med den skedda regementsförändringen.
Den oroliga Axel Leijonhufvud, som hittills stått på Karls
sida, flydde ur riket; flere andra begåfvo sig till Sigismund i
Polen, och stämplingarna mot Sverige fortsattes från detta håll
med all ifver. Men på detta sätt förbyttes i sjelfva verket
striden till ett utländskt krig, hvars vexlingar vi framdeles
skola komma att betrakta. Inom sjelfva riket var saken af-
gjord. Gustaf Vasas tvenne förnämsta verk: Sveriges sjelf-
ständighet som konungarike och dess lutherska religion, voro
fullständigt befästade, och sålunda hade i Sverige den egentliga
reformationsperioden nu gått till ända.
Men i Finland var den politiska och sociala ställningen
ännu icke betryggad, och derför sträcka sig denna periods
gränser här något längre. Först under loppet af de närmast
följande åren mognade inbördeskrigets både goda och dåliga frukter
fullständigt, hvarjämte ett nytt krig med Ryssland förorsakade
vigtiga förändringar i anseende till landets östra gräns. Dessa
omständigheter skola närmare framhållas i nästföljande kapitel.
På detta ställe vilja vi dock tillägga några ord om klubbe-
krigets inflytande på Finlands nationella ställning.
KARL IXIS REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIE's KRIG. 189
I det föregående hafva vi sett, huru allt från begynnel-
sen af Gustaf Vasas regering den inhemska adeln och em bets-
mannaklassen höjt sig till allt större betydelse. Plundringen
af kyrkans egendom och konung Johans långvariga krig, dessa
båda omständigheter hade i främsta rummet gifvit upphof åt
en finsk högadel, hvars magt slutligen hade stigit till en sådan
höjd, att Finlands styrelse genom densamma för en tid af flere
år blef undanryckt den svenska öfverhögheten. Men olyckligt-
vis medförde denna sträfvan efter nationel sjelfständighet en
talrik mängd sociala missförhållanden, hvilka drefvo den finska
allmogen att taga sin tillflykt till svenska regeringens hjelp.
Huru odräglig den inhemska förvaltningen i sjelfva verket
kändes för Finlands inbyggare, kunna vi bäst fatta af den
petition, som österbottningarne framstälde på riksdagen i Lin-
köping, i det de begärde att till fogdar och lagläsare skulle
gifvas dem svenske män, och ej sådana, som voro vana vid
finska embetsmannaseder. En dylik åtgärd kunde man likvisst
icke och försökte ej ens att allmännare sätta i verket; likaså
synes hertig Karls hotelse att sända till Finland ett hälft
hundrade svenska prestmän, emedan de finska presterna vore
"begifna på den påfviska surdegen", endast varit ett tomt
skrämskott. Men en följd af Karls seger var likväl, att på
samma gång bondeklassens frihet åter betryggades, Finlands
undantagsställning till det öfriga riket nu var kullstörtad ända
från grundvalarne. Det tidehvarf, som härefter begynner gry,
är i sjelfva verket Sveriges magtperiod, och denna dess magt
visar sig icke allenast på den utländska politikens område, utan
äfven i dess inflytande på Finlands nationella förhållanden.
7. Karl IX:s regering och Jakob De la Gardie's krig, 1600—1617.
Efter det långvariga krigsbullret hade freden otvifvelaktigt
varit det hårdt pröfvade finska folkets största behof. Men
Karl ville genom ett utländskt krig förskingra de sista qvar-
lefvorna af den inre spliten. Fördenskull seglade han i början
af Augusti 1600 genom finska skärgården till Reval och be-
gynte i Liffland krig med Polen. För polackarne var detta
190 FINLANDS HISTOKIA.
anfall något oväntadt, ty de hade hittills från sitt lands sida
ej tagit någon del i konungens förvecklingar med Sverige.
Men det var tydligt för en hvar, att den gamla striden om
Estlands besittning, som hvilat så länge de båda rikena lydde
under ett gemensamt öfverhufvud, nu åter skulle uppflamma,
och Karl ville ej invänta Polens anfall. Början af kriget var
för honom särdeles lycklig, och innan årets slut hade sven-
skarne redan intagit Pernau, Fellin och Dorpat. För den
linska adeln, som nu följde hertigens fanor, var detta krigståg
likasom en pröfning; de fingo i sjelfva verket som belöning-
för sitt goda uppförande hans förlåtelse för det förflutna, samt
erhöllo sina förverkade gårdar tillbaka. Följande år framträngde
de svenska vapnen ända till Dynafloden, och mången lysande
bragd förherligade äfven finnarnes namn. Men om hösten
1601 hade polackarne hunnit samla en ansenlig krigsstyrka,
öfver hvilken den gamle, skicklige Zamoiski förde befälet.
Svenskarne måste ånyo draga sig tillbaka från Dyna, och den
ena fästningen efter den andra togs ifrån dem. Sålunda tvangs
Wolmar efter ett manligt försvar att kapitulera, vid hvilket
tillfälle fästningens unga kommendanter, Karl Gyllenhielm (her-
tigens naturlige son) och Jakob Pontusson De la Gardie, för-
des såsom fångar till Polen, der den förstnämnde måste för-
smäkta i 12 år, ett oskyldigt offer för Sigismunds hämnd.
Från Wolmar vände sig Zamoiski till Fellin, hvarest finnen
Arvid Tönnesson Wildeman i tre månader gjorde ett manligt
motstånd, till dess polackarne med storm intogo staden. Kriget
hade nu ånyo dragit sig till gränsen af sjelfva Estland och
fortsattes med omvexlande lycka. Men i Finlands inre för-
hållanden hade under tiden vigtiga förbättringar påbegynts,
och skola dessa nu för en stund blifva föremål för vår upp-
märksamhet.
I slutet af November 1601 hade Karl från Reval kommit
öfver till Finland, först till Ekenäs och sedan till Åbo. Med
honom var hela den hertigliga familjen, nämligen Karls senare
gemål Kristina, deras båda söner, den sexårige Gustaf Adolf
och den samma år i Reval födde Karl Filip, samt deras båda
döttrar. Två år hade nu förflutit sedan hertigens sista besök
i Finland, hvarvid hans egenskap af sträng hämnare hade
lemnat honom föga tid att afhjelpa de särskilda missförhål-
landena. Karl insåg ganska väl, att "i detta land herskade
CARL I.\:s REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIE's KRIG. 191
fast mera och större oordning än någorstädes i riket, hvartill
skälet var, att regenten ej haft lägligt att komina dit så ofta,
som behofvet skulle påkallat, för att sjelf se till, huru der hus
är hållet vordet." Han beslöt nu använda några månader för
att undersöka alla missförhållanden och derjämte med kraftig
hand begynna undanrödja dem. Det som han härvid fick se
och höra om landets och folkets tillstånd, var ingalunda gläd-
jande. Till de förra lidandena hade kommit de af kriget på-
kallade ökade skatterna och utskrifningen af manskap, hvar-
jämte som bäst ett hårdt missväxtår hade beröfvat folket
medlen till sitt lifsuppehälle *. Men det värsta plågoriset var
likväl det gamla missbruket i förvaltningssystemet, d. v. s.
fogdarnes och embetsmännens snikenhet, som i sjelfva verket
var så rotfästadt och hejdlöst, att utpressningarna fortsattes
nästan under hertigens egna ögon. Ej heller hade krigsfolket
och adeln ännu öfvergifvit sina gamla vanor. Sistnämnde stånd
var visserligen förödmjukadt genom de senaste tilldragelserna;
men det uppfattade fortfarande sin ställning till sina underhaf-
vande och de öfriga stånden nästan på samma sätt, som rid-
derskapet i Estland. Och allmogen trodde alla sig ega rätt
att beskatta och pressa ; i detta afseende voro adeln och krigs-
folket, fogdarne och lagläsarne, presterne och djeknarne helt
och hållet af samma tanke. Vid utskrifningen af soldater
rådde partiskhet och mutning, vid hållskjutsningens och hjelpe-
gärdernas utgörande ville adeln befria sina egna underhafvande,
vid uppbörden af utskylderna åter utpressade fogdarne och
deras tjenare * större belopp, än som var faststäldt, men upp-
skrefvo i sina böcker stora rester, som alls icke existerade.
Dessa missförhållanden, hvaröfver på alla håll bittra klagomål
anfördes, beslöt hertigen såvidt möjligt afhjelpa, och i denna
afsigt utfärdade han under sin vistelse i landet ett oräkneligt
antal förträffliga förordningar och påbud. Hans utskickade
foro landet omkring för att taga reda på undersåtarnes behof
och klagomål, och så snart nödiga underrättelser erhållits,
följde vanligen snar hjelp. På några ställen efterskänktes skat-
* I företalet till Ljungs Thomassons öfversättning af landslagen läses: »1601;
hvilket år intet slags säd växte i hela Österbotten, utan allt förstördes af som-
marfrosterna, så att en dylik hungersnöd aldrig förut i mannaminne varit, och
Gud förbjude att en sådan framdeles under någon menniskas lifstid må inträffa.»
— I Tavastland och på andra orter rådde samma elände.
192 FINLANDS HISTORIA.
terna antingen helt och hållet eller åtminstone delvis, åt de
nödstälde anskaffades säd från utlandet, och man bemödade sig
om att förskaffa bebyggare till ödegårdarne och utmarkerna.
Men ännu vigtigare voro de allmänna stadganden, hvarigenom
landets sociala förhållanden stäldes på en fast och ordnad fot.
I början af Januari 1602 hölls i Åbo en öfverläggning angå-
ende dessa ärender med landets adel, som först nu fick full-
ständig tillgift för sina forna förseelser, men på samma gång
förpligtade sig till ny trohet och förlorade sin forna sjelfstän-
dighet. Finska adelns begäran, att få befria sina egna under-
hafvande från hållskjutsningen, förebärande att adelns bönder
här i Finland ej besatt någon egendom, utan hästar, boskaps-
djur och utsäde gåfvos åt dem af deras herrar, blef af Karl
afslagen, i det han förklarade att finska adeln ej hade några
större rättigheter än den svenska. Vid samma tid utfärdade
Karl en noggrann föreskrift, enligt hvilken krigsfolket skulle
underhållas utan att betunga allmänheten. Äfven fogdarne och
deras skrifvare voro kallade till Åbo; flertalet af dem skildes
från sina embeten och fördes fängslade till Sverige för att stå
till räkenskap. I början af Februari for hertigen från Åbo
till Björneborg, hvarest han utfärdade sin ryktbara " Ordning
huruledes fogdarne här i Finland sig rätta skola", hvilken
förordning innehåller noggranna bestämningar rörande skatte-
uppbörden. Adelns bönder (med undantag af dem, som bodde
inom den förut faststälda milen) voro enligt densamma skyl-
diga att med hälften emot kronobönderna deltaga i alla hjelpe-
gärder och allmänna utskylder samt utskrifningeu af krigsfolk.
Tiondet skulle beräknas efter utsädet, nämligen 9 kappar för
hvarje tunna utsäde (då tredje kornet ansågs såsom medelaf-
kastningen); detta borde alla på samma sätt betala till hvarje
sockens kyrkostuga, derifrån sedan presten fick taga en tredje-
del och två tredjedelar tillföllo kronan. Domaren skulle få af
hvarje bonde 6 öre och lagmannen 4 öre, men deras öfriga
uppbörder skulle upphäfvas (förutom sakören, hvaraf hälften
tillföll domaren och andra hälften häradets kassa); de borde
äfven hvarje år inlemna sina domböcker till konungens kansli.
Adeln förbjöds att genom köp eller på annat sätt slå under sig
kronans skattelägenheter, och äfven bönderna förbjödos att på
en gång innehafva flere gårdar. Slutligen faststäldes noggrant
mått och vigt, samt sättet för fogdarnes uppbörd, likasom ock
KARL IXIS REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIE's KRIG. 193
deras aflöning och åligganden. Många af dessa bestämningar
förefunnos väl redan af gammalt, men erhöllo nu genom Karl
ny och verksammare kraft; ty med "kronotjufvar" var det
hans vana att göra processen kort — och det aflopp sällan
med mindre än galgen.
Från Björneborg fortsatte hertigen jämte sin familj färden
norrut. Det var först hans afsigt att äfven besöka Tavastland
och Savolaks, för att särskildt undersöka förhållandena i dessa
landskap. Men rikets allmänna angelägenheter återkallade
honom redan till Sverige. Han beslöt då att fara rundt om-
kring Bottniska viken, en väg, som ännu ingen svensk regent
före honom hade färdats. Färden skedde med all skyndsam-
het genom Korsholm längs kusten af Österbotten, så att her-
tigen redan innan Februari månads slut hade lemnat finska
gränsen bakom sig. Men äfven under denna påskyndade färd
fick han tid att underrätta sig om dessa trakters tillstånd och
behof. Många åtgärder från de nästföljande tiderna bevisa
tillräckligt, huru mångsidigt Karl hade satt sig in i Finlands
egendomliga förhållanden, och lämpligast torde vara att redan
på detta ställe framhålla de förnämsta exemplen, i sammanhang
med Karls resa. Sålunda grundlades på Karls befallning Öster-
bottens första städer, nämligen Uleåborg (Oulu) 1605 och Musta-
saari eller Vasa 1606 (privilegierna och Vasanamnet 1611). Dessa
båda förlades på sådana orter, som redan af gammalt voro vigtiga
genom sin handel eller sina befästningar. Men samtidigt begynte
man uppföra ett nytt slott till detta landskaps försvar emot rys-
sarne; det var Kajana fäste, i hvars skydd trakterna kring
Uleåträsk åter befolkades. Ortens namn var förut Wuokenkoski ;
men af det forna "kven-" (kainu-) namnet gjordes nu den officiella
formen "Kajana". Vid samma tid begyntes vid Finlands södra
gräns ett annat, ännu vigtigare företag, hvars verkställande
var påtänkt redan hundra år tidigare. Vi hafva i det före-
gående nämnt, att den ryktbare Erik Thuresson Bjelke vid
slutet af medeltiden tänkte förena Saimas fjärdar med Viborg-
ska viken. Äfven Pontus de la Gardie säges en gång upp-
tagit denna plan, hvarför äfven de ännu synliga spåren efter
gräfningarna i allmogens mun bära namnet "Pontuksen kai-
vannot" ("Pontus' kanaler"). Nu fick år 1607 den gamle
amiralen Bengt Sörensson Juusten befallning att låta gräfva
en kanal från Juustila till Lappvesi, så att man med fartyg
Finlands historia. 13
194 FINLANDS HISTORIA.
kunde färdas emellan Viborg och Nyslott. Men äfven denna
gång blef detta vigtiga företag ofullbordadt. Arbetet fortsattes
inemot två år, men upphörde sedan, antingen af brist på
medel, eller till följd af Juustens död. Karls omsorg om all-
mogens förkofran uppfordrade honom att tänka på noggrannare
jordskifte och skatteläggning; detta utlofvades redan i före-
nämnda i Björneborg utfärdade förordning, och man vet äfven,
att kamreraren Johan Ottensson utförde dessa åligganden öfver
hela Österbotten. Äfven till det aflägsna Lappland sträckte
sig Karls omsorger. Under sin vistelse i Åbo skickade han
dit tvenne män för att undersöka detta landskaps gränser,
samt dess geografiska och ekonomiska förhållanden ; dessa män
voro: Hieronymus Birkholtz, en tysk som länge varit i her-
tigens tjenst och var gift med Klas Flemings brorsdotter, samt
sålunda hemmastadd i de finska förhållandena; en annan i
Finland förut bekant man, den från belägringen af Åbo slott
1597 ryktbare Daniel Hjort; samt den tredje Finlands förste
astronom, Sigfrid Aroni Forsius (bördig från Helsingfors och
död 1627 såsom kyrkoherde i Ekenäs). Under följande år
vidtogos flere åtgärder såväl rörande Lapplands styrelse, som
lapparnes omvändelse och undervisning. Hvad beträffar Fin-
lands andliga behof, så förtjenar det särskildt omnämnas, att
redan 1602, straxt efter Karls ankomst till Finland, nedsattes
en komité för bibelns öfversättning till finskan, ehuru af okända
orsaker saken sedermera tyckes hafva stannat dervid. Vid
samma tid erbjöd kyrkoherden i Kalajoki, Ljungo Thomasson,
åt hertigen sin öfversättning af konung Kristoffers landslag.
Denna öfversättning började sedan att tryckas år 1610, men
efter Karls död afstannade äfven detta verk. Äfven den af
samma man gjorda öfversättningen af stadslagen förblef otryckt
ända till våra dagar.
Det finnes i allmänhet bland Karls regeringsåtgärder
månget nytt verk, som han ej hunnit fullända. Orsaken der-
till var naturligtvis den, att han så sent hade tillträdt den
egentliga regeringen. Han antog ej kunglig värdighet förrän
år 1604 vid riksdagen i Norrköping, då ständerna ånyo erbjödo
honom kronan och brorsonen Johan högtidligt afsade sig sina
rättigheter. Kröningen försiggick först år 1607; vid detta
tillfälle bar kronprinsen Gustaf Adolf Finlands fana och erhöll
titel af "Finlands storfurste". Det var af denne son, som Karl
KARL IX:S REGERING OCH JAKOB DE LA GARDlE's KRIG. 195
väntade att hans verk skulle fullbordas; "han skall göra det"
(lite faciet) plägade den gamle konungen säga. Men den finska
bonden såg i Karl en vän och välgörare, hvars like man aldrig
haft, och det vackra tillnamnet "hyva kuningas" (den gode
konungen) har han fått behålla såsom ett everldeligt minne af
folkets kärlek. Adeln har uttryckt samma tanke, ehuru med
andra ord och från en annan ståndpunkt; den kallade honom
"bondekonung". Man behöfver knapt nämna, att sistnämnda
stånd för sin egen del ej var rätt tillfreds med Karls regering.
Den ömsesidiga misstron skingrades aldrig, och Karl faststälde
aldrig de adliga privilegierna till detta stånds fulla belåtenhet.
Äfven i fråga om förläningar gjorde Karl inskränkningar, hvilka
ej kunde vara angenäma för adeln. Vid riksdagen i Norr-
köping bestämdes, att framtida förläningar af jordegendom skulle
förlora sin kraft vid gifvarens död, om ej den nye konungen
ville ånyo bekräfta dem. Deremot synes Karl afvika från sina
demokratiska grundsatser, då han begynte tillskapa en ny hnap-
adel, grundad på rusttjenst. Kedan 1602 fingo 92 bönder i
Jääskis sina lägenheter befriade från alla utskylder, emedan de
på egen bekostnad tjenstgjorde vid rytterifanan, och år 1606
måste Karl lofva såväl skattefrihet, som adlig sköld och vapen
åt en hvar, som åtog sig att till fot eller häst tjenstgöra emot
landets fiender. På detta sätt begynte förgångna tiders olägen-
heter åter inställa sig. I detta likasom i många andra fall
voro missförhållandena alltför djupt rotade, att ens Karls kraft-
fulla hand skulle förmått fullständigt utplåna dem, och dess-
utom förderfvade det beständiga krigsoväsendet äfven de bästa
afsigter. Det vore derför en villfarelse, om vi skulle anse
Karl IX:s regering såsom en för Finland eller ens för detta
lands allmoge utomordentligt lycklig tid; ty sakförhållandena
bekräfta på intet sätt en sådan uppfattning. De tunga skat-
terna och mångahanda lidanden drefvo vid denna tid en stor
mängd finnar i landsflykt till främmande länder; många begåfvo
sig till Ryssland, andra till Sverige eller annorstädes. I sist-
nämnda land hade kanske redan på klubbekrigets tider ny-
byggare begynt nedsätta sig i Vermlands skogar; deras antal
ökades nu beständigt, och andra åter flyttade dels till Gestrik-
land, dels till öfriga angränsande landskap, dels åter till Norge.
Kriget mot Polen hade under tiden gått ganska olyckligt.
Om sommaren 1605 förde Karl sin krigshär sjövägen till Lift-
196 FINLANDS HISTORIA.
land, eröfrade Dunamunde och böljade belägra Riga. Äfven
från Estland och Finland kommo hjelptrupper landvägen och
slogo på vägen polackarne vid Pernau. Men då svenska hären
(12,000 man, hvaraf 1,000 finnar) försökte vid KerTcliolm slå
5,000 polackar, hvilka under Kodkie\vitz's befäl hade intagit
Dunas norra strand, ledo de svenska vapnen ett svårt nederlag
genom det polska rytteriet, den 17 September. Konung Karl,
hvars häst blef skjuten, skulle sjelf råkat i fångenskap, om ej
en liflländsk adelsman, Henrik Wrede, gifvit honom sin häst,
hvarigenom han sjelf föll ett offer för fienden. Till belöning
för denna ädla handling fingo Wredes efterkommande egen-
domar i Elimä (i Finland) till everldelig ego. Kriget fortsattes
derefter med vexlande lycka. Karl skulle varit benägen till
fred, men Polen gick ej mera in derpå. Äfven i sjelfva Sverige
kommo ännu gång efter annan i dagen stämplingar till förmon
för Sigismund. Sålunda blef Hans Hansson till Monikkala,
hvilken i tiden hade bedrifvit hertigens angelägenheter i Öster-
botten, öfverbevisad om hemliga ränker och halshöggs årl605.
Andra dylika stämplingar uppdagades fortfarande. Anmärk-
ningsvärdast var Petrus Petrosas mordförsök år 1606. Denne
säges hafva varit hemma från Österbotten och på konung
Johans bekostnad bevistat en jesuiterskola i utlandet, till dess
han vid denna tid återvände till Sverige och antogs i den nye
konungens tjenst. En gång då han var allena med Karl, drog
han sitt svärd för att mörda denne, men blef genast gripen
och afrättad. Sådana tilldragelser väckte naturligtvis Karls
misstankar äfven mot fullkomligt oskyldiga personer, men för-
minskade på intet sätt den kraft, hvarmed han förde regerin-
gen. Tvertom begynte han inom kort ett nytt krigsföretag,
som i anseende till sina följder är en af de vigtigaste tilldra-
gelserna i Finlands historia.
Det var Rysslands inre tillstånd, som nu öppnade för
Karl nya utsigter. År 1598 hade czar Feodor Ivanovitsch
dött och med honom Ruriks gamla ätt utslocknat. Den af-
lidnes svåger, Boris Godunow, valdes då till czar och begynte
åter tänka på Estlands och Liftlands eröfring, b varför han
äfven kallade till sig Erik XIV:s son, prins Gustaf, som för
närvarande lefde i landsflykt. Men snart fick Godunow annat
att göra. En från Moskva flyktad munk, vid namn Otrepiev,
utgaf sig för Feodors bror Dimitri, ehuru denne blifvit mördad
KARL IXIS REGERING OCH JAKOB DE LA GAKDIe's KKIG. 197
redan år 1591. Under detta namn värfvade han trupper i
Lithauen och Polen och tågade år 1604 öfver gränsen. Redan
följande år dog Boris Godunow, och den falske Dimitri blef
vald till czar. Men hans katolska stämplingar och den för-
kärlek han visade polackarne, sårade ryssarnes nationalkänsla,
så att moskoviterna år 1606 mördade honom och insatte Wa-
sili Shuiski till czar. Det polska partiet var dock ej här-
igenom tillintetgjordt; en annan falsk Dimitri frambragtes, och
sjelfva Polen ville begagna tillfället att vidga sitt herravälde
på det ryska området. Då ansåg Karl IX nödigt att äfven
på detta håll träda i Sigismunds väg. Han erbjöd ädelmodigt
sin hjelp åt czaren ; men hans biafsigt härvid var att få Inger-
manland och Kexholms län införlifvade med svenska väldet.
Ben 28 Februari 1609 undertecknades i Viborg en överens-
kommelse, i hvilken åt Ryssland lofvades en hjelptrupp af 500
man; czaren skulle gifva dem faststäld sold och underhåll, och
i en hemlig öfverenskommelse lofvades derjämte att inom lop-
pet af tre månader öfverlemna Kexholms slott och län åt
Sverige. I början af nästföljande Mars tågade den svenska
krigsstyrkan öfver gränsen; den synes varit dubbelt så stor
som utlofvadt var, — till större delen sammansatt af utländingar,
skottar, fransmän, tyskar och engländare, hvilkas krigsskick-
lighet visserligen var stor, men tillförlitlighet desto mindre.
Äfven det inhemska krigsfolket var vid denna tid nog vandt
vid oordningar, så att befälet öfver en dylik trupp ej var det
lättaste. Detta uppdrag anförtroddes åt den unge Jakob de
la Gardie, hvilken just nyss hade återvändt från utlandet,
hvarest han i Nederländernas frihetskrig hade lärt sig tidens
nya krigskonst. Han var en man, som vi med någon rätt
kunna nämna bland de finska hjeltarne ; ty den berömde Pontus'
son, född i Reval 1583, synes tillbragt en betydlig del af sin
ungdomstid i Finland, der hans mormoder då ännu lefde på
Wääksy gård i Kangasala. Herr Jakobs underbefälhafvare
voro till största delen finnar, nämligen Axel Kurki, Anders
Boije samt den unge och tappre Evert Karlsson Horn, att ej
nämna andra.
Början af kriget var synbarligen lysande. I medlet af
April kom De la Gardie till Novgorod, hvars ståthållare, furst
Michael Skopin- Shuiski, en slägting till czaren, mottog honom
med mycken ärebetygelse. Nu skulle man med förenad styrka
198 FINLANDS HISTORIA.
anrycka emot Moskva. Evert Horn sändes med förtruppen
att fördrifva polackarne från de kringliggande orterna och slog
fienderna i flere drabbningar. Slutligen anlände hela hären till
Tver, som innehades af polackarne. Den 12 Augusti stod här
ett slag, som i början hotade att blifva förderfligt för de för-
bundne. Polackarnes fruktansvärda rytteri sprängde fransmän-
nen på De la Gardies venstra flygel och förjagade äfven de
ryska hjelptrupperna, hvilka åter under flykten bragte förvir-
ring i den svenska slagtordningen. Många af tyskarne och
finnarne begynte redan gripa till flykten. Men den finska
hufvudstyrkan, som under De la Gardies eget befäl var upp-
stäld på högra flygeln, gjorde ett djerft anfall mot sjelfva den
fiendtliga hufvudstyrkan, och segern vände sig till deras sida.
Två dagar senare förnyades striden, hvarvid polackarne genast
återkastades till staden. En stormlöpning mot murarne blef
dock utan framgång, och De la Gardie beslöt derför rycka
framåt till Moskvas undsättning. För att undvika det af fien-
derna härjade området stälde han vägen åt Koliasin, följande
längs med floden Wolga. Men han hade icke hunnit långt,
innan finnarne, så rytteriet, som fotfolket, gjorde öppet myteri
och sade sig icke vilja tåga längre in i det främmande landet,
der en oundviklig undergång väntade dem. Förgäfves befalte
och bad herr Jakob dem; förgäfves försökte Boije och Horn
öfvertala dem. På eget bevåg och utan anförare beslöto fin-
narne vända om till hemmet. Myteriet spred sig äfven till de
utländska trupperna, af hvilka en stor del slöt sig till finnarne.
Då ilade De la Gardie efter dem, ryckte fanorna ur de upp-
roriskes händer och nödgade dem åtminstone att stanna. Han
ville nu utanför Tver invänta nya förstärkningar från Finland.
Men den 5 Augusti utbröt ånyo myteriet, och krigsfolket sade
honom öppet, att han finge allena qvarstanna der med ryssarne,
om han ej ville följa dem på hemvägen. Sålunda nödgades
han mot sin vilja begynna återtåget; först på halfva vägen
emellan Tver och Novgorod fick han åter sitt folk att stanna.
Den gamle Anders Boije fick i uppdrag att återföra de hals-
starrigaste till Finland, och med de öfrige fortsattes ånyo den
genom myteriet afbrutna färden. Föröfrigt blef ej de tred-
skandes olydnad utan straff; så snart konungen fick underrättelse
om hvad som förefallit, skref han till ståthållaren på Viborg,
Arvid Wildeman, med sträng befallning att återsända dem dit,
KARL IX:S REGERING OCH JAKOB BE LA GARDIe's KRIG. 199
derifrån de bortlupit, eller ock hänga de motsträfvige i när-
maste träd.
Under tiden hade De la Gardie åter stält sin marsch
emot Koliasin, inväntade der förstärkningarnes ankomst från
Finland, och närmade sig derpå i början af 1610 det af
polackarne belägrade Moskva. På vägen dit utstod han mängen
het strid, hvarunder de flinka finska ekidlöparne tillfogade
fienden mycken skada. På alla håll drefvos polackarne på
flykten och den 12 Mars emottogs De la Gardie i czarernas
hufvudstad såsom en efterlängtad befriare. Wasili Shuiski
förnyade då löftet om Kexholms afträdande ; men dermed upp-
sköts allt fortfarande och dessutom fick De la Gardie ännu en
annan orsak till bekymmer, då hans krigskamrat och vän, furst
Michael, mördades genom förgiftning. Samtidigt begynte kriget
från polska sidan med förnyad styrka; konung Sigismund hade
sjelf satt sig i rörelse och belägrade som bäst Smolensk. De
la Gardie och czarens broder blefvo nu afsända dit med
förenade styrkor och från Finland ankom en ny förstärkning
under Evert Horn. Men vid Klushino gjorde polska generalen
Sholkowski den 24 Juli ett oförmodadt anfall och lockade
svenskarnes utländska legotrupper på sin sida. Genom dessas
trolöshet kom De la Gardie i svårt trångmål och fick endast
på det vilkor fritt aftåg, att han öfvergaf czarens sak och
förde sin krigshär tillbaka till Finland. Slutet af detta beryk-
tade företag var sålunda icke synnerligen lyckligt, ehuru herr
Jakob hade gjort allt, som man kan fordra af en skicklig
fältherre. Efter segern tågade polackarne åter emot Moskva,
och denna hufvudstad tvangs att begära Sigismunds son Wla-
dislaw till sin czar. Wasili Shuiski, som ej mera hade något
stöd, skildes från regeringen och fick tillbringa återstoden af
sitt lif i ett kloster.
Dessa händelser förändrade naturligtvis det politiska för-
hållandet emellan Sverige och Ryssland. Kexholm hade ännu
ej blifvit öfverlemnadt, och Karl nödgades derför med strängare
medel göra sitt rikes rättigheter gällande. Redan föregående
höst hade han låtit ryssarne veta, att om de fortfarande hop-
pades på hjelp af honom, så skulle ej blott Kexholm, utan
dertill ännu Ivangorod, Nöteborg och Kola vid Ishafvet öfver-
lemnas åt honom. För den skull förbereddes nu expeditioner
såväl till Lappland, som till trakterna af Dvina; Ivangorod.
200 FINLANDS HISTOKIA.
som var i polackarnes händer, skulle belägras och vid Nevans
mynning, der det forna Landskrona hade stått, beslöt man
uppföra en ny fästning, Nyenschantz (Nevanlinna). Äfven
från Kexliolms-siåan. hade redan öppna fiendtligheter begynt.
Så snart De la Gardie derför hunnit återkomma till finska
gränsen, begaf han sig genast att belägra denna stad, i Auy.
1610. Men platsen var nu bättre befästad än för 30 år sedan,
då gamle herr Pontus så plötsligt intog den samma, ty sven-
skarne hade sjelfva, under den tid de innehade slottet, betyd-
ligt förbättrat dess försvarsverk. Kexholmsborna gjorde ett hård-
nackadt motstånd och tillfångatogo vid ett utfall den tappre
Klas Georgsson Boije. Först efter en sex månaders belägring
öfverlemnades den gamla karelska staden åt Arvid Wildeman,
den 2 Mars 1611. Mindre lycklig utgång hade de expedi-
tioner, som samma vinter gjordes från Österbotten till Hvita-
hafskusten och Kola. På det senare stället tillbakaslogs storm-
ningen och vinterfälttåget öfver fjällen synes varit högst för-
derfligt isynnerhet för rytteriet. Det är att märka, att Karls
planer ej gingo ut på någonting mindre, än att utvidga Fin-
lands gränser till Onega och Hvita hafvet, och i norr lägga
äfven Ishafvets fiskrika kuster under sitt välde. Men till dessa
vidlyftiga planers förverkligande saknade riket medel och krafter.
Just vid samma tid råkade Sverige i öppet krig äfven med
Danmark, emedan Karl ville bringa under svenska kronan
Birkkarlarnes gamla rättigheter i norska finnmarken och tog
sig titel af "Lapparnes konung". Danmarks unge konung,
Kristian IV, tågade då med en väldig krigshär till Sveriges
sydliga landskap, och Karls sista dagar förmörkades af detta
nya krigs motgångar.
Desto mera lysande voro De la Gardies krigsbedrifter på
ryska sidan. I Maj 1611 tågade han med finska trupper
ifrån Viborg genom Ingermanland till floden Wolchow och
uppfordrade Novgorod till ett gemensamt förbund till polac-
karnes fördrifvande. Men ryssarne ville på intet sätt gå in
på de svenskes stora ersättningsanspråk. Då intogo De la
Gardie och Evert Horn "det stora" Novgorod den 16 Juli
1611. Härefter förklarade sig väl stadens mägtige villiga att
antaga en svensk prins till czar, antingen Gustaf Adolf eller
hans yngre broder Karl Filip, och sände i denna afsigt en
högtidlig inbjudning till Sverige. Men sändebuden hade knapt
KARL IX:S REGERING OCH JAKOB BE LA GARBIE*S KRIG. 20l
kommit till Stockholm, förrän Karl IX slutade sitt verksamma
lif den 30 Oktober 1611.
Den unge 17-årige Gustaf II Adolf besteg nu sina fäders
tron, sedan hans kusin Johan förnyat sin förra afsägelse. Det
är naturligt, att ryssarne, af omtanke för sin egen nationella
sjolfständighet, ej mera önskade se sjelfva svenske konungen
på czarernas tron; i dess ställe begärde de nu att få den
yngre brödren Karl Filip. Gustaf Adolf gaf efter någon tvekan
sitt samtycke dertill, och nu erkände hela norra Kyssland samt
till och med hufvudstaden Moskva den svenska prinsens öfver-
höghet. Men ehuru De la Gardie uppmanade till skyndsamhet,
fördröjdes Karl Filips afresa alltför länge; då han slutligen
inträffade i Viborg på väg till Ryssland, hade förhållandena
redan hunnit förändra sig. Ryssarne hade nämligen kort förut
i Moskva valt åt sig en inhemsk czar, Michael Romanow,
från hvilken den nu varande regerande ätten i Ryssland och
Finland härstammar. Under tiden hade likväl herr Jakob
med utomordentlig skicklighet och ihärdighet upprätthållit
Sveriges öfvervälde i Novgorod, ehuru hans ställning var den
allra svåraste såväl för ryssarnes, som hans eget folks skull.
Krigsfolkets oregerlighet var fortfarande så stor, att en gång
till och med Westergöthlands rytteri gjorde myteri och på eget
bevåg lemnade Novgorod. Föröfrigt började krigets långvarighet
äfven uttrötta Finlands innevånare, hvilka oupphörligt fingo
sända krigsfolk och proviant åt De la Gardie till Novgorod;
de trodde att skälet till hans dröjsmål derstädes ej var annat
än bristande företagsamhet och gjorde derför om den ryktbara
fältherren det spefulla epigrammet: Lähtee suvi, lähtee talvi,
vaan ei lände Laiska Jaakko (bort går sommarn, bort går
vintern, aldrig går dock late Jakob). Men i sjelfva verket
var dock De la Gardie icke sysslolös, utan forvärfvade åt
Sverige den ena fästningen och staden efter den andra, Nöte-
borg, som Klas Slang till Mälkkilä en längre tid hade be-
lägrat, gaf sig om våren 1612, oeh innan samma års utgång
hade Evert Horn intagit Koporie, Jaama och Ivangorod. Dessa
hjeltebragder utfördes med ganska ringa medel, så att befäl-
hafvarne ofta nödgades uppoffra sina egna dyrbarheter till krigs-
folkets aflöning. Nästan endast Finlands förråder och krigs-
manskap stodo De la Gardie till buds; ty Sveriges krigshär
och tillgångar behöfdes för ögonblicket helt och hållet till de
202 FINLANDS HISTORIA.
södra landskapens försvar. På detta håll gick kriget ganska
olyckligt. Danskarne hade intagit Kalmar och Elfsborg och
då slutligen freden slöts i Knäröd på nyåret 1613, måste
Sverige afstå från hela Ishafskusten i Xorge, samt till lösen
för Elfsborg utfästa sig att betala en hel million silfverriks-
dalrar inom loppet af sex år. Detta var den ofördelaktigaste
fred, som Sverige någonsin slutit med sin södra granne. Efter
den sammas afslutande satte sig väl en afdelning af svenska
hären i rörelse till De la Gardies undsättning ; men dessa lösa
skaror voro alls icke benägna att begifva sig till Ryssland,
utan uppehöllo sig långa tider i Finland, der de hårdt betun-
gade allmogen, till dess en stor del af dem slutligen på eget
bevåg återvände till Sverige.
Ställningen i Ryssland hade vid denna tid betydligt för-
ändrats. Alla partier började nu förena sig omkring den ny-
valde nationelle czaren, för att fördrifva såväl polackarne, som
svenskarne ur landet. Af denna orsak började äfven inne-
vånarne i Novgorod visa motsträfvighet mot herr Jakob ; endast
denna utmärkte mans utomordentliga skicklighet och mildhet
förmådde ännu qvarhålla dem i lydnad, samtidigt som han
var tvungen att med vapenmagt strida mot moskoviterna, hvilka
framträngde till floden Msta, ej långt från Novgorod. De la
Gardies belägenhet syntes redan så betänklig, att konungen
befalde honom draga sig derifrån; ty för honom var, såsom
Gustaf Adolf skref, De la Gardies och Horns lif dyrbarare än
hela det stora Novgorod. Men De la Gardie slog ryssarne
vid Brunnits, och det finska rytteriet förjagade fienden från
Novgorods omgifningar och framryckte ånyo djupt in i Tverska
guvernementet. Den unge konungen, som öfver Finland anländt
till Narva, för att lära sig krigskonsten under sina stora fält-
herrars ledning, intog om hösten 1614 med Horns bistånd
Andowa, vid östra stranden af sjön Peipus. Följande sommar
begynte han likaså belägra Pskow, hvilket han likväl ej lyc-
kades intaga. Vid början af denna belägring (sista dagarne
af Juli 1615) inträffade den olyckan, att hjelten Evert Horn,
Finlands ryktbaraste man på denna tid, blef dödad af en
kanonkula. Han begrofs följande år under de af honom sjelf
eröfrade fanorna på Kånkas gård, hvarvid hans store lärjunge
Gustaf Adolf sjelf var närvarande. Hans lik fördes sedan till
Åbo domkyrka.
- KARL IX:S REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIe's KRIG. 203
Äfven vid de finska gränserna hade härunder striden på-
gått, ehuru med mindre krigsstyrka. Om sommaren 1614
slog Hans Munk till Fulkkila ryssarne vid Uukuniemi, efter
hvilken seger innevånarne i Olonetz lofvade underdånighet.
Likaså egde mindre skärmytslingar rum i Kajana län och
Lappland, hvilka slutades dermed, att en särskild gränsfred
ingicks emellan Kajana fäste och Solovetska klostret (1614).
Mellan sjelfva rikena fortsattes kriget ännu ett par år; det
aftog blott småningom och afslöts ändtligen med ett högtidligt
fredsslut i Stolbova (en by emellan Ladoga och Tichvin) den
27 Februari 1617. Denna fred har varaktigt förändrat Fin-
lands nationella gränser, och förtjenar på grund deraf att vara
utgångspunkten för ett nytt tidehvarf. Åt Eyssland återgåfvos
Novgorods stad och län, samt städerna Audova och Ladoga;
men Ingermanland ända till Lava-ån, hela Karelen eller Kex-
holms län till Wariskivi, samt fästningarne Ivangorod, Jaama,
Koporie, Nöteborg och Kexholm kommo under Sverige. Fin-
lands vinst af denna fred är ögonskenlig. Det som Nöte-
borgska freden tre sekler tidigare lemnat halfgjordt, var nu
slutligen fullbordadt, och åt Finland var en stark förmur för-
värfvad, hvilken sedan under loppet af ett århundrade någor-
lunda skyddade det mot fiendernas härjningar. Men denna
vinst hade i sjelfva verket Finlands tappre söner dyrt köpt
med sitt blod och sin egendom. Vid gränsens uppgående
mötte ännu många svårigheter, emedan Sverige ville hafva
äfven Repolatrakterna till sitt område, hvarpå ryssarne dock
icke gingo in. Först 1621 förliktes man äfven rörande dessa
ställen om den gräns, som ännu i dag skiljer Finlands och
Rysslands områden.
Gustaf Adolfs inre regeringsåtgärder, äfven från de första
åren af hans regering, föra vi till följande period, dit de i
anseende till sin beskaffenhet närmast höra. I Sveriges för-
valtning hade på denna tid en ny ordning småningom stadgat
sig, hvilken närmare förenade styrelsens alla grenar kring en
medelpunkt och på detta sätt gjorde slut på de skilda land-
skapens förra sär-ställning. Denna förändring medförde otvif-
velaktigt en förbättring äfven i Finlands förvaltning, och näst-
följande tidehvarf är derför i många afseenden ett glädjande
tidskifte i detta lands historia. Men den omständigheten, att
den sig allt mera stadgande centrala styrelsen befann sig i ett
204 FINLANDS HISTOKIA.
annat land och ibland en annan större nation, minskade be-
tydligt de goda följderna af denna förändring och medförde
dessutom direkt skada åt Finlands egen nationalitet. Sveriges
magtperiod har derför väl till en stör del grundlagt Finlands
nuvarande kultur, men den har äfven lagt grunden till Fin-
lands nuvarande nationela svaghet. Och i hvardera afseendet
har Gustaf Adolfs regering bestämt följande tiders hela rikt-
ning och karakter. Dessa allmänna erinringar hafva vi velat
förutskicka, då vi nu öfvergå till den finska historiens femte
period.
V. Den svenska magtperioden.
1617—1721.
.Föi*sta afdel ningen.
Början och utvecklingen af Sveriges magt.
1617-1660.
1. Finlands inre förvaltning nuder Gustaf II Adolfs regering-,
1611—1632.
Vi hafva redan nämnt, hurusom efter Karl IX:s död hans
äldste son, Gustaf Adolf, mottog regeringen. I sitt testamente
hade den aflidne konungen ännu en gång öfverlemnat till stän-
dernas fria val, om de ville taga till konung hertig Johan
(Sigismunds halfbror), hvars större rätt till kronan städse
blifvit erkänd. Men på riksdagen i Nyköping i December
1611 hade såväl Johan sjelf förnyat sin afsägelse, som ock
nationen vidblifvit sina till Gustaf Adolfs förmon afgifna löften.
Den unge fursten hade då först fylt sitt sjuttonde år, och
rikets farliga ställning syntes påkalla en mogen mans hela
kraftfulla förmåga. Men förtroendet till hans duglighet var
redan så stort, att de i testamentet tillförordnade förmyndarne
genast öfverlemnade hela regeringen i hans händer. Härigenom
ville man på förhand visa Sigismund, att för honom och hans
efterkommande ej längre fans någon ledig plats på den svenska
tronen. Men tillika var det en uppmuntran för den unge
konungen, att i verk och gerning visa sig såsom en värdig
arftagare af Vasanamnet. Detta sitt värf har Gustaf II Adolf
såväl i sin inre förvaltning, som i sin yttre politik uppfylt på
ett sätt, som otvifvelaktigt gör honom till Sveriges störste
•206 FINLANDS HISTORIA.
konung och en af historiens utmärktaste personligheter. Vid
hans sida stod allt ifrån början såsom vän och rådgifvare den
fäste och upplyste Axel Oxenstjerna, hvilken, sjelf ännu ganska
ung, varit utsedd till en bland Gustaf Adolfs förmyndare och
nu blef hans rikskansler. Dessa bägge män hafva gemensamt
lagt grunden till Sveriges magtperiod och särskildt hvad den
inre förvaltningens ordnande beträffar, bör kanslerns förtjenst
skattas högt. Denna del af Gustaf Adolfs regering skall nu
blifva föremål för vår undersökning och gå vi sålunda att kasta
en blick på Finlands sociala ställning vid tiden för freden i
Stolbova samt de förbättringar, konungen och hans minister
satte i verket.
Det är klart, att de missförhållanden i landets inre för-
valtning, dem Karl IX med så kraftig hand försökt afhjelpa,
ännu ej voro i grund utrotade. Tvertom hade det långvariga
krigstillståndet vid östra gränsen medfört nya lidanden, om
också de finska vapnens segertåg i Ryssland befriade Finland
från de härjningar, som det under de förra krigstiderna så
ofta fått utstå. Det största plågoriset var landets eget krigs-
folk, som på sina marscher genom landet vanligen plundrade
på det fräckaste sätt, så att den vid de allmänna stråkvägarne
bosatta allmogen ofta var i största nöd. Konungens eget lif-
regementé, h vilket efter danska krigets slut sändes genom Fin-
land till Ryssland, betedde sig under vägen nästan såsom om
det tågat genom ett fiendtligt land. I allmänhet var solda-
ternas* sjelfsvåld så stort, att på många orter så i Sverige,
som Finland allmogen tvangs att med våld och i samlad styrka
försvara sin egendom. Då Evert Horns ryttare en gång drogo
genom Tavastland, uppstod i Tuulos emellan dem och allmogen
en blodig strid, och ännu efter ryska krigets slut hördes någon
gång hotelser om ett nytt klubbekrig. År 1620, då en trupp
Savolaks' infanteri ankommit till Rautulampi för att efterspana
förrymda soldater, under hvilken förevändning många oskyldiga
blifvit grymt plågade och deras egendom plundrad, infunno sig
utskickade från bönderna med länsmannen i spetsen hos lands-
höfdingen öfver Tavastland och sade honom rent ut, att "här
i landet för mindre orsakers skull uppresning skett, och kunde
det också nu sammaledes tillgå, om ej sakerna stäldes på en
annan fot". En ännu farligare följd af det långa krigstill-
ståndet var embetsmännens och adelns ånyo tilltagande godtycke.
FINLANDS INRE FÖRVALTNING UNDER GUSTAF II ADOLF. 207
Det inträffade äfven nu ganska ofta, att embetsmännen och
innehafvarne af förläningar med fängelse och pinande hemsökte
kronans undersåter, och öfverhufvud taget var hvarje i egna
eller kronans ärender resande herreman en småtyrann för folket
och fordrade med våld fri skjuts och förtäring. Det är att
märka, att just genom kriget förläningarnas antal åter hade
ökats; de gåfvos dels såsom belöning för krigiska förtjenster,
dels under namn af arrende mot betalning, emedan man ej
genom andra medel kunde upphjelpa de dåliga finanserna. På
detta sätt gafs åt en mängd utländingar, ej blott svenska
adelsmän, utan äfven liffländska herrar och till och med några
bojarer, husbondevälde öfver fria finska bönder. Det rykt-
baraste exemplet på sådana herrars framfart voro på denna
tid förra ståthållaren på Viborgs slott, Joachim Berendt, och
hans fru, Gertrud von Ungern-Sternberg, som efter liffländsk
sed i trakten af Borgå rasade emot sina underhafvande och
grannar. Men största klagan hördes från grefskapet Raseborg,
der slägten Leijonhufvud lade i dagen sitt af gammalt kända,
grymma sinnelag. Grefve Sten Axelsson, som under Karls
sista regeringsår fått återvända från sin landsflykt, litade syn-
barligen på sin frändskap med det kungliga huset och aktade
derför icke på varningar och tillrättavisningar, så att Gustaf
Adolf klagade, att han hade mera bekymmer af grefve Sten
ensam, än af hela det öfriga Finland. Följande ord ur ett af
konungens bref kunna bättre än enskilda exempel ådagalägga
den under förläningarna lydande allmogens betryck: "Oss är i
sanning förekommet, huruledes mest alle utaf adeln i Finland,
såväl Lifländare som de andre der boendes äro, fast otillbör-
ligen handla med de bönder, som de bekomma i förläning, att
de så utsuga, uttvinga och utarma dem, att många nödgas
öfvergifva hemmanen och draga derifrån, derigenom de aldeles
öde blifva; och när adelsmannen sålunda gjort hemmanet öde,
kommer han återigen och beklagar sig ingen nytta hafva af
förläningen, och begärer så att bekomma andra i stället; och
när han då några bekommer, gör han med dem lika som med
de förra. En part som förläningar hafva, lägga ock hemmanen
öde derföre, att de sjelfve skola få bruka egorna, ja de tvinga
de öfriga förläningsbönderna att häfda och bruka samma egor
husbonden till bästa, och blifva sålunda de bönder, som något
behållne äro, dubbelt betungade." Till skydd emot dessa och
20^ FINLANDS HISTOBIA.
andra missbruk utfärdade den unge konungen redan om våren
1613 ett allmänt "Försparelsebref för alla förlänte bönder i
Finland". Men han behandlade i allmänhet ej adeln och de
store med samma skoningslösa stränghet, som hans fader, utan
han ansåg det vara nödvändigt att med mildhet utplåna minnet
af de inre striderna, ehuru naturligtvis på detta sätt de sår,
af hvilka samhället led, först långsammare gingo till läkning.
Rikets utblottade tillstånd och folkets fattigdom var på
dessa tider i sanning bekymrande. Då kronans ordinarie in-
komster till stor del voro bortförlänade, nödgades följaktligen
kronan för sina behof upptaga nya skatter och afgifter, till
hvilka man ej ens hvarje gång hade tid att begära de skatt-
dragandes lagliga samtycke. Sålunda fördes ryska kriget till
större delen med finska medel och finskt krigsfolk. Men äfven
till Elfsborgs lösen, för hvilket pris freden med Danmark
blifvit köpt, fick Finland betala sin andel, utgörande 300,000
nu gällande finska mark årligen i sex års tid. Huru tung
denna utgift skulle kännas är lätt att inse, då man hör, att
af hvarje hemmansegare skulle årligen utgå 2 silfverriksdalrar,
af hvarje dräng, arbetskarl eller inhysing 1 riksdaler, af hvarje
ordinarie prest 16 riksdaler o. s. v., och då vi derjämte veta,
att silfverriksdalern (o m. 60 p.) på denna tid gälde lika
mycket som en tunna råg eller tre lispund smör. Det är
sant, att rikets stora nöd fordrade dylika uppoffringar såväl af
undersåtarne som styrelsens egna medlemmar. Vi hafva också
svårt att ens fatta ett sådant riksskattkammarens tillstånd, att
konungen var tvungen att till de löpande behofven låna än
från den ena, än från den andra enskilta personen några
hundra daler. Men ännu svårare är att riktigt beräkna den
skattebörda, som den finska allmogen på dessa tider burit,
utan att sedan ens alltid få njuta detta lagens skydd, som
förmår lätta äfven den tyngsta börda. Betrycket var så stort
att mången öfvergaf hem och fosterland och flyttade bort till
främmande, ofta nog långt aflägsna nejder. Regeringens strän-
gaste förbud mägtade ej förhindra denna "förrymning", och en
förordning från år 1620 klagar, att "från riket, och isynnerhet
från Finland, årligen utdrager en stor myckenhet folk, såväl
gifta som ogifta, bönder, drängar och pigor, för att nedsätta
sig i polska Liffland, Preussen, Kurland, Pommern, Mecklen-
burg" o. s. v. Vid samma tid inflyttade en stor mängd finnar
ll.NT.AMis INKK KÖKVAI.TNI.Vfi rNDKU fiCSTAF II ADOLF. 209
till Ingennanland och Kexholms län, hvilka nyss eröfrade trakter
auvo skulle befolkas. Finlands folkmängd på denna tid kan
ej med säkerhet uppgifvas, men antagligen steg den samma ej
till 3' '0,000 personer. Axel Oxenstjerna, som på dessa tider
en gång besökte landets äldsta kulturorter, omtalade många
är senare, hvilket intryck de då gjorde på den resande. "Wemo
och Masku härader" — så lyda hans ord — "hafva vi sett
sommartiden; der var ingen kultur, utan der bo bestier".
Likväl är denna tid, sa rik på bekymmer, anmärknings-
värd i det afseende, att under den samma grunden blef lagd
till ett nytt och förmonligare förvaltningssystem. Mycket godt
medförde till en början den omständighet, att den unge konun-
gen under ryska kriget upprepade gånger fick tillfälle att på
nära håll skåda ställningen i landet och sjelf på ort och ställe
afhjelpa otaliga missförhållanden af enskild och allmän art,
Gustaf II Adolf är nämligen en af de få svenska regenter.
som någon längre tid uppehållit sig i Finland, och ingen har
med större ifver lagt hand vid detta lands förvaltning. På
vårvintern 1614 kom han såsom konung första gången till
Finland, kringgående Bottniska viken samma väg, som han
förut som barn en gång färdats med sia fader på återresan
till Sverige. Sedan han några dagar uppehållit sig i Tavaste-
hus (19 — 24 Mars), stälde han färden till Åbo, der han dröjde
inemot sex veckor. På våren seglade han längs finska kusten
åt Narva till, uppehållande sig under vägen i Helsingfors,
Borgå, Tiusterkvlä (hos Arvid Wildeman) samt i Viborg och
utanför Björkö. Under hela denna färd drogs en hel mängd
klagomål under konungens eget bepröfvande, och under sin
vistelse i Åbo utgaf han ett särskildt påbud, huru fogdarne
och skrifvarne rätteligen skulle uppföra sig gentemot befolk-
ningen i Finland, hvilket är den första förordningen om införandet
af qvittenser eller debetsedlar. En annan förordning, som
först nästföljande vinter utfärdades i Stockholm, afsåg väl icke
Finland allenast, men hade otvifvelaktigt blifvit ansedd särskildt
af behofvet påkallad i detta land; denna förordning hade till
ändamål att förhindra allmogens betungande genom olaglig
skjutsning och gästande, och är den första öfverhetliga stadga,
af hvilken veterligen en finsk öfversättning utkommit i tryck.
Konungen hade om hösten seglat tillbaka till Sverige
och under vägen dröjt någon tid på Åland, för att jaga elirar
Finlande histovia. 14
•^1») FINLANDS IIISTOKIA.
och rådjur. Följande sommar begaf han sig åter till krigs-
skådeplatsen, der den förut omtalade belägringen af Pskow
företogs. Men derpå följande vinter ville han åter egna åt
omsorger om Finland, och i denna afsigt sammankallade han
genom öppet bref, dateradt i Narva den 1 November 1615,
Finlands ständer att sammanträda i Helsingfors första dagarne
af Januari. I kallelsen uppräknas : alla adelsmän, som uppnått
myndig ålder; biskopen samt tvenne medlemmar af domkapitlet
och en prest från hvarje härad; ryttmästarne och befälhafvarne
öfver fotfolket, samt en af underbefälet och två man af man-
skapet; en borgmästare, en rådman och en borgare från hvarje
stad; slutligen två bönder från hvarje härad. Man ser häraf,
att representationen ännu på denna tid ej var närmare bestämd.
Sålunda borde t. ex. adeln infinna sig mangrant, nämligen alla,
som ej af krigstjenst voro hindrade att närvara. Dessutom
skulle äfven från det öfriga krigsfolket sändas representanter;
men dessa bägge klasser räknades i sjelfva verket till ett och
samma stånd, såsom sedermera äfven närmare faststäldes i
Sveriges första Biksdagsordning, som utkom följande år (1617).
Anmärkningsvärd är för öfrigt den korta tid, riksdagarne på
dessa tider voro samlade. Sedan konungen från Narva som
utgångspunkt hade besigtigat fästningarne i Ingermanland och
småningom öfver Viborg ankommit till Helsingsfors, öppnade
han ständerförsamlingen med ett långt tal, uti hvilket han
berörde den då varande politiska ställningen i förhållande till
Ryssland och Polen. Med anledning häraf fordrade man stän-
dernas utlåtande om medlen till att betrygga riket mot Sigis-
munds stämplingar och ryssarnes fiendtligheter och begärde
deras samtycke till en ny gärd för soldaternas underhåll, samt
stadfästelse på den nya hållskjutsstadga, som under, föregående
år blifvit utfärdad. Om ständernas öfverläggningar hafva vi
inga underrättelser; men redan den 2 Februari underskrefs
deras beslut, deri de säga sig noggrant hafva öfvervägt konun-
gens framställningar, till hvilka de nu gåfvo sitt bifall. Nyss-
nämnde "Landttågsgärd" beviljades blott för det löpande året,
men har sedermera blifvit en stadigvarande post uti upp-
börden, ej blott i Finland, utan äfven i hela Sveriges rike.
Men de svenska ständernas bifall söktes dock äfven genom
skilda landskapsförsamlingar och Finlands representanter i
Helsingfors skrefvo nu till svenskarne ett långt uppmaningsbref.
FINLANDS INKK FÖRVALTNING UNDER GUSTAF II ADOLF. 211
I detta bref erinra de om, hurusom de här vid den östra
gränsen i mannaminne varit betungade med mångahanda besvär;
likväl hade de nu, ehuru årets afkastning varit mycket svag,
gifvit detta bidrag till krigsverket, och de hyste intet tvifvel,
att ju ständerna i Sverige skulle bifalla till samma skatt och
på detta sätt bidraga till hindrandet af iinnarnes betryck,
"alltid ihågkommandes" — såsom orden lyda — "ej allenast
den gemensamma fara, som hotar eder lika så väl som oss,
om det skulle gå oss illa, utan äfven det trogna och godvilliga
bistånd, som vi alltid eder, när så hafver omträngt, gjordt
hafve och äfven framdeles för kungl. maj:ts och fäderneslan-
dets väl gerna göra vele, efter vår yttersta förmåga, utan att
spara lif eller egendom." På detta bref ankommo sedan vän-
liga svar från Sveriges flesta landskap; det var likasom ett
förnyande af förbundet emellan Svenskar och Finnar. För
öfrigt är landtdagen i Helsingfors anmärkningsvärd derför, att
det är den enda gång Finlands ständer under konungens pre-
sidium trädt i spetsen för hela riket. Sjelfva rikskanslern,
Axel Oxenstjerna, var äfven närvarande vid detta tillfälle, på
samma gång i egenskap af konungens minister och finsk adels-
man ; ty han hade år 1614 erhållit Kimito socken till friherre-
skap. Bland de öfriga närvarande märkas flere gamla bekanta,
såsom Finlands ärevördige biskop, Erik Sorolainen, den • gamle
fältherren Georg Boije, hvars långa lefnadserfarenhet gaf honom
ett högt värde i den unge konungens ögon, samt de ifrån
klubbekrigets tider ryktbare Axel Kurck och Götrik Fincke.
Bland adelns yngre ledamöter påträffades vidare namnen: Fle-
ming, Horn, Stålarm, Munk, Carpelan (Karpalainen) och Stjern-
kors. Men äfven ett ganska stort antal obekanta namn och
män börja redan förekomma, ett bevis på att Finlands adels-
stånd åter hade fått emottaga en mängd främmande element.
Likväl voro några af dessa otvifvelaktigt redan någorlunda
naturaliserade i landet, t. ex. Johan Pontusson de la Gardie,
som var äldre broder till den ryktbare herr Jakob, och för
närvarande var landshöfding öfver Åbo län.
Förutom de egentliga landl dagsfrågorna förekom ännu en
mängd klagomål och petitioner från enskilda orter, som togos
i öfvervägande af konungen och ständerna. Derefter begaf
sig Gustaf Adolf till Åbo, der han dröjde hela tre månader
och under tiden som hastigast äfven besökte Björneborgs-trakten.
212 FINLANDS nisTORlA.
Oräkneliga klagomål och missförhållanden togo äfven nu hans
uppmärksamhet i anspråk; ty den finska allmogen begagnade
sig flitigt af sin gamla häfdvunna rätt, att få komma till tals
med konungen sjelf. Det är ganska sannolikt, att Gustaf
Adolf förstod finska, som ännu på denna tid var det allmänna
samtalsspråket äfven i de bildade familjekretsarne i Finland.
Men i alla fall fans vid det kungliga kansliet en särskild
sekreterare för de finska angelägenheterna, och de inlenmade
klagomålen blefvo sålunda ingalunda förbisedda. De flesta af-
hjelptes på ögonblicket ; för andra åter sändes särskilda per-
soner till ort och ställe för att närmare undersöka förhållandet.
Då konungen slutligen den 18 Maj återseglade från Åbo till
Sverige hade han blifvit temmeligen hemmastadd vid de finska
förhållandena och kunde nu framdeles på grund af egen er-
farenhet vidtaga sina åtgärder till Finlands bästa. Vi skola
längre fram återkomma till detta ämne; nu vilja vi blott om-
nämna, att år 1619 grundlades på konungens befallning Själö
hospital för spetelska. För öfrigt vilja vi erinra om, att Gustaf
Adolfs besök i Finland år 1616 äfven är serskildt anmärknings-
värdt i det afseende, att det för lång tid var sista gången
Finland fick njuta af regentens personliga närvaro. Hvad
Gustaf Adolf sjelf beträffar, så fördes han snart till aflägsna
krigsskådeplatser och fick ej mera tid att besöka Finland annat
än någongång på geuomresa. Sålunda reste han t. ex. om
vintern 1622 i största hast, på återvägen från kriget i Liff-
land, genom Viborg, Kuopio, Säresniemi och Uleåborg till
Sverige, och fyra år senare reste han af samma orsak ännu
hastigare genom Finland. Men härefter förflöt ett och ett
fjerdedels sekel, förrän någon svensk konung åter satte sin fot
på den finska jorden.
Ett år efter ständerförsamlingen i Helsingfors afslöts
freden med Ryssland, hvarvid rikets område betydligt utvid-
gades. Härigenom uppstod helt naturligt den frågan, hvilken
ställning i förhållande till hela riket det nyförvärfvade om-
rådet skulle komma att intaga, och öfver hufvud taget begynte
man nu närmare bestämma gränserna för de politiska rättig-
heterna. De sociala förhållandenas egendomliga gestaltning
såväl i Kexholms län och Ingermanland, som ock i den del af
Estland, som redan hörde under Sverige, tillät icke dessa
länders sammansmältning med det öfriga riket. De qvarstodo
FINLANDS INRK I«W:V \I.TM.\f. r.VDKK GISTAJ II ADOLF. 213
sålunda i sin egenskap af eröfrade länder och fingo icke sända
ombud till de allmänna riksdagarne ; men deras befolkning fick
likväl särskildt hvar på sin ort afgifva utlåtande i skattefrågor.
Deremot betraktades Sverige och Finland såsom statskroppens
fullt berättigade medlemmar, och föreningsbandet emellan dem
befästades ytterligare. Vid Gustaf Adolfs kröning i Upsala
hösten 1617, gjorde finska adeln ännu ett försök att återfå de
undantagsrättigheter öfver sina underlydanden, Karl IX hade
fråntagit dem; men denna obilliga fordran blef naturligtvis
äfven nu afslagen. Följande år sändes riksskattmästaren och
krigsmarskalken Jesper Matsson Krus till Harviala for att an-
ställa undersökning om finska adelns gods och förläningar.
Afsigten härmed var synbarligen att utröna, hvilka som voro
verkliga adels- och frälsemän; ty härutinnan rådde ännu myc-
ken osäkerhet. Men vid detta tillfälle grundades äfven den
svenska ri<Mw7&w.9-institutibnen, som år 1625 tog sin början
och äfven i yttre måtto förenade Sveriges och Finlands adel.
Gustaf Adolfs riddarhusordning från år 1626, som i Finland
varit gällande ända till våra tider, förordnade att ätterna skulle
indelas i tre klasser: herreklassen innefattade grefvar och fri-
herrar, riddareklassen de slägter, af hvilkas förfäder någon
hade beklädt riksrådsembete , och svenneklassen alla öfriga
adelsmän. Dessa klasser röstade särskildt och i hvarje klass
hade hvar och en slägt en röst. Men äfven härvid hade man
strängt följt den begränsning, som gafs af de olika politiska
rättigheterna; endast "Ridderskapet i Sverige och Finland"
fick inskrifvas på riddarhuset och en särskild paragraf bestämde,
hvilka skulle få räkna sig som svenska medborgare. "Hvilken
adelsman" — heter det — "som är född af svensk eller finsk
fader och moder, eller svensk eller finsk fader allena, fast
modren är främmande moder, han är en svensk adelsman och
njuter svenske mannarätt och privilegium, antingen han födes
innanrikes eller utanrikes; men kommer någon främmande af
adel hit in i riket och gifter sig frälse inrikes, han må njuta
frälse för sina gods, men ej säte och stämma ibland ridder-
skapet." — Dessa ord ådagalägga, huru i allmänhet Finlands
ställning betraktades i förhållande till hela riket. Såväl Sverige,
som Finland benämnas med det gemensamma namnet "fäder-
nesland"; men samtidigt ställas de i bredd med hvarandra
såsom tvenne delar af rikskroppen, hvilkas värde och betydelse
214 FIXLA>'DS HISTORIA.
var nästan lika stor. "Alltid hafva vi förnummit" — sade en
gång Axel Oxenstjerna — "att om Finland vore väl dirigeradt
och kunde engång komma i lag, så att hufvud, händer och
lotter motsvarade hvarandra, så skulle det i kraft, folk och
medel svara emot Sverige", t sjelfva verket var likväl Fin-
land rikets svagare del, och dess förhållanden måste naturligt-
vis förbättras efter Sveriges mönster.
Bland de vigtigaste förbättringsåtgärder, som vid denna
tid vidtogos, var rättegångsväsendets bringande i ett fullstän-
digare skick. Redan under de första åren af sin regering
(1614) hade Gustaf Adolf i Stockholm inrättat den första
Hofrätten, hvars ändamål i början var att motsvara de forna
"räfst- och rättaretingen" eller, såsom man sade, "döma kungs-
dom", ehuru institutionens lagliga magt sedermera inskränktes
sålunda, att dess domslut kunde underställas konungens och
riksrådets revision. Snart fann man, att denna "Svea hofrätt"
var alltför aflägsen, för att kunna leda och öfvervaka rättstill-
ståndet i Finland; till följd deraf inrättades nu år 1623 en
särskild hofrätt i Åbo stad, hvarest den samma redan samma
år den 31 Oktober höll sitt första sammanträde. Presidenten,
som alltid borde vara något riksråd, samt vice presidenten och
flere af assessorerna voro till en början svenskar; men några
finska ledamöter funnos äfven, t. ex. Herman Klasson Fleming
och Lars Carpelan, förutom några lagläsare från de finska
landsorterna. Den nya institutionens verksamhetsfält utvidgades
betydligt derigenom, att dess första president, friherre Nils
Bjelke, samtidigt utnämdes till hela landets gubernator, eller
generalguvernör. Denne synes med kraft hafva vinnlagt sig
om förbättringen af rättstillståndet i landet, ty ännu efter
hundra år fick han det vackra vitnesbörd, att han i detta
land stäfjat allt öfvervåld. Detta uttryck bör naturligtvis för-
stås sålunda, att i allmänhet inrättandet af Åbo hofrätt små-
ningom åstadkom en bättre lagskipning i landet, isynnerhet
derigenom, att underrätterna kommo under en noggrannare till-
syn. Sådant kunde dock ej uträttas med ett enda slag, och
Bjelke begynte alltför snart blifva trött vid sitt embete. Redan
efter ett år begärde han att slippa "från denna onda och
barbariska landsort, hvars egensinniga, onda befolkning allt
fortfarande vill hålla sig vid sina gamla oseder." Han inne-
hade såsom baroni Korpo socken i närheten af Åbo, men för-
FINLANDS IXUK FÖRVALTNING UN DKK 6IT8TAF II ADOLF. 215
öfrigt var han alldeles obekant med förhållandena i landet,
och det är intet tvifvel att han äfven betraktade dem med
främmande ögon. Isynnerhet synes den omständigheten, att
han ej kunde finska, varit hindrande för hans verksamhet, och
enligt hans egen tanke borde äfven konungen insätta i hans
ställe någon "af detta tungomål". Men regeringen biföll icke
i början hans ofta förnyade afskedsansökan ; först år 1630 blef
han entledigad från presidentembetet, och följande år lät slut-
ligen konungen honom komma tillbaka till Sverige, emedan han
nu — såsom konungens ord föllo — "var gammal, tung och
endels ledse vid Finland". Efter honom utnämndes till guber-
nator Gabriel Bengtsson Ozenstjerna, rikskanslerns kusin.
Äfven presidentplatsen besattes ånyo med en svensk man, Bror
Rålamb, hvilken dock snart entledigades. Först efter honom
kom ett finskt riksråd, Johan Kurck till Laukko och Anola,
på presidentstolen. Det är här på sin plats att omnämna,
att på denna tid ännu en tredje hofrätt inrättades i Dorpat
(1629), och under denna lades ej allenast Östersjöprovinserna,
utan äfven Ingermanland. Men Kexholms län räknades under
Åbo hofrätt och utgjorde en del af Karelska lagsagan.
Samtidigt som Åbo hofrätt instiftades, begynte äfven pä
det kyrkliga området ett ifrigt reformationsarbete. Ty om
den svenska regeringen på denna tid i allmänhet betraktade
förhållandena i Finland med mörka blickar, så hyste den isyn-
nerhet rörande den kyrkliga förvaltningen en ganska stor miss-
tro mot finnarne. Orsakerna härtill voro mångahanda: främst
den finska biskopens forna undfallenhet för konung Johans
liturgi, vidare anklagelsen mot det finska presterskapet på
riksdagen i Linköping, och slutligen den omständighet, att
biskop Eriks enda son synes varit i Rom för att studera vid
något påfligt kollegium. Det är sålunda antagligt, att man ej
hyste stort förtroende till den finska kyrkans protestantism,
och dessutom herskade otvifvelaktigt ännu här, likasom äfven
i många af Sveriges stift, ganska mycken oreda. De oroliga
tiderna hade nämligen äfven sträckt sina verkningar till det
presterliga området: mången andlig, som tjenstgjort i fält,
fordrade i stöd af kunglig fullmagt ett prestembete inom den
finska kyrkan, utan att hans lära och presterliga kompetens
på något sätt pröfvades; likaså försökte adeln med våld in-
blanda sig i prestembetenas besättande, och biskopens myndighet
'216 FINLAM» HISTOBIA.
bemöttes ofta med offentligt förakt. Men man kan dock ej
påstå, att biskop Erik skulle varit skulden till detta virrvarr.
Tvertom finner man, att då biskopen ville något strängare yrka
på ordningens upprätthällande, han ingalunda hade att påräkna
regeringens medhåll ; sjelfva den nya hofrätten i Åbo var honom
mera till hinder än till hjelp. Denna regeringens brist pä
tillmötesgående förbittrade den gamles sista lefnadsdagar och
hämmade hans verksamhet. Och likväl hade Erik Sorolainen
hela sin tid varit en trägen, frisinnad och verksam herde i
sin församling, och ännu på gamla dagar ådagalade han sin
kraftfulla energi såväl genom täta biskopsvisitationer, som
isynnerhet genom sin stora finska postilla, hvilken trycktes i
Stockholm åren 1621 och 1625. På hans föranstaltande synas
äfven Hemmings från Masku nya psalmbok samt de af samma
hand till linskan öfversatta skolsångerna hafva utkommit, och
just på denna tid begynte i sjelfva verket såväl läskunnigheten
utbredas bland folket som ock kyrkosången frigöra sig från
latinets bojor. Det bör nämnas, att Erik Sorolainen ej längre
var biskop öfver hela Finland; år 1618 hade nämligen Viborgs
stift åter blifvit skildt från Åbo biskopsstol, och en man vid
namn Olof Elimäeus blifvit förordnad till biskop derstädes. ,
Han hade förut varit kyrkoherde vid storkyrkan i Stockholm,
men var finne till börden. Orsaken till denna delning var
likväl att söka annorstädes, än i regeringens afvoghet mot
Sorolainen; det hade nämligen efter freden i Stolbova blifvit
alldeles oundgängligt, att de östra delarne af landet fingo sin
skilda vårdare, hvilken på samma gång kunde öfvervaka de
nyss eröfrade landskapens andliga angelägenheter. Men långt
bittrare kändes det för den gamle biskopen, då man begynte
tänka på en medhjelpare och efterträdare åt honom. Biskop
Erik skulle till detta em bete önskat skolrektorn i Åbo, Gabriel
Melartopaeus. "Magister Gabriel" — skref han till rikskanslern
— "är en skicklig och lärd man, som kan väl båda målen,
och i den landsorten behöfves i sjelfva verket en, som kan
finska tungomålet." Men Melartopaeus stod ej heller i synner-
lig gunst, och det var regeringens afsigt att få någon svensk
man till ledare af den finska kyrkans angelägenheter. Midt
under dessa planer inträffade år 1625 Erik Sorolainens död,
hvarefter den finska biskopsstolen förblef ledig i några år,
innan styrelsen fattade ett afgörande beslut. Sveriges öfrige
FINLANDS INKK loKVALTNINi; r.NDKU GUSTAF II ADOLF. 217
biskopar, hvilkas tankar i saken under tiden inhemtades, före-
slogo en sådan medelväg, att val en finsk man skulle förordnas
till biskop öfver Åbo stift, men att åt honom skulle gifvas till
medhjelpare en svensk, "på det att i församlingarna och sko-
lorna allt skulle blifva inrättadt på samma sätt, som här i
Sverige är sed." Men slutligen afgjordes likväl saken sålunda,
att kyrkoherden i Nyköping, svensken Isak Rothovius, en
väldig predikant och ordningsman, samt rikskanslerns goda
vän, erhöll fullmagt på biskopsembetet i Åbo år 1627.
Denna utgång är nog anmärkningsvärd, då man drager sig till
minnes, att utom biskop Folling under tvenne sekel ingen
främling burit den finska biskopsstafven. Det synes äfven
ganska tydligt, att finnarne ej voro tillfredstälda. Men Gustaf
Adolf och Oxenstjerna, hvilka sträfvade att ordna de kyrkliga
angelägenheterna efter samma mönster och till befordrande
häraf just på denna tid hade för afsigt att inrätta ett högsta
konsistorium (consistorium generale) för hela riket, trodde sig
icke med mindre förmå inverka på den finska kyrkans ange-
lägenheter.
Man bör erinra sig, att protestantismen vid denna tid
hade stigit fram på den verldsliga krigsskådeplatsen, och innan
kort trädde Sverige sjelf i spetsen för denna strid. Sålunda
blef det äfven nödigt att ordna de egna kyrkliga angelägen-
heterna på militäriskt sätt. För att sätta i verket en sådan
krigstukt var biskop Kothovius just rätta mannen. Hans tjugu-
feinåriga verksamhet i Finland (1627 — 1652) är i många af-
seenden förtjenstfull, och mången nyttig inrättning, t. ex. den
kyrkliga bokföringen, har honom att tacka för sitt upphof.
Synnerligen anmärkningsvärda äro hans sträfvanden för under-
visningsväsendet i landet. På hans framställning utvidgades
t. ex. Åbo skola år 1630 till ett gymnasium, och dermed var
första början gifven till inrättandet af ett universitet. Men
medveten om det stora understöd han kunde påräkna hos
rikskanslern, iakttog han icke alltid måtta och billighet. Sä
t. ex. föreslog han en gång, att den ofvan omtalade Melarto-
paeus (som förut varit medhjelpare åt biskop Erik och seder-
mera sjelf biskop i Vi borg) genom en kunglig befallning skulle
afsättas från sitt innehafvande rektorsembete och "en duglig
man från Upsala akademi sättas i hans ställe." Äfven i
kyrkliga angelägenheter förfor Rothovius understundom med
218 FINLANDS HI6T0BIA.
våldsamhet och hans befallningar skärptes med hård hänsyns-
löshet. Om en andlig uteblef från de årliga synoderna, skulle
han mista sitt embete; om en församlingsmedlem tre söndagar
å rad försummade gudstjensten, skulle han utstå kyrkoplikt
och bota 3 daler; om han före kyrkogången åt eller drack,
skulle han bota 1 daler, o. s. v. Att Rothovii hänsynslösa
förfarande framkallade mycket missnöje, framgår bland annat
deraf, att Nils Bjelke måste utgifva en särskild förordning
såsom rättesnöre för kapitlet, emedan flere andliga hade klagat,
att de blifvit dömda utan laglig undersökning. Deremot var
biskopen å sin sida högeligen förbittrad på finnarne och tad-
lade dem strängt i sina privatbref, likasom äfven i sina offent-
liga predikningar. Huruvida han under sin tjenstetid småningom
lärde sig finska språket, känna vi ej med säkerhet; men att
han till sitt sinne förblef stocksvensk, har man af många
exempel anledning att förmoda. Ännu under hans sista lef-
nadsår klagade skolungdomen i Åbo, att han ständigt mera
gynnade de svenska eleverna än de finska. Denna partiskhet,
som genomlyser öfver allt i biskop Rothovii handlingssätt, för-
ringade i väsentlig mon den välsignelse, hans verk eljes skulle
medfört. Det erkännande måste man likväl gifva åt honom,
att han oaktadt all sin stela protestantism var en ifrig vän
och befordrare af upplysningen.
I det östliga biskopsstiftet voro förhållandena i många
afseenden olika, men förvaltningen bedrefs afgjordt mildare.
Då biskop Elimaeus dött i Viborg år 1629, begärde Rothovius,
att äfven detta stift skulle anförtros åt hans förvaltning, för-
menande, att han "på ett enda år der skulle uträtta mera,
än som förut på flere år kommit till stånd." Denna begäran
blef dock lemnad utan afseende, och biskopsstolen i Viborg
besattes en -tid bortåt med finske män (Carelius och Melarto-
paeus). Det svåraste uti deras uppgift var missionsverket,
som anförtroddes dem uti de kort förut eröfrade landskapen
Kexholms län och Ingermanland, hvilkas innevånare från äldsta
tider tillhört grekiska kyrkan och för öfrigt voro föga fram-
skridna i civilisation. De reformatoriska bemödanden regeringen
gjorde i och för dessa trakter, voro dels af andlig, dels af
verldslig natur, men stodo i nära gemenskap med hvarandra
och påkallade lika uppmärksamhet. Efter fredsslutet öfver-
lemnades till en början båda landskapen såsom län på sex år
FINLANDS INKE FÖRVALTNING UNDER (HSTAF II ADOLF. 219
åt Jakob de la Gardie, som hade användt stora kostnader på
deras eröfring och otvifvelaktigt bäst kände dessa länders
egendomliga förhållanden. Samtidigt (1618) skickades enkom
en undersökningskomission till Kexholms län, der de skilda
kommunerna (t. ex. pogosterna Ilomants och Kides) lågo i
öppen fejd med hvarandra och öfver hufvud alla kulturförhål-
landen voro sönderslitna. I Ingermanland voro förhållandena
så tillvida något olika, att en stor del af befolkningen öfver-
flyttat till ryska sidan, och man måste derför sörja för, att
landet åter skulle blifva befolkadt. I denna afsigt bortgaf
man derstädes en mängd förläningar med vilkor, att de öde
gårdarne åter skulle upptagas till odling. Flere bojarslägter
(deribland Aminoff, Apolloff, Peresvetoff-Morath och andra)
blefvo på detta sätt fastade vid det svenska riket; men der-
jämte nedsatte sig i dessa trakter en mängd främmande kolo-
nister, såväl från Finland, som från andra orter. Öfver hufvud
var Ingermanland vid denna tid Sveriges Sibirien, d. ä. den
trakt, dit uppviglare och grofva förbrytare blefvo deporterade;
t. o. m. de högre embetsmännen i Ingermanland ansågos af
den svenska aristokratien på sätt och vis såsom förvista, ehuru
man å andra sidan fordrade af dem stor erfarenhet och mycken
insigt. Största bekymren åstadkommo de religiösa förhållandena,
ty befolkningen var just genom sin tro fästad vid Ryssland,
och man ansåg de grekiska andlige, som erhöllo sin ordination
af metropoliten i Novgorod, för högst farliga. Flere gånger
hade regeringen haft för afsigt, att bland dess egna undersåtar
af grekiska bekännelsen utvälja en lämplig man och sända
honom till Konstantinopel, för att af patriarken derstädes beredas
och invigas till grekisk biskop för dessa länder. Denna plan
blef dock aldrig fullföljd; hufvudändamålet var nämligen att
omvända befolkningen till lutherdomen. För detta ändamål
skulle biskoparne i Viborg tillförordna dertill lämpliga lutherska
prester, hvilka med mildhet och saktmod skulle undervisa folket
i den lutherska läran, och åt de grekiska presterna utlofvades
belöningar, om de ville lära sig den lutherska katekesen, och
för deras skull trycktes i Stockholm lutherska böcker på finska
språket med ryska typer. Å andra sidan lemnades de grekiska
institutionerna i det tillstånd af förfall, hvari kriget hade för-
satt dem. Alla kloster t. ex. voro förstörda och år 1625
öfverlemnade regeringen ön Walamo åt en privat man i för-
220 FINLANDS HISTORIA.
lärling. Allt detta hade likväl ej den framgång, man beräknat.
De lutherska omvändelseförsöken fortskredo ytterst långsamt;
man hörde till och med klagas, att många af de från Finland
inflyttade nybyggarne läto locka sig att öfvergå till grekiska
bekännelsen, ehuru ett dylikt affall var belagdt med dödsstraff.
Ar 1630 räknades i Kexholms län 17 grekiska och endast G
lutherska andliga. Lutherska kyrkor funnos 8 (af hyilka stads-
kyrkan i Kexholm och Sakkula kyrkan i Kiviniemi voro de
äldsta); antalet grekiska kyrkor åter uppgick till 48. Nyss-
nämnde år skref Gustaf Adolf till sin forne lärare Johan Skytte,
hvilken nu var landshöfding öfver Kexholms län och Inger-
manland, en närmare anvisning, huru omvändelseverket borde
bedrifvas. I hvarje pogost skulle småningom en luthersk prest
tillsättas och den grekisk-kristna befolkningen borde, jämte det
de. fingo hålla sin egen gudstjenst, förpligtas att hvarje söndag
åhöra åtminstone en finsk predikan, "på det de således" —
såsom orden lyda — "vänja sig till de våra och efter de
ryska andliges frånfälle, de finska må kunna träda i deras
ställe." Men detta egendomliga förfarande rönte från den
grekiska befolkningens sida det bestämdaste motstånd, och
regeringen nödgades tre år senare afgifva en försäkran, att
det ej varit hennes afsigt att på något sätt öfva tvångsmål
emot invånarne i deras religiösa angelägenheter. I sjelfva
verket blefvo dock dessa bemödanden äfven framdeles med
föga förändring fortsatta, och de grekisk-kristna kunde med
allt skäl klaga, att under det man vägrade dem den tröst,
som de hittills voro vana att emottaga af sina andliga förmän,
man likväl icke gaf dem någon ny kyrkoförvaltning af deras
egen religion.
Vi hafva gjort denna tids kyrkliga sträfvanden till före-
mål för en utförligare behandling och detta hufvudsakligast
på grund deraf, att de stodo i nära gemenskap med de poli-
tiska förhållandena. Det långvariga kriget emot Sigismund,
hvilket slutligen upplöste sig i ett allmänt europeiskt religions-
krig, hade gjort Sverige till reformationens hufvudstöd, och alla
detta lands inre förhållanden hade fått en afgjordt protestantisk
anstrykning. I hurudane tider man lefde framgår deraf, att man ännu
år 1630 fruktade, att förklädda jesuiter skulle intränga i riket ;
bland dessa namnes äfven särskildt en ifrån Viborg bördig
man. I allmänhet hade konungens milda karakter gjort slut
FINLANDS INKK FÖEVALTHIN6 IMiKK 8U8TAF II ADOLF. 221
på det politiska hatet och många af de landsförvista hade
fått återvända till fäderneslandet. Understundom visades likval
mindre mildhet, än man kunnat vänta, t. ex. beträffande Arvid
Stålann. Denne ädle och olycklige man fick förblifva i fängelse
på Gripsholm ända till sin död (1620). Ett annat offer för
misstanken, svensken Johan Messenius, förtjenar att här om-
nämnas, emedan hans skriftställareverksamhet i dubbelt afseende
anknyter sig till Finland. Denne märkvärdige man hade er-
hållit sin uppfostran i ett jesuiterkollegium, hade sedermera
återvändt till sitt fädernesland och der för sin stora lärdom
förvärfvat sig regeringens förtroende. Men år 1616 blef han
beskyld för hemlig brefvexling med katolikerna och till följd
deraf tillika med sin familj insatt på den aflägsna fästningen
Kajana. Under denna sin fångenskap författade han det stora
och i sitt slag första verket uti Sveriges historia (Scondia
illustrata) på latinska språket och derjemte ett mindre verk
på svenska språket, benämndt "Finlands rimkrönika". Ehuru
de mot honom gjorda beskyllningarne på intet sätt kunde be-
visas, hölls han likväl hela sin lifstid fången och blef först
1635 från ödemarkens djup förd till staden Uleåborg, der han
följande år dog. Äfven hans son, Arnold Johan Messenius,
som någon tid fått behålla friheten, insattes år 1625 i strängt
fängelse på Kexholm. En ädel rättskänsla hörde eljest till
hufvudd rågen i Gustaf Adolfs karakter och sällan förekomma
handlingar, som man kunde stämpla såsom orättvisa. Otvif-
velaktigt hade han dock ett mycket högt begrepp om sin
konungsliga magt och var mycket ömtålig i frågor, som rörde
det kungliga majestätets värdighet. Under hans regering var
t. ex. ständernas deltagande i statsangelägenheterna ganska obe-
tydligt, dessutom ej att förtiga, att vederbörande fingo vänja
sig vid sträng lydnad. Den goda ordning, som småningom
gjorde sig gällande inom förvaltningen, var äfven för under-
såtarne en sann vedcrqvickclse efter krigets långvariga oro.
Likväl höllos äfven desse i sträng tukt. Ett talande exempel
häruppå är den hårda förordning, som utfärdades år 1620,
rörande jagten på Åland. Innevånarne förbjödos under hotelse
af dödsstraff att skjuta eller ofreda elgarne, ehuru vildbrådet
tillfogade skada å deras åkrar och betesmarker; och om också
förbrytarens lif af kunglig nåd blef skonadt, så blef han dock
222 FINLANDS HISTORIA.
sin egendom förlustig och måste för lifstiden flytta öfver till
Ingermanland.
Äfven beträffande handel och industri var regeringens
förmyndaremagt på dessa tider lika sträng. Landthandeln
förbjöds allt eftertryckligare och gränserna för hvarje enskild
stads verksamhetskrets bestämdes omsorgsfullt. Endast inne-
vånarne i Kexholms län skulle få bibehålla sin forna handels-
rätt, emedan åkerbruket derstädes ej förslog till lefnadsbehofvens
fyllande. För att upplifva handeln grundlades några nya städer,
nämligen Nystad (1614), Gamla Karleby (Kokkola) och Ny
Karleby (1620), samt staden Torneå i dåvarande Vesterbotten.
Men den nya Handelsstadgan, som utfärdades 1617 och seder-
mera i ett och ett hälft sekel förblef gällande, lade onaturliga
band på handelsrörelsen. Endast de så kallade Stapelstäderna
skulle få bedrifva handel på utrikes ort; Åbo och Viborg,
äfvensom tidtals Helsingfors och Borgå, voro i Finland de
enda orter, hvarest främmande fartyg fingo lägga till ; städerna
i Österbotten fingo endast föra sina varor till Stockholm eller
Åbo. Dylika inskränkningar äfvensom den allmänna medellös-
heten förlamade all företagsamhet, så att de många storartade
handelsplanerna, som regeringen hade uttänkt, t. ex. Atlantiska
kompaniet, ryska handelsvägen genom Nevan, o. s. v., ej kunde
komma till utförande. För den inre rörelsen var silfvermyntets
försvinnande till mycken olägenhet; lösepenningen för Elfsborg
hade nämligen till största delen uttömt rikets silfverförråd.
Kopparmyntet deremot, som nu begynte präglas, kunde ej af-
hjelpa detta behof, utan föll genast från början under kurs.
Det är äfven naturligt, att det fortgående kriget och de af
kriget uppdfifna nya skatterna hade ett högst förderfligt in-
flytande på förmögenhetsförhållandena i landet. Bland dessa
nya skatter må i främsta rummet nämnas "lilla tullen" (för
landtmannavaror, som infördes i städerna) år 1622, och qvarn-
tullen år 1625 (som sedermera förvandlades till mantalspen-
ningar). I och för lilla tullen försågos alla städer med tull-
portar och tillika gjordes alla handtverk till stadsnäringar i
regelmässiga skrån. För öfrigt synes näringsfliten i Finland
hafva gjort ganska långsamma framsteg. Af regeringens in-
dustriella företag vilja vi nämna Svarta jernbruk i Lojo, en
på Porkkala udde öppnad silfvergrufva, här och der ett såg-
verk, o. s. v. Folkets näringsflit stod på en ganska låg stånd-
FINLANDS INRE FÖRYAXTMNG UN DKK GUSTAF II ADOLF. 223
punkt. Plankor och bräder tillverkades med yxe och säden
förmäldes vanligen på handqvarn. Då qvarntullen skulle in-
föras, rapporterades från Finland, att på de flesta orter, isyn-
nerhet i Tavastland och Viborgs län, ej funnos några vatten-
qvarnar och att handqvarnarne för det mesta doldes i sko-
garne. Det finska ölet omtalas gång efter annan. Till Gustaf
Adolfs kröningsfest införskrefvos 200 fat och tillika en mängd
ölkannor, dryckeskärl . af enträd, trätallrikar och fat. Natur-
ligtvis måste under de stora krigsrustningarna sådana indu-
strier, som hade afseende på krigsförnödenheterna, vara i
blomstring. Äfven i Finland funnos på denna tid "rörsmeder",
hvilka förfärdigade bösspipor för soldaternas räkning, och år
1624 omtalas, att mer än halfva salpeterbehofvet levererades
från de elfva salpetersjuderierna i Finland. Den enda krut-
qvarnen fans i Vi borg; för öfrigt fördes salpetern*1 till Sverige,
der den sedan bereddes till krut.
Om vi betrakta de mångsidiga bemödanden, som under
denna regeringstid gjordes i och för befästandet af den inre
ordningen, så finna vi det knapt troligt, att de skulle kunna
komma till stånd under pågående krigsbuller. Och likväl
tnåste man betänka, att Gustaf Adolf ej hade ett enda fredsår
och att Sveriges rike under hans regering blef inveckladt uti
ett stort europeiskt krig, hvilket fortfor ännu länge efter
hjeltekonungens död. Detta utländska krig, i hvilket Finland
deltog uti en ingalunda ringa mon, förtjenar derför äfven sin
plats i det finska folkets historia och skall i följande kapitel
särskildt och i en fortsättning behandlas.
2. Det stora tyska kriget (1630—1648).
Efter afslutandet af kriget med Danmark, hade Sverige
fått alla sina stridigheter afgjorda, med undantag af den lång-
variga fejden med Sigismund, hvilken likväl äfven hade hvilat
en tid, alldenstund de båda partierna hade fullt upp att göra
med de ryska angelägenheterna. Efter freden i Stolbova sam-
manstötte de svenska och polska vapnen åter i Östersjöprovin-
serna; detta krig fördes likväl i början med ringa stridskrafter,
224 FINLANDS HISTORIA.
emedan Sverige befann sig i ett tillstånd af utmattning. Endast
Reval, Xarva och Weissenstein innehades ännu af svenskarne.
under det att polackarne höllo hela Liffland och vestra delen
af Estland besatta. År 1617 kommo Diinamiinde, Pernau och
Saletsa i svenskarnes händer; men den förstnämnda staden
gick snart ånyo förlorad, hvarefter krigslågan åter slocknade
för någon tid. Men då Sigismund fortfarande uppstälde åter-
lemnandet af svenska kronan såsom första vilkoret för freden,
seglade Gustaf Adolf år 1621 in i Dunaflodens mynning och
begynte belägra Riga. Finska armén (4,400 man) hade in-
funnit sig öfver Estland, och hela hären uppgick nu till 16,000
man. Öfverbefäfet innehades, utom af konungen och hans
broder, äfven af Jakob de la Gardie, Herman Vrangel och
grefven af Mansfeld; till det lägre befälet hörde Gustaf Karls-
son Horn, Henrik Klasson Fleming m. fl. Amiral öfver flottan
var den gamle Karl Gyllenhjelm och contreamiral Klas Lars-
son Fleming. I fem veckors tid gjorde innevånarne ett tap-
pert motstånd, men nödgades slutligen öfverlemna staden, den
15 September. Under de följande åren fortsattes eröfringen
af Liffland och då De la Gardie och Horn år 1625 med fin-
narne intogo äfven Dorpat, var polackarnes öfvervälde i detta
land tillintetgjordt. En glänsande seger vid Wallhof i Kur-
land Januari 1626, hvarvid finska rytteriet under konungens
och Horns befäl så hastigt dref polackarne på flykten, att de
öfriga svenska trupperna ej hunno fram för att deltaga i
drabbningen, befästade svenskarnes välde vid stränderna af Duna.
Derefter beslöt Gustaf Adolf att förflytta kriget närmare
till det polska området och landsteg sommaren 1626 vid kusten
af Preussen. Ost-Preussen, hvars hertig var vasall under
Polen, men för öfrigt såsom kurfurste af Brandenburg och
svåger till Gustaf Adolf var främmande för detta krig, bl ef
någorlunda lemnadt i fred; men i polska Vest-Preussen eröfrades
hastigt flere städer, så att Polen, hvars utländska handel sålunda
blef afbruten, ensamt fick röna olägenheterna af kriget. Då
satte sig Sigismund sjelf i rörelse, men blef slagen vid Mewe
vid Weichsel. Under de följande åren fortsattes kriget med
häftiga skärmytslingar, i hvilka Gustaf Adolf och hans män
lade grunden till sitt krigiska rykte. Konungen, som städse
framstod såsom en förebild af hjeltemod, råkade flere gånger i
lifsfara, t. ex. vid Dirschau år 1627, då han blef sårad i
DET STORA TYSKA KRIGET, 1630 1648. 225
skuldran. Samtidigt utförde Åke Tott, herre till Liuksiala,
som konungen kallade sin "snöplog", emedan lian användes att
åt de öfriga rensa vägen från fiender, med sina finska ryttare
underverk af tapperhet. Största delen af finska hären var nu
förlagd i Lilfland, der De la Gardie och Gustaf Horn förde
befälet. Konungen var ej riktigt belåten med herr Jakobs
långsamma sätt. Horn deremot, hvilken år 1626 slog polac-
karne vid Wolmar och äfven de följande åren ådagalade en
utomordentlig duglighet och vaksamhet, steg derigenom allt
mer och mer i konungens gunst. En vidsträckt krigsskåde-
plats började emellertid öppna sig för de svenska vapnen, och
polska kriget nalkades sitt slut. Om hösten 1629 afslöts
genom Frankrikes och Englands bemedling ett sexårigt vapen-
stillestånd i Altmark i Preussen, hvarvid Liffland och en del
af preussiska kusten tillföll Sverige. Följande år begynte
Gustaf Adolf sitt segertåg i Tyskland, hvarom vi snart utför-
ligare skola tala.
Kriget i Liffland och Preussen var både för befäl och
manskap en förträfflig skola och förtjenar derför en närmare
uppmärksamhet. Taktik och ordning, beväpning och manstukt,
hvarigenom sedermera den svenska hären blef berömd i Europa,
hade här utvecklat sig under den snillrike och företagsamme
unge hjeltekonungens ledning. Sveriges krigsmagt hade på
dessa tider varit i ständigt tilltagande och uppgick under
preussiska kriget till omkring 50,000 man, af hvilka nära en
fjerdedel utgjordes af legotrupper, en annan fjerdedel af finnar
och hälften af svenskar. Fotfolket var indeladt i regementen
(1,200 man) och kompanier (150 man) och redan fullständigt
försedt med musköter; endast bland det finska manskapet om-
nämnes ännu år 1627 äfven bågskyttar. Det är anmärknings-
värdt, att finnarne tyckas hafva haft en synnerlig fallenhet för
rytteritjenst; ty Finlands 24 ryttarekompanier (3,000 man) voro
i förhållande till fotfolket vida starkare än det svenska rytteriet.
De årliga soldatutskrifningarna begynte dock redan blifva ganska
tryckande, och en klagan öfver befolkningens aftagande för-
spordes allmänt. Öfver hufvud taget gåfvo sig finnarne högst
ogerna till den aflägsna krigstjensten, der ofta nog brist och
umbäranden samt sjukdomar voro tapperhetens enda belöning,
och derför sökte männen ofta nog sin tillflykt i skogarne, nål-
en rekrytutskrifning skulle försiggå. Men då de en gång
Finlands historia. 15
"2 "2 6 FINLANDS HISTORIA.
kommit i fält, gjorde de manligt sin skyldighet och i sina
enkla kläder, som hade föga uniformsmässigt i sig, slogo de
uti oräkneliga drabbningar sina ståtligt utrustade fiender på
flykten. Krigstukten var i Gustaf Adolfs armé bragt till ■
höjden af fulländning. Konungen tålde ej ens i fiendeland
några våldsbragder, likaså litet som han i sitt eget läger tillät
ett tygellöst lif. Det var en gudfruktig armé under en gud-
fruktig fältherres fana, enkom skapad till protestantismens för-
kämpe i Europa.
Det stora religionskriget emellan påfveväldet och prote-
stantismen hade redan under flere årtionden blifvit förberedt;
nu hade det slutligen blifvit en europeisk angelägenhet, som
drog alla vestra Europas stater och samhällsförhållanden med
i sin hvirfvel. I spetsen för katolicismen stod huset Habs-
burg i Spanien och Österrike, hvilket hade gjort till sin upp-
gift att under katolicismens skydd grundlägga en universal-
monarki. Men från den sociala och religiösa frihetens sida
hade redan tidigt ett häftigt motstånd gjorts mot Habsburgarnes
planer. Redan mer än ett hälft sekel hade de protestantiska
Nederländerna fört krig emot Spanien, och äfven flere af Fin-
lands mest framstående krigare, såsom Jakob de la Gardie,
Gustaf Horn och andra, hade under detta krig gjort sina första
lärospån under den berömde prinsen af Oranien. I början
hade det protestantiska England varit Nederländernas bästa
bundsförvandt ; men då i detta land det borgerliga kriget ut-
bröt, blef det förhindradt att vidare befatta sig med konti-
nentens angelägenheter. Frankrike deremot, som bragt religions-
partierna i eget land till stillhet, var af politiska skäl benäget
att träda i vägen för Habsburgarnes hersklystnad, och, ehuru
sjelft katolskt, likväl understöda protestanterna i deras strid
för friheten. I Ungern hade Gabriel Bethlen och senare
Rakoczy höjt frihetens baner emot Österrike, och samma fri-
hetsanda hade i Böhmen år 1618 framkallat det ryktbara
uppror, med hvilket det trettioåriga kriget i Tyskland tog sin
början. I sistnämnda land stodo i detta ögonblick de båda
religionspartierna beredda till en afgörande kamp : i söder den
heliga ligan under Baijerns beskydd och Österrikes regenter,
som ville förnya kejsarnes forna magt; i norr deremot de
protestantiska furstarne och städerne, hvilka voro beslutna att
försvara sin frihet, men genom ömsesidig afund skadade den
DET STORA TYSKA KRIGET, 1630 — 164 8. 227
gemensamma saken. Under sådana förhållanden syntes katoli-
cismens seger vara viss. Upproret i Böhmen var dämpadt,
ligans general, Tilly, fördref protestanterna från Pfalz, och
kejsarens vilda härskaror, anförda af Wallenstein, förbredde
sig ända till Östersjöns kuster. Den hjelp konungen af Dan-
mark, Kristian IV, ville bringa sina trosförvandter i Tyskland,
hade blott bidragit att göra katolicismens seger så mycket
mera glänsande. Endast Sverige och dess hjeltekonung, Gustaf
Adolf, återstod nu mera såsom protestanternas enda hopp.
Redan före krigets utbrott hade Gustaf Adolf med be-
kymmer iakttagit förebuden till den storm, som snart skulle
begynna rasa öfver Tyskland. De kejserliges framträngande
till kusterna af Östersjön öfvertygade honom slutligen om, att
Sveriges egen säkerhet fordrade hans inblandning i Tysklands
angelägenheter. De fördrifne hertigarne af Mecklenburg erhöllo
derför en tillflyktsort i Sverige, och då hansestaden Stralsund
hade beslutat göra motstånd mot Wallensteins magt, skickades
amiral Fleming dit år 1628, för att afsluta ett förbund till
ömsesidigt bistånd. Vapenstilleståndet med Polen gjorde det
ändtligen möjligt för konungen att uppträda som protestan-
tismens förkämpe och Johannedagen 1630 landsteg han med
13,000 man i Usedom vid Oders mynning. Hertigen af Pom-
mern tvangs snart att sluta sig till förbundet och hans residens
Stettin besattes af svenskarne. Kort derpå inträffade äfven
Gustaf Horn med de finska och estniska trupperna, hvilka
tågat landvägen öfver Liffland och Preussen. Dertill förstärkte
konungen ännu sin armé med skottska och tyska legotrupper
och utsträckte sina eröfringar längs hafskusten och Oders
stränder. Hans första steg voro i sjelfva verket ganska farliga,
ej allenast i anseende till fiendernas större antal, utan äfven
till följd af jesuiters och förrädares intriger. Sålunda skulle
han en gång vid Demmin (i Vor-Pommern) fallit i fiendernas
våld, om ej 70 finska ryttare offrat sina lif för honom, till
dess hjelp hann anlända. Inom kort begynte dock de kejserliga
inse, att "snökonungen" från den höga norden ej skulle förgås
för söderns glödande hetta, såsom de i början hånfullt hade
menat. Man måste äfven medgifva, att tidsförhållandena voro
särdeles gynsamma för honom. Kejsarens misstro och de tyska
furstarnes klagomål hade aflägsnat Wallenstein från öfverbefälet,
och underbefälhafvarne, i hvilkas händer befälet anförtroddes,
228 FINLANDS HISTORIA.
kunde ej sammanhålla den kejserliga arméns tygellösa horder.
Först då Tilly i början af det följande året (1631) ankom till
krigsskådeplatsen, begynte kriget antaga ett mera storartad!
utseende. Gustaf Adolf afslöt nu en traktat med Frankrike
om subsidier; men Brandenburgs och Sachsens vankelmodiga
hållning hindrade honom från att skynda till Magdeburgs und-
sättning, hvilken stad Tilly nu eröfrade och på det ohyggligaste
lät ödelägga. Konungen gick derefter öfver Elbe och uppslog
vid Werben, midt emot Hawels mynning, ett befästadt läger,
mot hvilket alla Tillys anfall strandade. Om hösten hade den
kejserlige armén blifvit ökad till 40,000 man och inföll nu i
Chur-Sachsen, hvars regering hittills bemödat sig om att för-
blifva neutral, men nu blef tvungen att bedja svenskarne om
hjelp. Gustaf Adolf tågade till Wittenberg med 13,000 man
infanteri och 9,000 man kavalleri, tog äfven den sachsiska
hären (11,000 man) under sitt befäl och anryckte med dessa
stridskrafter emot Tilly. Denne hade uppstält sina trupper
vid Breitenfeld, icke långt från Leipzig, och den 7 September
1631 uppstod här en blodig sammandrabbning. Svenska konun-
gen, hvars härskri var: Gud med oss! hade uppstält sitt fot-
folk i centern och rytteriet på begge flyglarne; högra flygeln
anfördes af Gustaf Adolf sjelf och på den yttersta ändan hade
han posterat Torsten Stålhandske med 700 finska ryttare.
Venstra flygeln var anförtrodd åt Gustaf Horn; ännu längre
till venster stod den sachsiska hären skildt för sig. Katoli-
kernas fältherrar voro den sjuttioårige Tilly, samt Pappenheim
och Furstenberg; deras fältrop var: Jesus Maria! Kl. 2 e. m.
gjorde Pappenheim med rytteriet ett anfall på flanken af högra
flygeln, men stötte pä ett så kraftigt motstånd, att hela hans
trupp sprängdes och Tillys hela artilleri råkade i finnarnes
händer. Under tiden hade Tillys hufvudstyrka anfallit sach-
sarne och slagit dem på flykten; men Horns flygel uthärdade
med ståndaktighet den öfvermägtiga fiendens anfall, till dess
konungen bragte honom undsättning och segern fullständigt af-
gjordes till svenskarnes fördel. Om aftonen lågo 6,'000 katoliker
på slagfältet och vägen till södra Tyskland var öppen.
Enligt fleres åsigt, borde Gustaf Adolf nu hafva tågat
direkte på Wien; men konungen ville ila till sina betryckta
trosförvandters i Schwaben bistånd och förde derför sin här
öfver Thtiringerwald till stranden af Main, hvarest de rika
DET STÖKA TYSKA KRIGET, 163 0 164 8. 229
frankiska biskopsdömena Wurtzburg, Bamberg och Mainz jämte
omätligt byte redan innan årets slut råkade i hans våld. Här stod
allt slags öfverflöd till buds för den segerrika hären. "Våra Finne-
pojkar", hette det vid denna tid, "vänja sig i Vinlandet deruppe,
och lära icke så gerna vilja komma till Savolaks igen; då de i
liffländska kriget ofta måste hålla till godo med vatten och
mögladt bröd till ölsoppa, göra de nu kallskål i stormhatten
med vin och semla". Sålunda tillbragte man vintern efter
sina öfverståndna mödor. Gustaf Adolf hade förlagt sitt vinter-
qvarter till Frankfurt, och Axel Oxenstjerna, som hittills uppe-
hållit sig i Preussen, för att gifva akt på polackarne, ilade till
sin konung för att rådslå om de stundande företagen. Kriget
hade redan tagit en ganska vidsträckt utbredning. Sachsiska
armén hade vändt sig emot Böhmen och Schlesien; Gustaf
Horn stod vid öfra Main; Tott befalte i Mecklenburg och vid
nedra Elbe; slutligen hade hertig Bernhard af Weimar begynt
plantera de svenska fanorna på andra sidan Bhen i Elsass.
Hela krigsmagten hemma och i fält öfversteg på denna tid
100,000 man, af hvilka dock minsta delen bestod af eget folk.
Tidigt om våren 1632 måste konungen skynda till bistånd
åt Horn, som ansattes af Tilly, och drog derefter i dennes
spår till Baijern. Tilly hade intagit en fast position vid Lechs
inflöde i Donau. Men den 5 April trängde Gustaf Adolfs här
med finnarne i spetsen öfver Lech, och Tilly blef dödligt sårad.
Augsburg, Landshut och Mimenen föllo i segrarnes händer och
faran syntes närma sig kejsarens egna arfländer. Men äfven
på andra orter voro de svenska vapnen lyckliga. Horn, som
hade blifvit skickad till Rhentrakten, utdref under årets lopp
fienderna från Baden och Elsass.
Men kejsaren hade under denna sin nöd åter anförtrott
öfverbefälet åt Wallenstein, hvilken snart samlade en ansenlig
krigshär. Med föga möda fördref han sachsarne från Böhmen
och vände sig derpå emot Nurnberg. Gustaf Adolf skyndade
till denna protestantiska stads undsättning och inväntade uti
ett befäst läger sin ryktbare fiende. Men denne uppslog äfven
ett befäst läger på ett angränsande berg, i förhoppning att
genom hunger utmatta svenska hären. Under hetaste sommar-
tiden låg man nu här i nio veckor midt emot hvarandra;
endast mindre ströfkorpser, isynnerhet finnar och kroater,
drabbade understundom tillsammans på sina provianteringsut-
230 HM, ANDS HISTORIA.
flygter. Slutligen företog svenska konungen, som blef trött vid
detta utmattningskrig, en stormning emot Wallensteins läger;
men sedan han förlorat mycket folk, och då ej ens finnarnes
stormlöpning, som var konungens sista försök, hade någon
framgång, nödgades han uppgifva anfallet. Kort derefter bröt
han upp till Baijern, qvarlemnande nödig besättning i Nurnberg.
Wallenstein åter vände sig emot norr och inföll slutligen grymt
härjande i Chur-Sachsen. Då kallade detta lands nödrop konun-
gen för andra gången till hjelp. Han skyndade från Donau
genom Franken och Thiir ingen och stod i början af November
framför Wallenstein med en liten, men utvald här (12,000 man
fotfolk och 6,000 man rytteri). Hans första plan var att pas-
sera söder om fienden emot öster, för att förena sig med den
andra afdelningen af hären, som kom från Elbe-sidan. Men
då han på vägen fick höra, att Wallenstein, som icke väntade
något anfall, hade skickat bort Pappenheim, så beslöt han att
plötsligt leverera en afgörande drabbning och ankom sent om
höstaftonen till IMzen, hvarest Wallenstein nu i största hast
befästade sin slagtordning och återkallade Pappenheim. De
kejserligas armé var vid pass hälften större än den svenska,
och efter Pappenheims ankomst var den dubbelt så stor. Men
den svenska armén, som tillbragt natten på öppna fältet, gjorde
det oaktadt följande dag, den 6 November (gamla stilen), ett
modigt anfall på den fiendtliga slagtordningen. Svenskarne
voro uppstälda på samma sätt, som året förut vid Leipzig:
Stålhandskes finska rytteri (nu mera endast 500 man) på dess
gamla hedersplats vid yttersta ändan af högra flygeln. Konun-
gen anförde sjelf högra flygeln och hertig Bernhard den venstra ;
lösen var på båda sidor den samma, som i slaget vid Breiten-
feld. Gustaf Adolf visade för Stålhandske de kejserliga kyras-
siererna, sägande : "grip an de der svarta bussarne ; de komma
att göra oss ondt!" Derpå ilade han med småländska rytteriet
till centerns undsättning, men förvillade sig ifrån de sina och
stupade för flere sår. Då hertig Bernhard erhöll kunskap
härom, uppmanade han armén att hämnas sin store konungs
död. Med oemotståndligt raseri stormade den svenska hären
fram, och finnarne återtogo härunder konungens lik. Men nu
hade äfven Pappenheim hunnit fram till stridsplatsen och för-
sökte modigt förnya anfallet; men han blef sjelf dödligt sårad,
såsom det säges, af Stålhandskes hand, och en allmän fruktan
DET STOEA TYSKA KRIGET, 1630 — 1G48. 231
bemägtigade sig de kejserliga. Efter nio timmars kamp för-
blef stridsfältet och det fiendtliga artilleriet i svenskarnes våld.
Men äfven de hade förlorat mycket folk, och främst sin ädle
anförare och konung. Denna tilldragelse firade katolikerne med
jubelfester, men Sveriges rike och alla protestantismens vänner
uppfyldes af den bittraste sorg.
Med Gustaf Adolfs död hade Vasaättens protestantiska
gren utslocknat på svärdsidan; ty hertig Johan hade aflidit
redan 1618 och konungens broder, Karl Filip, dog 1622 i
Reval. Endast tvenne af qvinnolinien: Gustaf Adolfs syster
Katharina, gift med rhenska pfalzgrefven Johan Casimir, som
för tillfället uppehöll sig i Sverige, samt konungens sexåriga
dotter Kristina, uppburo ännu Vasanamnet. Den sistnämnda
bestämdes nu till efterträdare; men regeringen förblef under
hennes omyndighetsår i rådets händer, hvars förnämsta medlem,
Axel Oxenstjerna, till en början qvarstannade i Tyskland, i och
för ledningen af kriget och bevakandet af Sveriges utländska
politik. På hans föranstaltande ingingo de protestantiska fur-
starne ett ömsesidigt förbund i Heilbronn ooh de svenska vapnen
fortsatte någon tid sitt segertåg. Men Sachsens och Branden-
burgs afund, samt de tyska truppernas egennyttiga fordringar
förderfvade snart den gemensamma saken. Hertig Bernhard
af Weimar, som fordrade för sig öfverbefälet och genom sitt
öfvermod förderfvade Horns planer vid Donau, levererade slut-
ligen i Augusti 1634 en olycklig drabbning vid Nördlingen,
hvaraf följden blef Horns fångenskap och förlusten af södra
Tyskland. Hertig Bernhard tågade till Elsass, hvilket land
han eröfrade för Frankrikes räkning. Sachsen och de flesta
öfriga af de förbundne försonade sig med kejsaren, i afsigt att
helt och hållet fördrifva svenskarne från Tyskland. Nu skulle
Oxenstjerna varit benägen för fred, om han kunnat erhålla
antagliga vilkor; men då detta ej skedde, var krigets fortsät-
tande oundvikligt, och innan kort bar hans ståndaktighet goda
frukter. Med Frankrike ingicks ett starkt förbund, enligt
hvilket detta lands krigshärar begynte röra sig vid stränderna
af Rhen, och i norra Tyskland förde Jolmn Baner åter sven-
skarne till segrar och eröfringar. Samtidigt utgingo de med
Polen öfverenskomna fredsåren, och Sigismunds son, Wladislaw,
som efter fadrens död 1632 blifvit vald till konung af Polen,
hotade att med ett nytt krig göra sin påstådda rätt till svenska
232 FINLANDS HISTOBIÅ.
kronan gällande. Men en stark krigshär, som under anförande
af Jakob de la Gardie sändes till Preussen, bragte honom att
ingå en ny förlikning år 1635, hvarvid Polen återfick de land-
sträckor i Preussen, som svenskarne hade eröfrat, men Liffland
förblef fortfarande Sveriges besittning.
Följande tilldragelser under det tyska kriget kunna vi
endast i korthet beröra. De svenska vapnen voro trängda till-
baka ända till gränsen af Mecklenburg, då Baner 1636 vid
Wittstock förskingrade den sachsiska armén. Det var Stål-
handske, som afgjorde denna seger. En ännu mera lysande
seger vid Chemnitz i Sachsen år 1639 öppnade för Baner
vägen öfver Böhmiska bergen; men de kejserligas öfvermagt
tvang honom snart att åter draga sig tillbaka till kurfursten-
dömet Sachsen. Härifrån inbröt han i början af år 1641
helt oförmodadt i Baijern, i afsigt att eröfra Regensburg, der
kejsaren och de tyska furstarne som bäst voro samlade till
riksdag. Detta djerfva företag lyckades likväl icke; Baner
nödgades i största hast draga sig tillbaka och hans här räd-
dades endast derigenom, att den finska ryttmästaren Erik
Slang i flere dagars tid uppehöll fienderna vid det lilla fästet
Neuburg, der han slutligen blef tillfångatagen. Efter detta
tåg insjuknade och dog Baner, som genom sin skicklighet åter
hade upphjelpt den svenska krigslyckan, men å andra sidan
genom ohyggliga härjningar förspilt den svenska disciplinens
goda anseende. Krigets ledning öfverlemnades nu åt Lennart
Torstenson, Gustaf Adolfs ryktbare artilleriöfverste ; men denne
låg sjuk i Sverige, och de tre generaler, åt hvilka befälet under
tiden anförtroddes, nämligen tysken Adam Pfuel, svensken Karl
Gustaf Wrangel och finnen Arvid Wittenberg, förmådde med
knapp nöd kufva legotruppernas motsträfvighet och missnöje. Den
kejserlige generalen ville då begagna sig af tillfället och anföll
svenskarne vid Wolfenbuttel ; men Wittenberg, som för denna
dag genom lottning blifvit utsedd till öfverbefälhafvare, för-
skingrade hela den fiendtliga armén. Då slutligen Torstenson,
ehuru ännu sjuk, hann fram till hären, fick kriget ny fart.
Sedan han förenat sig med Stålhandske, som kämpat i Schle-
sien, ryckte Torstenson emot de kejserliga och vann vid Leipzig
en lysande segar år 1642. Erik Slang, som anförde venstra
flygeln, föll vid första anloppet; men på högra flygeln slogo
Wittenberg och Stålhandske fienderna på flykten, och hela det
DET STORA TYSKA KRIGET, 1680 lt>4 8. 233
fiendtliga artilleriet biel' segervinnarnes byte. Följande år
framträngde Torstenson genom Böhmen till Mähren och hotade
sjelfva den kejserliga hufvudstaden. Men då blef han plötsligen
kallad bort till ett annat magtpåliggande värf.
Danmark såg nämligen med missundsamma blickar Sveriges
nyförvärfvade magt i Europa; i hemlighet bedref det underhand-
lingar med Österrike och Polen, och det var att befara, att
Danmark, om någon olycka skulle hända de svenska »vapnen i
Tyskland, genast skulle begagna sig af tillfället att förklara
krig. Derför beslöt svenska regeringen att, så länge ännu val-
tid, undanrödja denna fara och beordrade Torstenson att med
sin krigshär plötsligt infalla i Jutland. Denna plan verkstäldes
med sådan snabbhet, att i början af år 1644 nästan hela det
danska fastlandet var i svenskarnes våld; ty samtidigt som
Torstensons härar, anryckande söderifrån, eröfrade Holstein och
Jutland, hade ifrån norr Gustaf Horn, som nyss återkommit
från sin åttaåriga fångenskap, infallit i Skåne och der intagit
Helsingborg. Den gamle Kristian IV stred hjeltemodigt och
lyckades åtminstone rädda danska öarne. Om sommaren mötte
han med sin flotta Klas Fleming vid Femern, der segern blef
oafgjord. Kort derpå erhöll Fleming banesåret genom en
kanonkula. Men längre fram mot hösten förstörde hans efter-
trädare i befälet, Karl Gustaf Wrangel, den danska flottan i
ett nytt sjöslag vid Femern. Under sådana omständigheter
nödgades danskarne uti freden i Brömsebro 1645 göra betyd-
liga uppoffringar. Åt Sverige afträddes för alltid landskapen
Jämtland och Herjedalen, som af ålder tillhört Norge, samt
Gotland, hvilket från unionstiden lydt under Danmark, och
Ösel, som danskarne bemägtigat sig samtidigt, som Sverige
underlade sig Estland. Dessutom öfverlemnades Halland, som
hörde till Danmarks gamla område, på 30 år åt Sverige, men
äfven detta landskap återficks aldrig. Danmarks lycka var nu
i sin nedgång, och Sveriges magt tillväxte allt mer och mer.
Samtidigt begynte äfven det tyska kriget lida mot slutet,
hvartill Tysklands förhärjade tillstånd och de krigförandes ut-
mattning var förnämsta orsaken. Sedan drottning Kristina i
Sverige år 1644 sjelf omhändertagit regeringen, erhöllo sträf-
vandena efter fred äfven på detta håll större eftertryck, och
magternas sändebud, hvilka sammanträdt i Osnabruck och
Miinster i Westfalen, begynte småningom sitt förlikningsvärf.
234 FINLANDS HISTORIA.
Men härunder fortsattes kriget på det häftigaste. Redan i
slutet af år 1644 hade Torstenson återvändt från Jutland och
i närheten af Magdeburg förskingrat en kejserlig armé. Föl-
jande vinter inföll han i Böhmen, slog en annan armé vid
Jankowitz och framryckte emot Wien, utanför hvilken stad han
för en tid förenade sig med den ifrån Ungern kommande
Råkoczy. Men då denne åter skilde sig ifrån honom och en
pest begynte rasa, återtågade hufvudhären till Böhmen och
derifrån till Thuringen. Torstenson nödgades för sin sjuklig-
hets skull återvända till Sverige, och öfverbefälet uppdrogs åt
Karl Gustaf Wrangel Denne framträngde år 1646 genom
Franken och Schwaben till stränderna af Bodensjön och tvang-
hertigen af Baijern till vapenhvila. Följande år nödgades han
draga sig tillbaka till Elbetrakten; men år 1648 framträngde
han åter i förening med franska generalen Turenne djupt in
i Baijern, samtidigt som en annan svensk armé under Königs-
mark plötsligt intog en del af Prag i Böhmen. Dessa till-
dragelser tvungo slutligen de katolska magterna att afsluta
Westfaliska freden, som ingicks samma år, 1648. Sverige
erhöll största delen af Pommern, samt några mindre områden
i Tyskland och ett ord med i laget i Tysklands invecklade
politiska angelägenheter. Denna vinst var nog ringa för så
långvariga och i allmänhet så lyckliga strider. . Men ett mål
var åtminstone uppnådt: katolicismens öfvermagt var bruten
och det lilla Sverige hade i anseende svingat sig upp till en
europeisk stormagt. Att det nu och sedermera, likasom i en
fortsättning, frånvann danskarne de landskap vid Öresund, dem
naturen sjelf tyckes afsett att lyda under Sverige, var likväl,
såsom vi längre fram skola se, för sjelfva svenska folket den
vigtigas te följden af det tyska kriget.
Man måste i sanning förvåna sig öfver, att det lilla
svenska riket, hvars hela folkmängd på denna tid synes varit
omkring 1£ milion, eller mindre än för närvarande Finlands,
kunde i 19 år uthärda ansträngningen af ett så stort krig.
Saken vore omöjlig att förklara, om vi ej visste, att största
delen af den i kriget använda styrkan utgjordes af främmande
legotrupper, och att, isynnerhet efter Gustaf Adolfs död, kriget
för det mesta sjelft fick bekosta sina utgifter, nämligen genom
taget byte, brandskatter och de franska subsidierna. Rikets
eget krigsfolk uppgick vid denna tid till omkring 40,000 man,
DET STORA TYSKA KRIGET, 1630 1648. 235
af hvilka dock sällan mer än 18,000 voro ute i kriget. Men
denna lilla hop var i sjelfva verket kiigshärens egentliga
kärna, genom hvilken fältherrarne kunde hålla det lösa ut-
ländska legofolket i tygel. Det är att märka, att bland
rikets eget krigsfolk finnarne intogo ett större rum, än man
af Finlands folkmängd på denna tid skulle kunna förmoda.
Äfven efter den högsta beräkning uppgick antalet af innevånarne
i Finland endast till hälften emot Sveriges folkmängd *. Men
förhållandet inom hären var sådant, att (utan att tala om
flottan och legotrupperna) Finland uppstälde 12 regementen och
Sverige 18. Det finska rytteriet var nu såsom äfven förr
framstående så till antal som duglighet; det bestod af tre
regementen, nämligen Åbo läns, Tavast-Nylands läns och Kare-
lens, hvaremot Sverige uppstälde endast fyra. Fotfolkets för-
delning var följande: 1 regemente från Österbotten, 2 från
Åbo län, 3 från Tavast-Nylands län och 3 från Karelen (med
Savolaks och Kexholms län). Mot slutet af kriget bestod den
finska styrkan i medeltal af 17,000 man, hvaraf vanligen 10,000
voro utom landet, nämligen omkring 4,000 såsom besättningar
i de östra och liffländska fästningarna och 6,000 i tyska
kriget. Men den svenska truppstyrka, som deltog i kriget, ut-
gjorde sällan mer än 10,000 man. Vi hafva på grund deraf
icke utan skäl införlifvat detta krigs vexlingar med det finska
folkets historia. Det är naturligt, att den del af äran, som
bort falla på finnarnes lott, till största delen gömdes under
det svenska namnet; men äfven finnarnes namn begynte nu
blifva kändt och ryktbart. Utländingarne prisade på samma
gång Gustaf Adolf och "hans finnar", beundrande desses orubb-
liga tapperhet, såsom någon oemotståndlig naturkraft. Fien-
derna, som mänga gånger med rysning hört deras stridsrop:
"hakkaa päälle!" (hugg på!), gåfvo dem namnet uhakka-
pääliter". Leipzig, Lech, Liitzen och otaliga andra slagfält
hafva varit vitnen till deras tapperhet, och äfven bland befälet
stå sådana namn, som Horn, Stålhandske, Wittenberg, andra
att förtiga, i jämn bredd med de förnämsta. Ett så ärofullt
anseende, ett så ryktbart namn höjde otvifvelaktigt det finska
folkets sjelfkänsla och skulle gjort det i ännu högre grad, om
* approximativt: Sveriges folkmängd 8—900,000, Finlands 400,000 och
Östersjöprovinserna med Ingermanland 2 — 300,000.
•„>;;»; finlaxds historia.
ej svenskheten redan hade begynt inkränkta ett så ansenligt
rum i Finlands inre förhållanden.
Krigets inflytande på Finlands inre tillstånd var naturligt-
vis ej på långt när så förderfligt, som i forna tider, då för-
ödelsen ofta nådde landets egna bygder. Den största tungan
var utskrifningen af krigsfolk. Huru denna nästan årligen
återkommande rekrytering fruktades, framgår mer än nog ur
denna tids aktstycken. År 1635 skref rådet till kanslern, som
då ännu vistades i Tyskland, att till följd af utskrifningarna och
de dyra tiderna befolkningen i Viborgs län och Ingermanland
i tusental hade flytt öfver gränsen. I allmänhet var det äfven
vanligt, att folket helt och hållet försvann vid tiden för ut-
skrifningen, och att de utskrifne männen måste sättas bakom
lås och bom, till dess de kunde transporteras öfver hafvet.
Alen äfven det oaktadt voro stora hopar på rymmarefot, så
att understundom jämte den egentliga krigsstyrkan räknades
5,000 man "ovissa". Det var ej fruktan för död och faror,
som var orsaken härtill, utan hemmets och fosterlandets
mägtiga band. Det fans exempel uppå, att de ifrån det af-
lägsna Tyskland rymde tillbaka till sitt hem, en färd, under
hvilken naturligtvis vida flere besvär och faror väntade flyk-
tingen än i sjelfva kriget. För att undvika de olägenheter,
som åtföljde utskrifningen, försökte regeringen förmå folket att
uppställa ett bestämdt antal soldater, och år 1639 kom en
dylik öfverenskommelse till stånd i Viborgs län och Savolaks.
Men de öfriga landskapen gingo ännu icke in på en dylik
ordnad värnepligt.
Krigets politiska och sociala följder for Finland kunna
först längre fram tagas i betraktande. Det är naturligt, att
fredens värf icke riktigt kunde förkofras under sådana tider,
då kriget var den vigtigaste uppgiften. Men å andra sidan
medförde otvifvelaktigt de segerrika krigsbragderna ökad kraft
och energi äfven i öfriga företag. Af krigsbytet åter tyckes
ej någon betydlig del kommit Finland till godo. Dessa ståt-
liga palats, som vid denna tid uppfördes i Sverige med de
från Tyskland röfvade skatterna, fick Finland aldrig skåda,
och på samma sätt gingo äfven de vetenskapliga och konst-
skatterna för det mesta till Sverige. Kyrkornas prydnader
ökades kanhända, och Åbo nya universitet fick sitt första
PEHK BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 237
bibliotek af det från Jutland tagna krigsbytet. Men i all-
mänhet förblef Finland fattigt som förut, isynnerhet af det
skäl, att dess förnämsta adelsätter vid denna tid öfverflyttade
till Sverige.
3. Pehr Brahes styrelse i Finland och drottning Kristinas tid,
1632—1654.
Vi skola nu ifrån krigsbullret vända tillbaka för att be-
trakta rikets inre förvaltningsangelägenheter, börjande från den
tid, då Gustaf Adolf stupade på slagfältet vid Liitzen och
hans minderåriga dotter Kristina upphöjdes på Sveriges tron.
Det är att märka, att Gustaf Adolfs regering redan ansenligt
hade ökat adelns magt i riket, och att äfven för öfrigt hela
tidsriktningen visade en dylik benägenhet. De stora krigs-
bedrifterna, genom hvilka riket höjdes till jämn bredd med
Europas stormagter, erfordrade naturligtvis stora belöningar åt
enskilde, samt öfver hufvud en ökad yttre glans i allt som
rörde regeringen. Samtidigt framkallade ordnandet af den
inre förvaltningen, som påbegynts af Gustaf Adolf och nu
fortsattes af Axel Oxenstjerna, äfven en embetsaristokrati ,
hvilken i främsta rummet just intogs af den högre adeln, på
grund af den företrädesrätt den samma besatt i sin större
skicklighet och bepröfvade kraft. Till allt detta kom nu
under Kristinas minderårighet (1632 — 1644) en långvarig för-
myndareregering, då aristokratien var allena herskande och
kunde bevaka sin egen fördel i de politiska, likasom de sociala
angelägenheterna. Dessa allmänna omständigheter tillkänna-
gifva redan skaplynnet hos det tidskifte, som vi nu skola gå
att betrakta.
Under sina sista lefnadsår hade Gustaf Adolf låtit sin
kansler utarbeta en interims regeringsform, som skulle följas i
händelse af regentens bortavaro, eller sjukdom eller minder-
årighet. Oxenstjerna sände den samma nu till hemlandet såsom
den aflidne konungens enda testamente, och om sommaren
1634 gåfvo riksens ständer, som hade samlat sig till firandet
af konungens begrafning, dertill sin stadfästelse. Enligt denna
238 FINLANDS HISTORIA.
regeringsform stäldes i spetsen för styrelsen fem högsta embets-
män : drotset, marsken, amiralen, kanslern och riksskattmästaren,
en hvar såsom hufvudman för ett eget kollegium ; dessa skulle
"efter rådets anvisning", hålla vård om de ärender, som föllo
inom deras särskilda verkningskrets, som ock om rikets all-
männa angelägenheter, och deras val skedde genom rådet.
Valet utföll så, att trenne af slägten Oxenstjerna fingo säte
vid regeringen: Gabriel Gustafsson, kanslerns broder, blefdrots
och president vid Svea hofrätt ; Axel förblef kansler, och bådas
kusin, Gabriel Bengtsson Oxenstjerna, som kort förut varit
generalguvernör öfver Finland, men på eget bevåg hade lemnat
detta embete, erhöll vården om finanserna, då den duglige
Klas Larsson Fleming, som hittills varit president för skatt-
kammaren, frivilligt afträdde. Marsk- och amiralsembetena
ombetroddes åt de gamle Jakob de la Gardie och Karl Gyl-
lenhjelm. Enkedrottningen, hvars svaga andliga förmögenheter
voro allmänt bekanta, skildes helt och hållet såväl från regerin-
gen, som ifrån sin dotters uppfostran; sådan var den hädan-
gångne konungens egen vilja. Deremot var det antagligen
en afvikelse från Gustaf Adolfs önskningar, att hans svåger,
pfalzgrefven Johan Kasimir, som under de sista tiderna i
förening med Fleming vårdat riksskattkammaren, nu helt och
hållet utestängdes såväl ifrån regeringen som ifrån rådet.
Detta framkallade naturligtvis mycken bitterhet hos pfalzgrefven
och hans familj, der den unga drottningen uppfostrades hos
sin moster, och man började redan uppgöra planer att öfver-
föra regeringen till pfalziska ätten. Och då pfalzgrefvens son,
Karl Gustaf, var endast litet äldre än Kristina, hoppades för-
äldrarne att genom äktenskap förena de båda unga kusinerna.
Men rikets store, hvilka sträfvade att så mycket som möjligt
bibehålla Sverige såsom ett valrike, synas redan från början
anat till dessa planer och just af denna orsak med misstro
betraktat det pfalzgrefliga huset.
För öfrigt var regeringsformen från 1634 en fullkomligt
byråkratisk och aristokratisk institution, i hvilken konungens
plats syntes nästan öfverflödig och ständernas verksamhetsfält
var ansenligt inskränkt. De högsta embetsmännens möjliga
förseelser skulle visserligen undersökas af en särskild "riksrätt" ;
men alla medlemmarne af denna domstol voro sjelfva embets-
män. Om åter rörande de frågor, hvilka rätteligen hörde till
PEHR BRAHES STYHELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 239
ständernas afgörande, tidsförhållandena icke ansågos tillåta riks-
dagens sammankallande, kunde man i dess ställe pålysa ett "riks-
utskott", till hvilket hörde alla lagmän, landshöfdingar, lands-
öfverstar och biskopar, samt tvenne adelsmän från hvarje lagsaga
och en borgmästare från hvarje af städerna Stockholm, Upsala,
Göteborg, Norrköping, Åbo och Viborg. Dä vi veta, att tillsät-
tandet af biskopar och borgmästare tillkom regeringen och att äfven
den lägre adeln för det mesta genom embeten och förläningar var
fästad vid styrelsen, så är det lätt att inse, huru kraftlös en
sådan representation skulle vara emot den mägtiga aristokratien.
Deremot egde den nya regeringsformen särdeles vigtiga för-
tjenster i ordnandet af landskapens förvaltning. Kättegångs-
väsendet, förvaltningen och militärbefälet skildes nu för första
gången noga från hvarandra : ingen skulle få vara landshöfding
der, hvarest han innehade ett lagmansembete ; landshöfdingen
skulle ej få inneha befälet öfver trupperna eller ha något att
skaffa med fästningarna; krigsbefälet åter skulle ej vid hotelse
af dödsstraff röra vid skatteuppbörden. Dessutom var detför-
ordnadt, att tjenstemännen vid förvaltningen en gång om året
skulle infinna sig i Stockholm, för att göra reda för sin verk-
samhet. Dessa och andra förordningar gåfvo åt rikets för-
valtningssystem en sådan ordning och fasthet, att de öfriga
europeiska staterna kunde taga det samma till sin förebild.
Och då rikskanslern slutligen år 1636 från Tyskland återvändt
till hemlandet, saknades ej heller den verksamma anda, som
förmår gifva formerna lif.
En annan följd af kanslerns hemkomst var äfven, att
Finland åter kom under en omsorgsfullare vård. För sitt af-
lägsna läge oah sin skilda nationalitet kunde ej detta land
omedelbart draga nytta af de förbättringar, som blifvit gjorda
i rikets förvaltning; behofvet af en högsta styresman, hvilken på
ort och ställe sjelf kunde alhjelpa alla svårigheter och förveck-
lingar, var så mycket kännbarare, som just på denna tid miss-
växt i förening med krigets dagligen ökade tunga hårdt be-
tryckte landet. Till dessa allmänna omständigheter kommo
ännu enskilda missförhållanden inom adeln sjelf. Grefve Pehr
Abrahamsson Brahe — vanligen kallad "Pehr Brahe den
yngre", till åtskilnad från hans farfader, som var samtidig med
Gustaf Vasa — hade redan under Gustaf Adolfs lifstid genom
240 FINLANDS HISTORIA.
sin insigt och duglighet varit kanslerns medtäflare om konun-
gens gunst och stod nu, ehuru endast 35 år gammal, såsom
Oxenstjernornas förnämsta motståndare i riksrådet. Hans höga
ätt och stora förtjenster tycktes i sjelfva verket fordra ett
sjelfständigt verksamhetsfält, och å ömse sidor ansåg man det
vara klokast att på detta sätt undvika en förderflig oenighet.
Sålunda utnämndes nu år 1637 genom rådets enstämmiga
beslut grefve Brahe till Finlands generalguvernör för tre års
tid. Han har äfven motsvarat detta förtroende på ett sätt,
som gör hans styrelse till det skönaste fredsbladet i Finlands
historia.
Vi hafva i det föregående ofta sett, huru Finland alltid
hemtade nya krafter och åter repade sig efter sina sociala
missförhållanden, då konungarne någon gång besökte dess bygder
och med egna ögon fingo på nära håll skärskåda dess behof.
Men samma välsignelse, som följde Gustaf Vasas, Carl IX:s
och Gustaf Adolfs vistelse derstädes i spåren, krönte äfven
Pehr Brahes verksamhet i detta land; ty den magt, hvarmed
han var utrustad, var mera en vicekonuugs, än en general-
guvernörs, och sjelf grep han genast från början verket an
med en god husfaders hela ifver och omsorg. Ben 21 Nov.
1637 landsteg han i Åbo och begynte genast ordna landets
centralförvaltning. Området för hans verksamhet utgjordes af
hela det nuvarande Finland, förutom Österbotten, som
förut varit förenadt med Vesterbotten och äfven nu, ehuru
försedt med egen landshöfding, räknades till Sverige. I det
öfriga Finland funnos för närvarande fyra landshöfdingar, näm-
ligen öfver Åbo län (med Satakunta och Åland), Tavast-Nylands
län, Viborgs län och Kexholms län. Till en gemensam central-
punkt för dessa hade Finland nu erhållit en högsta förvaltning
i Åbo, med någorlunda fullständiga embetsverk. En kamrer
och en sekreterare med sina skrifvare, en kommissarie och en
bokhållare samt flere andra tjenstemän gingo den nya general-
guvernören tillhanda och tolf drabanter omgåfvo honom, såsom
fordom de romerska liktorerna sina konsuler. Sedan han uppe-
hållit sig två månader i Åbo, för att organisera sitt embets-
verk, företog Pehr Brahe i slutet af följande Januari månad
jämte sin husfru, Kristina Stenbock, en vidsträckt besigtnings-
resa genom Tavastland och Savolaks ända till Kexholm, der-
ifrån han sedan genom Viborg och Nyland återvände till Åbo,
PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 241
der han intränade första dagarne af Maj. Den berättelse, han
nu afgaf till svenska regeringen om Finlands tillstånd och be-
hof, var det första utkastet till de förbättringar, som borde
åvägabringas, och är äfven eljes förtjent af vår synnerliga
uppmärksamhet.
"Landet i gemen" — yttrar Pehr Brahe — "är så stort
och i somliga orter så ymnigt och mest med fiskeri såväl ut
med hafskusterna som in i landet, i dess många stora och
vidtbegripna insjöar, att det häri öfvergår nästan alla andra
länder vi känna; af nyttiga skogar öfverflödar det med myc-
kenhet af fogel och foderverk; bergverk begynna ock låta se
sig, så att der Gud behagade att det skulle komma i den flor
och vilkor, som efter menskligt förnuft vore att tillvägabringa,
hölle jag före att det kunde liknas (oberäknadt dess stora vid-
sträckthet) vid ett icke af de mindre konungarikena i Europa."
Efter dessa allmänna betraktelser talar grefven om hvarje
skildt moment för sig. Rörande den kyrkliga förvaltningen
klagar han öfver vantrons stora magt, sägande att kyrkorna
likväl på alla orter äro väl försedda med prester, ehun flere
af dessa hvarken i lära eller lefverne äro till en förebild för
sina församlingar, utan till styggelse. I Åbo stift, hvarest den
kraftfulla Rothovius redan i tio års tid hade verkat, var ord-
ningen likväl bättre, än i det östra biskopsstiftet, hvars öfver-
herde, Melartopaeus, nu var gammal och bräcklig, och konsi-
storieledamöterna till största delen mindre dugliga för sitt kall.
Största oredan förorsakade i dessa trakter den s. k. "ryska
surdegen", d. v. s. den i Kexholms län herskande grekiska
läran, hvilken var mera i till- än aftagande; ty äfven flertalet
af dit inflyttade finnar (från det öfriga Finland) voro benägna
för den samma. Brahe hoppades dock att lutherska läran
småningom skulle vinna terräng, och tadlade högeligen, att
man till detta missionsfält hade förordnat de sämsta lutherska
prester, hvilka nog på ölkrogarne med pipan i munnen skym-
fade ryska religionen, men på sådant sätt endast framkallade
förolämpning och skymf äfven från den andra sidan. För det
kristliga lifvets förkofran öfver hufvud ansåg Brahe vara nöd-
vändigt, att de alltför stora socknarne skulle delas och att
råheten och okunnigheten hos folket skulle utrotas genom öpp-
nandet af flere skolor, ej blott i städerna, utan äfven på lands-
bygden. Men i främsta rummet önskade han att en akademi
Finlands historia. 16
242 FINLANDS HISTORIA.
eller högskola för Finland skulle grundläggas i Åbo stad. Han
hade angående denna sak, hvilken redan en gång förut varit
föremål för regeringens öfverläggning, genast efter sin ankomst
till Finland skrifvit till de magtegande i Sverige och påminte
nu på nytt om det trängande behofvet af en sådan institution.
Endast på detta sätt kunde landets stora brist på dugliga
lagläsare och andra embetsmän blifva afhjelpt.
I allmänhet herskade ännu mycken oordning i landets
embetsverk, synnerligast genom de lägre tjenstemännens odug-
lighet. Uti rättegångsväsendet hade visserligen inrättandet af
hofrätten varit en början till bättre skick, men vid underrät-
terna var i sjelfva verket hvarje förbättringsförsök kraftlöst,
så länge man bortgaf domareembeten såsom förläning åt rikets
stormän, hvilka njöto de embetet åtföljande stora inkomsterna,
men öfverlemnade det samma att skötas af illa aflönade vikarier
eller lagläsare. Detta missförhållande var på denna tid i
beständigt tilltagande och framkallade hos allmogen ett så all-
mänt missnöje, att flere härader nyligen hade hos svenska
regeringen anhållit att blifva befriade från utskylderna till
lagmännen och domarne, emedan de embetsmän, som buro
dessa namn, i alla fall ej gjorde någon motsvarande nytta.
Denna begäran blef naturligtvis afslagen, och äfven Pehr Brahe
var så mycket aristokrat, att han ej skulle velat röra vid den
egentliga roten till det öfverklagade onda. Men såsom en för-
medlande åtgärd hade han redan i början af året föreslagit,
att lagläsarne skulle erhålla antingen sjettedelen af embetets
inkomster, eller också 10 daler från hvarje tingslag, såsom
det var bestämdt under Gustaf Adolfs tid; regeringen gaf
äfven sitt bifall till det senare förslaget, Derjämte föreslog
Brahe vigtiga förbättringar i uppbörden. Han ansåg det stora
antalet uppbördsmän och mångfalden af skattepersedlarne vara
den förnämsta orsaken till de bedrägerier, genom hvilka såväl
kronans, som folkets rätt förnärmades; fördenskull borde alla
skattepersedlar förbytas till fyra slag: spannmål, fisk, smör
och tjära, men en uppbördsman tillsättas för uppbörden af
alla utskylder från samma ort. Ofvannämnda persedelförvand-
ling har först i våra dagar kunnat verkställas ; men detta tvenne
sekler tidigare gjorda förslag bär vitne om denne mans klara
och praktiska förvaltningsgeni. Dessutom ansåg Brahe det
yara nödvändigt att afskilja Nylands län från Tavastland, och
PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 243
Savolaks från Viborgs län, emedan befolkningen från de aflägs-
nare trakterna hade svårt och besvärligt att komma till läne-
styrelsen och det dessutom var omöjligt för landshöfdingarne
att styra alltför vidsträckta områden. Af samma orsak ansåg
han äfven det vara nödvändigt att fastställa ett antal mark-
nader i de inre delarne af landet, hvarest städer ännu helt
och hållet saknades, och till sådana handelsplatser föreslogos
något ställe i öfre Satakunta, samt Tavastehus' och Nyslotts
fästningsområden.
I anseende å handeln ansåg grefve Brahe Finlands natur-
liga förmoner vara synnerligen stora. Han trodde det vara
möjligt att med ringa möda öppna en båtled ifrån Björneborg
till Päijäne, derifrån till Saima-vattnen och vidare såväl till
Uleåträsk i norr, som Viborgska viken i söder. På det sist-
nämnda stället hade han tagit de forna kanalförsöken i betrak-
tande och ansåg deras fortsättande vara fördelaktigt. "Och
då landet gifver mera varor ifrån sig" — så lyda Brahes
ord — "än det någonsin behöfver att igen emottaga, så ser
jag intet kunna fattas till städernas märkeliga uppkomst."
Om Åbo och Viborg hyste man de bästa förhoppningarna;
derefter kom Helsingfors, som likväl skulle flyttas från Wanda-
åns utlopp till ett nytt ställe. Denna flyttning verkstäldes
äfven utan uppskof. Brahe hade först föreslagit Sandhamn
(som redan på Gustaf Vasas tid var i fråga satt) och sedan
Sörnäs udde; men hvardera stället ansågs vara för trångt,
och regeringen bestämde sig slutligen (1640) för Estnäsudden,
hvarest äfven Finlands nuvarande hufvudstad står.
Brahe slutar sin berättelse med några betraktelser öfver
finnarnes natur och seder. Han tadlar dem, att de ej bry
sig om att förvärfva mera, än de för sitt uppehälle behöfva,
samt att lätja och dryckenskap dag ifrån dag tilltaga. Såsom
en hufvudorsak till dryckenskapen anser han tobakens bruk,
som synbarligen genom tyska kriget hade utbredt sig hit och
genast kommit till sådant välde, att män och qvinnor, gamla
och unga hade tagit till vana både att snusa och "dricka"
(d. ä. röka) tobak. Enligt Brahes åsigt borde införseln af
denna vara helt och hållet förbjudas, så att endast apotekarne
i städerna skulle få sälja densamma för sjukas räkning. Be-
träffande finnarnes arbetsförmåga tillägger Brahe : "det är till att
förundra, att när någon af denna nationen kommer till Sverige
244 FINLANDS HISTORIA.
eller annorstädes, gör en enda lika mycket som tre andra, och
äro de snälle om sig i ett och annat bruk, men här hemma
hafva de fast en annan natur." Han tadlar isynnerhet deras
sysslolöshet vintertiden, likväl med tillägg, att kustboerna äro
rörligare än upplandsboerna. Dessa nationalfel, som han tyckte
sig hafva iakttagit såväl hos de högre, som lägre klasserna,
kunde enligt grefvens åsigt genom intet annat medel afhjelpas,
än genom akademiens snara inrättande; "ty hon föder" —
menade han — "först ett gudeligt lefverne, drager sina be-
qvämaste subjecta utaf åtskilliga orter hem i landet igen, och
uppeggar mången till bokliga konster och annat ärligt lefverne."
Denna tanke, grundläggandet af ett Universitet i Finland, var
medelpunkten för alla grefvens reformsträfvanden. Huru den-
samma äfven några år senare blef en verklighet, skola vi
strax förtälja.
Vi hafva gjort dessa vidlyftiga utdrag ur Brahes första
embetsberättelse, för att gifva en framställning såväl af landets
dåvarande tillstånd, som ock af den nye ståthållarens out-
tröttliga omsorger. Regeringen i Sverige biföll i dessa och
andra afseenden till hans framställningar, och ett ansenligt
antal nyttiga förbättringar sattes med största ifver i verket.
Redan tre år före Brahes ankomst hade de första landtmätarne
(Olof Gangius och andra) ankommit hit. Nu, år 1638, till-
sattes en skild jägmästare och bergmästare i Finland; till den
senare tjensten utnämndes assessorn vid Åbo hofrätt Henrik
Teit, och samtidigt utsändes af Bergskollegiet en annan finne,
Lorentz Creuts, för att undersöka malmbergen i Finland.
Derjämte försökte man införa bättre metoder för tjärubrän-
ningen. Äfven postverket, hvilket först år 1636 blifvit inrät-
tadt i Sverige, infördes nu år 1638 i Finland, likväl endast i
landets sydliga delar *. Dessa och många andra företag voro
till största delen frukter af Pehr Brahes första besigtningsresa.
Men grefve Brahe ansåg sig ännu ej vara tillräckligt förtrogen
med tillståndet i landet; han ville sjelf vara närvarande öfver
allt och gjorde fördenskull oupphörligt nya resor till olika
delar af landet. Om sommaren 1638 reste han längs kusten
emellan Åbo och Björneborg; följande vinter begaf han sig
ånyo till Savolaks, Kexholms län och Viborg; och om som-
Postportot var för hälft lod från Åbo till Helsingfors 2 öre ( = 22 p.),
Abo — Viborg 4 öre, Stockholm — Abo 4 öre, o. s. v.
PEHK BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 245
maren 1639 gjorde han sin fjerde resa, hvilken är den anmärk-
ningsvärdaste af dem alla, emedan det var första gången någon
högre embetsman sommartiden så fullständigt undersökt landet.
Grefven for nämligen först från Åbo sjövägen till Helsingfors,
derifrån landvägen till Tavastehus och Nyslott, derifrån färden
fortsattes längs öfra Karelens vattendrag ända till ryska
området. Från Karelen for Brahe till Kajana, passerade i båt
öfver Uleåträsk samt nedför elfven till Uleåborg och återvände
slutligen genom södra Österbotten och Satakunta till Åbo.
Sedan han om hösten uppehållit sig någon tid på Åland, be-
sökte han, åtföljd af sin husfru, Ingermanland (hvarest Brahes
svåger, Bengt Bengtsson Oxenstjerna, var generalguvernör), och
härifrån stäldes återfärden öfver Kexholm, Nyslott, Idensalmi,
Rautalampi och Ruovesi. I hela landet fans det sålunda ej
någon trakt, som grefve Brahe ej hade besökt, och på några
ställen hade han varit flere gånger. Huru många missförhål-
landen under dessa resor på ort och ställe afhjelptes, är lättare
att föreställa sig, än att uppräkna. Då de faststälda tre åren
nu voro tilländalupna och grefven återvände från Åbo till
Stockholm den 7 Augusti 1640, kunde han med fullt skäl ut-
tala sin mening, att likasom han sjelf fattat behag för Finland,
var äfven Finland till fullo tillfredsstäldt med honom. Följande
år blef han riksdrots, och kunde nu som medlem af regerin-
gen fortsätta sina omsorger om Finlands väl.
Det betydelsefullaste resultatet af Pehr Brahes verksam-
het i Finland var utan tvifvel grundläggandet af Åbo akademi.
Redan Gustaf Adolf hade umgåtts med tanken att förse Fin-
land med en egen högskola, och då hans tidiga död hindrade
planens verkställande, hade kanslern Oxenstjerna ett par gånger
föreslagit i rådet, att det Universitet, som år 1632 blifvit
grundlagt i Dorpat, men der ej syntes motsvara sin bestäm-
melse, borde flyttas till Åbo. Men man ville ogerna rubba
något af den store konungens verk, och Finland skulle kanske
länge nog fått sakna ett högsta lärdomssäte, om ej Brahes
utomordentliga intresse och ihärdighet hade påskyndat frågans
afgörande. Dorpats universitet fick väl förblifva i fred, men
en likadan institution grundlades nu i Åbo genom förmyndare-
regeringens bref af den 26 Mars 1640. Professorernas antal
var likasom i Dorpat endast 11, nämligen 3 i teologiska, 6 i
filosofiska, 1 i medicinska och 1 i juridiska fakulteten. De
246 FINLANDS HISTORIA.
voro i början nästan alla svenskar, men till största delen syn-
nerligen framstående män, t. ex. teologerne Eskil Petrceus
(universitetets första rektor) och Johannes Terserus, juristen
Johan Olofsson (Stiemhöök) och professorn i historia Michael
Wexionius. Biskop Rothovius förordnades till vice kansler;
men någon ordinarie kansler utnämndes ej under de första
åren. Den 15 Juli 1640 firades i Pehr Brahes närvaro
denna "kungliga akademis" invigning med stor högtidlighet i
Åbo stad, och samma dag hölls gudstjenst öfver hela landet,
hvarvid predikades öfver texten: "lofvad vare Herren, Israels
Gud, från evighet till evighet och allt folket säge Amen.
Halleluja!"
Redan från första början stod Åbo högskola i godt rykte
och antalet af studerande uppgick redan följande år till 300.
Men dessa voro äfven då till största delen svenskar; när
studentkåren år 1643 delades i unationeru eller afdelningar,
voro sex af dessa svenska och endast tre finska, nämligen
Åboiter, Egentliga finnar (Fenni) och såsom en afdelning
Åländingar, Nyländingar och Österbottningar. Men under
tidernas lopp förändrades detta förhållande till den grad, att
det redan vid seklets slut fans åtta finska och två svenska
afdelningar. Föreläsningarna nollos på latinska språket, som
ännu var den högsta bildningens allmänna förmedlare. Uni-
versitetets yttre utrustning var i början torftig och bristfällig:
två oeldade läsesalar i det förra, nu indragna gymnasiets
lokal; intet bibliotek, förutom några böcker, som tillhört gym-
nasiet; ingen bokhandel och intet boktryckeri i hela landet.
Men småningom fick man dessa brister i någon mon afhjelpta.
År 1642 bestyrde universitetets konsistorium om, att den första
boktryckaren inflyttade till landet (hans namn var Peter Wald
och han var bördig från Vesterås). Samtidigt anskaffades på
Brahes föranstaltande äfven en bokhandlare till Åbo; men åt-
gången på böcker var så ringa, att bokhandeln efter något
år åter gick under. Under tiden hade universitetet fått emot-
taga en värdefull gåfva, som undanröjde det svåraste behofvet
af bokliga hjelpmedel; det var biskopens i Aarhus bibliotek
(omkring 900 band), • hvilket Torsten Stålhandske bortfört från
Jutland som krigsbyte och som hans enka, Kristina Horn, år
1646 öfverlemnade till universitetet. År 1643 anstäldes den
första raagisterpromotionen, då 10 kandidater kreerades till
PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 247
magistrar. Sålunda hade Åbo akademi småningom begynt
komma i full verksamhet. Åbo gymnasium hade upphört;
men år 1641 inrättades i Viborg ett nytt gymnasium med sex
lärare. Likaså hade på Pehr Brahes föranstaltande år 1639
"trivialskolor" blifvit öppnade i Helsingfors, Björneborg, Ny-
karleby och Uleåborg, samt barnskolor i Tavastehus och Ny-
slott, hvarjämte skolan i Kexholm blifvit förbättrad. Äfven i
skolorna var latinet på denna tid såväl läse- som talspråk;
endast på de lägsta klasserna fingo eleverna tala sitt moders-
mål, som var finska. För öfrigt var äfven inlärandet af
svenska språket ett af skolornas hufvudändamål. För den
första undervisningen begagnades läroböcker, i hvilka latinet,
svenskan och finskan voro tryckta jämte hvarandra, och de
vigtigaste undervisningsämnena i barnskolorna voro katekes och
svenska språket.
Men på denna tid fullbordades äfven ett annat vigtigt
arbete inom den nationella bildningens område, då slutligen
hela den heliga skrift blef öfversatt till finskan och tryckt.
På riksdagarne år 1635 och 1638 hade presteståndet påmint
regeringen om detta arbetes stora vigt och nödvändighet, och
vid det senare tillfället öfverlemnades dess utförande åt fyra
män: domprosten (sedermera professoren) Eskil Petrceus, gym-
nasii rektor Martin Stodius (äfven han en af universitetets
förste professorer), samt kyrkoherdarne Henrik Hoffman i
Masku och Gregorius Mathice Favorinus i Piikkis. Den för-
nämsta af dessa, Petrseus, var till börden svensk, men hade
under sin tioåriga tjensteverksamhet i Finland redan blifvit
fullkomligt förtrogen med finska språket, för hvilket han senare
(år 1649) skref dess första grammatik. Han bedref den heliga
skrifts öfversättning med sådan ifver, att den redan år 1642
utgafs från trycket i Stockholm. Sålunda hade nu, sedan
nästan hundra år förflutit från Agricolas tider, hela bibeln
utkommit på finska. Vi behöfva ej nämna, att Pehr Brahe
äfven vid detta värf hade ådagalagt sitt ädla intresse; på
hans framställning skänkte regeringen det nödiga papperet, till
ett värde af 1,000 daler.
Öfver hufvud bör åt förmyndareregeringen gifvas det beröm,
att densamma midt under det långvariga krigets bekymmer
höll en upplyst omsorg om rikets andliga och materiella för-
kofran. Hvad som åvägabragtes utom Finland, hör i allmänhet
248 FINLANDS HISTORIA.
icke till denna historia; likväl bör det nämnas, att svenska,
regeringen år 1637 skickade sin första koloni till stränderna
af Delawarefloden i Nord- Amerika, grundläggande derstädes ett
nybygge, som fick namn af Nya Sverige. Ar 1642 sändes
nya kolonister och ibland dessa synes varit ett ansenligt antal
finnar, hvilkct under de följande åren ytterligare förökades, sa
att ett ställe inom kolonien erhöll namnet Finland. Detta
bortom verldshafvet belägna land kom visserligen redan under
följande årtiondet i Holländarnes och sedan i Englands besitt-
ning, och nybyggarnes efterkommande hafva slutligen uppgått
uti Förenta Staternas befolkning; men minnet af svenskarne
och finnarne fortlefver allt ännu vid Delawareflodens stränder.
I allmänhet ville icke denna tids sträfvanden att ställa rikets
handel på en sjelfständigare fot lyckas, och varu-utbytet emellan
Finland och utlandet förmedlades för det mesta genom hol-
ländska skepp. Det är att märka, att Finland på denna tid
alstrade spannmål utöfver behofvet, hvartill orsaken förmodligen
var ett allmännare svedjebruk. Den vigtigaste importvaran
var salt, icke så mycket i anseende till mängden af det im-
porterade, som i anseende till det höga priset; en tunna salt
kostade då för tiden 4 — 5 daler, eller lika mycket som två
tunnor råg. Pehr Brahe hade föreslagit, att finnarne i landets-
nordliga delar skulle tillåtas köpa sitt salt från sjuderierna vid
Hvita hafvet. Men regeringen som hade stora inkomster af
salthandeln, svarade, att hon tänkte låta inrätta egna saltsju-
derier i Sverige. Bristen på denna förnödenhet var så stor,
att kustboerna begynte sjelfva tillverka salt af hafsvattnet, som
dock på dessa trakter är endast obetydligt salthaltigt. Af
nutidens importartiklar begagnades sockret mycket litet och
kaffet var ännu alldeles okändt. Bland exportartiklarne begynte
redan tjäran tillvinna sig stor betydelse och skulle otvifvel-
aktigt uppgått än högre, om ej kort derpå (år 1648) handeln
dermed blifvit öfverlemnad åt ett enskildt "kompani". All-
männa tanken synes denna tid varit, att Finlands naturliga
tillgångar voro ofantligt stora; men dessa rikedomar blefvo
ganska bristfälligt begagnade. Statsinkomsterna från Finland,
sjötullen oräknad, gjorde under den tid Brahe var general-
guvernör (år 1638) åtminstone 75,000 daler mera, än beloppet
af alla till Finlands egna behof använda statsmedel (aflönin-
garna, omkostnaderna för hären och flottan samt till och med
PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 249
förläningarna sammanräknade) ; d. v. s. Finlands årliga budget
gaf nämnda öfverskott, som utgjorde niondedelen af inkomsterna.
Sålunda utgick från Finland ansenliga summor till fyllande af
Estlands och Lifflands behof. Om vi dertill påminna oss det
jämförelsevis större antal krigsfolk, Finland fick uppställa, så
finner man att Finland äfven i ekonomiskt afseende dyrt fick
betala sin andel i Sveriges storhet. Men man bör äfven
komma ihog, att nu under loppet af några år från regeringens
sida gjordes ansenliga förbättringar och omkostnader för Fin-
lands bästa, och att detta försiggick samtidigt, som ett stort
europeiskt krig syntes taga i anspråk alla rikets tillgångar
och krafter.
Men alla regeringsåtgärder från denna tid äro ej af den
tacknämliga beskaffenhet, att de skulle befordrat Finlands väl-
färd och bildning. Särskildt är deribland en omständighet att
tadlas, nämligen adelns höjande till obegränsadt anseende och
magt, på bekostnad af de öfriga stånden och i främsta rum-
met bönderna. Kedan de förgångna tidernas förläningar hade
ofta bragt allmogen i svårt trångmål och på samma sätt hade
de kronoarrenden och jordförpantningar, genom hvilka Gustaf
Adolf ofta nödgats athjelpa sina penningebehof, visat högst
förderfliga sidor. Men adeln, som nu innehade regeringen,
vidtog ännu förderfligare åtgärder, i det den begynte (från år
1638) sälja under frälserätt ej allenast sådana jordlägenheter,
som kronan sjelf låtit bebruka, samt adeln tillhörande skatte-
hemman, utan äfven ordinarie och extraordinarie räntan från
af bönderna bebrukade krono- och skattehemman. Såsom pris
faststäldes det kapital, af hvilket efter 4 h procent utskylderna
beräknades utgöra räntan, hvarjämte köparen ännu såsom på-
köp erhöll några fri- och rättigheter. Men som ett dylikt
frälseköp ej var tillåtet för andra än adelsmän, och å andra
sidan äfven vanligt skatteköp nu var bönderna förmenadt, så
var afsigten härmed synbarligen att bringa all jordegendom i
adelns händer. Den föregifna anledningen till denna åtgärd
var naturligtvis rikets penningebehof; men för öfrigt sågo i
sjelfva verket de män, som vid denna tid sutto vid regeringen,
saken från en nog aristokratisk synpunkt. "Svenska bönderna"
— yttrade en gång rikskanslern — "äro visserligen ett fritt
folk, och hafva votum i riket ; men det är endast en contractus
emellan dem och deras husbonde." Denna "husbonde" var
250 FINLANDS HISTORIA.
naturligtvis kronan, men kunde lika väl vara en adelsman.
Sålunda säger Pehr Brahe, hos hvilken de aristokratiska tänke-
sätten voro än mer utpräglade, rent ut, "alla äro vi rikets
undersåtar, bönderna medelbart, vi (adeln) omedelbart." Men
å andra sidan började redan de öfriga stånden rusta sig till
motvärn, och vid 1644 års riksdag, då den unga drottningen
sjelf emottog regeringen, väcktes i bondeståndet för första
gången frågan om reduktion, det är kronolägenheternas åter-
bringande under kronan. Kristinas egen regering gaf sedan
nya och ännu större orsaker till de ofrälse ståndens missnöje.
Vid aderton års ålder emottog Gustaf Adolfs dotter sjelf
sin faders rike. Förmyndareregeringens åtgärder bekräftades
och sjelfva regeringsformen förblef till sina hufvuddrag oför-
ändrad, ehuru den unga drottningen snart nog begynte känna
sin ställning synnerligen besvärlig i bredd med den mägtiga och
ansedda aristokratien. Kristina hade erhållit en lärd, nästan manlig
uppfostran, och utländska vetenskapsmän, dem hon kallade till sitt
hof, utbredde hennes rykte öfver hela Europa. Men i och med
det samma började hon ledsna vid sitt eget fäderneslands i hennes
tycke råare kulturförhållanden och till förmon för sina gunst-
lingar förslösa rikets tillgångar. Slutligen synes Kristinas mot-
vilja mot äktenskapet framkallat hos henne beslutet att afstå
från regeringen, för hvilken hon likväl mera saknade lust än
förmåga. Hennes kusin, den unge pfalzgrefven Karl Gustaf,
hvilken under Torstenson redan varit i tillfälle att ådagalägga
sina fältherretalanger, hoppades att såsom Kristinas make få
uppstiga på Gustaf Adolfs tron, och befolkningen gynnade
dessa hans planer och förhoppningar. Men Kristina gaf und-
vikande svar och utverkade i dess ställe, tvertemot adelns
önskningar, att prinsen år 1649 förklarades för tronföljare.
Hvad hennes afsigt härmed var, blef först några år senare uppen-
bart. Under tiden firades Kristinas kröning i Upsala år 1650.
Inom ständerna, som i och för kröningen sammanträdt, upp-
stod vid detta tillfälle en mycket häftigare strid än förra
gången, rörande frälseköpens och förläningarnas reduktion. De
tre ofrälse stånden, hvilka i främsta rummet anfördes af den
från Åbo till Upsala öfverflyttade teologieprofessorn Johan
Terserus, afgåfvo en offentlig protest emot adelns annekteringar.
Deras fordringar voro: att allt bortskänkande af frälserätt och
försäljande af kronohemman skulle upphöra ; att ej adeln skulle
PEHK BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 251
få tillvälla sig rikets embeten för sig allena; att ingen skulle
få uppbära lagmans- eller domareinkomsterna, om han ej till-
lika sjelf förvaltade embetet; att alla extra judiciella häktningar
och anfäktelser, hvarmed några af adeln pinade sina under-
hafvande likasom slafvar, på det strängaste skulle förbjudas;
slutligen att ständerna fritt och utan att någon vågade hota
dem skulle få rådslå om hvad rikets nöd och rätt kräfde.
Af dessa punkter kunna vi redan tydligt sluta till, till hvilket
högt inflytande adeln hade uppsvingat sig. Kristina, som i
grunden höll med de klagande, kände sig vara allttör svag
att afhjelpa samhällets brister och tillkännagaf redan följande
år sin afsigt att afstå från svenska kronan. Hennes oroliga
ande hade ledsnat, ej allenast vid fosterlandet, utan äfven vid
den religion, för hvilken hennes fader så storsinnadt hade
offrat sitt lif. År 1654 den 6 Juni afsade sig Kristina hög-
tidligt regeringen och begaf sig genast derpå utomlands. Innan
årets slut öfvergick hon i Brussel till katolska läran och för-
nyade följande år i Inspruck under stora högtidligheter sin
öfvergång. Detta var en gerning, som slog hela det prote-
stantiska Europa med öfverraskning och fasa. Den gamle
Oxenstjerna hade kort efter Kristinas afresa med sorg nedgått
i grafven, och en ny regeringsperiod, Karl X Gustafs, hade
begynt med nya män och nya sträfvanden. Men för Kristina
hade hennes religionsbyte afskurit hvarje möjlighet att återfå
svenska tronen, och hon afled slutligen efter många vexlande
öden i Rom år 1689.
Kristinas regering hade i sjelfva verket ej varit af den
beskaffenhet att man mera skulle synnerligen grämt sig öfver
hennes afsägelse, ty under de senaste åren, som förflöto
emellan hennes kröning och tronafsägelsen, hade hon visat ett
förvånansvärdt lättsinne i vården om sitt rike, likasom om det
just varit hennes afsigt att förekomma hvarje saknad vid hennes
bortgång. Det värsta var, att hon utan uppehåll hade för-
slösat rikets tillgångar till gåfvor och förläningar, och sålunda
gjort den allmänna förvecklingen ännu svårare. Redan under
de föregående åren hade stora skänker blifvit utdelade; men
ifrån år 1651 utdelades hoptals nya grefve- och friherrevär-
digheter, och med dessa följde alltid någon förläning såsom
gref- eller friherreskap. Tillsammans har Kristina utnämnt
18 grefvar och 42 friherrar samt öfver fyrahundra nya adliga
25"2 FINLANDS HISTORIA.
ätter. Huru stor del af denna förökade ståt det var, som föll
på Finlands andel, skola vi strax visa.
Att drottning Kristina för sin egen del föga tänkte på
vårt aflägsna land, behöfver knapt nämnas. Men till all lycka
lät hon Pehr Brahe åter taga hand om detta lands angelägen-
heter, ehuru denne för sitt embete som drots ej kunde så ute-
slutande egna sina krafter deråt, som förra gången. Ar 1646
utsågs Brahe till Åbo akademis första kansler och två år
senare skickades han i egenskap af generalguvernör åter till
Finland. Hans verkningskrets omfattade ej denna gång Kex-
holms län (hvilket från år 1641 åter varit förenadt med Inger-
manland) men deremot hela Österbotten. Kort före midsommar
1648 kom Brahe med sin husfru till Åbo, der han vid slottet
emottogs af länets landshöfding, biskopen och presterskapet,
hela akademien, stadens borgmästare och råd, samt fyra fanor
af borgerskapet i fulla vapen. I början af följande år begaf
sig Brahe på en vidsträckt besigtningsresa genom Nyland,
Viborg och Savolaks till Kajana och Uleåborg, derifrån han
strandvägen återvände till Åbo. Likaså företogs om vintern
1650 en annan kortare färd. Denna tid var derför fröjdefull
för Finland, att en allmän fred, hvars välsignelser detta land
nu saknat ända från 1561, nu herskade i riket. Denna lycko-
samma omständighet firades äfven i Åbo domkyrka med en
särskild tacksägelsefest. Men för öfrigt rådde hunger och dyr
tid, hvartill kom ett allmänt missnöje med de sociala missför-
hållandena. Brahe sjelf träffades af en svår familjesorg, i det
hans första fru om sommaren 1650 afled på Åbo slott. Grefven
förde hennes lik öfver till Sverige, der han dröjde öfver krö-
ningshögtidligheterna, och återvände derpå följande vinter öfver
Torneå åter till Finland, besökande på vägen Uleåborg och
Gamla Karleby, samt tagande derefter en omväg genom Kajana,
Idesalmi, St. Mickel och Helsingfors till Åbo. Men om hösten
1651 for han tillbaka till Sverige och besökte derefter icke
mera Finland, ehuru hans generalguvernörsbefattning i Finland
först i början af 1654 upphörde.
Denne Pehr Brahes senare period i Finland har icke
efterlemnat så anmärkningsvärda spår i detta lands inre för-
hållanden, isynnerhet af den orsak, att den ekonomiska och
sociala förvirring, som blifvit grundlagd af förmyndareregeringen
och som Kristinas slöseri allt vidare ökade, redan begynte
PEIIR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 253
bära bittra frukter. Pehr Brahe sjelf hörde till de män, som
gynnade adelns omättliga fordringar; ty enligt hans åsigt borde
i riket finnas en nödig ståndsåtskilnad, så att icke alla vore
"jämnlika såsom svinfötter". Men dessa aristokratiska före-
ställningar hade i sjelfva verket nu blifvit förverkligade efter
en så obegränsad måttstock, att största delen af Finlands jord-
egendom genom förläning, skänk och frälseköp hade kommit
bort undan kronan. Och vid grefve Brahes ankomst till Fin-
land år 1648, voro landets finanser i högst betänkligt tillstånd;
budgeten, som tio år tidigare hade visat ett ansenligt öfver-
skott, gaf nu lika stor brist. Men dag från dag blef det allt
svårare att fylla de ordinarie statsutgifterna, då från kungliga
kansliet oupphörligt kommo nya immissioner uti till frälse
bortskänkta hemman. Oredan blef slutligen så stor, att man
ej mera visste, hvad som var bortförlänadt och hvad ej. Men
ännu betänkligare var den allmänna bitterhet, som begynte
träda i dagen bland de ofrälse stånden. Vid riksdagen 1650
var jäsningen i sinnena så stark, att man fruktade allmänt
uppror och revolution. Brahe, som vid detta tillfälle hade
varit i Upsala och tagit illa vid sig af "en dels galenskap" i
denna sak, fick följande vinter i Finland sjelf erfara, hvilket
allmänt gensvar dessa vid riksdagen höjda röster hade fram-
kallat. Det blef nu hans svåra uppgift att utfinna medel till
förlikning emellan bönderna och deras herrar, och i ett bref
till rikskanslern klagar han, att "somliga lagläsare, fogdar och
vanartige prester" uppegga folket, i det de på det värsta sätt
uttyda riksdagsbeslutet. "Bonden har varit förr lat nog,"
säger Brahe, "och nu tillkommer tredskheten och motvillig-
heten, och stundom fällas månge upproriska ord." Han till-
lägger att man likväl ej behöfver fästa mycket afseende der-
vid. Och till all olycka fäste man ej heller under de sista
åren af Kristinas regering afseende vid någonting, hvarken vid
finansernas ruinerade ställning eller folkets växande missnöje.
Isynnerhet synes Finland i regeringens ögon varit förläningarnas
förlofvade land, likasom ett öfverflödigt område, som ej på
annat sätt kunde göras till godo. Då slutligen drottning Kri-
stina öfvergaf riket, hade nära § af landets lägenheter och ^
af alla dess statsinkomster råkat i händerna på adliga för-
läningstagare, och hela Finland tyckes hafva sönderfallit i små
furstendömen, hvilkas herrar för det mesta voro svenskar eller
254 FINLANDS HISTOKIA.
i Sverige bosatte stormän. Det är nödvändigt att vi på detta
ställe egna ett ögonblicks närmare uppmärksamhet åt dessa
förläningar.
Före Kristinas tider hade Finland haft endast ett enda
grefskap (Raseborgs från 1569) och tvenne friherreskap (Bjelkes
i Korpo från år 1608 och Oxenstjernas Kimitto från år 1618), utan
att räkna Hornarnes till Aminne friherrliga frälsegods. Utöfver
dessa skapade nu Kristina i Finland (med Kexholms län) 8 grefskap
och 21 friherreskap. Då det jämte dessa ännu fans inemot
trettio andra herreskap, som voro jämngoda med dem, så
kunna vi föreställa oss till hvilken ofantlig magt herreväldet
hade vuxit i Finland. Hela Kexholms län och nästan hela
Österbotten hade kommit bort undan kronan, samt två tredje-
delar af Åbo län och mer än halfva området af de öfriga
länen; — och dock voro de herrar, som på detta sätt upp-
slukade Finlands inkomster, till större delen alldeles främmande
för landet. Det största och tidigast upprättade af Kristinas
grefskap var det, som hon år 1646 gaf åt sin half broder,
Gustaf Adolfs naturlige son, Gustaf Gustafsson. Det omfattade
under namnet "Vasaborg" 878 gårdar i Nykyrka, Letala och
Wirmo och gaf i inkomster enligt jordeböckerna mera än
16,000 daler. Hälften mindre i anseende till inkomsterna var
Gustaf Karlson Horns så kallade Björneborgs grefskap (år
1651) och ännu mindre Arvid Wittenbergs (Parikkala och
Uukuniemi), Gabriel Bengtsson Oxenstjernas (Korsholm, Musta-
saari och Stor- och Lill-Kyrö), Klas Åkesson Totts (Ny-Karleby,
Wörå, Lappo och Ilmola), Gabriel Gustafsson Oxenstjernas
arfvingars (Kronoborg), Gustaf Baners (Sordavala) och Karl
Gustaf Wrangels (Salmis och Suistamo). Men man bör ihog-
komma, att mången derjämte äfven hade andra förläningar
antingen i Sverige eller Liffland eller till och med i Finland.
Sålunda innehade Wittenberg, förutom nyss nämnda grefskap,
äfven friherreskapet Loimijoki (med Eura och Kjulo) samt 78
mantal i Rimitto. Bland de nya friherreskapen var störst och
vidsträcktast Friherreskapet Kajana, som grefve Pehr Brahe
hade fått år 1650; det omfattade ursprungligen Paldamo och
Sotkamo samt Idesalmi och Kuopio, eller det nordostliga Öster-
botten och norra Savolaks, hvartill sedermera genom köp kommo
Salo socken i Österbotten och Pielis pogost i Karelen. Men dess-
PEHB BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 255
utom hade Brahe i södra Savolaks "Brahelinna län" (Sant
Mickels och Kristina socknar), samt en mängd lägenheter i
St. Mårtens och Pargas socknar, så att hans inkomster från
Finland utgjorde 24,000 daler. Af de öfriga friherreskapen
hade några tillfallit finske män; sålunda hade t. ex. Klas
Larsson Flemings barn erhållit friherrskapet Libelits (1651),
Johan Kurck Lempälä (med Wesilaks och Tyrvis), Forbus
Kunio och Wrede Elimä. Men för öfrigt voro äfven de nya
finska friherrarne främlingar, såsom t. ex. Gyllenstjerna (Uleå-
borg), Soop (Limingo), Paikul (Wörå), Adler-Salvius (Rautus),
o. s. v. Öfriga adliga förläningar kunna ej här uppräknas;
de skulle snart fylla en hel bok. Men flere af dem voro lik-
väl äldre än från Kristinas tider, t. ex. Jakob de la Gardies
stora förläningar, Pedersöre och Kronoby i Österbotten, samt
Tiurala i Karelen.
Att ett sådant förläningstillstånd i högsta grad skulle
betunga landet, behöfver knapt nämnas. Redan den omstän-
digheten allena, att kronoinkomsterna derigenom förminskades,
ökade oundvikligen skattebördan för de öfriga samhällsklasserna.
Men med förläningarna följde äfven andra fördelar, hvilka ännu
kännbarare • förnärmade folkets rätt. Hvarje adelsman hade
patronatsrätt vid tillsättande af kyrkoherde i den socken, der
han bodde. De skattebönder, hvilkas räntor voro sålda eller
förlänade åt en adelsman, förnärmades på det skändligaste sätt
i sin e^anderätt, och hade ej att af regeringen påräkna något
skydd. Men isynnerhet hade grefvarne och friherrarne erhållit
nästan furstlig magt, till stor tunga för de öfriga samhälls-
klasserna. De uppburo, förutom kronoutskylderna, äfven domare-
och lagmansinkomsterna från sina områden, tillsatte härads-
domare och dömde sjelfve i lagmäns ställe. Äfven de adels-
män, hvilka bodde inom dylika områden, stodo under sin
grefves eller friherres domstol ; hela administrationen och polis-
magten var i deras händer, och i sina fängelser kunde de
insätta icke allenast brottslingar, utan äfven gensträfviga under-
hafvande. Grefvarne hade uttrycklig rätt att grundlägga städer,
för hvars skull dem medgafs särskilda förmoner. Att några
af dessa herrar, t. ex. Pehr Brahe, kunde hålla en faderlig
omsorg om sina "undersåtar", kan ej förnekas. Men den van-
ligaste följden var likväl den, att inkomsterna och förråden
256 FINLANDS HISTORIA.
fördes till Sverige och att Finland allt mer och mer förvand-
lades till den svenska aristokratiens förpaktare-område.
Landets förmögenhetsförhållanden synas äfven på denna
tid befunnit sig på ganska dålig fot, och mycken klagan för-
spordes öfver den allmänna penningebristen. Det bör märkas,
att svenska regeringen äfven på denna tid försökte genom
mångahanda medel upplifva landets handel ; men dess förnämsta
utväg, att förena utrikes handeln i stora kompanier, hvilkas
hufvudsäte var Stockholm, medförde endast förderfliga följder
för Finland. Synnerligen skadligt inverkade det år 1648 stif-
tade Tjärukompaniet, hvilket hade uteslutande rätt att exportera
denna för den finska handeln så vigtiga produkt; de finska
städerna nödgades till ett faststäldt pris leverera till kompaniet
bestämda lästetal tjära, och likaså var det pris faststäldt, till
hvilket bönderna skulle försälja varan åt stadens borgare.
Rörande den inländska handeln gjordes bestämningar hit och
dit; men i allmänhet underlättades samfärdseln, landsvägar
bygdes och gästgifverier inrättades öfver hela landet. Sam-
tidigt påbegynte man äfven den första strömrensningen, då på
Brahes föranstaltande Wianto och Warkaus strömmar i Savo-
laks gjordes praktikabla för båtar. En särskildt i ögonen
fallande omständighet är städernas förökade antal. Nästan
samtidigt grundlades minst tio nya städer, nämligen Sordavala,
Ni/slott, Kristinestad, Tavastehus, Wittmanstrand, Wekkelaks,
Pedersöre, Kajana, Brahestad och Brahe, af hvilka de tre
sistnämnde voro belägna i Pehr Brahes friherreskap och tvenne
fingo bära hans namn. Staden Brahe, som år 1653 grundlades
vid Lieksa-åns utfall i Pielis, gick sedermera under, då sjelfva
friherreskapet indrogs. De öfriga hafva alla fortlefvat, ehuru
deras tillväxt i början var högst obetydlig; om köpingen
Tavastehus t. ex. anföres några år senare, att dess förnämsta
näring var krogrörelsen. Pedersöre stad grundlades år 1653
inom De la Gardies förläning; gamle herr Jakob hade kort
förut dött och hans enka, Ebba Brahe, gaf åt staden namn
efter den hädaugångne: "Jakobsstad". Kristinestad grundlades
redan 1649, men fick två år senare detta namn efter drott-
ningen. För öfrigt omtalas handelsplatser i Suvanto, Kronoborg
(Kurkijoki) och Salmis; men deras betydelse synes varit helt
öfvergående.
PEHK BBAHES STTRELSE I FINLAND O. DEOTTNING KRISTINAS TID. 257
Öfver hufvud måste vi förvåna oss öfver alla de stora
och mångsidiga förändringar, som denna tid hade åstadkommit
i Finlands förhållanden. De flesta af dessa voro lyckliga,
några deremot nog beklagliga; men alla buro de vitne om den
aristokratiskt energiska kraft, som sedan Gustaf Adolfs död
länkat den svenska regeringen. Att Finland, hvars pånytt-
födelse redan legat den store konungen på hjertat, nu likasom
med ens rycktes in på nya banor, är de store statsmäns för-
tjenst, dem han qvarlemnat efter sig. Särskildt bör i tacksam
hogkomst bevaras det nit, hvarmed de män, som innehade
regeringen, vinnlade sig om vetenskapens och upplysningens
utbredande så i Finland, som i det öfriga riket. Grundläg-
gandet af Åbo universitet var ett jättesteg framåt i den finska
bildningens historia, och Kristinas allmänna skolordning af år
1649 stälde undervisningsanstalterna i ett nytt och fullständigare
skick. Skolornas antal var äfven i Finland ansenligt förökadt
och år 1649 hade till och med landets första folkskola blifvit
inrättad i Kimitto socken, på Axel Oxenstjernas enskilda be-
kostnad. Men bland den svenska regeringens medlemmar finnes
en man, hvars namn i Finlands historia öfverstrålar alla de
andra, och denne man är Pehr Brahe. Han hade kommit hit
som en främling, och förstod ej i början landets språk; han
var ej heller fri från de fördomar, hvilka på denna tid voro
allmänna inom hans samhällsklass. Men hans upplysta och
redliga sträfvanden förskaffade honom genast ifrån början ett
allmänt förtroende hos det finska folket, och han sjelf fäste
sig med uppriktig kärlek vid Finland, likasom om det varit
hans eget, hans rätta fosterland. Det var för honom en glädje,
äfven sedan han skilts derifrån, att få tala om detta land såväl
med landsmän, som med främlingar. Engelsmannen White-
locke, som år 1654 såsom sändebud från Cromwell besökte
Kristinas hof, omtalar, huru den ädle drotsen hade för honom
skrutit om Finlands stora utsträckning, dess talrika befolkning,
dess rikedom på säd och förträffliga städer. Just vid sist-
nämnde år hade Brahes förvaltning i Finland upphört. Men
allt intill sin död år 1680 förblef han Åbo akademis kansler;
likaså fingo hans vidsträckta förläningar i Finland fortfarande
njuta af hans omsorger, och när helst Finlands land och folk
voro i behof af svenska regeringens bistånd, höjde sig Pehr
Finland* historia. 17
258 FINLANDS HISTORIA.
Brahes mägtiga stämma för att bevaka dess fördel. Derför
är det ej heller att undras, att "grefvens tid" länge har qvar-
stannat i finnarnes tacksamma hogkomst.
4. Karl X Gustafs regeringstid, 1654—1660.
Samma dag, som Kristina afsade sig kronan, kröntes
Karl X Gustaf till konung. Såsom vi redan hafva sett, här-
stammade han endast på mödernet från Vasaätten och blef
stamfar för den s. k. Pfalziska ätten på Sveriges tron. Der-
för trodde äfven den polska grenen af Vasarne, nämligen detta
lands nu varande konung, Johan Kasimir (Sigismunds yngre
son), detta tillfälle vara lämpligt att förnya sina förra anspråk
på svenska kronan och retade derigenom svenska folket till
ett nytt krig. Till all olycka voro Karl sjelf och hans adel
redan förut alltför benägna dertill; ty de svenska krigsöfver-
starne saknade det tyska krigets rika byte och konungen åter
ville genom nya eröfringar liksom fullkomna Sveriges storhet
samt genom deras glans befästa sin ätt på svenska tronen.
Hans planer åsyftade ingenting mindre än att förena hela
Östersjökusten under Sverige, och den enda frågan var, på
hvilket håll anfallet först skulle göras, i Danmark eller Polen.
Då drog den polska konungens obetänksamhet krigsmolnen
först åt detta håll, och det måste i sjelfva verket medges, att
detta rikes såväl inre som yttre ställning syntes erbjuda ett
synnerligen lämpligt fält för det hjeltemodiga grannrikets nya
eröfringsanda.
I den polska staten hade nämligen redan nu denna för-
derfliga tvedrägtsande blifvit lössläpt, som sedermera gjorde
slut på detta olyckliga lands sjelfständighet. Men dessutom
brann vid rikets östra gränser krigslågan som häftigast ; kosac-
kerna voro nämligen i fullt uppror emot Polens öfverhöghet,
och Ryssland, som kommit dem till hjelp, eröfrade som bäst
Smolensk, Polotsk, Mohilew m. fl. orter. Polens delning emellan
dess grannar ansågs redan vara nära förestående och Karl
ansåg det vara nödvändigt att för Sveriges räkning taga åt-
minstone landskapen Kurland och Preussen. Ständerna, som
KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 1660. 259
på vårvintern 1 655 sammanträdde i Stockholm, gåfvo sitt sam-
tycke till dessa planer, och följande sommar var rikets hela
krigsstyrka i full marsch till de fjerran nejderna. En afdel-
ning af den finska hären hade redan på våren anländt till
Liffland, der den gamle krigsmarskalken Gustaf Karlsson Horn,
dessa trakters generalguvernör, emottog öfverbefälet. Om som-
maren åter förde Arvid Wittenberg ifrån Pommern 17,000 man
svenskar och tyskar emot Posen, och något senare följde
konungen sjelf med 15,000 man samma väg. Återstoden af
finska armén fördes af Henrik Henriksson Horn till Pommern,
derifrån han tågade till polska Preussen och på vägen slog en
afdelning af det fiendtliga rytteriet. Sålunda hade svärdsleken
åter börjat; men huru långt den skulle komma att utbreda
sig, derom hade man ännu ingen aning. Från Finland voro
nästan samtliga landets stridskrafter bortförda till främmande
nejder och landet sjelft lemnadt alldeles blottadt på försvar.
Likväl var faran för ett krig äfven från Kysslands sida dag
från dag allt större och från finsk synpunkt betraktadt var
sålunda hela det emot Polen började kriget ej blott ett onödigt,
utan ett högst betänkligt företag. Kätteligen var det också i
sjelfvä verket redan förspelet till det sorgespel, hvars beklag-
liga fortsättning och utgång visade sig ett hälft sekel senare.
Genom sina segertåg i Polen skulle Sverige icke blott full-
ständigt förderfva detta rike till ett byte för Ryssland, utan
äfven sjelf slutligen förlora sitt välde i Finland. Karl X:s
krig i Polen är derför, såsom ett förebud och prejudikat be-
traktadt, vida olyckligare, än det i anseende till sina direkta
följder för tillfället ens var det.
Men äfven ur en annan synpunkt hade Finland anledning
att beklaga sig öfver det utbrutna kriget. Vid 1655 års riks-
dag hade konungen verkligen väckt fråga om förläningarnas
och de bortgifna kronogodsens reduktion, och adeln hade
varit tvungen att i detta hänseende göra stora eftergifter.
För det första bestämdes, att alla kungsgårdar och alla lägen-
heter, som varit anslagna till bergverkens, härens eller flottans
underhåll, voro oundgängligen nödvändiga för kronan och för
den skull borde anses såsom "omistande orter". Om någon
genom ett skenköp eller oriktig framställning om egna eller
förfädrens förtjenster hade kommit i besittning af kronans
egendomar, skulle han genast förlora dem. Äfven af alla
"260 FINLANDS HISTORIA.
öfriga efter Gustaf Adolfs död bortgifua lägenheter skulle åt
kronan återgifvas fjerdedelen, och då saken förut fordrade en
undersökning, men kronan deremot genast hade behof af sina
inkomster, skulle alla innehafvare af dylika bortskänkta egen-
domar under tiden betala fjerdedelen af egendomarnes inkomster,
enligt kammarkollegiets beräkning. Denna s. k. fjerdeparts
räfst tillfredsstälde väl icke de ofrälse stånden; i deras tycke
hade adeln sluppit för alltför lindrigt pris och derför åstad-
komnio de äfven, att denna räfst endast skulle betraktas såsom
en interimsåtgärd. Men äfven såsom sådan skulle den varit
välsignelsebringande, och isynnerhet för Finland, hvarest Kri-
stinas slöseri varit förderfligast och dessutom stora bortför-
länade områden just voro kronans "omistande". Anmärknings-
värdt är i sjelfva verket, att det kungliga förslagets ifrigaste
försvarare inom sjelfva adeln hade varit finnar, t. ex. landt-
marskalken vid riksdagen Erik Henriksson Fleming, friherre
till Lajus, presidenten i kammarkollegiet Herman Klasson
Fleming, friherre till Libelits, Bengt Horn, friherre till Åminne,
då varande landshöfdingen i Åbo Lorentz Creutz, m. fl. Till
ordförande i reduktionsnämnden utsågs Herman Fleming, hvilken
med allvarlig ifver skred till verket Men det utbrutna kri-
gets vexlingar gjorde snart afbräck i reduktionens verkställande,
och Fleming fick i början af 1657 befallning att till en annan
gång lemna grefve- och friherreskapen i Österbotten oantastade;
konungen ville nämligen icke under dessa osäkra tider upp-
väcka den högre adelns missnöje. Kriget uppslukade sålunda
i sitt gap icke blott rikets tillgångar, utan äfven de vigtigaste
förbättringsåtgärder i hemlandet, utan att tala derom, att af
Finland innan kort fordrades stora enskilda uppoffringar.
Under tiden hade Karl X förvånat verlden genom sina
hjeltebragder. Inom loppet af sex månader hade han eröfrat
Polens trenne hufvudstäder, Posen, Warschau och Krakau, för-
mått största delen af dess adel att öfvergå på sin sida, för-
drifvit Johan Kasimir från hans rike och tvungit kurfursten
af Brandenburg till förbund. Men redan i början af år 1656
hade utsigterna begynt mörkna. Holland, som redan föregående
höst hade eröfrat Nya Sverige i Amerika, tillrustade nu äfven
i Europa ett krig mot Sverige, och likaså förebådade Rysslands
hela uppträdande intet godt. Polackarne sjelfva hade små-
ningom hemtat sig från sin första förskräckelse och drogo sig
KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 16 60. 261
hoptals ifrån Karl. Då återkom Johan Kasimir till sitt rike
och kallade tatarerna till hjelp. Karl ilade väl ifrån Preussen
emot söder, slog med sitt svenska och finska rytteri en öfver-
lägsen fiendtlig styrka vid Golombo (vid Weichsel) och fram-
trängde ända till Galicien. Men härifrån nödgades han åter
draga sig tillbaka och var nära att blifva innestängd i hörnot
emellan Weichsel och San, derifrån han endast genom sin
undransvärda djerfhet räddade sin lilla här tillbaka till Warschau.
Under tiden hade en mindre afdelning svenskar och finnar satt
sig i marsch till konungens undsättning, men blef fullständigt
skingrad vid Warka. Från Warschau tågade Karl till nedra
Weichsel. Men Arvid Wittenberg, som qvarlemnades till
Warschaus försvar, nödgades efter tre månaders manlig strid
uppgifva staden (den 21 Juni) och dog kort derpå i fången-
skap i Zamosc. Konungen, som nu hade tvungit Brandenburg
till fastare förbund, kom alltför sent till Warschaus undsätt-
ning, men skyndade i förening med kurfursten emot den utan-
för Warschau församlade fiendtliga hären och vann efter tre
dagars strid en lysande seger. Men polackarne, ehuru öfver-
vunne, läto dock icke beveka sig till fred och för Karl förflöt
ännu ett år i dessa trakter under beständiga strider. Bland
dessa vilja vi nämna en, som förtjenar bevaras i finnarnes
hogkomst. Fästningen TyTcoczin vid Narovafloden var anförtrodd åt
500 finska dragoner under öfverste Rosens befäl. Hela lithauiska
armén begynte belägra denna fästning, och då finnarne ej längre
kunde uppehålla fienderna, sprängde de fästningen och sig sjelfva
i luften, jämte en stor del af de stormande, den 17 Januari
1657. Följande vår gjorde Karl ett tredje tåg till södra Polen,
der han förenade sig med Transsilvaniens furste, Georg Rakoczy.
Men detta förbund medförde ej någon afgörande vändning i
kriget. Under tiden hade Ryssland erbjudit polackarne vapen-
stillestånd och i dess ställe låtit sina krigshärar infalla i Liff-
land, Ingermanland och Finland. Ryssarnes hufvudanfall stäldes
emot Riga, och Karl hade redan en gång för afsigt att sjelf
begifva sig dit för att möta dem, ehuru det sedan ej blef
iitaf. Men Finland lemnade han helt och hållet att försvara
sig sjelf på bästa sätt. Vi skola emellertid egna en stunds
uppmärksamhet åt förhållandena derborta.
Det var ej svårt att på förhand antaga, att rikets östra
granne förr eller senare skulle försöka att bryta de hårda
262 FINLANDS HISTOHIA.
vilkor, som vid fredsslutet i Stolbova hade blifvit honom före-
lagda, och den nuvarande czaren Alexei 31ichailovitsch (från
år 1645) hade redan tidigt visat, hvad han hade i sinnet,
genom att till sin titel tillägga orden: "fädrens och förfädrens
efterträdare." Det var äfven ganska naturligt, att det stora
ryska riket ville komma i besittning af en hafskust, för att
erhålla en direktare handelsväg till utlandet, än genom Arkangel.
Dessutom upphäfde äfven innevånarne i Ingermanland och
Kexholms län bittra nödrop öfver religionsförtrycket, och det
ryska folket brann af begär att komma till deras hjelp. Den
svenska regeringen trodde dock allt fortfarande, hvad den äfven
gerna önskade, nämligen att ryssarna icke skulle våga bryta
freden, och ehuru fredsunderhandlingarnas gång allt tydligare
förebådade kriget, förblefvo dock försvarsåtgärderna på den
finska sidan på högst dålig fot. Gustaf Evertsson Horn, som
år 1654 blifvit generalguvernör öfver Ingermanland och Kex-
holms län, tillkännagaf för vederbörande såväl farans annalkande,
som landets och fästningarnas förfallna tillstånd ; men regeringen
i Stockholm svarade, att den ej trodde att kriget skulle ut-
bryta, och skickade åt honom endast ett obetydligt förråd
ammunition. Om våren 1656 blef det dock klart, att ett krig
var oundvikligt, och fältmarskalken Gustaf Adolf Leijonhufvud,
grefve till Raseborg, erhöll ledningen af Finlands försvar. Men
innan denne ens hann fram till ort och ställe, var ryssarnes
anfall redan i full fart.
De första dagarne i Juni ryckte fienden på ömse sidor
om Ladoga öfver gränsen. I söder visade sig en flotta af
några hundra ryska lodjor utanför Nöteborg, hvars belägring
nu började, i det samtidigt omkring tusen man begåfvo sig
till Nyenskans och under natten brände och plundrade den
lilla staden. En mindre här ankom till Suvanto och uppslog
der sitt läger. På norra kusten af Ladoga hade samtidigt
en annan afdelning, för det mesta bestående af rytteri, fram-
ryckt till de östra trakterna af Kexholms län och i Sordovala
bemägtigat sig flere med säd lastade fartyg. Öfverallt hade
den grekiska befolkningen emottagit ryssarne som sina räddare
och gifvit dem bistånd af alla slag, mot att de i dess ställe
fingo skydd till lif och egendom. Deremot hemföllo de lutherska
invånarne åt fångenskap och död, om de ej ville öfvergifva sin
religion. Adelsgårdarne och de lutherska kyrkorna brändes
KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 1660. 263
och alla herremän, hvilka ej hunnit undkomma, dödades eller
fängslades. Förskräckelsen i de finska gränsmarkerna var så
mycket större, som det ej fans nästan någon militär. "Ville
Gud, att jag hade 1,000 goda ryttare," skref från Narva Gustaf
Evertsson Horn till konungen, "men nu måste jag med sorg
och förtret låta ryssarne göra hvad de vilja." Hans ovilja
var så mycket bittrare, som för tillfället öfver fyratusen af det
berömda finska rytteriet kämpade på främmande slagfält och
af hela finska armén, hvars antal nu uppgick till inemot 20,000
man, knapt någonting var qvarlemnadt till fosterjordens försvar.
Med skäl fruktade man, att hela Finland skulle råka i fien-
dernas händer, isynnerhet som Leijonhufvud ännu dröjde i
Liffland. Men emellertid grepo tjenstemännen på ort och ställe
samt sjelfva befolkningen med stor ifver till nödiga försvars-
åtgärder. I hvarje landskap tågade man ur huset under lands-
höfdingens befäl till länets gräns, och de få i landet qvarlem-
nade soldaterna kallades tillsamman. Landshöfdingen i Viborg,
Axel Stålarm, hade nyss aflidit; men öfverste Burmeister öfver-
tog befälet i staden, hvars innevånare med patriotiskt mod
beslöto göra fienden motstånd. Till och med skolgossarne och
gymnasisterne grepo till vapen och gjorde under fyra veckor
vakt på stadens murar, omvexlande med borgerskapet. I slutet
af Juni utsände Burmeister en mindre afdelning, som öfverrumplade
lägret i Taipale och förskingrade dervarande fiender. Då den
närmaste faran sålunda var undanröjd, afskedades skolungdomen
med mycket tacksägelser från sin krigstjenst; men tretton yng-
lingar emottogo de officersfullmagter, som erbjödos dem.
Samtidigt hade ryssarne natten emellan den 2 och 3 Juli
med lodjor ankommit till Kexholm, der de landstego och bör-
jade belägra slottet. Slottets besättning bestod af endast 190
man; men dess manhaftige kommendant, den finske kaptenen
Olof Bengtsson (han var ej af adlig slägt och hade ej heller
något tillnamn), svarade med krut och bly på fiendens upp-
fordringar, och en rysk truppafdelning, som lägrat sig på Kal-
liosaari holme, nedgjordes eller tillfångatogs under ett nattligt
utfall. Belägringen fortsattes dock med all ifver under led-
ning af den ryske befälhafvaren Michael PuschkiiL Burmeister
försökte att från Viborg komma de belägrade till undsättning.
Han förde med sig 150 ryttare, 200 dragoner och 800 i kom-
panier fördelade bönder. Ryssarne hade åter bemägtigat sig
264 FINLANDS HISTORIA.
Taipale köping, och finnarne nödgades göra halt vid Bautus
kyrka. Här anföllos de af ryssarne den 14 Juli, hvilka dock
efter fyra timmars strid kastades tillbaka. De finska bönderna
hade slagits som gamla krigsbussar; bland de stupade namnes
fanbäraren Bartholdus Simonis, en af de ynglingar, hvilka hade
utbytt boken mot svärdet. Men denna seger medförde ej någon
direkt fördel, ty Burmeisters skara var alltför svag, för att
kunna tränga längre fram. Äfven på andra orter längs gränsen
flammade krigslågan. Staden Brahe i öfre Karelen uppbrändes.
En fiendtlig afdelning tågade till Savolaks, härjade ohyggligt i
Kerimäki och Sääminge, brände staden Nyslott och inneslöt
sjelfva fästningen. En annan afdelning inföll likaså i Kajana
län. Men i hvardera landskapet jagade befolkningen sjelf
fienderna åter öfver gränsen. Savolaksarne intogo genom en
oförmodad stormlöpning det ryska lägret, befriade sina fångne
landsmän och förskingrade belägringshären. Kajanaboerne åter
slogo fienden i trenne drabbningar och eröfrade två fanor,
hvilka de genom utskickade två år senare såsom segertecken
läto nedlägga inför konungen, som då uppehöll sig i Göteborg.
Innevånarnes egen manhaftighet hade sålunda skyddat landets
egentliga område; men Ingermanland och Kexholms län voro i
fiendernas våld och dessa lands begge fästningar belägrades af
de fiendtliga härarne.
Småningom begynte dock försvarsanstalterna försättas i
bättre skick. Rådet i Stockholm hade befalt landshöfdingarne
att hålla länsmöten med ständerna, dervid de skulle framställa
regeringens stora trångmål, som ej medgaf någon hjelpsändning
från Sverige, och sålunda öfverenskomma med befolkningen om
ny utskrifning af soldater samt andra uppoffringar till fädernes-
landets försvar. Denna uppmaning följdes öfverallt med bered-
villighet. Sålunda erbjödo t. ex. ombuden från Tavastland och
Nyland, hvilka sammanträdde i Helsingfors, frivilligt hvarje
åttonde man, ehuru regeringen föreslagit endast hvar tionde.
Samtidigt kom från konungen befallning, att skatteinkomsterna
från Finland skulle användas till landets eget försvar. I slutet
af Juli ankom slutligen Leijonhufvud från Riga till Viborg,
förande med sig Erik Kruses regemente Åbo läns rytteri.
Äfven en mindre, ganska klent utrustad flotta afsändes under
Wrangels befäl från Stockholm till Neva-trakten. Sedan dessa
åtgärder blifvit vidtagna, beslöt man att skynda till Kexholms
KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 1654 1660. 265
undsättning. Några kringströfvande fiendtliga skaror skingrades
eller togos till långa, och den 30 Augusti ankom finska hufvud-
hären, vid pass 1,600 man, till det belägrade slottet och ut-
jagade ryssarne ur deras belägringsverk söder om staden.
Sedan Kexholm emottagit nödig förstärkning, vände Leijonhufvud
sin marsch emot Nevafloden, då han ej förmådde helt och
hållet fördrifva de belägrande. Ryssarne fortsatte belägringen
ännu i tre veckor; men en dag lät Olof Bengtsson sitt folk
under trumhvirflar och med flygande fanor marschera fram och
åter i slottet, så att de belägrande trodde en större undsätt-
ningshär hafva anländt och i största hast gåfvo sig i väg- der-
ifrån. Öfver hufvud hade kriget å ömse sidor antagit en
ohygglig karakter. Leijonhufvud hade låtit nedhugga alla fån-
garna och ryssarne förforo ingalunda med större mildhet.
Innan de aftågade, uppbrände de lefvande tre fångna soldater.
Under tiden hade Leijonhufvud ankommit till Nyenskans
och der förenat sig med den lilla trupp af 700 man, som
Horn lyckats sammanbringa i Narva. Deras gemensamma
sträfvan var nu att på ett eller annat sätt få fienden fördrifven
äfven från belägringen af Nöteborg. Der hade fästningens
kommendant, Frans Grawe, med endast 120 mans besättning
gjort ett tappert motstånd. Då de belägrande genom stora
löften försökte öfvertala honom att uppgifva fästningen, svarade
han: "äpplen och päron skänker man bort, men ej en slik
nöt!" Grawe sjelf dog under belägringen, men fienderna gjorde
likväl icke några framsteg, till dess de slutligen i medlet af
November sjelfve uppbrände sitt läger och aftågade. Kort
derefter afled i lägret i Rautus fältmarskalken Leijonhufvud
vid ganska unga år. Kruse öfvertog tills vidare befälet;
men till följd af årstiden föreföll nu mera endast obetyd-
liga skärmytslingar vid gränsen. Sedan vinterföret inträffat,
gjorde Kruse plundringståg till Olonets, hvarest man for
fram på det ohyggligaste. Likaså skickade äfven Horn,
som nu . hade öfverbefälet, påsktiden 300 ryttare till gränsen
af Salmis, hvarvid den stora på ryska sidan belägna
Tulomajärvi byn uppbrändes. Till vår sorg nödgas vi om-
tala, att det finska krigsfolket uppförde sig i fiendens
land likaså grymt, som ryssarne i Finland, och likväl voro
innevånarne i Olonets idel finnar, ehuru ett annat öfver-
266 FINLANDS HISTORIA.
välde och en annan tro gjort dem främmande för sina stam-
förvandter.
Sålunda var nu åtminstone den största faran öfverstånden,
och Finland kunde prisa sin lycka, att hafva undsluppit för
så billigt pris. Orsaken härtill var den, att czarens hufvud-
styrka, 100,000 man, hade vändt sig emot Liftland och D vina-
trakterna, hvarest Riga under några veckor utan framgång
belägrades, men Dorpat deremot intogs. Om denna storm hade
träffat Finland i dess helt och hållet utblottade tillstånd, skulle
troligen förstörelsen utbredt sig öfver hela landet. Likväl
kunde man ej veta, hvilket ögonblick ett nytt anfall förestod,
och Horns hela styrka utgjordes af endast 4,000 man, hvaraf
han dessutom på konungens befallning nödgades skicka ett
betydligt antal till Liffland, der Magnus de la Gardie förde
befälet. I Augusti 1657 gjorde ryssarne ett nytt anfall emot
Kexholm, men fördrefvos åter, då Horn anryckte till stadens
undsättning. Midt under dessa blodiga lekar infann sig en
annan fiende, pesten, som från Polens slagfält begynte utbreda
sig äfven till Finlands bygder, försvagande dess redan eljest
nog ringa försvarskrafter. Då fick Horn befallning att sända
800 man nyss utskrifne finska rekryter till Riga. Horn vägrade,
i det han sökte visa omöjligheten häraf. Konungen förnyade
sin befallning i stränga ordalag. Horn hörsammade likväl icke.
"Jag kan ej annat tro," skref denne, "än att man ingifvit
Eders Majestät, att Finland skulle hafva öfverflöd på folk, en
sak hvilken jag skulle af hjertat önska; dock är min fasta
tro, att Eders Kongl. Majestäts nådiga vilja icke är att förlåta
Finland och Viborg, såsom en konsiderabel ort." Konungen
synes funnit dessa skäl bindande, men befalte nu, att man
från Finland skulle sammanskrapa så mycket folk som möjligt,
vore det också minderåriga ynglingar, och skicka till honom. —
De finska soldaterna voro på denna tid verldens ryktbaraste
krigare, men så drog man äfven försorg derom, att lärospånen
fingo göras i tidiga år.
Bland detta års anmärkningsvärdaste företeelser voro de
s. k. landskapsmöten, hvilka i stället för riksdag höllos öfver
hela riket, nämligen 7 i Sverige med Österbotten och 3 i
Finland. För krigets fortsättande behöfde man en ny bevillning
af skatter och krigsfolk, och då konungen ej sjelf kunde in-
finna sig, befullmägtigade han några af riksråden för de skilda
KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 16C.0: 267
landskapen. Vester- och Österbottens landskapsmöte hölls i
Torneå under Karl Mörners och Erik Sparres inseende ; dervid
var ett högst ringa antal närvarande, endast 5 bönder och
ingen adelsman. Talrikare besökta voro de möten, som sam-
tidigt höllos i de sydligare delarne af Finland, nämligen i
början af Maj på Åbo slott, i början af Juni i Helsing-
fors och i början af Juli i Viborg. Vid dessa tre
möten var Gustaf Evertsson Horn konungens befullmägtigade
ombud, och det hela tillgick enligt den faststälda riks-
dagsordningen. Landtmarskalkar t. ex. voro: vid mötet i
Åbo hofrättens dersammastädes vice president Johan Munck
till Fulkkila, vid Tavastlands och Nylands möten assessor
Rosenkrantz, och i Viborg ståthållaren på slottet Klöfver-
skiöld. Presteståndets talman i Åbo var Eskil Petrceus, som
år 1652 efter Rothovius blifvit biskop öfver Åbo stift, men
redan nu om hösten detta år afled; i Helsingfors och Viborg
voro kyrkoherdarne i Perno och Jääskis talmän, emedan biskops-
stolen i Viborg för tillfället var ledig. Åbo läns bondestånd
hade, besynnerligt nog, tvenne talmän, den ena talande svenska,
den andra finska. Orsaken härtill var synbarligen den, att
svenskan redan vid de allmänna riksdagarne fått sig företrädet
tillerkändt, ehuru man vid detta särskilda tillfälle icke kunde
helt och hållet skjuta finskan undan. Föröfrigt måste man
förvåna sig öfver, att ej dessa tre landtdagar sammanslogos
till en enda ; kanske man i denna händelse fruktade ett större
motstånd. Nu biföll hvarje möte för sig i hufvudsaken till
regeringens framställningar; besluten voro: att följande års ut-
skrifning genast skulle verkställas, samt likaledes de två näst-
följande åren förskottsvis, och att den vid sista riksdag bevil-
jade krigsskatt skulle utgå ända till år 1660. Detta var
kanske den största börda, som Finlands befolkning hittills hade
dragit i och för Sveriges krig; men nu gälde det ju i sjelfva
verket att försvara sitt eget fädernesland. Derför fingo lands-
höfdingarne redan följande vinter befolkningen att samtycka
dertill, att under detta år (1658) de två följande årens utskrif-
ningar med ens skulle verkställas. Likväl är det att förmoda,
att äfven af dessa rekryter en stor del fördes till dessa aflägsna
främmande stridsfält, hvarest konungen fortsatte Sveriges eröfrings-
planer. Kriget mot Ryssland fördes under tiden fortfarande
uti Ingermanland, der friherre Krister Klasson Horn nu var
268 ETS1AMD8 HISTORIA.
generalguvernör. Men någonting synnerligen anmärkningsvärdt
tilldrog sig icke på detta håll. Från Kajanatrakten åter gjordes
år 1658 ett plundringståg till Solovetska klostrets område ; men
då czaren skickade ett par hundra strelitser till undsättning,
upphörde snart kriget på dessa orter. Ryssarne hade redan
begynt söka fred, och ehuru Karl Gustaf i början ämnade
fordra i skadeersättning hela ryska Lappland samt vestra kusten
af Hvita hafvet och Olonets ända till Swir-floden (Syvärijoki),
så afstod han dock, för att få fred från detta håll, från alla
dessa fordringar. I December 1658 ingicks en treårig vapen-
hvila i Wallisaari by emellan Narva och Waskinarva. Denna
vapenhvila förändrades till en formlig fred om sommaren 1661
i Kardis by (Lajus socken) i nordöstra Liffland. Någon för-
ändring af gränsen emellan de bägge rikena skedde dervid
icke, utan denna förblef sådan, som den hade blifvit stadfäst
vid fredsslutet i Stolbova.
Kriget med Ryssland hade visserligen medfört något för-
luster för Karl, men för öfrigt icke det minsta hejdat hans
vidsträckta planer. Efter slaget vid Warschau begynte konun-
gen redan tröttna vid de polska angelägenheterna; derför såg
han nästan med tillfredsställelse ett nytt stridsfält öppna sig
för honom, då Danmark om sommaren 1657 förklarade krig,
i afsigt att återvinna hvad detsamma genom freden i Brömse-
bro hade förlorat. Med utomordentlig snabbhet förde nu Karl
hufvudstyrkan af sin här från Polen genom Pommern till Hol-
stein och eröfrade inom tre, fyra veckor hela Schlesvig och
större delen af Jutland. Fiendernas antal ökades derunder på
alla håll; Österrike och Brandenburg förenade sig med Polen,
Krakau gick förloradt och furst Rakoczy drefs tillbaka inom
sina gränser. Men i Danmark var Sveriges krigslycka lysande.
Den starka fästningen Fredriksodde (Fredericia), hvilken skyd-
dade öfvergången till öarne, intogs redan i Oktober, och då
den ovanligt starka vintern hade slagit en isbrygga öfver hafvet,
förde konungen i slutet af Januari och i början af Februari
1658 sin här öfver Belten. Danmark, sålunda hotadt under
murarne af sin hufvudstad, nödgades söka fred på hvad vilkor
som helst. Denna afslöts i Roeskilde redan i Februari 1658
och genom den samma öfverlemnades åt Sverige Skåne, Halland,
Blekinge och ön Bornholm, eller den del af danska riket, som låg på
östra sidan om Öresund, och dertill ännu det under Norge hörande
KA KL X GUSTAFS REGERINGSTID, 1654 1 6 G 0 . 269
Bohuslän och Trondhjems amt med Finnmarken. Detta var
den vigtigaste eröfring, Sverige någonsin gjort; ty den svenska
nationaliteten erhöll genom dessa områden en ansenlig tillökning.
Snart ångrade likväl Karl, att han ej med ens införlifvat
hela Danmark med sitt rike. Han hade för närvarande för-
klarade fiender i Ryssland, Polen, Österrike och Brandenburg,
och som bäst begynte Holland sända sina flottor till Östersjön
för att strida emot Sverige. Under sådana omständigheter
var Danmark en opålitlig vän och borde derför helt och hållet
förödmjukas. Karl hade redan begifvit sig till Pommern, för
att vända sig emot Brandenburg, då han plötsligt inskeppade
sin krigshär och landsteg på Seeland i Augusti 1658. Men
Köpenhamns befolkning rustade sig till ett tappert motstånd
och den holländska flottan ankom till dess undsättning. Från
alla håll hopade sig åskmolnen. I Trondhjem och på Born-
holm afkastade befolkningen det svenska oket, Brandenburgs,
Österrikes och äfven Polens härar nalkades genom Jutland;
de sluppo öfver sundet till Fyen och slogo i slaget vid Ny-
borg, November 1659, en afdelning af den svenska hären.
Anfallen mot Köpenhamn hade misslyckats, i Pommern och
Preussen hade segern vändt sig till fiendernas sida; hela verl-
den tycktes förena sig mot den svenska konungens omåttliga
ärelystnad. Karl hade sammankallat ständerna till Göteborg
och begaf sig sjelf dit i slutet af år 1659. Der insjuknade
han plötsligt och dog den 13 Februari 1660 vid endast 37
års ålder, lemnande sitt rike i en ganska farlig belägenhet.
Hans son, Karl XI, var endast fyra år gammal, och sålunda
tillsattes nu ånyo en förmyndareregering, i spetsen för hvilken
stod Karl Gustafs enka, den holsteinska prinsessan Hedvig
Eleonora, samt rikets fem högste embetsmän. Den nya regerin-
gens första uppdrag var att på alla håll göra ett slut på
krigsbullret. År 1660 ingicks i Oliva fred med Polen, Öster-
rike och Brandenburg, samt i Köpenhamn med Danmark.
Polen återfick allt, som blifvit eröfradt, och dess konung af-
stod från sina anspråk på svenska kronan. Äfven Danmark
återfick Bornholm och Trondhjems amt med Finnmarken; men
alla öfiiga från Danmark eröfrade områden förblefvo under
Sverige. Att året derpå freden med Ryssland bekräftades, är
i det föregående omtaladt.
270 FINLANDS HISTORIA.
Karl X:s korta regering var, ehuru den ej förändrade
Finlands gränser, likväl i afseende å sina politiska följder
vigtigare, än man vid första ögonkastet skulle förmoda. Om
krigets ödeläggelse och andra detsamma åtföljande lidanden
skola vi icke vidare tala. Der kriget hade gått fram, isyn-
nerhet i Ingermanland, men äfven i Kexholms län, hade för
det mesta den ringa odling, som föregående årtionden hade
åstadkommit, blifvit utrotad. Men en vigtig följd af den öfver-
ståndna striden var, att de nationella förhållandena i dessa
trakter antogo en alldeles ny gestaltning. De grekisk-katolska
innevånarne hade hittills gjort det ihärdigaste motstånd emot
alla sammansmältningsförsök och i sjelfva kriget på allt
sätt understödt fienderna. De träffades nu af de öfrige fin-
narnes skoningslösa hämnd, och till och med sådana män, som
Gustaf Evertsson Horn, ansågo det enda, man kunde göra, vara
att helt och hållet förjaga dem ur riket. Regeringen följde
väl icke denna radikala utväg, utan vidtog allt allvarsammare
åtgärder till deras omvändelse, och följden deraf blef nästan
den samma; ty ensamt från Kexholms län sägas öfver fyra-
tusen familjer hafva utflyttat. I deras ställe kommo småningom
nya inbyggare från Savolaks, Tavastland och öfriga finska land-
skap. Uti Ingermanland försiggick denna flyttning icke lika hastigt
och lika fullständigt. Efter kriget hade en stor del grekisk-
katolska ingrer återkommit till sina boningsplatser, och den
kyrkliga reorganisationen gick trögt. Först då professorn i
Åbo Johan Gezelius d. y. utnämndes till superintendent i Narva
(1681 — 1689), begynte man äfven derstädes med ifver, ehuru
ej med full framgång, arbeta på de främmande trosförvandternas
omvändelse. Men Kexholms län var nu oupplösligt förenad t
med den finska nationaliteten, från hvilken förening de kom-
mande tidernas politiska omstörtningar ej förmådde skilja det-
samma. Ännu större förändringar i Finlands nationella gränser
skulle Karl X:s regering kunnat åvägabringa, om han för sina
öfriga planer hade gifvit sig tid att använda sina segerrika
vapen till detta lands fromma. En tanke att utvidga Finlands
östra gränser till Onega och Hvita hafvet synes väl någon gång
uppstått i hans företagsamma sinne, och ännu sex år efter
hans död var denna plan vid lif inom den svenska regeringen.
Men rikets yttre angelägenheter begynte redan erhålla ett all-
deles förändradt utseende, och det är att märka, att just
KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 1654 1660. 271
Karl X:s stora krigsbedrifter hade förminskat Finlands betydelse
för den svenska statsbyggnaden. Sverige hade nämligen genom
dessa krig uppnått sina naturliga gränser i söder och ansenligt
förökat nationens folkstock genom de danska landskapens eröfring.
I bredd med denna förstärkta svenskhet kom hädanefter finsk-
heten allt mer och mer att stå tillbaka, försvagad som den
var af den starka förblödning, hvarmed den hade köpt Sveriges
segrar. Fröet till en ny framtid, som ännu ingen förutsåg,
höll redan på att framgro ur dessa ömsesidiga förhållanden.
Karl X Gustaf var utan tvifvel en regent, som skulle
förmått hela rikets inre sår och öfverhufvud befordra sina
undersåtars fredliga förkofran, om ej kriget under dessa år
helt och hållet hade tagit hans verksamhet i anspråk och der-
efter en plötslig död satt ett mål för hans bana. Endast af
denna orsak blef t. ex. reduktionen icke verkstäld; ty konun-
gens vilja och afsigter med den samma voro nog tydliga. Att
Karl X för öfrigt skulle hafva åsidosatt den inre förvaltningen,
kan ej billigtvis påstås. Sjelf besökte han aldrig Finland;
men flere omständigheter visa, att han med omsorg öfvervakade
äfven det finska folkets ställning och dess behof, och att hans
regering hade kunnat medföra mycken välsignelse för Finland,
om hela detta mägtiga snille fått använda sina krafter i fred-
liga värf. En bland de vigtigare regeringsåtgärderna i afseende
å Finlands inre historia var, att år 1658 Johan Terserus
genom konungens särskilda förordnande utnämndes till biskop
i Åbo. Denne utomordentligt företagsamme man, hvars politiska
ställning vi redan i det föregående hafva framstält, var svensk
till börden, men var likväl redan tidigare bekant för Finland;
han var nämligen en af Åbo universitets första professorer.
Af Terseri verksamhet som finsk biskop vilja vi här omnämna
endast det, att han med ifver befordrade folkets läskunnighet,
hvilken i sjelfva verket på hans tid begynte blifva allmännare.
Men efter konungens död, då adeln åter tagit regeringstyg-
larne i sina händer, råkade denne aristokratiens gamle mot-
ståndare i förvecklingar, hvilka fördrefvo honom från biskops-
stolen (1664). Om denna tilldragelse blifva vi ännu i tillfälle
att yttra några ord, då vi nu gå att betrakta Finlands kultur-
förhållanden under Sveriges magtperiod.
272 FINLANDS HISTORIA.
5. Eii blick pä det finska samhället vid midten af 17:de seklet.
Vi hafva i det föregående sett, huru Sveriges magt upp-
stått och hvilken andel finska folket haft uti grundläggandet
af denna magt. Men dessa händelsers inverkan på Finlands
nationella ställning i bredd med Sverige är en fråga, som ännu
från skilda håll och under skilda förhållanden tarfvar närmare
belysas. Det kan ej nekas, att redan Gustaf Adolfs regerings-
tid starkare tillknöt föreningsbandet emellan Sverige och Fin-
land och sålunda förökade svenskhetens välde i sistnämnda
land. Inom svenska regeringen herskade på denna tid den tro,
att finnarne sjelfva voro oförmögne till en sund ordning och
att endast en från Sverige inhemtad reglementering kunde
höja och förbättra detta "barbariska land och folk". För den
skull sändes hit för ledningen såväl af kyrkan, som förvalt-
ningen och lagskipningen svenske män, af hvilka likväl flere i
sjelfva verket hafva efterlemnat ett äradt namn i landets
historia. Likväl förblefvo de finska förhållandena ganska länge
i dåligt rykte; ännu år 1657 klagade Abobiskopen i konsisto-
riet, att man i Sverige plägade säga: "när det går tokugt, så
går det som i Finland." För öfrigt begynte äfven sjelffallet
det svenska namnets tilltagande glans ställa i skuggan den
mindre talrika nation, hvilken såsom en trogen bundsförvandt
stod vid Sveriges sida; då det svenska folket slutligen genom
de sex provinser, det eröfrat från Danmark, hade förökat sin
nationalitet, hade storleksförhållandet än mer förändrats till
Finlands nackdel. Kikets gemensamma namn var i sjelfva
verket "Svenska väldet" eller "Svensk-Göthiska väldet" (impe-
rium Sveo-Gothicum), och likasom man förut talade om "den
romerska verlden", talade man nu om den "svenska verlden"
(orbis Suecanus). Det är väl sant, att äfven finnarne på
denna tid blifvit kända för det öfriga Europa; men de om-
talades blott för sin tapperhet eller för sin nationella envishet,
men aldrig som en politisk magt. Då t. ex. Richelieu ville
tadla Axel Oxenstjernas stolta och oböjliga karaktär, sade han,
att denne hade "något af göth och mycket af finne" (un
peu Gothique et beaucoup Finoise). Men derjämte begynte
äfven finnarnes trohet mot sina regenter blifva känd och fick
ett nästan till ordspråk öfvergående beröm, vitnande sålunda
K>" BLICK 1*A »ET FINSKA SAMHÄLLET I 17:T)E SEKLET. 273
oin, att ej blott yttre band fäste dem vid det svenska riket.
Det synes i sjelfva verket klarligen, att den tidens finnar ansågo
sin förening med Sverige vara en utomordentlig fördel för dem,
hvars åtnjutande de af alla krafter önskade vedergälla. De
båda folkens förhållande till hvarandra var likasom tvenne
bröders endrägtiga samboende i ett gemensamt hem, hvarest
båda hade lika mycket att säga, men husbondeväldet hand-
hades i den äldres namn. "Vi äro ej såsom trälar, utan
såsom medlemmar förenade med Sveriges rike," sade karelaren
Bartholdus Lakmannus i Viborg i sitt loftal till Karl Gustafs
ära, och han tillade derutöfver följande märkliga ord: "Medges
måste, att Sverige i många afseenden icke kan känna för-
monerna och den gemensamma nyttan af detta förbund; men
man bör allvarligen bedja Gud, att det ömsesidiga förtroendet,
den ömsesidiga kärleken och välviljan städse må förökas, så
att fäderneslandets säkerhet och hela statens välfärd dag för
dag förnyas och tillväxer."
En inverkan af Sveriges stigande magt var likväl den,
att Finlands mest framstående män och ätter nu allt mer och
mer drogos bort från det aflägsna fäderneslandet, hvilket nu
mera sällan erbjöd dem ett lämpligt verksamhetsfält. Finlands
ryktbaraste man på denna tid, Gustaf Adolfs "högra hand",
Gustaf Karlsson Horn (f 1657), likaså berömd fältherre som
menniska, och hans jämnlike i krigiskt rykte, Arvid Wittenberg
(f 1657), användes båda i det stora krigets värf fjerran borta
från Finlands gränser. Äfven flere andra följde samma spår,
bland dem friherre Fabian Berends, hvilken anförde finska
dragonerna under Karl X:s fälttåg. Några åter, såsom Klas
och Herman Fleming, Lorentz Creutz m. fl. hade fått sin plats
vid Sveriges regeringsärender eller användes endast tidtals i
och för Finlands angelägenheter. Bland antalet af de få,
hvilkas skicklighet och krafter direkte kommo deras fädernes-
land till godo, var presidenten Johan KurcJc (f 1652), Finlands
rikaste man och föröfrigt berömd såväl för sin lärdom som
särskildt för sin noggranna kännedom i finska språket. Äfven
den sistnämndes måg, Gustaf Evertsson Horn, hade någon tid
fått leda Finlands försvar under kriget med Ryssland. Men
det vanligaste var, att Finlands högre embeten besattes med
främmande män, under det att landets egen adel användes på
andra hall; likaså fördelades äfven förläningarna, såsom vi i
Finlands historia. 18
274 FINLANDS HISTORIA.
det föregående hafva sett, sålunda att största delen af Finlands
grefve- och friherreskap tillföllo främlingar, hvilka åter läto
dem skötas af främmande förvaltare. I allt detta få vi väl
icke se något slags öfverlagd afsigt från den svenska regerin-
gens sida, men verkan häraf var likväl tydlig. Finlands
nationella kraft försvagades derigenom och begynte råka i
trångmål under det påträngande främmande elementet.
Följderna af dessa förhållanden trädde likväl först små-
ningom och under de följande tiderna närmare i dagen; ty
den finska nationalkänslan var på denna tid ännu någorlunda
stark. Det föll då ännu icke någon in, att Finlands män
skulle varit svenskar; namnet "finska nationen" var så att
säga ett stående officielt uttryck såväl i hären, som samhället,
och till och med Finlands adliga ätter, hvilka dock otvifvel-
aktigt voro mer försvenskade än de öfriga samhällsklasserna,
voro såväl efter egen som andras uppfattning en u finsk adel".
Det är utom allt tvifvel, att just finnarnes krigiska hjelte-
bragder ånyo betydligt hade höjt deras nationella anseende
och sjelfkänsla. "Svenskar, Finnar, Tyskar" voro de tre af-
delningar af armén, dem hertigen af Weimar på Liitzens slag-
fält uppmanade att hämnas konungens död; emellan dessa tre
delades äfven interimsöfverbefälet efter Baners död. I förhål-
landena hemma i riket giorde sig samma uppfattning gällande.
Det var ett "förbund", som förenade storfurstendömet Finland
med Sverige; benämningen "bröder och kamrater" begagnades
för att ådagalägga finnarnes ställning i riket, och regeringen
omnämnde aldrig, hvarken nu eller framdeles, Finland i bredd
med de svenska landskapen; tvertom sades det i förordnin-
garne: "Sverige, Finland och de under dem lydande landskap."
Att på dessa tider en myckenhet svenskar inkommo i landet,
hafva vi i det föregående sett; äfven universitetets grundläg-
gande hade förökat deras antal. Men förhållandena i Finland
voro ännu så egendomliga, att dessa mycket väl märkte sig
hafva kommit såsom främlingar till ett främmande land. Pro-
fessor Michael Wexionius helsade Finlands hjeltemodiga folk
med ett latinskt helsningspoem, i hvilket han sade sig väl
såsom en främling, en född göth, hafva ankommit till detta
land, men önskade nu att blifva upptagen i den finska natio-
naliteten *. För öfrigt gåfvo utan tvifvel inrättandet af ett
* » patriota futurus Gothus licet ortu, sim modo Fenno.»
EN BLICK PÅ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17tDE SEKLET. 275
eget universitet samt öfverhufvud Pehr Brahes verksamhet i
detta land ett nytt stöd åt Finlands sjelfständighetskänsla ;
det finska fosterlandet hade i Åbo fått en medelpunkt såväl
för det intellektuella lifvet, som för administrationen, och denna
stad kallades i sjelfva verket Finlands hufvudstad (metropolis).
Det finnes exempel på, att finnarnes stigande nationalkänsla
framkallade bekymmer hos de styrande i Sverige. Då Hardik
Speitz, en f. d. lagläsare från Tavastland, år 1642 lät trycka
en finsk öfversättning af Gustaf Adolfs krigsartiklar, "till nytta
för sitt fädernesland och eget folk" (såsom det står på titel-
bladet), sägande sig hafva ömkan med de finska krigarnes
ställning, då de utan att förstå lagen likväl voro hemfallna åt
hela dess stränghet, så spårade man i dessa sträfvanden en
så farlig separatism, att titelbladet och företalet måste tryckas
ånyo; orden "eget folk" jämte öfriga farliga uttryck lemnades
bort, och öfversättaren, som förut hade kallat sig "Tavast-
Finlandus", benämndes i den nya upplagan "Sexmäkiensis
Tavast-Finuonius Suecus" (Finn-Svensk från Sääksmäki i Tavast-
land). Vanligtvis bemödade sig dock regeringen om att med
skonsamhet behandla finnarnes nationella ömtålighet, i det den
mildrade de svårare olägenheter, svenskhetens öfvervälde förde
med sig. Då vid 1635 års riksdag Klas Larsson Fleming för-
kunnade för rådet, att Finlands representanter för bondeståndet
klagade, att de ej kunde förstå regeringens framställningar, då
de ej tolkades för dem på finska, beslöt man att fördenskull
en skicklig finsk skrifvare skulle tillsättas. Under riksdagen i
Göteborg år 1659 framkommo till regeringen klagomål från
finska borgerskapet i Åbo deröfver, att man vid riksdagsmanna-
valet alls icke tagit deras män med i räkningen. I anledning
häraf påbjöd regeringen i skrifvelse till borgmästare och råd,
att vederbörande vid dylika tillfällen skulle taga i betraktande
äfven de personer, "hvilka bland nämnda finska nation bland
borgerskapet kunde befinnas lämpliga", samt öfver hufvud ställa
så till, "att icke den ena nationen finge orsak till missnöje
mot den andra". Denna tilldragelse visar derjämte, att fin-
narnes belägenhet delvis begynte blifva svår. Det finska borger-
skapet i Åbo var otvifvelaktigt ännu vid denna tid öfvervägande
till antal, och dess billiga begäran hade varit, att någon af
dem, ehuru han ej kunde svenska, skulle tagas till stadens
andra representant; men magistraten, som mest inverkade på
276 FINLANDS HISTORIA.
valet, synes till öfvervägande delen varit svensk. En dylik
nadonel kamp måste finnarne utstå äfven i Viborg, hvarest
tyskarne hade bemägtigat sig högsta ledningen af stadens
angelägenheter. År 1647, då borgmästaren Anton Bröijer (som
var finne) dog, begärde borgaren i Viborg Johan Cröell, biskop
Juustens systerson, att fä det sålunda lediga fjerde borgmästare-
embetet, "så att icke (såsom orden lyda) utländingar allena
skulle inkomma i rådet, såsom de vanligen försöka." Regeringen
ansåg saken vara rätt och billig och Cröell blef borgmästare;
men några år senare råkade han i strid med sina embetsbröder
och blef sin tjenst förlustig. Samtidigt uppstod en häftig strid
om domprostembetet i Viborg. Den finska församlingen önskade
på denna plats erhålla lektor Claudius Thesleff, hvilken var
nyssnämnde Cröells halfsysters son; men stadens tyskar och
svenskar med magistraten i spetsen ville hafva en annan, och,
då konungen likväl, enligt Gustaf Evertsson Horns varma förord,
utnämnde Thesleff, visade de sitt missnöje på ett så oförtäckt
och hätskt sätt, att regeringen nödgades vid hofrätten väcka
klagomål emot Viborgs borgmästare och råd. Högre än från
någon annan ort hördes just från Viborg den klagan, att de
som hörde till Finlands egen nationalitet, voro föremål för
förakt, ja nästan hatades. Men rikets gemensamma styrelse
synes vid dylika händelser ådagalagt en berömvärd opartiskhet.
Regeringens förfarande beträffande Finlands nationella
språk förtjenar ej ett lika obetingadt godkännande. Någon
tanke på finska språkets utrotande föll ingalunda de styrande
in ; ty den finska nationaliteten var någorlunda erkänd och det
nationella språket ännu nästan allmänt begagnadt i den dag-
liga samlefnaden. Likväl ansåg man det vara synnerligt nöd-
vändigt och fördelaktigt för finnarne, att de lärde sig och
kände hvardera språket, d. v. s. äfven svenska. Det är också
ej att betvifla, att ju kännedomen i svenska språket vid denna
tid vann betydligt i utbredning. Svensken Andreas Bureus,
en uti de finska angelägenheterna mycket använd man, som
år 1626 utgaf den första noggrannare kartan öfver Sveriges
rike och fem år senare publicerade sin berättelse om de nord-
liga länderna, omtalar i sistnämnde verk, hurusom "Finlands
adelsmän, borgare och prester, samt äfven rikare bönder, draga
försorg derom, att deras söner redan från vaggan lära sig
svenska." Äfven genom skolorna befordrades kunskapen i
EN BLICK PÄ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 277
svenska språket, såsom vi redan förut hafva ådagalagt, ehuru
latinet var sjelfva lärdomsspråket. Allt detta skulle kunnat
synas någorlunda billigt och opartiskt, om man hade dragit
lika mycken försorg om kunskapen i finskan, isynnerhet be-
träffande landets egna embetsmän. Finska språkets betydelse
för landet var likväl så stor, att man ej kunde anse dess
kännedom helt och hållet oumbärlig för detta lands tjenstemän ;
men man sände dock hit blott alltför ofta, såväl till högre
som lägre embeten, män, hvilka ej förstodo landets språk. Det
är äfven naturligt, att finska språkets tillvaro betraktades såsom
ett slags missförhållande i staten, hvilket man ej alltid ihog-
kom att taga med i beräkningen. Men det förtjenar likväl
omnämnas, att till landet inflyttade svenskar synas med någor-
lunda lätthet hafva lärt sig landets språk. Sjelfva Pehr Brahe
synes hafva lärt sig finskan, och Eskil Petrseus införlifvade sig
så fullständigt med detta språk, att han kunde handhafva led-
ningen af bibelöfversättningen. Just detta öfversättningsarbete
är för finska språkets odling en af den svenska regeringens
fértjenstfullaste åtgärder inom denna period. Äfven lagens
öfversättning till finskan, som redan flere gånger förut (1548
och 1602) var påbegynt, försökte regeringen åter bringa i gång.
Magister Abraham Kollanius (sedermera underlagman i Karelen)
erhöll i uppdrag att under hofrättens inseende verkställa detta
arbete, år 1645 — 1648. Men arbetets tryckning blef äfven
denna gång hvilande, emedan en tillsatt granskningskomité be-
tviflade öfversättningens duglighet, och fråga dessutom hade
blifvit väckt, att i stället för Kristoffers landslag en ny rikslag
skulle ombesörjas. Om öfversättningen af kungl. förordningar
hade alltid någon försorg blifvit dragen ; men år 1655 tillsattes för
detta ändamål en särskild translator, professorn vid Universitetet
Erik Justander. Dessa åtgärder vitna om regeringens billig-
hetskänsla, men de sträckte sig icke längre, än till de ound-
vikligaste behof. För öfrigt var sakens verkliga gång den,
att finskan allt mer och mer blef skjuten åt sidan i bredd
med svenskan. Allt efter som latinet utträngdes ur skolan,
steg svenskan, icke finskan, i dess ställe, och i de bildades
samlefnad begynte likaså det svenska riksspråket allt mera
utbreda sig.
I folkets sociala ställning försökte man otvifveluktigt under
denna period införa många förbättringar. Men adelns växande
278 FINLANDS HISTORIA.
magt tryckte tungt på de öfriga samhällsklasserna, och embets-
männens oredlighet var allt ännu föremål för mycken klagan.
I Kexholms län, hvarest den svenska lagen ej var från äldre
tider rotfästad, försökte adeln en gång under Karl Gustafs
regering att få afskaffad den af bönder sammansatta nämnden
och i stället tvenne adliga bisittare tillsatta; men konungen
förkastade detta vådliga förslag. För öfrigt måste medges,
att genom Åbo hofrätts inflytande rättegångsväsendet redan
begynte komma på en bättre fot. Inom förvaltningen var för-
hållandet sämre, dels till följd af den förvirring förläningarna
medförde, dels såsom en qvarlefva af forna tiders missbruk.
Kronans lägre tjenstemän voro ofta uselt folk och stodo i
sjelfva verket under en sådan tuktan, som ej gerna kunde
höja deras menniskovärde. Då landshöfdingen i Åbo, Melchior
von Falkenberg, en gång beklagade sig för Pehr Brahe öfver
sina fogdars oduglighet, sade han sig ämna straffa dem med
gatlopp eller annan skymflig behandlig, så att de hela sitt lif
skulle minnas sin ohörsamhet. På detta sätt behandlade tjenste-
män hämnades naturligtvis i sitt beteende mot allmogen sm
egen skymf; ej heller voro de högre tjenstemännen alltid fria
från oredlighet. I hvilken förvirring förvaltningen slutligen
hade råkat finna vi bäst deraf, att riksskattmästaren år 1661
klagade för rådet, att han ej på tio år erhållit några jorda-
böcker från Finland. Men redan mycket tidigare hade om-
ständigheter kommit i dagen, hvilka ådagalägga, att isynnerhet
i landets östra delar tjenstemannasederna voro af värsta slag.
Vi vilja som bevis anföra Samuel Cröells ryktbara rättegång,
ehuru denna märkvärdiga mans sak ännu icke blifvit fullstän-
digt utredd. Förhållandet var som följer.
År 1646 hade Sveriges kammarkollegium sändt till Savo-
laks och Karelen en s. k. kammarfiskal, för att undersöka
uppbördsmannens embetsverksamhet. Denne man, som hette
Samuel Cröell, en broder till den ofvannämnde Johan Cröell,
synes varit företagsam och kraftfull, men hade i sin egen
embetsmannaverksamhet förut flere gånger blifvit ertappad för
otillåtna handlingar; han hade t. ex. såsom landssekter i Viborgs
län gjort falska förteckningar öfver rekrytutskrifningen, hvar-
igenom några personer befriades från krigstjenst, och af denna
orsak hade han blifvit dömd till döden år 1637, men undslapp
likväl mot höga böter detta straff. Men nu, då han nio år
EN KLICK P.l DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 279
senare såsom regeringens ombud besökte samma trakter, afgaf
han till vederbörande en så beskaffad berättelse om förvalt-
ningsangelägenheterna i Viborgs och Nyslotts län, att icke blott
fogdarne och lagläsarne, utan äfven landshöfdingarne sjelfva
hemföllo under svåra anklagelser. "De förbannade gåfvorna,"
skref han, ''förblanda här öfverhetens hjertan och ögon; ty
när fogdar och uppbördsmän få iof till att stjäla, så hafva
de godt att göra och aflägga stor mobilier sig att bekomma
ynnest med." Landshöfdingen i Nyslott, Jordan, försökte kasta
den farliga fiskalen i fängelse, men förlorade sjelf kort der-
efter sitt embete. Ännu vidsträcktare verksamhetskrets erhöll
Cröell, då han år 1648 sändes till Kexholms län. "Om Turkar,
Tatarer eller hedningar hade varit uppbördsmän härstädes,
skulle de ej kunnat fara grymmare fram, än här har skett";
— så lydde den vredgade fiskalens tanke om detta län, och
följande år gjorde han inför Åbo hofrätt en fasaväckande
skildring af rättsskipningen och förvaltningen på dessa orter.
Lagläsarne togo mutor från hvardera parten, säljande sin dom
nära nog på offentlig auktion; en sådan domare hade tagit till
sed att, då han satt vid domarebordet, skarpt fixera parterna,
hvarvid hvardera af dem uppsträckte så många fingrar, som
han ville gifva riksdalrar i gratifikation. Embetsmännen vid för-
valtningen åter pålade godtyckligt nya skatter, utan att kronan
visste något eller hade någon nytta deraf. Sakörena t. ex.
delade landshöfdingen, fogden och lagläsaren sinsemellan, stoppande
dem "i de röda ryska pungarne, sig sjelfva, men ej kronan
till godo." Anklagelseskriftens slutpåstående var, att "der i
landet är mer ingen ära eller Gud till, utan der är ända på
all redlighet, hvilken finnes liksom med sågbräder ihopslagen."
Dessa anklagelser hade utan tvifvel blott alltför mycken grund ;
sjelfve Pehr Brahe, som ingalunda hörde till Cröells beskyd-
dare, ansåg dem delvis helt och hållet öfverensstämmande med
sanningen, och då Gustaf Evertsson Horn fem år senare blef
generalguvernör öfver dessa trakter, tecknade han förhållandena
derstädes med nästan lika mörka färger. Men Cröell, för-
litande sig på kammarkollegii stöd, blef allt djerfvare och
begynte i främsta rummet ansätta landets högsta embetsmän.
Generalguvernören i Ingermanland, friherre Karl Mörner och
landshöfdingen i Kexholm. Reinhold Metstake, hade redan för
hans skull fått afgå från sina embeten; äfven dessas efter-
280 FINLANDS HISTORIA.
trädare råkade i samma trångmål. Cröell var ej längre endast
fiskal; han tycktes vara en folkuppviglare, som ville komma
åt hela det svenska embetsmannaväldet i allmänhet, eller (såsom
han sjelf sade) "dessa småkonungar, som hålla tillhopa sins-
emellan såsom ärthalm". Då kammarkollegium märkte detta,
upphörde det att beskydda honom. Cröell insattes år 1653 i
fängelse på Kexholms slott, och Horn sjelf, som sedermera
öfvertog förvaltningen af dessa nejder, ville ej lössläppa denne
"äreskändare". När och hvar han slutligen dog, är ej bekant.
Men hans historie vitnar ej allenast om förvaltningssystemets
många brister, utan äfven om den bitterhet, som tidehvarfvets
sociala missförhållanden stundom uppväckte; ty vi måste ändock
i Samuel Cröell se något annat, än allenast en egennyttig
vinglare.
En anmärkningsvärd omständighet på dessa tider var
finnarnes utomordentliga benägenhet att utflytta från landet;
den bevisar, dels att deras synkrets rörande främmande länder
hade vidgats, dels att förhållandena hemma icke voro syn-
nerligen glädjande. Vi hafva i det föregående omnämnt, huru-
som redan på Karl IX:s och Gustaf Adolfs tider en mängd
personer utflyttade från landet dels till Sverige, dels till andra
länder. I de emellan Sverige och Norge belägna skogsbyg-
derna tilltog nu finnarnes antal till den grad, att på sina
ställen ena hälften af nämnden fick tagas bland finnarne. Men
naturligtvis åsåg regeringen med oblida ögon den skogssköfling,
som var en följd af finnarnes svedjebruk, och flere gånger
(t. ex. 1647) utfärdades emot dem hårda, nästan grymma för-
ordningar, i hvilka det bestämdes, att deras gårdar, om de
befunnos vara "landet och berghandteringen mera till skada
än nytta," skulle förstöras och brännas, männen fängslas, säden
bortföras o. s. v. För öfrigt försökte regeringen att öfver-
flytta dem till andra sidan hafvet till Nya Sverige, och de
synas gerna begifvit sig dit äfven efter det att detta amerikanska
nybygge år 1655 öfvergått till holländarne. Från sjelfva Fin-
land fortsattes oafbrutet utvandringen, ehuru man genom för-
ordningar sökte hindra densamma. I slutet af århundradet
förordnades t. ex. att den, som utan landshöfdingens tillstånd
från Finland eller Åland öfverflyttade till Sverige, skulle dömas
till ett års fästningsarbete och derefter hemsändas. Ar 1682
utverkade landshöfdingen öfver Vesterbotten en kunglig befall-
EN BLICK PÅ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17 IDE SEKLET. 281
ning, att derboende finnar antingen skulle lära sig svenska i
och för religionsundervisningen, eller också utflytta från land-
skapet. Dessa smärre drag äro äfven betecknande för finska
nationens ställning under Sveriges magtperiod.
Bland tidens egendomliga företeelser var den stränga yttre
ärbarhet, som fordrades i lefvernet. Sederna voro väl öfver-
hufvud råa; de beständiga krigen erbjödo i sanning icke den
lämpligaste skola i detta afseende. Men staten och kyrkan
vakade gemensamt med noggrannhet deröfver, att "kristlig
ordning" iakttogs i all utvärtes måtto, i klädedrägt, vid gästa-
bud och i de olika ståndens inbördes förhållanden, och att en och
hvar lefde och skickade sig i enlighet med sitt stånd. Sålunda
bestämdes t. ex. huru många maträtter, hvad slags föda och
dryck var tillåtet att vid festligheter inom olika stånd fram-
sätta för gästerna m. m. Den högsta adeln, som hade omät-
liga inkomster, lefde dock på helt och hållet furstlig fot.
Finland fick visserligen sällan se prof på denna prakt. Men
finnen Johan Kurck omnämnes dock såsom en representant af
denna glans; hans bostad i Åbo kallades uttryckligen "hof"
och i hans trädgård odlades vinrankor. Den på landet bosatte
adelns synes hvarken i anseende till rikedom eller bildning
stått på någon högre ståndpunkt; men dess ömtåligare var
äfven den om sin värdighet, såväl inom sig sjelf som i för-
hållande till de öfriga samhällsklasserna. De öfriga stånden
följde häri adelns föredöme, och ofta uppstod bittra strider
rörande de främsta hedersplatserna vid allehanda festliga till-
fällen, men isynnerhet i Guds hus. "Kristlig ordning rörande
bänkrummen" var i sjelfva verket bland de vigtigaste sociala
frågor, alldenstund endast de noggrannaste förordningar i denna
sak kunde förhindra offentlig förargelse. En gång begynte till
och med af denna orsak tvenne adelsmän, de besvågrade Sass
och Sabelstjerna, en tvekamp i Bjerno kyrka, och dersamma-
städes sägas äfven adelsfruarna hafva slagits med sina psalm-
böcker. Kyrkan ansågs genom denna tilldragelse så vanhelgad,
att gudstjensten för någon tid måste förflyttas till annan ort.
Eljest var kyrkans magt stor, likasom äfven kyrkotukten
var ganska sträng, så att understundom hela församlingar lades
i bann och kyrkorna stängdes. Fotstockstraffet var ganska
vanligt; den som rökte tobak kort innan han begick Herrans
nattvard, eller den som snusade under predikan, fick i fot-
282 FINLANDS HISTOKIA.
stocken ångra sitt sjelfsvåld. Prester funnos rikligt, men deras
lära och lefverne voro ej alltid berömvärda. De lägre pre-
sterna och skolmannen höllos under sträng tuktan; kyrkoher-
darne behaudlade sina kaplaner med hårdhet, och skolrektorerna
hade af gammalt för vana att med ris afstrafta sina kollegor.
I kyrkans lära följdes sträng renlärighet, så att den minsta
afvikelse från de lutherska teologernas faststälda trossatser
ansågs högeligen farlig för församlingen och riket. Kyrklig-
h.3tens ifrigaste väktare i Finland var professorn vid Åbo
akademi Enevaldus Svenonius, hvars trångbröstade ifver slut-
ligen äfven störtade biskop Terserus i förderf. Terserus hade
nämligen år 1662 utgifvit en svensk katekesförklaring, uti
hvilken Svenonius spårade en lutning åt Calvinism (syncretism) ;
anklagelsen hänsköts till de öfrige biskoparnes undersökning,
och då Terserus ibland de store hade många politiska fiender,
drefs saken derhän, att biskopen afsattes från sitt embete år
1664. Äfven de öfriga vetenskaperna, ej blott teologien, höllos
i sträng underdånighet under kyrkan. Men denna stela ortodoxi,
hvilken ej tillät någon friare forskning, framkallade å andra
sidan den enfaldigaste vantro, ej blott hos det lägre folket,
utan äfven hos de bildade och lärde. Professor Martin Stodius
anklagades tvä gånger ordentligen för trolleri. Förbund med
djefvulen ansågs på denna tid såsom en möjlig och ganska
vanlig sak, hvilken staten och kyrkan täflade om att bestraffa.
Åbo hofrätt hade redan från sin första början begynt
förfölja och döma hexor, men universitetets grundläggning
tyckes gifvit ny fart åt detta raseri; ty emellan 1641 — 1643
inträffade ett ovanligt stort antal hexprocesser. De olycklige
dömdes vanligen i stöd af Mose lag att brännas; stundom
kastade man dem i vattnet, och om de då flöto ofvanpå, an-
sågs detta som ett tecken, att de stodo i förbund med den
onde. För ett dylikt förbund beskyldes år 1661 äfven en
student, vid namn Eolenius. Saken ansågs så betänklig, att
sjelfve biskop Terserus röstade på dödsstraff; men grefve Brahe,
universitetets kansler, frikände den anklagade och gaf konsi-
storium en tillrättavisning. Brahe ansåg sådana saker endast
vara en tom vidskepelse, hvaraf likväl mången oskyldig bragtes
i svårt trångmål och mycket onyttigt larm väcktes. Men
drotset sjelf var ej heller alldeles fri från tidens allmänna
vantro; sålunda omnämnde han t. ex. samma år uti rådet, att
EN BLICK PÄ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 283
en komet visat sig, hvilket han ansåg i förening med andra
förebud bebåda krig. Något senare (1668 — 1677) begynte i
Sverige de förryckta undersökningarna om Blåkullafärderaa och
äfven i Finland dömdes personer, för att de med den ondes hjelp
på qvastkäppar hade rest genom luften, förande med sig små
barn till djefvulens gästabud. Men denna galenskap tyckes ej
fått någon synnerlig spridning i detta land.
Universitetets grundläggning hade framkallat ett friskt
vetenskapligt och litterärt lif. Den i det föregående omnämnde
Michael Wexionius (adlad Gyldenstolpe, f 1670) utgaf i Åbo
flere latinska verk, bland hvilka de vigtigaste äro: hans be-
skrifning öfver Sveriges rike (Epitome descriptionis Sueciae,
Gothiae, Fenningiae et subjectarum provinciarum, år 1650) och
hans statslära (Politica). Samme mans "Discursus Politicus"
var den första i Finland tryckta bok och den första i Åbo
akademi ventilerade dissertation. Omnämnas bör äfven Fin-
lands förste filosof, Andreas Thuronius (f. i Tavastkyrö år
1632, f 1665), hvars läroböcker i Logik och Metafysik voro
mycket förtjenstfulla. I teologien kom Enevaldus Svenonius
till stort anseende äfven bland de utländska teologerna, hvilka
på denna tid öfver hufvud lutade till samma stränga ren-
lärighet. Predikolitteraturen begynte nu blomstra äfven i
landsorterna, vitnande om, att presterskapets litterära förmåga
var i stigande. Den predikobok, som Laurentius Petri
(Tammelinus), sedermera kyrkoherde i Tammela, utgaf år
1644, var den första finska postilla efter Erik Sorolainens
berömda verk. Äfven Thomas Rajalenius, sedermera kyrko-
herde i Tyrvis, publicerade år 1654 en värdefull samling
predikningar på finska språket. Svenska predikningar utgåfvos
af kyrkoherden i Maalaks, Olof Arenius (1659 och 1661),
utan att tala om biskop Rothovii särskildt tryckta predikningar.
Samme Laurentius Petri, hvars predikosamling nyss nämndes,
publicerade äfven år 1658 den första, på landets eget språk
författade krönikan : "Ajan tieto Suomenmaan menoist ja vscost,
lyhykäisiin riimein coottu" (krönika öfver Finlands öden och
religion, affattad i korta rim), hvilken sedermera utgafs i flere
nya och tillökade upplagor. För öfrigt intogo festtalen vid
bröllop, begrafningar och andra märkliga tillfällen ett stort rum
i denna tids litteratur.
284 FINLANDS HISTORIA.
Vid sjelfva akademien odlades på denna tid dramatisk
konst och dit hörande litteratur någorlunda flitigt, ehuru fler-
talet af de dramatiska produkterna för det mesta voro af
samma slag som de passionsspel, hvilka redan af gammalt
uppförts i skolorna. Nästan vid hvarje akademisk högtidlighet
uppförde studenterna något skådespel, än på svenska, än på
latin eller finska. Redan andra dagen efter akademiens in-
vigning gafs under Wexionii ledning ett svenskt stycke, benämndt
"Studenterna". Svensken Jakob Chronander är nämnd såsom
författare till tvenne skådespel, af hvilka det ena ("Surge,
eller Flijt och Oflitighets Skode spegel") förherligade magister-
promotionen år 1647, och det andra ("Bele-Snack, eller en
Comcedia om giftermåhl och frijerii") uppfördes vid presidenten
Jöns Kurcks förmälning med Torsten Stålhandskes enka, Kri-
stina Horn, år 1649. Om våren 1650 anstäldes tre skilda
gånger skådespel vid universitetet, nämligen vid magisterpro-
motionen på svenska, vid rektorsombytet på finska ("Den för-
lorade sonen" af Erik Justander) och slutligen vid juris-
doktorspromotionen på latin. Föreställningarna gåfvos i sjelfva
akademiens lokaler. Ar 1656 inträffade den olyckan, att en
stor del af Åbo stad ödelades genom vådeld, hvarvid äfven
akademiens hus och bibliotek förstördes; men efter några år
voro högskolans byggnader ånyo uppförda, till största delen
bekostade med akademiens egna besparingar.
Studentlifvet synes varit temmeligen lifligt och temmeligen
bullersamt. "Athenes artiga lärjungar vid Aurajoki" gjorde
den akademiska disciplinen ganska svår, men togo å andra
sidan ifrig del i professorernas teologiska tvister, hvilka utgjorde
denna tids förnämsta stridsfrågor. År 1666 uppkom ett stort
oväsende, då den nykomne professorn i teologi, svensken
Petrus Bång, råkat i vetenskaplig tvist med professor Martin
Miltopaeus. Bång uppslog en offentlig uppmaning till studen-
terna, att de skulle taga sig i akt för denna farliga filosof
samt hans "dumma och vettlösa lära"; Miltopseus åter för-
skaffade sig intyg från fyratio studenter, att han hade rätten
på sin sida, och den akademiska ungdomen ärnade till förmon
för sin filosof och lärare föranstalta en stor sammankomst,
hvilken rektor likväl lyckades förhindra. Stundom voro dock
studentoroligheterna af långt mindre vetenskaplig natur; slags-
EN BLICK PÅ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 285
mål och kravaller voro nämligen ganska vanliga. Men det bör
anmärkas, att äfven flere af de ynglingar, hvilka beredde de
akademiska fäderna bekymmer och sorg, sedermera blefvo
dugliga embetsmän i fosterlandets tjenst. En stark oafbruten
ljusflod utbredde sig från den nya bildningskällan öfver hela
landet och snart kunde man i Finlands kulturförhållanden
skönja strålarne af den nya dag, hvars gryning bebådades
genom akademiens grundläggning.
Andra afdel ningen.
Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod.
1660-1721.
6. Karl XI:s regering, 1660—1697.
Karl X:s hastiga död hade plötsligt åstadkommit en stor
förändring såväl i Sveriges utländska politik, som i rikets inre
angelägenheter. Såsom redan i det föregående är omtaladt,
åstadkoms åter en allmän och för Sverige mycket förmonlig
fred. Men å andra sidan åter var den man borta, som hade
kunnat begagna sig af denna hvilotid till undanrödjande af de
inre missförhållandena, och till följd af tronföljarens, Karl XI:s,
minderårighet råkade regeringen åter i aristokratiens händer.
I sitt testamente hade Karl Gustaf förordnat en dylik förmyn-
dareregering, som den, hvilken fört regeringen under Kristinas
minderårighet, likväl med den skilnad, att enkedrottningen
erhöll ordförandeskapet och tvenne röster. En vigtigare be-
stämning i testamentet var den, som tilldelade marskembetet
och andra platsen i förmyndarestyrelsen åt den aflidne konun-
gens broder, Adolf Johan; ty nämnde hertig, hvars envisa och
häftiga karaktär äfven eljest icke framkallade förtroende, stod
egentligen utanför landets adel och kunde derför icke, enligt
lagens bokstaf, vara medlem i förmyndarrådet. Men konungen,
som med misstro och bekymmer hade betänkt adelns växande
magt, synes hafva velat i sjelfva förmyndarrådet befästa den
regerande ättens fördel. Af samma orsak hade till rikskansler
blifvit utnämnd grefve Magnus Gabriel De la Gardie, "laiska
JaakkoV son, som var gift med Karl X:s syster och sålunda
hörde till det kungliga barnets närmaste slägtingar. Äfven på
sina reduktionsplaner hade konungen tänkt, i det han till riks-
KAl;[. ,\l:s KIGEKIXG, 1660 l'i!l7. 287
skattmästare förordnat den obeveklige reduktionsmannen Herman
Fleming, hvilken nu, sedan freden blifvit sluten, fullständigt
kunde sätta i verket 1655 års riksdags beslut. Men dessa
bestämningar mötte genast efter konungens död ett häftigt mot-
stånd såväl inom rådet, som inom adeln i allmänhet. Riksdagen
i Göteborg var ännu samlad, och de lägre stånden understödde
testamentet. Men drotset Pehr BraJie, som nu både genom
sitt embete och det anseende, han åtnjöt, var den förnämsta i
rådet, blef det aristokratiska partiets ledare, motsättande sig i
synnerhet hertigens inträde i regeringen. Striden var hård-
nackad och man kunde ej annorlunda komma öfverens, än att
saken hänsköts till nästa riksdags afgörande, hvilken skulle
sammanträda i Stockholm om hösten 1660. Men då blef
hertigen fullständigt aflägsnad från regeringen och marskembetet.
En ännu anmärkningsvärdare afvikelse från testamentet gjordes
rörande finansernas förvaltning. Herman Flemings oböjliga
sinne, men ännu mer hans obevekliga reduktionsifver, var en
nagel i ögat för adeln; detta stånd gjorde derför ett ihärdigt
motstånd mot hans inträde i regeringen, förebärande som orsak
hans höga ålder och sjuklighet. De öfriga stånden gynnade
väl Fleming, och isynnerhet inom presteståndet hade han stort
medhåll; biskop Terserus uttalade sålunda helt modigt, att
reduktionen var det ömma ställe, för hvars skull denne herre
ej kunde fördragas. Men det hjelpte ej. Fleming måste draga
sig tillbaka, och adeln hade vid detta tillfälle bemägtigat sig
högsta afgörande magten i bredd med såväl de öfrige stånden,
som äfven sjélfva rådet. I 1634 års regeringsform gjordes
några förändringar, som gåfvo rådet ett större inflytande i
regeringens åtgöranden och åt ständerna den högsta gransk-
ningsrättigheten. Tiden emellan ständernas sammanträden fast-
stäldes till tre år; men alla utskottsmöten och alla landskaps-
möten förbjödos. Detta var sålunda den första uppränningen
till en grundlagsenlig regeringsform för Sverige. Men denna
gång blef likväl dess verkan alltför litet tillfredsställande.
Herman Flemings aflägsnande hade afgjort reduktionens
öde för hela förmyndarregeringens tid. Till det yttre vidblef
man visserligen 1655 års beslut, och de män, hvilka efter
hvarandra fingo öfvertaga vården om finanserna, försökte efter
bästa förmåga att bevaka kronans fördel såväl i detta, soin
andra afseenden. Men pluraliteten såväl inom regeringen som
FINLANDS HISTORIA.
rådet var mera motsträfvig än medgörlig, och verkställandet
blef dag från dag allt svårare. Huru trögt denna sak bedrefs,
intygas bäst af den omständighet, att de till kronan återvunna
inkomsterna icke ett enda år betäckte omkostnaderna för
reduktionen. Derjämte fortsattes med förpantandet och bort-
skänkandet af kronogods till enskilde. Flerfaldiga gånger
beslöts väl högtidligt, att inga sådana gåfvor framdeles finge
ske; men dylika beslut behöfde just derför så ofta förnyas,
att man beständigt bröt emot dem. Eegeringen hade så
mycket svårare att afslå de ansökningar om dylika gåfvor,
hvilka oupphörligt under hvarjehanda förevändningar inlemnades,
då dess egna medlemmar voro färdiga att taga sin del af det
gemensamma bytet. Om dessa angelägenheter pågingo be-
ständiga strider inom rådet. Den gamle Pehr Brahe var för-
läningsväsendets ifrigaste försvarare, påminnande om de gyllene
unionstiderna, xlå enskilda adelsmän hade flere landskap under
sig. Han var för egen del en redlig och sveklös man, men
fullständigt fängslad inom sina aristokratiska tänkesätt. Der-
emot var rikskanslern De la Gardie af blott och bart vankel-
mod färdig att tillgripa h vilket medel som helst, hvarigenom
stundens behof och anspråk blefvo tillfredsstälda. Ibland mot-
partiet såg man flere finnar, såsom Georg Fleming, Hermans
broder, och hans slägting Erik Fleming, friherre till Lajus,
Lorentz Oreutz m. fl. Men öfver hufvud vexlade åsigterna
allt efter som enskildes intressen kommo i fråga och hela
regeringen drefs som en båt utan styre hit och dit. Riks-
dagarne 1664, 1668 och 1672 ådagalägga det allt mera växande
missnöjet från de lägre ståndens sida och den ständigt till-
tagande oenigheten inom adeln sjelf. Den lägre adeln började
allt häftigare förbittras öfver grefvarnes vidsträckta företrädes-
rättigheter, och sinnena begynte småningom luta till det kung-
liga enväldets förmon. Statsinkomsternas otillräcklighet och
hela förvaltningens usla tillstånd förebådade stora omhvälf-
ningar såsom oundvikliga. Det började redan förnimmas röster,
hvilka fordrade en ny, ännu grundligare reduktion, då den
förra ej medförde någon förbättring. Midt under denna till-
tagande förvirring ingicks ett förbund med Frankrike år 1672.
Detta lands hersklystne konung, Ludvig XIV, var för tillfället
beredd att göra sitt ryktbara anfall mot Nederländerna och
förstod att genom subsidier draga Sverige på sin sida. De la
KARL XI:S KKGERING, 16 60 1697. 289
Gardie, som var det franska förbundets ifrigaste förespråkare,
bedrog sig sjelf och andra med hoppet, att Sverige i alla fall
för sin del icke behöfde deltaga i kriget. Men innan man
anade det, var kriget öppnadt, och nu kommo med ens stats-
byggnadens alla brister i dagen.
Det kan ej förnekas, att Karl XI:s förmyndare likväl vid-
tagit en och annan för riket gagnelig åtgärd beträffande den
inre förvaltningen. Rättegångsväsendet, som stod under Pehr
Brahes uppsigt, hölls jämförelsevis i godt skick. För öfrigt
ökade den långvariga freden nationalförmögenheten, och på
regeringens sida förmärkes en viss omsorg om den allmänna
hushållningen. En vigtig inrättning i detta afseende var
"Riksens ständers Banku, hvilken 1668 grundlades i Stockholm,
sedan en år 1656 inrättad privatbank genom vårdslös förvalt-
ning råkat på obestånd. Sveriges bank var den första inrätt-
ningen i sitt slag i de nordliga rikena (26 år äldre än engelska
banken) och dess betydelse var äfven ur politisk synpunkt
egendomlig, såvida att den genast från början lemnades åt "riksens
ständers" uteslutande vård. Hvad Finlands särskilda ekonomi
beträffar, hade år 1664 landtmätare blifvit utsände öfver hela
landet. Dessas första åtgöranden voro att uppmäta .. lands-
vägarne, men derjämte företogs nu i Savolaks det första jord-
skiftet; i detta landskap hade nämligen hittills försiggått årlig
värdering och skattläggning efter bågetal. Samma år hade
Finland ånyo fått en generalguvernör och denna gång en in-
hemsk man, nämligen förenämnde Herman Fleming, hvilken på
denna plats verkade i fem år. En sådan högsta styresmans
närvaro var för det närvarande så mycket mera behöflig, som
landshöfdingarnes embetsverksamhet led stort afbräck genom
de vidsträckta förläningarnas skilda förvaltning, och stundom
äfven enskilde adelsmän gjorde öppet motstånd mot fogdarne
och landshöfdingarne. Det är lätt att inse, att Fleming under
ett sådant sakernas skick ej med bästa vilja kunde upphjelpa
och ordna landets förvaltning, och af hans verksamhet finna vi
ej heller några anmärkningsvärdare frukter. Reduktionen tyckes
ej i Finland haft större framgång än annorstädes, ehuru rege-
ringen gifvit särskildt tillstånd dertill, att om någon egde för-
läningar både i Sverige och Finland, den del deraf, som skulle
återgå till kronan, finge tagas af de finska förläningarna, hvilka
ansågos vara af lägre värde. Öfver hufvud åstadkom förmyn-
* Finlands historia. 19.
290 FINLANDS 11ISTOKIA.
dareregeringen genom sin svaghet mycket ondt i Finland. Ar
1672 klagades redan, att militärväsendet i detta land råkat på
förfall, emedan de lägenheter, genom hvilka det samma skulle
hållas vid magt, till stor del voro bortskänkta. Det var Fin-
lands berömda rytteri, som sålunda lemnades att förfalla, till
stort men såväl för landets anseende, som för sjelfva riket.
På det politiska området inträffade intet anmärkningsvärdt,
om vi ej såsom sådant vilja betrakta de finska böndernas
fordran vid 1672 års riksdag att få sin plats vid riksdagarne
närmast upländingarne, emedan Finland var ett storfurstendöme.
Saken var likväl helt oeh hållet en bagatell och erhöll intet
understöd ens från deras egna landsmän inom rådet. För
öfrigt är att märka, att de landskap, hvilka ej såsom fullt
berättigade lemmar af statskroppen kunde sända representanter
till de allmänna riksdagarne, likväl kunde gifva särskildt bifall
i skatteangelägenheter; ty sjelfbeskattningens princip var djupt
rotad i den svenska samhällsinrättningen. Sålunda bifölls t. ex.
den stämpelafgift, ständerna åtagit sig vid riksdagen i Stock-
holm år 1660 till hofrättens underhåll, först året derpå genom
särskild bevillning i Kexholms län; men i Ingermanland vann
den samma ej innevånarnes bifall, innan hofrätten i Dorpat,
hvilken genom kriget råkat i förfall, åter blefve upprättad.
De sammankomster, på hvilka nämnda landskap vid dylika
tillfällen rådslogo, tyckas varit gestaltade efter de allmänna
riksdagarnes mönster, och generalguvernören representerade vid
de samma regeringen.
Vid 1672 års riksdag öfvertog Karl XI, nu 17 år gammal,
sjelf regeringen. Hans uppfostran hade blifvit tämligen för-
summad ; Krister Horn, hvilken varit den unge konungens guvernör,
var visserligen känd som en duglig krigare och saknade ej
heller bildning, men synes varit mindre lämplig för en upp-
fostrares kall. Äfven hade enkedrottningens svaghet och den
unge konungens sjuklighet varit till stor skada för hans upp-
fostran. Först i erfarenhetens skola skulle Karl XI förvärfva
sig den kraftfulla regeringsförmåga, som riket nu så väl be-
höfde. I ett och annat afseende märkte man likväl strax från
början, att det förra regeringssättet närmade sig sitt slut.
Militärväsendet i Finland begynte ställas på ny fot, och reduk-
tionen vidtogs på konungens särskilda befallning med så stor
ifver och framgång, att på två år (1674, 1675) återbragtes till
KABL Xi:s REGEBIK0, 1 <", f; O -^ — 16 9 7. 291
kronan tre gånger så mycket, som under hela förmyndarerege-
ringen. I Finland var resultatet af dessa två års arbete syn-
nerligen vigtigt; ty utom den allmänna fjerdepartsräfsten, af-
gjordes nu den länge afhandlade frågan att Österbotten var
kronans omistande egendom, och i enlighet härmed indrogos
de derstädes upprättade gref- och friherreskapen. Endast den
gamle Pehr Brahe fick af särskild gunst ännu behålla friherre-
skapet Kajana och hann bortgå från detta lif, förrän reduk-
tionens oblidkeliga ljand nådde äfven hans förläningar. Sålunda
hade den unge konungen med kraftfull hand öfvertagit reduk-
tionens verkställande och fick i sjelfva verket inom kort saken
drifven så långt, som beslutet af år 1655 afsåg. För öfrigt
förblef under de första åren regeringen fortfarande till största
delen i rådets händer, fastän konungens sjelfrådiga sinnelag
gång efter annan trädde i dagen, uppväckande hos några
fruktan, hos andra åter nya förhoppningar om framtiden.
På denna fot stodo sakerna, då Sverige till följd af sitt
förbund med Frankrike blef inveckladt i det europeiska krig,
som blifvit framkalladt af Ludvig XIV:s hersklystnad. Nu
först begynte den förra regeringens onda frukter rätt visa sig.
Armén, flottan och i synnerhet finanserna voro i det uslaste
tillstånd; inom styrelsen ombyttes planerna för hvarje dag och
emellan generalerna herskade oenighet och afundsjuka. I slutet
af år 1674 förde den gamle marsken Karl Gustaf Wrangel
sin här från Pommern till Brandenburg. Men kurfursten, som
för tillfället kämpade vid Rhen emot fransmännen, skyndade
plötsligen dit med sitt folk, förskingrade en trupp finskt rytteri
vid Rathenau och slog svenskarne vid Fehrbellin den 18 Juni
1675. Samtidigt hade de öfriga tyska staterna jämte Holland
förklarat krig, och med dessa Sveriges fiender förenade sig
strax derefter äfven Danmark. Inom sjelfva riket rådde brist
och nöd till följd af de sista missväxtåren, och dertill kom nu
ett allmänt missnöje öfver det onödiga kriget. Då ständerna
om hösten 1675 sammankommo till Upsala i och för kröningen,
uppkom en fruktansvärd storm emot rådet. Klas Hermansson
Fleming och dennes frände Jakob Fleming väckte inom adeln
fråga om, att man skulle fordra af rådet uppgifter om hvilka
medel, som voro anskatfade i och för kriget. Johan Terserus,
hvars stämma länge varit undertryckt, men som nu ledde för-
handlingarna inom presteståndet (han hade några år tidigare
292 FINLANDS HISTORIA.
blifvit biskop i Linköping), steg åter i spetsen för de åsigter,
dem han redan för 25 år sedan hade kämpat för. Uti en
gemensam skrift fordrade alla stånden redovisning af förmyn-
dareregeringen, och en fullständig statshvälfning skulle redan
stått för dörren, om ej krigsbullret för en tid hade bragt de
inre striderna till tystnad. För ögonblicket var de yttre fien-
dernas afvärjande den närmaste och vigtigaste uppgiften. Stän-
derna biföllo en dubbel krigsutskrifning och gåfvo en större
krigsgärd, än någonsin förut blifvit beviljad.
Och i sjelfva verket hade äfven kriget begynt antaga ett
farligt utseende. Pommern var på väg att råka i fiendernas
våld, Sveriges södra landskap sväfvade i fara och Gotland hade
redan blifvit danskarnes byte, innan Sveriges förfallna flotta
ännu ens var på vattnet. Först på våren 1676 fick den verk-
samme och redbare Lorentz Creutz, hvilken från bergskollegiet
transporterades till amiralsembetet, sakerna i sådant skick, att
han vid Bornholm kunde möta Danmarks och Hollands förenade
flottor den 25 och 26 Maj. Han skulle vunnit en fullständig
seger, om ej underamiralen af halsstarrighet och afund hade
afhållit sig från striden. Den 1 Juni stod det andra sjöslaget
vid södra udden af Öland. Creutz's amiralskepp gjorde en
oförsigtig manöver, intog vatten genom skottgluggarne och sjönk
med manskap och allt, hvarefter största delen af svenska flottan
förstördes. Det säges dock att de svenska sjöofficerarne voro
mycket belåtna med denna olycka, emedan de hatade Creutz
för hans stränghet som befälhafvare och hans finska envishet *.
En månad senare landsteg den danska hären i Skåne; Helsing-
borg intogs, och bönderna i dessa från Danmark lösryckta
landskap begynte föra ett fribytarekrig mot svenskarne. Dessa
olyckor berörde djupt den unge konungens, sinne; han trodde
sig icke mer kunna lita på någon, och man fruktade stundom
att han skulle förfalla i vansinne. Men i och med det samma
härdades hans vilja och hans karaktär stadgades. Han hade
sjelf öfvertagit befälet i de södra landskapen och den 4 De-
cember vann han en lysande seger öfver danskarne vid Lund.
Svenska armén var vid detta tillfälle omkring 7,000 man stark,
hvaribland 2,000 finska dragoner och kavalleri. Men det finska
kavalleriet stod ej mera på sin forna höjd ; åtminstone förtäljes
* »Un homme opiniåtre, comme le sout ordinairement les Finitoniens.»
(Anccdotes de Suéde.)
KARL XIIS EEGEBING, 1660 1697. 293
det, att Budbergs dragoner och Baranows rytteri genast i stridens
början genom sin flykt bragte högra flygelns slagtlinie i oord-
ning. Likväl fördref konungen på detta håll fienden från strids-
fältet. På venstra flygeln begynte utgången luta till danskarnes
fördel; men här offrade Herman von Burghausens finska dra-
goner sina lif för de öfriges räddning. De voro 400 man starke
uppstälda på flygelns yttersta flank, hvarest de fingo uppbära
den fiendtliga öfvermagtens anfall och stupade intill sista man
jämte sin befälhafvare och alla officerare, hvilka till största
delen utgjordes af Burghausens slägtingar. Under tiden hann
den öfriga hären ordna sig, till dess konungen äfven på detta
håll afgjorde segern. Slaget vid Lund var i det afseende
vigtigt, att det åter upplifvade svenskarnes sjelfförtröstan. Men
någon afgörande vändning i krigets gång inträffade ännu ej,
ehuruväl Helsingborgs stad och slott åter fråntogos danskarne.
Under tiden hade konungen begynt att sjelf med kraft-
full hand leda den inre förvaltningen. Rådets inflytande hade
nästan upphört och befallningarna utgingo från konungens
enskilda rådskammare. Sommaren 1676 hade ständerna blifvit
sammankallade landskapsvis for att bevilja folk och skatter.
Till Finland sändes i detta uppdrag riksrådet Axel Julius de
la Gardie, rikskanslerns broder, och representanterna från hela
Finland sammankallades till "allmän landtdag". Till samlings-
ort var först Borgå stad bestämd, men af naturliga skäl ansågs
Åbo lämpligare, och dit församlade sig ständerna den 26
Augusti 1676. Landtmarskalkens plats intogs af vice presi-
denten i hofrätten Gustaf Grass, af en ungersk slägt, som
genom krigstjenst blifvit naturaliserad i Finland. Med vanlig
beredvillighet biföllo finnarne äfven nu till stora uppoffringar,
hvartill de hade så mycket större anledning, som från ryska
sidan ett krig hotade; de ryska sändebuden, hvilka samman-
träffade med de svenska fullmägtige i Ingermanland, åter-
fordrade nämligen ånyo de genom freden i Stolbova afträdda
landskapen. Det var sålunda hög tid att tänka äfven på östra
gränsens försvar, och detta var i främsta rummet de finska
ständernas sak. Adeln biföll att soldatutskrifningen finge ut-
sträckas äfven till frälsegodsens underhafvande och lofvade
derutöfver utgöra tredubbel rusttjenst, likväl under det för-
behåll, att om från rysk sida fara hotade, denna styrka skulle
få qvarstanna till eget lands försvar. Presterskapet lofvade
294 FINLANDS HISTORIA.
uppställa tillsammans 245 ryttare, nämligen 165 frän Åbo och
80 från Viborgs stift (eller 1,1$ eller 2 för h varje kyrkoherde) ;
men äfven inom detta stånd framstäldes den anhållan, att för-
svaret af eget land i främsta rummet skulle påtänkas. Borger-
skapet, hvars handel lidit mycket genom kriget, lofvade endast
fylla bristerna inom sjöfolket. Bondeståndet åter, hvilket redan
förut hade lidit mycket genom utskrifning samt missväxtår och
farsoter, biföll dertill, att 1677 års utskrifning genast finge
verkställas, likväl med det vilkor, att ej vidare detta år någon
utskrifning skulle ske. Ständernas beslut undertecknades
redan den 31 Augusti. Samtidigt liade äfven ankommit påbud
om allmän riksdag, som af konungen först sammankallades till
Stockholm, men derefter förlades till Göteborg. Hvad med
denna riksdag afsågs, visste ingen. Konungen hade redan i
sinnet att bemägtiga sig enväldet och derjämte syntes rikets
fara kanhända fordra ännu större uppoffringar, än landskaps-
mötena hade erbjudit. Men segern vid Lund ändrade konun-
gens planer, och riksständerna hemförlofvades, innan någon
framställning till dem blifvit gjord. På krigets goda fortgång
berodde nu äfven de inre angelägenheternas återställande i ett
förbättradt skick.
Krigshändelserna år 1677 voro lika vexlande som året
förut. Henrik Henriksson Horn (af Kånkas grenen) hade er-
hållit öfverbefälet öfver flottan. Men äfven nu var lyckan oblid
på sjön. Danske amiralen Nils Juel slog svenska flottan i
i&ö#e-fjorden söder om Köpenhamn, den 1 Juli. Men den 14
i samma månad vann konungen med landtarmén en lysande
seger vid Landskrona. Härefter inträffade ingenting anmärk-
ningsvärdt på denna sida; men i Pommern gingo allt efter
litet Sveriges fasta platser förlorade. Samtidigt började
likväl Frankrike underhandla om fred med fienderna, och sålunda
begynte man äfven i Sverige hoppas på freden. Under sista
delen af kriget verkstäldes ett krigiskt företag, i hvilket äfven
ett större antal finnar deltogo. Det var ett tåg från Liffland
mot det Brandenburg tillhörande hertigdömet Preussen. Denna
expedition hade redan länge varit påtänkt, och bröderna Bengt
och Krister Horn (af Åminne grenen) utnämndes efter hvar-
andra till företagets ledare, men ådagalade allt för litet lust
och skildes äfven derför från detta uppdrag. Slutligen erhöll
den duglige, men i sina företag olycklige Henrik Horn öfver-
KABI JCl:é KE6EEHTG, 1660 — 1697. 295
befälet och kom om hösten 1678 till Riga. Hans armé, vid
pass 8,000 man, var dels oöfvad, dels illa utrustad. Färden
genom Kurland var besvärlig och långsam ; Tilsit eröfrades och
Horn nalkades ändtligen Königsberg. Men kurfursten ilade med
vanlig skyndsamhet till landskapets försvar, och Horns armé
hade genom brist och sjukdom nedgått till halfva antalet.
Han nödgades derför midvintertiden begynna återtåget och
räddade med knapp nöd spillrorna af sin här tillbaka till
Riga. Kort efter dessa tilldragelser afslöts år 1679 genom
Frankrikes bemedling en allmän fred, hvarvid Sverige återfick
hela det eröfrade området. Nu fick ändtligen Karl XI ro att
egna hela sin omsorg åt de inre angelägenheternas ordnande.
Det vigtigaste värfvet var reduktionen, som nu framträdde
i en annan och vida strängare form, än år 1655 hade beslutits.
Redan på riksdagen i Halmstad år' 1678 hade fråga väckts om
denna sak; men det pågående kriget gaf ej nödig tid dertill.
Men om hösten 1680 sammankallades ständerna till Stockholm,
och vid denna riksdag skulle nu alla outredda frågor slutligen
afgöras. Till landtmarskalk utsågs Klas Hermansson Fleming,
en man, hos hvilken reduktionsidén var både ett familjearf och
personlig öfvertygelse. Deremot afled kort innan riksdagens
början Johan Gyllenstjerna, den man, som under de sista fem
åren hade riktat konungens hog såväl åt en noggrannare stats-
ekonomi, som en förökad envåldsmagt; men hans grundsatser följdes
det oaktadt under hela Karl XI:s regering. Fiendtligheten
emot aristokratien hade nu stigit till den höjd, att konungen
ej behöfde göra stort annat, än afvakta partiernas sammandrab-
bande. Till en början nedsattes en granskningskomité, den
s. k. stora kommissionen, för att undersöka förmyndareregeringens
åtgärder och fordra af densamma noggrann redovisning. Der-
efter skreds till sjelfva reduktionsfrågan. Bondeståndet framtog
ånyo den gamla klagoskriften från år 1650; i den samma
förenade sig äfven preste- och borgarestånden och i en
gemensam böneskrift fordrade man nu en ny och fullständig
reduktion. Denna böndernas djcrfhet framkallade i början en
väldig uppståndelse inom adeln; men äfven inom detta stånd
var reduktionspartiet det mägtigaste, och den 29 Oktober gaf
adelns pluralitet, efter en stormig och tämligen oordnad diskus-
sion, sitt samtycke till förslaget, tilläggande endast den in-
skränkning, att de gods och förläningar, hvaraf inkomsterna
296 FIKLANDS HIST0K1A.
på en och samma hand icke öfverstego 600 daler silfvermynt,
skulle förblifva oantastade. Det gamla reduktionskollegiet qvar-
stod för att slutföra arbetena från 1655 års reduktion; men
derjämte inrättades nu ett nytt embetsverk, den s. k. RecluJc-
tionskomniissionen, i och för det förestående stora reduktions-
arbetet. Ordförande i denna kommission blef Klas Fleming och
bland medlemmarne förtjena nämnas Jakob Fleming, Lindhjelm,
Lindsköld och Gyllenborg; men den högsta ledningen i förening
med en nästan oinskränkt myndighet i saken tillkom konun-
gen sjelf.
Det kan ej betviflas, att denna s. k. "stora reduktion",
hvilken sålunda sattes i gång, var i och för sig såväl rättvis,
som oundgängligen nödvändig. Men den medförde olyckligtvis
en annan omständighet, hvars vådor man då ännu icke riktigt
fattade, nämligen det kungliga enväldet. Denna tids män hade
nämligen icke en rätt uppfattning om en grundlagsenlig frihet
och dess oundgängliga vilkor. Aristokratien, som hittills varit
den enda motvigten mot kungligheten, hade blifvit så betun-
gande för de öfriga samhällsklasserna, att dess störtande hade
blifvit ett allmänt nationalbehof. Men då man ej kunde finna
i dess ställe något annat stöd för folkfriheten, blef följden den,
att konungamagten ej längre erhöll nödig begränsning. Ganska
allmän synes den åsigt hafva varit, att redan namnet "arf-
konung" ådagalade, att hela riket var regentens arf och en-
skilda egendom. Men nu öfverlemnades uttryckligen en dylik
magt i Karl XI:s händer, då vid riksdagens slut ständerna
den 9 December 1680 förklarade, att konungen ej var bunden
vid någon regeringsform eller förpligtad att höra rådets åsigt
i regeringsangelägenheter. Snart derefter afskaffades namnet
"riksråd" och i dess ställe infördes benämningen "kunglig
majestäts råd". Följande riksdag år 1682 fortsatte, hvad under
de föregående hade blifvit begynt. Kronan förklarades ärftlig
äfven på qvinnolinien och åt konungen medgafs rätt att ut-
färda lagar samt förändra de bestående, allt utan ständernas
hörande. Dessa ständernas beslut gåfvo åt Sveriges statsskick
en helt ny form, hvilken rätteligen stred emot rikets gamla
traditioner. Enväldet eller den s. k. "suveräniteten" grundades,
och med dess tillhjelp verkstäldes nu ofördröjligen folkets för-
nämsta önskan, förläningarnas grundliga reduktion.
KARL Xl:s REGERING, 1660 1697. 297
Vid nyssnämnda 1682 års riksdag undanröjdes alla in-
skränkningar beträffande reduktionen, och i enlighet med all-
männa landslagen stadfästes konungens rätt att gifva och åter-
taga förläningar. Härefter erhöll reduktionen en ny allmännare
betydelse. Den blef en flod, som bortspolade hela det forna
adelsväldet. Det är väl sant, att vid denna oerhörda öfvcr-
svämning mången enskild persons lycka och egendom ohjelp-
ligen gingo förlorade och att vid reduktionens verkställande
ofta förfors med större hårdhet, än allenast rätt och billighet
skulle fordrat. All egendom i riket tycktes vara stäld till
konungens förfogande; gamla arfsskiften, köp och överens-
kommelser upprefvos ånyo och efterräkningarna sträckte sig
tillbaka ända till förhållandena under medeltiden. Men den
allmänna verkan af reduktionen var helsobringande för riket,
emedan finanserna genom den samma åter bragtes i sin naturliga
jämnvigt och de lägre ståndens sociala frihet räddades från
undergång. Betydelsen häraf framstår klarare, om vi anföra
summan af de under kronan återbragta lägenheterna emellan
åren 1680 — 1687, beräknad efter dessa lägenheters årliga ut-
skylder. Totalsumman af den stora reduktionen utgjorde näm-
ligen 1,600,000 daler silfvermynt årlig inkomst. Fulla tredjedelen
af denna summa inflöt från Liffland och Estland, hvarest stora
sträckor hade blifvit bortskänkta och dessutom förläningssyste-
mets ålder gaf anledning till långa efterräkningar. Men äfven
Finland, Kexholms län och Ingermanland lemnade ansenliga
summor. Man bör komma ihåg, att de stora förläningarna i
Österbotten, förutom Pehr Brahes friherreskap, redan tidigare
hemfallit under reduktionen; likväl utgjorde stora reduktionens
byte i Finland, Kexholms län oräknadt, omkring 200,000 daler
silfvermynt. Om dertill räknas de 188,000, som inflöto från
Ingermanland och Kexholms län, så stiger summan till samma
belopp som hela inkomsten af reduktionen i Sverige, de förra
danska landskapen oräknade. Reduktionen var för Finland,
likasom i allmänhet för hela riket, en fullkomlig social revo-
lution, på hvilken såsom grundval de nu varande samhällsför-
hållandena till stor del äro bygda. Det är utom allt tvifvel,
att, om det adliga länsväldet fått qvarstå oantastadt, böndernas
besittningsrätt till jorden, likasom ock deras frihet, under tidernas
lopp skulle hafva gått förlorad, isynnerhet i Finland, hvarest
förläningsinnehafvarne till största delen voro främlingar. Att
298 FINLANDS IITSTOK1 \.
denna olycka förekoms, är reduktionens evigt minnesvärda för-
tjenst. I Estland och Liffland, der allmogen redan af gammalt
hade råkat i slafveri, bedrefs i sjelfva verket reduktionen sa
mycket strängare, och derjämte utfärdades 1(381 ett kungligt
bref rörande slafveriets upphörande i dessa -länder. Men ridder-
skapet derstädes, hvilket i allmänhet klagade, att deras ur-
åldriga rättigheter trampades under fötterna, afgaf år 1693 en
särskild protest mot lifegenskapens afskaffande och begynte
äfven för öfrigt stämpla med grannrikena, i afsigt att helt och
hållet blifva befriade från det svenska öfverväldet. Denna om-
ständighet vitnar bättre än något annat om reduktionens nära
sammanhang med den sociala friheten äfven i rikets öfriga
delar. Åt den sammas inflytande på rikets ekonomi och för-
svarsväsende skola vi särskildt egna vår uppmärksamhet.
Karl XI var en sträng och hushållsaktig ordningens man,
och reduktionens stora inkomster användes derför uteslutande
till rikets fromma. På detta sätt bragtes äfven snart rikets
finanser i ett blomstrande skick. Från år 1686 började stats-
verket redan bära sina kostnader och gifva ett årligt öfver-
skott, hvilket slutligen steg till mer än £ million daler silfver-
mynt. Rikets skulder betalades, största delen likväl genom
moträkningar och uppgörelser, men äfven 9 millioner i reda
penningar; och likväl samlades i statens kassor en ansenlig
besparing, som vid Karl XI:s död gjorde mer än 3 i million
daler silfvermynt. Härjämte försattes krigshären och flottan i
utomordentligt skick. Det s. k. indelningsverket, hvarigenom
bönderna åtogo sig att i stället för den forna utskrifningen
uppställa och med torp underhålla ett bestämdt antal soldater,
har genom Karl XI erhållit sin egentliga gestaltning. Ar 1682
gåfvo de flesta svenska landskap sitt samtycke till indelnings-
verket, men i Finland endast Viborgs län, som åtog sig att
underhålla ett fotregemente eller omkring 1,000 man, hvilket
sedermera närmare bestämdes till endast 875 man. Småningom
ingingo äfven de öfriga landskapen dylika öfverenskommelser ;
sålunda åtog sig Åbo och Björneborgs län i December 1694
att uppställa två fotregementen, af hvilka hvardera om 1,025
man, och derpå följande Januari månad förenade sig äfven
allmogen i Savolaks om uppställandet af ett dylikt regemente
om 1,033 man. Slutligen åtogo sig i December 1696 Nyland
och Tavastland att hvardera uppsätta 1,025 man fotfolk. I
KAHL Xi:> REGERING, L66-C — 1>\'J7. 299
alla dessa landskap förenade sig vanligen två å tre mantal
till rote om uppställandet af en man; de bygde åt denne ett
torp, åt hvilket skulle anslås åker till en half tunnas utsäde
och äng till två lass hö. Under fredstid skulle roten bekosta
åt sin soldat en hvardagsuniform hvart tredje år och vanligen
äfven uppehället under öfningslägren ; kronan deremot bekostade
vapnen, och under krigstid såväl kläder som uppehälle. Sålunda
var innan Karl XI:s död största delen af Finland i anseende
till fotfolket indeladt i rotar; likväl böra följande afvikelser
observeras. Österbottens fotfolk (1,200 man) förblef fortfarande
(till år 1733) stäldt på utskrifning, men skulle alltid uppehållas
till fulla antalet och hörde sålunda till den stående armén.
Deremot ingicks i Kajanatrakterna (Paldamo och Sotkamo
socknar) år 1681 den öfverenskommelse, att allmogen skulle
vidmagthålla gränsfästningen, uppställa till dess försvar, i
händelse af krig, 150 man och för öfrigt såsom allmänt upp-
båd försvara landskapets östra gräns, men befriades i stället
från all annan utskrifning. Äfven i Öfra Karelen (trakterna af
Pielis) var dylikt landtbåd i och för samma ändamål; en af
regeringen tillsatt gemensam landtkapten ledde i båda land-
skapen allmogens krigsöfningar och under honom stodo löjt-
nanter ur folket. I det öfriga Kexholms län synes den gamla
utskrifningen fortfarande blifvit bibehållen. På detta sätt hade
nu det finska fotfolket blifvit ordnadt. Rytteriet, som redan
länge varit stäldt på ett slags indelningsfot, erhöll äfven en
närmare bestämd indelning. De s. k. rusthållen fingo hvart
för sig GO dalers utskylder efterskänkta och åtogo sig att för
denna summa uppställa en dragon med fullständig utrustning.
Om ej deras egna utskylder uppgingo till denna summa, fingo
de i ersättning kronans inkomster från några af de under
kronan återbragta lägenheterna, och sålunda uppstodo "augments
hemmanen". På denna grundval upprättades i Finland tre
liä.^reLienienten, nämligen Åbo och Björneborgs läns, Tavast-
Nylands läns samt Savolaks-Karelens och Viborgs läns, hvartdera
om 1,000 man. Härtill kom, utom finska adelsfanan (150
man), de 500 dragoner, hvilka öfverst-löjtnant Nils Grotenfelt
ar 1686 åtog sig att ordna på de öde hemmanen i Viborgs
och Nyslotts län. Åt officerarne såväl vid häst- som fotfolket
gåfvos boställen, och hela institutionen blef öfver hufvud ganska
billig för kronan. Den stående armén synes i Sverige och
300 FINLANDS HISTORIA.
Finland uppgått till tillsammans 38,000 man; men af detta
antal uppstälde Finland endast fjerdedelen, hvaraf man någor-
lunda kan bedöma detta lands förmögenhetsförhållanden i bredd
med Sverige. Deremot är det antagligt, att finnarnes antal
jämförelsevis var större bland de värfvade trupperna, hvilka
för hela riket stego till 30,000 man; vi veta åtminstone, att
några regementen, t. ex. lifdragonerna, voro finska och att alla
friska inhysesmän med största stränghet tvungos till krigstjenst.
Genom dessa åtgärder stod nu en ansenlig här krigsfärdig,
isynnerhet i och för rikets försvar. Älven flottan var förökad
och båtsmännen stälda på indelningsfot, hvarjämte Karlskrona
i Blekinge inrättades till krigshamn. I afseende å sitt försvars-
väsende var Sveriges rike starkare än någonsin, och de ut-
ländska magterna åsågo med fruktan och aktning Karl XI:s
åtgärder. I sin politik eftersträfvade Karl visserligen freden,
men lutade sig uti Europas strider åt deras sida, hvilka för-
sökte sätta en gräns för Frankrikes hersklystnad. Sålunda
sändes äfven en afdelning soldater till Nederländerna i Wilhelm IILs
tjenst; då denne furste år 1688 gick att emottaga Englands
krona, hade han med sig bland de öfriga legotrupperna äfven
ett regemente finskt hästfolk, och i slaget vid Bognefloden år
1690 påträffa vi dessa finnar på protestantismens sida, käm-
pande mot irländare och fransmän. Men för öfrigt afhölls
Karl XI af sin sparsamhet från krigiska företag och riket fick
under tjugu års tid njuta af fredens välsignelser.
För öfrigt vunno rikets materiella och andliga krafter en
mägtig förkofran under denna långa regeringstid; men framför
allt var ordning tidsandans lösen. Ar 1686 utfärdades en ny
kyrkolag, den samma som ännu till sista tiderna varit gällande
för Finland, och samma år nedsattes äfven en komité för en
ny allmän lag, ehuru detta verk först efter ett hälft sekel kom
till stånd. Rättegångsväsendet likasom äfven förvaltningen
bragtes i noggrann ordning och till och med allmogens närings-
flit hölls under uppsigt. En sträng förordning om tjenstehjon
och legofolk af år 1686 bestämde med noggrannhet, huru mycket
arbetsfolk hvarje bonde fick använda i förhållande till sitt
hemmans storlek; ty det var, ansåg man, otillbörligt att slösa
med rikets arbetskrafter. Derför tilläts ej allmogen hålla ens
sina egna fullvuxna barn hemma, om de voro flere än det
bestämda antalet. Friska inhysingar, odugliga studenter och
KAKL XES REGERING, 1(560 1697. 301
öfver hufvud en hvar, som ej syntes göra någon nytta på sin
plats, skulle utan försköning "inkastas i knektehopen", d. v. s.
i rikets värfda armé, så att ingen skulle få gå sysslolös.
Konungen var sjelf en outtröttlig arbetare och fordrade såväl
af sina embetsmän som öfriga undersåtar samma flit, sjelf ofta
nog med egna ögon granskande äfven de minsta omständig-
heter. Han var i många afseenden lik Gustaf Vasa, bland
annat äfven deruti, att han förblef ganska främmande för
Finland. Det är anmärkningsvärd t, att fastän han ofta besökte
de skilda landskapen, ofta färdandes på hästryggen långa vägar,
han dock aldrig besökte det finska fastlandet År 1694 be-
sökte han på en kort resa Torneå, för att se midsommarsolen ;
men Torneå tillhörde den tiden icke Finland. Att han ej
förstod finska språket kunna vi sluta deraf, att hans språk-
kunskap öfver hufvud var ganska ringa. År 1669 hade vis-
serligen Finlands gamle gynnare Pehr Brahe yttrat, "att intet
onyttigt vore, om vår unge konung skaffade sig någon kunskap
uti finska språket"; men detta välmenande förslag torde knapt
vunnit någon efterföljd. Finlands egen nationalitet begynte på
denna tid allt mer och mer försjunka i glömska, och i ut-
ländska läroböcker förtäljdes redan, att Finland var "en vid-
sträckt bygd, som fordom skall hafva haft eget språk och egna
konungar". I sjelfva verket hade svenska språket på denna
tid redan uppsvingat sig till ett tämligen allmänt öfvervälde
inom landets bildade klasser, och ehuru för folkets skifil embets-
männens, isynnerhet domrarnes, kännedom i finskan ofta kom
i fråga, så var man likväl ej så synnerligen mon derom. Den
finska allmogen, som fordrade att erhålla inhemska officerare,
hvilka förstodo landets språk och seder, erhöll af konungen
år 1689 det tvära svar, att det ej passade sig att gifva någon
en tjenst blott för finska språkets skull. Man hörde äfven
redan en och annan enstaka röst, som rent ut yrkade på finska
språkets utrotande.
Det är äfven för öfrigt anmärkningsvärd!, att de omstän-
digheter, som kunna räknas till Finlands specialhistoria, år
ifrån år intaga ett allt mer och mer obetydligt rum. Äfven
generalguvernörsembetet, som 1674 — 1676 hade varit anförtrodt
åt den förenämnde Henrik Horn, upphörde helt och hållet
för många årtionden. Likväl skulle det finska samhället utan
tvifvel behöft en centralförvaltning på ort och ställe, ty man
302 FINL.VMIS III-TOKIA.
kan af mångt och mycket draga den slutsats, att ordningen i
detta land ej på långt när var så fullständig, som under
konungens egna ögon i Sverige. Ett kungl. bref till Åbo
hofrätt år 1685 klagar deröfver, att de finska bönderna, då
de hade begått något brott, ej brydde sig om att undergå
kroppsstraff, utan öfvergåfvo sina dåliga gårdar och gömde sig
i skogarne, der de utan mycken möda uppodlade åt sig lika
goda lägenheter. Förvaltningen synes ej heller blifvit rensad
från alla de forna missbruken, och isynnerhet i Kexholms län
hade folkets belägenhet föga förbättrats. Denna del af Fin-
land hörde allt ännu under generalguvernören i Ingermanland,
och i de forna förläningarnas ställe (ehuru äfven sådana ännu
funnos i dessa trakter) hade kommit kronoarrenden, hvilka
synas hafva varit mycket betungande för allmogen. Det är
anmärkningsvärdt, med hvilken hårdnackenhet detta landskap
för öfrigt allt fortfarande hölls utestängdt från de politiska
rättigheter, hvilka det öfriga Finland åtnjöt gemensamt med
Sverige. Då biskopen i Viborg i och för 1686 års riksdag
hade uppmanat äfven dessa nejders innevånare att sända repre-
sentanter, fick denne på grund häraf emottaga en tillrättavis-
ning af konungen. Likväl hade befolkningen till största delen
inflyttat dit från det öfriga Finland och hade nog förtjenat att
blifva räknad till samma fosterland.
I Finlands kulturförhållanden intogo allt ännu biskops-
embetena ett vigtigt rum. Biskopen i Åbo, JoJian Gezelius
d. ä., en man af svensk börd, som förut varit superintendent
i Riga och år 1664 blifvit flyttad till Åbo i stället för den
afsatte Terserus, fortsatte med berömvärd ifver ordnandet af de
kyrkliga angelägenheterna, men ej ens han förstod att fullkom-
ligt undvika ortodoxiens försåt. Han efterträddes på biskops-
stolen år 1690 af sin son, Johan Gezelius d. y., hvilken dess-
förinnan hade haft sig anförtrodd vården om Ingermanlands
kyrkliga angelägenheter och i ännu högre grad än fadren har
gjort namnet Gezelius minnesvärdt i Finlands häfder. Viborgs
biskopsstol hade en tid innehafts af tvenne finska män, Abraham
Thauvonius (1672—1679) och Henrik Karstenius (1679— 1681) ;
men efter dessa kommo åter svenskar, bland hvilka den från
Åbo universitet hit förflyttade Petrus Bång är synnerligen värd
att omnämnas. Genom dessa mäns omsorg begynte läskunnig-
heten på denna tid blifva någorlunda allmän bland den finska
K Al! I, \l:S KKIiKKING, 1660 — L697. 303
allmogen. Men å andra sidan begynte redan på sina ställen,
isynnerhet i Österbotten, uppstå ett visst missnöje emot stats-
kyrkans styfva renlärighet, och den i Tyskland uppkomna
Pietismen vann äfven här lärjungar, hvilka från regeringens
och kyrkans sida bemöttes med den hårdaste ofördragsamhet.
Sålunda blef t. ex. hyrkoherden i Pudasjärvi, Johan Wegelius
(bondeson från Ilmola och senast kyrkoherde i Tyrvis), en
redbar och gudfruktig man, år. 1691 dömd sitt embete förlustig.
Några åter, såsom kollegan i Uleåborg, Lars Ulstadius och
magister Petrus Schcefer (rådmansson från Åbo) m. fl., råkade
i envis opposition emot kyrkans bestående inrättningar och
fingo utstå ännu svårare förföljelser. I början af följande
seklet utfärdades stränga förordningar emot "pietister och svärme-
andar"; men tidens svåra hemsökelser vände likväl allt mer
och mer menniskornas hog till en mera lefvande gudsfruktan,
och de andliga rörelserna upphörde icke att utbreda sig.
Den litterära verksamheten i Finland begynte mot slutet
af Sveriges magtperiod yttra större lifaktighet än någonsin
förut. Andra upplagan af finska bibelöfversättningen, hvilken
med ledning af grundtexten blifvit förbättrad af kyrkoherden i
Pemar, Henrik Florinus, behöfde ej mera tryckas i Sverige,
utan den utkom i Åbo 1685. För öfrigt inrättades tvenne
nya boktryckerier, det ena af Gezelius i Åbo (1668), det andra
af Bång i Viborg (1688). Den finska litteraturen rörde sig
allt ännu nästan uteslutande på det andliga området, men
framalstrade redan poetiska skapelser, hvilka bibehållit ett
klassiskt värde, t. ex. Mathias Salamnii herliga "Ilolaulu Jesuk-
sesta" (Fröjdehymn öfver Jesus) 1690 och den tidigt bortgångna
Johan Cajanus'' "Etkös ole ihmisparka" * 1683. Derjämte
trycktes flere allt fullständigare samlingar af andliga sånger
("Suomalaisen sielun tavara"), till dess slutligen år 1701 den
nu varande finska psalmboken blef färdig, och till hvilken äfven
noterna följande år särskildt utgåfvos. Bland diktare på den
verldsliga poesiens område märkas: Anterus Aschelinus (ka-
pellan i Askainen eller Wilnäs) ** och Gabriel Tuderus (kyrko-
* Ofversatt af Franzén under titel: »Förgängligheten»; se Valda Dikter,
Örebro 1871, II., sid. 240 ff. Öfversiittningen är ganska trogen.
Öfvers. anm.
** »Slaget vid Narva» (som ' dock är en öfversättning från svenskan; se
Arvidsson, Svenska fornsåuger, del. II, sid. 322), samt en sång om hungers-
nöden 1697 och en annan om Karl XII. Öfvers. anm.
304 FINLANDS HISTORIA.
herde i Torneå) *. Äfven gjordes redan början med samlandet
af folkpoesins alster och år 1702 utgaf nyssnämnde Henrik
Florinus den första samlingen finska ordspråk, "till Guds ära
och Finlands prydnad". Det är att märka, att det åsidosät-
tande, som började blifva Finlands egen nationalitets lott, stundom
framkallade energiska protester på det litterära området. Så-
lunda utgaf den unge Johan Paulinus (son till kyrkoherden i
Mouhijärvi och sedermera upphöjd till adligt och grefligt stånd
under namnet Littjenstedf) i Upsala en sång på grekiska "Till
Finlands ära", och i början af följande sekel utgaf Daniel
Juslenius, om hvilken vi framdeles komma att tala, i samma
afsigt disputationerna "Aboa vetus et nova" (Åbo förr och nu)
samt "Vindicice Fennorum" (Finnarnes försvar). Vid univer-
sitetet fortsattes gång efter annat striderna om teologiska spets-
fundigheter, och Gezelius d. ä. sjelf, samt biskop Bång fingo
utstå angrepp för sina katekeser. Inom de andra vetenska-
perna var lifaktigheten mindre. Likväl fingo den äldre Ge-
zelii latinska skolböcker röna välförtjent bifall och framgång.
Inom naturvetenskaperna bör nämnas svensken Elias Tillandz,
hvilken såsom professor i Åbo utgaf den första flora för Fin-
land, utrustad med plancher (Catalogus plantarum prope Aboam,
samt Icones, Åbo 1683). En annan professor i Åbo, Lars
Tammelin, började år 1705 utgifva de första finska almanackorna.
Fornforskningen, som på denna tid i Sverige begynte komma
i blomstring, erhöll äfven i Finland en ryktbar målsman; det
var Elias Brenner (född i Stor-Kyrö 1647, f som assessor i
Stockholms antiqvitetskollegium 1717), som åren 1670 — 1672
var sysselsatt med aftecknandet af Finlands historiska forn-
lemningar. Men ganska ofta gick i sjelfva verket denna tids
fornforskning på underbara afvägar, hvartill orsaken får sökas
i de svenska vetenskapsmännens sträfvande att skapa åt sitt
fosterland en lika glänsande forntid, som nutiden det var.
De isländska sagorna uppväckte de gamla vikingaminnena, och
Olof Kudbeck försökte i sin "Atlantica" härleda Sveriges
historia från Japhets tider. Äfven finnarne fingo sin andel
häraf; i Finlands historia inpassades en mängd från de
isländska sagorna lånade konunganamn, och i stöd af språkforsk-
* Har på svenska skrifvit en berättelse om lappames omvändande.
Öfvers. amn.
KARL XI:S REGERING, 16 60 1697. 305
ningen begynte man härleda finnarnes ursprung från Israels
tio slägter.
På näringarna hade reduktionen förr eller senare bort
utöfva en helsosani verkan. Men denna inverkan blef ej genast
skönjbar, och andra hårda hemsökelser förstörde sedan det
gryende fröet till Finlands välstånd. Likväl omnämnes, att
skeppsbygnadskonsten på denna tid begynte blomstra i Öster-
botten; amiralsembetet lät derstädes bygga fartyg, och belö-
ningar gåfvos för skepp, som voro bygda med jämna fogar,
emedan man funnit den gamla klink-metoden mindre lämplig.
Handeln förkofrades genom rikets långvariga fredstillstånd, men
hölls allt fortfarande i sina forna band. Öfver ryska gårdfari-
handlande hördes äfven på dessa tider klagomål. Bland indu-
striella företag må nämnas, att finnen Lorentz Creutz d. y.,
som var landshöfding öfver Åbo län och på samma gång chef
för bergverken i Finland, år 1689 grundlade Teijo jernbruk i
Bjerno och Kauttua bruk i Eura. Särskildt förtjenar omnämnas
det stora glasbruk, hvilket Gustaf Johan Jung inrättade vid
Nystad; der förfärdigades finare glasvaror och bland arbets-
folket funnos inga utländingar, utan endast unga svenskar och
finnar. Men den olyckliga branden år 1685 förstörde såväl
glasbruket, som den förnämsta delen af staden. Eldsvådor
voro eljest ganska vanliga. I Åbo inträffade inom en kort tid
tvenne stora vådeldar, nämligen år 1678 och 1681; universi-
tetsbyggnaderna räddades dock vid hvardera tillfället. Ett
hårdare plågoris voro de missväxter, som under Karl XI:s
regering flere gånger öfvergingo Finland och förstörde de
frukter, som denne konungs kloka styrelse eljest skulle hafva
burit. Isynnerhet höra de stora hungersåren på Karl XI:s
sista tider till det ohyggligaste, Finlands historia har att upp-
visa, och erfordra derför ett utförligare omnämnande.
Åren 1674—1676 och 1687—1688 synas någorlunda all-
männa missväxter inträffat öfver hela landet. Vid sistnämnda
tillfälle köpte Karl XI:s gemål, den milda Ulrika Eleonora,
spannmål, som hon sände till understöd åt de nödlidande i
Finland. Derefter var åter årsafkastningen riklig. Men åren
1695 — 1697 inträffade slutligen en fasaväckande hungersnöd,
hvars like först i våra dagar åter är sedd. Sjelfva naturens
ordning syntes vara på något sätt rubbad. Vintern 1694 —
1695 var sträng och långvarig, och den derpå följande som-
Finlands historia. 20
306 FINLANDS HISTOKIA.
maren kall och regnig. Vårsådden verkstäldes den \\
Juni och rågen blommade ej i Nyland förrän den 27 Juli
(8 Augusti) *. Af denna orsak hann ej säden riktigt mogna.
Följande året 1696 var likväl ännu bedröfligare. Redan i
Februari hade isarne skjutit och vårfoglarne begynte ankomma.
Mången verkstälde då sin sådd; men i Mars inträffade en
eftervinter, så att sjöarne ånyo isbelades. Sommaren var lika
kylig som den föregående, och i Augusti inträffade svåra natt-
froster. Den hungersnöd, som nu uppstod, var i sanning
fasansvärd. Redan om sommaren 1696 hade folk dött i
hunger; bröd bakades af bark, halm och agnar, hvartill dock
ännu fans mjöl till blandning. Mångfaldigt större blef nöden
nästa vinter och vår, ty de gamla förråden hade då redan
tagit slut. Äfven många af adeln samt presterskapet och
embetsmännen åto bark och stampbröd. Kreaturen stupade i
brist på foder och folket dog hoptals. Isynnerhet om våren
1697 hade nöden stigit till sin högsta spets, och mordengeln
slog tusenden. Mången hade ej ens så mycket mjöl, att de
kunde baka bröd af barken, utan denna kokades i vatten till
välling, i hvilken blandades nässlor och missnerötter till af-
redning. Den bofasta befolkningen förtärde först sina kreatur ;
sedan köttet af hästar, hundar och kattor, döda djurs kroppar
och menniskolik. Det finnes exempel på, att föräldrar uppåto
sina döda barn, och barn sina föräldrar. Såsom hemska, skugg-
lika spöken vacklade menniskorna kring landet med skrynkliga
ansigten, matta blickar och svartnad hy, så att vän ej mera
kunde känna vän. De nedföllo döda, huru det råkade, på
egen gårdsplan, i kyrkorna, på vägar och gator. De öfver-
lefvande voro ofta så utmattade, att de ej kunde ombesörja de
dödas begrafning; liken begrofvos 30, någon gång ända till 150
i samma graf, och ibland hopen funnos okända vandrare, hvilkas
hemvist ingen kände. Från September 1696 till September
1697 uppgick antalet af de genom hunger omkomna i Öster-
botten till 19,400, Tavast- och Nylands län 28,248 och i hela
Åbo biskopsstift till mer än 60,000 personer. Vi känna ej
totalsumman från Viborgs stift, men enskilda exempel gifva vid
handen, att eländet äfven der var lika stort, om ej större.
Hela antalet af offren för hungersnöden och deraf alstrade
* I Finland följdes allt ännu gamla stilen, som då var tio dagar efter
den verkliga tiden.
KARL XI:S REGERING, 16 60 169 7. 307
sjukdomar på detta enda år kan sålunda efter ungefärlig be-
räkning anslås för hela Finland (med Kexholms län) till åtmin-
stone 100,000, hvilket antagligen utgjorde sjundedelen af landets
då varande folkmängd. Sjelfva den oskäliga naturen synes
sörjt och lidit. Man har lagt märke till, att tupparne upp-
hörde att gala, likaså göken, och att lodjur och stora rått-
svärmar visade sig i byarne, förmodligen äfven de jagade af
hungern.
Men i folkets hjerta rådde den hemskaste förtviflan.
Stora skaror strömmade äfven från de vestra landskapen genom
Tavastland, Savolaks och Viborgs län till Ryssland, oaktadt
landshöfdingarne försökte hindra detta. Att antalet af för-
brytelser, isynnerhet stölderna, tilltog, är ej att undra öfver;
större under var det, att ännu någon ordning alls kunde upp-
rätthållas. På några ställen hade i sjelfva verket alla samhällsband
råkat i upplösningstillstånd. I trakten af St. Michel hade
bönderna redan året förut plundrat några herregårdar. I
Karelen skedde i Februari 1697 ett formligt uppror, dervid
kronans uppbördsmän dödades och det till deras hjelp sända
krigsfolket förjagades. Till resandes skydd nödgades man för-
ordna eskort på landsvägarne i Tavast- och Nylands län, och
i Järvelä by af Urdiala socken hade ett röfvarband nedslagit
sig, så att landshöfdingen var tvungen att sända dit en afdel-
ning soldater. De enskilda hade väl icke stort mycket, som
lockade till tjufnad; men kronans spannmålsmagasin voro i
största fara, så att t. ex. vice landshöfdingen Maydell måste i
Helsingfors sjelf hvarje natt rida ut för att vakta kronans
sädesförråd. Men äfven kronans besparingar voro alldeles otill-
räckliga. De utdelades, så långt det räckte, åt folket och
rotarne dels såsom lån, dels mot måttlig betalning; men embets-
männen, presterna, uaiversitetslärarne och äfven frälsebönderna
fingo anskaffa sitt uppehälle och utsäde hvarifrån de bäst kunde.
Rågtunnan, hvars medelpris eljest var 9 daler kopparmynt och
under goda år endast 6 (eller i silfvervärde = 5 mark 60 p.
nu varande mynt), kostade redan om hösten 1696 i städerna
22 daler och om våren 1697 slutligen 30 — 32 daler eUer mera ;
men man köpte dock ej nu mera spanmål tunntals, utan kapptals
eller skäpptals. Några skepp, som om hösten skulle hemta
säd till landet, hade lidit skeppsbrott, och vårens sena ankomst
förhindrade undsättningarna från Sverige och Estland. Midt
308 FINLANDS HISTOKIA.
under detta allmänna elände dog Karl XI den 5 April, och
det är ganska troligt att jobsposterna från Finland * hade för-
värrat konungens tillstånd. Han hade likväl dragit försorg om
nödens lindrande, och så snart sjön gick upp och säd erhölls
utifrån, begynte tillståndet i Finland redan förbättras. Detta
år skulle skörden åter blifvit någorlunda god; men åkrarne
hade till största delen förblifvit osådda. Först år 1698, då
genom styrelsens försorg utsäde blifvit anskaffadt och Herren
åter gaf en riklig årsväxt, upphörde slutligen denna hemsökel-
sens bittra tid, hvars verkningar likväl ännu många år der-
efter förspordes i landet.
I hvilken grad befolkningen sjelf kunde vara skyldig till
den inträffade ödeläggelsen, är ej mera lätt att afgöra. Likväl
förtäljes det, att då under de föregående åren säd hade fun-
nits i sådan myckenhet, att man ej visste hvart man skulle
göra af med den, så hade detta öfverflöd framkallat ett lätt-
sinnigt och öfverdådigt lefnadssätt, Men sedan olyckan en
gång inträffat, begick äfven regeringen ett stort fel, då den ej
genast om hösten 1696 vidtog kraftiga undsättningsåtgärder.
Att landshöfdingarne ej försummade att underrätta om hvad
som förestod, intygas af deras ännu i behåll varande embets-
skrifvelser. Om Viborgs län, der den gamle reduktionsmannen
Anders Lindhjelm var landshöfding, veta vi öfver hufvud mindre ;
likaså om Kexholms län och Ingermanland, öfver hvilka Otto
Wilhelm von Fersen var generalguvernör. I Tavast- och Ny-
lands län var svensken Abraham Crouhjort landshöfding, en
sträng krigare, som kanhända icke var fullt lämplig att sköta
förvaltningsärender. Han for i sjelfva verket om hösten 1696
bort till Stockholm, och till vice landshöfding förordnades fri-
herre Georg Johan Maydell, en man af liffländsk börd, som
någon tid varit öfverste vid Tavastlands regemente. Lands-
höfding i Åbo var den ofvan nämnde Lorentz Creutz d. y.
och i Österbotten residerade på Korsholm finnen Johan Ehren-
skjöld. Alla dessa uppfylde, så vidt vi kunna bedöma deras
* Den svenska historieskrifvaren Fryxell berättar, huru som konungen
under de sista veckorna af sitt lif fick underrättelse om, att i flere socknar i
Finland befolkningen var utdöd och att kyrkorna voro stängda; kyrkonycklarne
skulle nämligen blifvit skickade till konungen i Sverige. Denna berättelse
är dock enligt vår åsigt grundlös; ty vi hafva ej funnit någon antydan härom
hvarken i landshöfdingarnes embetsskrifvelser eller andra källor.
KAKL XII:S KEGEKING TILL SLAGET TID PULTAVA. 309
verksamhet, samvetsgrant sin pligt för att lindra nöden. Men
regeringen i Stockholm var alltför aflägsen för att i tid få
kännedom om farans rätta beskaffenhet, och alltför aflägsen för
att ej dess sena undsättningsåtgärder det oaktadt skulle kommit
alldeles för sent. Först vårvinterns 1697 fasor öppnade regerin-
gens ögon, och de rika hjelpsändningar, som nu åstadkommos,
visa att god vilja ingalunda saknades. Men då var redan
slaget det djupa sår, hvars helande skulle erfordrat årtionden
af fredlig och lyckosam utveckling. I stället för freden följde
likväl krigets bördor och lidanden, den förderfligaste ofredstid
Finland någonsin fått upplefva. Skildringen af dessa olycks-
tider skall fylla de närmast följande kapitlen af vår historia.
7. Karl XII:s regering till slaget vid Pultava, 1697—1709.
Vid Karl XI:s död var hans enda son, sedermera Karl XII,
endast fjorton år gammal och Karl XI hade derför tillsatt en
förmyndareregering, i hvilken den gamla enkedrottningen Hedvig
Eleonora än en gång fick föra ordet och som för öfrigt bestod
af fem kungliga råd. Men minnet af den förra förmyndare-
regeringens svaghet och derjämte den högre adelns hopp att
få reduktionen återkallad, förskaffade redan innan årets slut
regeringstvglarne i den unge konungens händer. Ständerna
sammanträdde i November 1697 och voro genast beredvilliga
att förklara Karl myndig. Denna förhastade åtgärd visade
dock strax från början sina skadliga följder. Den unge konun-
gens egensinniga och sjelfrådiga karakter framstod äfven deruti,
att han ej på något sätt kunde förmås att låta kröna sig
enligt gammal sed, emedan han ansåg, att kronan var hans
redan från hans födelse. Med kronan på hufvudet och spiran
i handen red han den 14 December till Stockholms storkyrka,
hvarest erkebiskopen framför altaret allenast smorde hans panna
och tinningar. Men den vid dylika tillfällen brukliga konunga-
eden lemnade Karl oaflagd. Få voro likväl de, som i dessa
omständigheter sågo elaka förebud, utan öfverallt ljödo folkets
"glädje- och fröjderop" att man — såsom de finska riksdags-
männens lyckönskningsruna säger — "till konung hade fått ett
310 FINLANDS HISTOKIA.
lejon ungt åt oss svenskar här i norden". Det är också i
sjelfva verket sant, att Karls flesta egenskaper lofvade allt godt.
Han hade fått en omsorgsfull, kristlig uppfostran och ådaga-
lade redan tidigt såväl ett godt förstånd, som ett ädelt och
redbart sinnelag. Visserligen visade sig dock hans af fadren
ärfda oförskräckta mod nästan såsom öfverdrifven dumdristighet.
De farligaste lekar, jagter och ridter, i hvilka konungens dra-
bant, den unge finnen Arvid Bernhard Horn, var sin herres
trognaste kamrat, upptogo de första åren af Karls regering,
och på den tid, då hans kusin och svåger, hertig Fredrik af
Holstein-Gottorp, besökte Sverige, nådde de pojkaktiga galen-
skaperna sin höjd, hvarjämte den unge konungen genom barn-
sligt slöseri förstörde de af fadren samlade besparingarna.
Likväl förblef Karl ständigt måttlig i sina njutningar och ren
till sina seder; i hans sinnelag låg på en gång någonting
jungfruligt och manligt, som tycktes närma sig hjelteidealet.
Det är att märka, att vid denna tid de forntida sägnerna
om Göthernes vandringar och vikingarnes hjeltebragder ånyo
begynt upplefva inom den svenska litteraturen. Det svenska
folkets krigiska natur började åter vakna, och isynnerhet hos
Sveriges unge konung brann en åtrå att förvåna verlden genom
samma hjelterykte, som fordom en fjerran sunnanländer
eröfrande Alarik. Men under sådana omständigheter hotade
det envälde, som på Karl XI:s tid blifvit lagdt i svenska
konungens händer, att medföra för riket lika mycken skada
och förderf, som det samma under den förra regeringen hade
bidragit till rikets återupphjelpande. Man märkte snart, att
den unge konungen var föga benägen att låna sitt öra åt
vishetens och försigtighetens varnande röster, och han upptog
i sin gunst endast sådane män, som förstodo smickra eller
uppegga hans egna hugskott. Sålunda syntes t. ex. den man,
hvilken strax från början erhöll första rummet i Karls för-
troende, den 50-årige ministern grefve Karl Piper (sonson till
en borgmästare i Viborg), lika ifrigt längta efter krig, som
hans 15-årige herre. Allt häntydde sålunda uppå, att den
långa fredstid, af hvilken riket hittills fått njuta, ej mer skulle
blifva af lång varaktighet, om också å andra sidan konungens
omutliga rättskänsla hindrade honom att sjelf gripa till svärdet,
innan andras anfall dertill skulle gifva honom en rättvis anled-
ning. Detta tillfälle lät dock icke länge vänta på sig. Det
KAKL XII:S REGERING TILL SLAGET VID PULTÅVA. 311
östra grannriket Ryssland, som de svenska statsmännen van^
sig att alltför mycket ringakta, beredde sig som bäst till en vidt-
utseende kamp, för att göra ett slut på Sveriges öfvervälde i
norden. — Från detta ögonblick börjar nu Ryssland utöfva
•ett mägtigt inflytande på Finlands öden, och en blick på detta
rikes dåvarande utvecklingsgrad är derför i detta sammanhang
af nöden.
Det svaghetstillstånd, hvari vi sågo Ryssland sjunka vid
tiden för freden i Stolbova, hade derefter under tidernas lopp
förbättrats såväl i rikets inre som yttre förhållanden. Czarerna
Michael Romanow (1613 — 1645) och hans son Alexej (1645 —
1676) hade båda varit dugliga regenter, som med god fram-
gång sträfvade att åstadkomma ordning i förvaltningen och
småningom återbringa de förlorade landskapen till riket. Visser-
ligen medförde Alexejs krig på Karl Gustafs tid i Finland och
Östersjöländerna inga fördelar. Men i dess ställe åter vans
från Polen flere landskap (Ukrän, Smolensk m. fl.), som förut
tillhört Ryssland. Alexejs äldsta son, czar Feodor (1676 —
1682) förde Rysslands första krig med Turkiet och förtjenar
dessutom omnämnas äfven derför, att han upphäfde adelns
privilegier beträffande statsembetena och sålunda för de öfriga
samhällsklasserna öppnade vägen till en helsosam täflan. Efter
Feodors död öfvergick czarvärdigheten till hans broder, den
till kropp och själ svage Ivan, samt bådas halfbroder Peter,
som var endast på sitt 10-de år. Den sistnämndes moder,
Natalia Narischkin, var bestämd att sköta regeringen under
hans minderårighet; men Ivans äregiriga syster Sofia upp-
eggade strelitserna, Rysslands dåvarande militärstånd, till uppror
och bemägtigade sig med deras hjelp regeringen. Huru nu
den unge Peter tillbragte sin tid i byn Preobraschensk nära
Moskva, huru omkring honom samlade sig jämnåriga ynglingar,
hvilka den unge czaren och hans lärare, Lefort ifrån Genf,
öfvade i krigiska lekar, och huru slutligen af leken blef allvar
och verklighet, då Peter år 1689 ryckte regeringstyglarne ur
sin halfsysters händer och sjelf öfvertog rikets styrelse — allt
detta hör till det ryska rikets dyrbaraste minnen. Den rege-
ring, som nu begynte, har fört det ryska riket in på helt nya
utvecklingsvägar. Peters lifsuppgift var att utbilda sitt folks
seder och inrättningar efter det öfriga Europas mönster. Lefort
och skotten Gordon fingo i uppdrag att organisera armén; en
313 FINLANDS HISTORIA.
mängd utländingar (t. ex. de ifrån Frankrike förjagade huge-
notterna) inkallades till riket, och man försökte att på alla
håll utrota såväl de nationella som religiösa fördomarna. Ryss-
land hade på denna tid inga andra hafskuster än vid Hvita
hafvet och Ishafvet Peter insåg genast olägenheterna af ett
sådant afstängningstillstånd och han beslöt att förskaffa åt sitr
land nya hamnar vid Östersjön och Svarta hafvet. I det af
denna orsak framkallade kriget med Turkiet eröfrades Asow
år 1696 och man lät strax derpå bygga en rysk krigsflotta.
Året derpå begaf sig czaren sjelf till utlandet och arbetade
med yxan i hand på skeppsvarfvet i Saardam i Holland.
Sedan han återkommit hem, bestraffade han med fullständig
upplösning strelitsernas kår, som under hans frånvaro hade
väckt ett uppror, och begynte med ännu större ifver än förut
arbeta på sedernas och inrättningarnas förbättring och förnyelse.
Flere af dessa förbättringsåtgärder afsågo väl endast det yttre,
såsom t. ex. förordningen om skäggets afrakande och om begag-
nandet af europeisk klädedrägt; men de voro dock alla ett
uttryck för czar Peters grundtanke: att göra Ryssland till en
europeisk stat. Det kraftfulla snille, hvarmed czaren fullföljde
denna sin plan, har förskaffat honom historiens ärenamn den
store. För att åt sitt rike vinna en lättare samfärdsel med
de vestra länderna, beslöt han nu att anfalla Sverige, som
helt och hållet utestängde honom från Östersjön. I denna af-
sigt förenade han sig med kurfursten August af Sachsen,
hvilken år 1697 hade blfvit vald till konung i Polen, och
vann Fredrik IV i Danmark till tredje man i förbundet. Alla
tre önskade att göra ett slut på Sveriges öfvervälde i norden
och ansågo tillfället lämpligast just nu, då i detta rike en ung
och oerfaren konung herskade, hvilken tycktes fördrifva hela
sin tid med barnsliga lekar. De visste ej, att just kriget var
den lek, h varefter Karl XII med största otålighet längtade.
De första fiendtligheterna skedde från Danmarks sida.
Men om sommaren 1700 seglade Karl med sin flotta ut från
Karlskronas hamn, landsteg med armén på Seeland och tvang-
danska konungen att sluta fred. Denna hastiga utgång på
kriget var så mycket lyckligare, som redan äfven de öfriga
fienderna voro färdiga till anfall. Redan i årets början hade
10,000 sachsare kommit till trakterna af Diina, der de intogo
fästningen Dunamunde. Bland dem fans en liftländsk adelsman
KAKL XII:S KEGERING TILL SLAGET VID 1'ULTAYA. 313
Patkul, hvilken, likasom detta lands ridderskap i allmänhet,
var missnöjd med reduktionen och det svenska väldet och
derför sträfvade efter att uppegga inhemska och utländska
fiender. Då fördref visserligen den finska hären, hvilken under
general Otto Wellingk och generalmajor Georg Johan von
Maydell hade satt sig i rörelse från norden, sachsarne från
Venden och jagade dem vid Jungfernhof (den 6 Maj) åter
öfver Duna. Men efter erhållen förstärkning öfvergick sachsiska
armén ånyo floden oeh begynte belägra staden Riga. Samtidigt
hade czaren, som nu fick freden med Turkiet afslutad, förklarat
krig emot Sverige och i September skickat guvernören i Nov-
gorod, furst Trubetskoj, emot Narva. Trubetskoj tågade utan
något motstånd genom Ingermanland, hvars innevånare hoptals
flydde emot Viborg. Genast efter sin framkomst till Narva
begynte han belägra staden; i början af Oktober satte sig
czaren sjelf i rörelse och med de nya truppafdelningar, som stän-
digt tillstötte, uppgick hela belägringshären slutligen till 40,000
man. Deremot hann stadens kommendant, Budolf Henning Horn
(af Eantz'ska ätten, hvilken ej bör förblandas med de finska
Hornarne), endast samla 1,800 man, men gjorde likväl ett tappert
motstånd. På denna fot stodo sakerna, då Karl XII i Oktober
landsteg i Pernau, medförande en här af 6,000 soldater ifrån
Sverige. Det hade först varit hans afsigt att skynda till Rigas
undsättning; men sedan han fått kunskap om, att konung
August redan afstått från belägringen beslöt han vända sig
emot Narva och förenade sig derför med Otto Wellingks finska
afdelning. Nu lemnades 5,000 man till Litflands försvar och
de öfriga omkring 8,500 man (hvaraf nära hälften finnar) fördes
öfver Rakwere emot Narva. Ryssarnes förtrupp under Schere-
metjevv kastades tillbaka vid Pyhäjoki, och den 20 November
1700 * stod den lilla svenska hären framför ryska belägrings-
* Datum är efter svenska kalendern, hvilken frän Februari 1700 till
Februari 1712 skilde sig från hela verldens tideräkning. Den svenska rege-
ringen befalde nämligen att bortlemna skottdagen år 1700, för att stämma
öfvcreus med »nya stilen», enligt hvilken detta år ej var skottår, ehuru det
var så i den »gamla stilen». Sålunda råkade den svenska kalendern en dag
före gamla stilen, och förblef tio dagar efter den nya. Slaget vid Narva stod
således efter gamla stilen den 19 November och efter nya stilen den 30, men
efter tideräkningen i Sverige och Finland den 20 November. På samma sätf
böra äfven de följande tidsbestämningarne förstås. Ar 1712 återgick man till
gamla stilen på det sätt, att man på en gång insköt 2 skottdagar i Februari,
som sålunda detta år erhöll 30 dagar.
.'i 14 FINLANDS HISTORIA.
lägret. Czaren hade kort förut begifvit sig till Pskow, och
befälet hade blifvit öfverlemnadt åt en utländing, hertigen De
Croy, hvilken dock var helt och hållet obekant säväl med
folket som med förhållandena i öfrigt. Klockan 2 eftermiddagen
begynte svenska hären sitt angrepp midt under ett tätt snöfall,
som af vinden drefs emot ryssarne. Wellingk anförde högra
flygeln, der största delen af finska rytteriet befann sig. Det
finska fotfolket åter var till större delen uppstäldt på venstra
flygeln, hvarest öfverbefälet fördes af general Rehnskjöld.
Konungen sjelf med sina drabanter (under Arvid Horns befäl)
och Hastfer's finnar befann sig ytterst på venstra flygeln.
Inom femton minuter hade de stormande öfver förskansningarna
inträngt i lägret, och nu sprängdes ryssarnes båda flyglar och
drefvos på ömse sidor om staden emot floden Narova. För-
virringen i det ryska lägret var så stor, att De Croy och de
öfriga utländska generalerna nödgades hos svenska konungen
söka skydd emot sitt eget folk. Under natten och följande
morgon gåfvo sig de öfriga qvarlefvorna af ryska hären; man-
skapet lössläptes, men hela befälet, deribland hertig De Croy,
en ung imeretisk prins Alexander ifrån Kaukasien, samt fur-
starne Jakob Dolgorukoj och Ivan Trubetskoj, fördes såsom
krigsfångar till Stockholm. Hela artilleriet, lägret och kassan
föllo i segervinnarnes händer. Slaget vid Narva var bland de
mest lysande segrar, de svenska vapnen någonsin hafva vunnit;
men Peter mottog jobsposten med mycket lugn, förmenande
att den tid snart skulle komma, då de af svenskarne hade
lärt sig konsten att segra. Saken kunde dock fått en ganska
dålig utgång för czaren, om ej Karl efter segern vid Narva
skulle fattat så dåliga tankar om den östra grannens krigs-
duglighet och derför sjelf vändt sina vapen emot konung
August. Han tog sitt vinterqvarter i Lajus, uti nordöstra
hörnet af Litfland, och gick följande vår öfver Duna åt söder.
Huru som han derefter allt mer intrasslade sig i de polska
angelägenheterna och flere år uppehöll sig med denna hård-
nackade, men onyttiga strid, komma vi framdeles att se. Nu
är det tid att egna en blick åt det sätt, hvarpå försvars-
anstalterna hemma i Finland under tiden ordnades.
Strax vid krigets början hade Karl låtit öka härens
styrka utöfver hela riket, i det han förordnade att utom den
indelta militären, rusthållen och rotarne skulle uppställa s. k.
KAKI, XIi:S KEGEKIXG TILL SLAGET VID PULTAVA. 315
tremännings-regementen. Sålunda tillökt utgjorde Finlands
krigsstyrka redan år 1700 omkring 9,300 man fotfolk och
och 4,700 ryttare, utan att räkna de värfvade regementen
(lifdragonerna, Zöge's dragoner, Hastfer's infanteri m. fl.), som
bestodo af finnar. Alla dessa fördes samma år till Estland
och Liffland, så att Finland blef alldeles utblottadt på för-
svarare. Men den unge konungen, som ej var bunden vid
förra tiders bevillningsföreskrifter, påfann nu den beqväma åt-
gärden att befalla finnarne göra ännu en ny uppsättning indelt
militär. Denna s. k. "fördubbling" eller "dubblering" steg
dock ej högre än till hälften af det ordinarie antalet och
beordrades till Kexholms län och Ingermanland, der general-
major Abraham Cronhjort på detta sätt samlade omkring
0,000 man under sitt befäl. Största delen af Finlands ordinarie
militär qvarhölls härefter till Estlands och Liiflands försvar
under befäl af öfverstarne Hastfer och Anton Wolmar Schlip-
penbach, och en liten del följde konungen på hans tåg till
Polen. Men Finland hade sålunda redan under första året af
kriget fått utsända, utom de värfvade trupperna, nära 20,000
man, af hvilka knappast en tredjedel användes att försvara
det egna fäderneslandets tröskel i Ingermanland. Dessa såväl
ordinarie som extraordinarie regementen måste Finland under
krigsåren alltjämnt fylla, efter som kriget eller sjukdomar
gjorde luckor i dem. Följden häraf var den, att klagan öfver
brist på arbetsfolk ganska snart började förspörjas och att
man redan år 1702 nödgades taga ett stort antal hemmans-
egare till soldater. Landshöfdingarne försökte efter bästa för-
måga undvika, att ej gårdarne på detta sätt skulle blifva öde ;
men krigets Moloch fordrade ständigt nya offer. Ar 1708
omnämnes slutligen, att hälften af alla kronohemman i Åbo
och Björneborgs län voro öde, och enligt en, kanhända öfver-
drifven, beräkning skulle antalet af de från detta län då ut-
sända soldaterna uppgått till 40,000. De allmänna krigshän-
delserna under detta tidskede skola vi här endast i korthet
framställa.
I slutet af år 1700 hade Cronhjort fått sin armé samlad
till Ingermanland och tågade i början af följande år öfver
gränsen emot staden Ladoga, uppbrännande byar och gårdar,
då befolkningen ej kunde förmås att betala brandskatt. Men
härens litenhet i förhållande till den vidsträckta gräns, som
316 FINLANDS HISTORIA.
skulle försvaras, förhindrade hvarje kraftigare krigsoperation.
Längre fram på våren åstadkoms en liten kapareflotta på Ladoga
och smärre skärmytslingar pågingo sedan vid gränsen med
vexlande lycka. Under tiden började äfven befolkningen i
Ingermanland på eget bevåg göra plundringståg öfver gränsen
och synes bedrifvit många våldsamheter på det fiendtliga om-
rådet, sålunda uppretande emot sig ryssarnes hämnd. Cronhjort
utfärdade i början en förordning i hvilken han vid dödsstraff
förbjöd dessa böndernas plundringsfärder; men då han begärde
konungens stadfästelse på denna sin förordning, svarade Karl XII
från Lajus, att han "intet funne att de hafva förtjent något
straff härföre, utan ville hafva dem fritt lemnadt att härja
och bränna det mesta de kunde". I stöd af denna kungliga
tillåtelse begynte man nu inrätta ordentliga ströfkårer, bland
hvilkas anförare en ingermanländsk bonde, vid namn KiveMs,
förvärfvade sig ett sådant rykte, att sedermera, så länge kriget
varade, alla finska partigängare erhöllo samma benämning. Men
sålunda var hela krigets grymma och ödeläggande karaktär
strax från början gifven. Karl XII, som ej ens synes ämnat
försvara dessa trakter genom en ordnad krigsföring, ville blott
genom ett plundringskrig betäcka sin egen rygg, under tiden
han sjelf i söder förvånade verlden med sina hjeltebragder.
Följden var i sjelfva verket den, att krigsföretagen på detta
håll voro af ringa betydelse och vanligen blefvo ofullbordade.
En plan att föra några tusen man på båtar öfver Ladoga
och genom Swir till Onegas norra strand, derifrån färden
skulle fortsättas landvägen till Hvita hafvet och sedan vidare
till Arkangel, skulle otvifvelaktigt mött alltför stora hinder
vid utförandet och lemnades derför äfven å sido. Men äfven
den lilla svenska flotta, som om sommaren 1701 seglade
från Götheborg till Hvita hafvet, fick återvända med oför-
rättadt ärende, sedan den förlorat några skepp, som utanför
Dvinas mynning råkat på grund. Det värsta af allt var
dock, att de försvarsåtgärder, som afsågo att skydda rikets
eget område här i norden, voro alltför otillräckliga att motstå
ett större anfall. I början, innan den svenske konungen
ännu var alltför långt aflägsen från dessa trakter, trodde
czaren sig icke våga vända hufvudangreppet mot Ingerman-
land och Finland. Deremot samlade han vid Pskow en
ansenlig styrka under Scheremetjews befäl. Schlippenbach ,
KARL XII:S REGERING TILL SLAGET VID PULTAVA. 317
som hade uppstält sin lilla här omkring Wero, lyckades
väl i September 1701 slå den fiendtliga öfvermagten tillbaka.
Men den 30 December blef han oförmodad! öfverfallen af
fienderna i sitt vinterläger vid Erastiver och led ett kännbart
nederlag. Efter denna tilldragelse anhöll man hos Karl om
förstärkning; men konungen kallade tvertom just vid denna
tid Tavast-Nylands kavalleri, hvilket hittills hade stått i Kur-
land, till sig till Polen. Följden häraf var den, att Scheremetjew
den 19 Juli 1702 vann en ny seger vid Teilitsa (nära Walkka),
hvarefter Marienburg intogs och största delen af Liffland blef
ett rof för ryssarnes plundringar. Hurudan desses framfart
var, framgår ur ett bref från Scheremetjew till czaren, deruti
det skrytes att kreatur och "Tschuchner" (d. ä. ester, tschuder)
blifvit tagna i sådan mängd, att en ko såldes för 9 kopek, en
fullvuxen menniska för 10 — 12 kopek, men ett barn endast
1 kopek. — Samtidigt hade Karl inträngt djupt i Polen, be-
mägtigat sig Warschau och vid Klissow vunnit en lysande
seger öfver konung August samt slutligen intagit äfven Krakau.
Men han hade så mycket mindre tid och lust att nu mera
vända tillbaka till ryska gränserna till sina egna undersåtars
bistånd.
Efter slaget vid Teilitsa vände sig nu de ryska vapnen
med all magt emot Ingermanland, hvars eröfring var för czaren
af ännu större vigt än Lifflands. Peter hade med sin vanliga
skyndsamhet låtit bygga en ansenlig flotta af lodjor i Olonetz
och lyckades äfven fördrifva de svenska fartygen från Ladoga.
I Augusti 1703 tågade en här af 11,000 ryssar öfver Lavaån,
uppbrännande byar och gårdar ända till Nyenskans. Den
gamle Cronhjort samlade väl sina spridda stridskrafter och
kallade dessutom uppbådet eller det s. k. "Nostofolket" från
Ingermanland och Viborgs län under sina fanor. Men öfver
hufvud voro försvarsåtgärderna oordnade och bristfälliga. Efter
någon tid aftågade ryssarne åter, men kommo i September
tillbaka och begynte belägra Nöteborg, hvars kommendant,
Gustaf Wilhelm Schlippenbach, hade qvarstannat med ett par tre
hundra soldater för att försvara denna vigtiga fästning. Ryssarnes
anförare var äfven nu Scheremetjew; men såväl czaren sjelf,
sam hans gunstling Alexander Menschikow voro närvarande
såsom underfältherrar. Cronhjort försökte sända hjelp åt de
belägrade; men endast major Hans Georg Leijon bröt sig med
318 FINLANDS HISTORIA.
50 man väg till Nöteborg. Emellertid hade man redan begynt
ifrigt beskjuta slottet och den 12 Oktober företogs tre gånger
å rad en häftig stormlöpning. De blefvo visserligen tillbaka-
slagna, men på aftonen måste likväl kommendanten gifva sig.
Sålunda hade åter inloppet till Ladoga kommit i ryssarnes våld,
och czaren, som ganska väl insåg vigten af den eröfrade
platsen, kallade den samma med ett nytt namn uSchliisselburgu.
Cronhjort hade nu dragit sig tillbaka öfver Nevan, och kommen-
danten på Nyenskans, Johan Apollof, som hvarje ögonblick
måste vara beredd på fiendens anryckande mot denna lilla
ort, fann intet bättre råd, än att sjelf uppbränna staden och
dervarande krigsmagasiner. För denna gång aflägsnade sig
likväl faran för en liten tid. Följande vårvinter gjordes en
plötslig expedition på skidor ifrån Schlusselburg till Rautus
och Sakkula. Major Karl von Burghausen (son till den vid
Lund stupade hjelten) stod med 600 ryttare i Lippola by vid
Sadejoki och försökte manligt försvara finska gränsen, men
stupade med nästan hela sin hop. Detta var den första krigs-
händelsen i sjelfva Finland, obetydlig i sig sjelf, men ett förebud
till svårare skickelser. I slutet af April kom slutligen Sche-
remetjew för att belägra Nyenskans, och här tvangs Apollof
ganska snart, nämligen redan den 4 Maj 1703, att uppgifva
fästningen, emedan Cronhjort ej kunde sända honom någon
undsättning. Denna eröfring var för Peter mycket vigtigare,
än man i första ögonblicket ens kunde ana; ty nu var den
mäktiga Neva-floden, den ryska handelns urgamla strömfåra,
helt och hållet i hans händer, och just till dessa trakter hade
han beslutat förlägga sitt rikes medelpunkt. Han förstörde
derför den svenska fästningen Nyenskans, men grundlade något
nedanför på Jänissaari och andra holmar i Nevan en ny stad,
hvilken han redan den 17 Maj * bestämde till Rysslands huf-
vudstad, och gaf åt den samma, aposteln Petrus till ära,
namnet S:t Petersburg. Namnets icke-ryska klang likasom
beslutet att förlägga hufvudstaden utanför Rysslands nationella
gränser äro omständigheter, som vittna om Peter den stores
och hans tidehvarfs tänkesätt. Men ännu ovanligare var grund-
läggarens djerfhet, att så oåterkalleligt låta den ryska örnen
slå sina klor i det svenska lejonets nacke. Först från detta
ögonblick hade i sjelfva verket kriget fått ett farligt utseende
* Efter ryska tideräkningen den 16.
KAKL XII:S REGEKING TILL SLAGET VID PULTAVA. 319
och Finlands hela framtid var hotad, hvartill närheten af det
ryska rikets hufvudstad i sin mon bidrog. De första tilldra-
gelserna ådagalade redan farans storlek.
Genom eröfringen af Neva-floden hade nämligen czaren
afskurit Estland och Liffland från det öfriga riket och ned-
slagit sig vid sjelfva portarne till Finland. Samtidigt intogo
ryssarne Jaama och Koporie och skickade ströfkårer till trak-
terna af Narva, hvarest likväl Karl Morath med Åbo läns
rytteri slog fiendenia tillbaka vid Laukas by. Äfven vid
finska gränsen pågingo skarpa skärmytslingar. Cronhjort hade
samlat sina små stridskrafter vid Systerbäck, fördref den 11
Juni den ryska förposten från Lahis och syntes hota czarens
byggnadsföretag vid Nevans mynning. Men Peter var outtröttlig
uti att beskydda sin nya skapelse. I början af Juli hemtade
han sina lodjor samt 5 krigsskepp längs Nevan till Finska
viken och den 9 i samma månad ryckte han med stor härs-
makt öfver Systerbäck emot Cronhjort, hvilken efter en häftig
strid måste draga sig tillbaka emot Wiborg. Af den finska
hären stupade omkring 500 man och flere af dess förnämsta
officerare sårades (Leijon, Rehbinder, Karl Armfelt). Med
förvåning hade man nu för första gången sett den ryska
hären iakttaga en verklig stridsordning och noga uppstäld
slagtlinie, och på goda skäl begynte man redan frukta för
Finlands öde. Men i början hade czaren ingen annan afsigt
än att förjaga den finska krigsstyrkan längre bort från Inger-
manlands gränser. Krigsoperationerna upphörde åter för en
tid på detta håll, och Peter begynte i dess ställe till sin stads
försvar uppföra befästningar på Retusaari, hvaraf det nu
varande Kronstadt uppstod. Af allt detta borde Karl XII
insett nödvändigheten af att skynda till östra gränsens försvar.
Men hans envisa beslut att rycka polska kronan från Augusts
hufvud höll honom fortfarande qvar vid Weichsel. Om våren
1703 slog han sachsarne vid Pultusk och förspilde sedan som-
maren på Thorns eröfring. Motgångarne i Ingermanland hade
likväl så till vida väckt Karls uppmärksamhet, att han redan
om våren hade beslutat skilja Cronhjort från befälet och sända
från Polen Georg Johan von Maydell i hans ställe. Maydell kom
till Wiborg i slutet af Augusti 1703 och försökte genast ställa
försvaret på en bättre fot. Men hjelpmedlens otillräcklighet
och bristen på enighet i ledningen af det hela gjorde äfven
320 FINLANDS HISTOKIA,
de bästa bemödanden fruktlösa. Hela armén, som blifvit
qvarlemnad till Finlands försvar, utgjorde nu endast 5,000
man; ty den största och bästa delen af landets krigsfolk var
dels i Narva, dels i Estland, dels äfven i Riga och Kurland,
der Adam Lewenhaupt vann ett par lysande segrar öfver
Ryssarne (vid Schagarini 1703 och Jakobstadt 1704).
Czaren, som ej behöfde frukta något kraftigare anfall
från finska sidan, vände om våren 1704 sina stridskrafter emot
Dorpat och Narva, och begynte belägra båda samtidigt. Svenska
flottan på Peipussjön förstördes, och den 14 Juli tvangs Dorpat
att kapitulera. Deremot gjorde Rudolf Henning Horn i Narva
flere månader ett tappert motstånd, till dess ryssarne den 10
Augusti med storm intogo staden. Strax derefter tvangs äfven
Ivangorod, der Magnus Stjernstråle hade befälet, till kapitulation
och czaren kunde skryta, att nederlaget vid Narva nu var
hämnadt. Under tiden hade Maydell gjort ett par expeditioner,
hvilkas afsigt hade varit att oroa czarens operationer vid Narva.
Vice amiralen De-Prou, hvilken hemtat en afdelning af svenska
flottan till Finska viken, tog i början af Juli 1,000 man af
Maydells trupper och förstörde några utanverk på Retusaari;
men han hindrades af motvind att framtränga längre. Sam-
tidigt tågade Maydell sjelf med den öfriga hären (2,000 man
kavalleri ooh 1,000 man fotfolk) ifrån Systerbäck emot Peters-
burg, slog ett par gånger fienderna på vägen och ernade vid
det forna Nyenskans gå öfver Nevan. Men då flottan ej hördes
af, nödgades han lemna företaget derhän och draga sig tillbaka
till finska gränsen. I början af Augusti gjorde han åter ett
dylikt försök, men med lika liten framgång. Sålunda för-
krymptes krigsoperationerna på detta håll till mindre tåg,
hvilka sällan ens förtjena omnämnas. Om hösten 1704 för-
störde en finsk trupp, som sändes till gränsen af Olonet^.
derstädes en träfästning. Följande Januari gjorde Karl Arm-
felt ett tåg öfver isen till Kronstadt, der czarens palats och
en myckenhet förråder brändes. Om våren visade sig svenska
flottan åter på dessa vatten, under befäl af amiral Ankar-
stjerna. Men Maydell gick ej mera in uppå att låna af sitt
fåtaliga folk till sjöexpeditioner, och de två anfall Ankarstjerna
det oaktadt försökte göra emot Kronstadt, hade ingen fram-
gång. Till lands åstadkoms ej heller något annat, än att
Maydell, som någorlunda beherskade nejden ända till Nevan,
KAUL XII:S KEGEKING TILL SLAGET VID PULTAVA. 321
gjorde en dylik expedition, som året förut och äfven eljes utsände
ströfkårer djupt in i det fiendtliga landet. Bristen på strids-
krafter ersattes till en del af partigängare från allmogen, hvilka
förökades af flyktingar, synnerligast från Ingermanland. Dessa,
som blifvit beröfvade hvarje annan utväg till lifvets uppehälle,
strof vad e nu kring sina förra hemorter och förstörde czarens
nya inrättningar i det eröfrade landet. Om sommaren 1706
råkade sjelfva Petersburg i stor fara, då den finska hären
gjorde sitt tjerde tåg till Nevan och denna gång äfven gick
öfver floden just samtidigt, som en krutexplosion hade förstört
hufvudfästningen i czarens stad. Men af en eller annan orsak
nödgades Maydell äfven nu draga sig tillbaka, och innan kort
behöfde redan Finlands egna gränser beskyddas.
Czaren hade nämligen efter Narvas eröfring dragit sin
hufvudstyrka till Lithauen och Kurland, der likväl Lewenhaupts
seger vid Gemauerthof (sommaren 1705) hindrade hans planer
emot Kiga. Men nu ansåg han nödvändigt att genom något
verksamt medel skydda sin hufvudstad emot den finska sidan.
Fördenskull samlade han om hösten 1706 20,000 man vid
finska gränsen och begyute den 12 Oktober belägra Viborg.
Denna fordom så vigtiga gränsfästning hade under det sista
århundradet fått förfalla, emedan Nöteborg och Nyenskans
syntes tillräckliga att försvara rikets gräns på detta håll. Först
då dessa utanverk voro förlorade och fienden hade fått fotfäste
vid Nevan, hade man på de sista åren begynt tänka på Viborgs
säkerhet, ehuru brist på medel likasom ock på goda fortifika-
tionsofficerare hindrat arbetets snabba fortskridande. Svenska
flottan, som just var i begrepp att afsegla till Karlskrona i
vinterqvarter, hann väl sända till stadens undsättning något
bröd, krut och bly; men för öfrigt var Maydell med vidpass
3,000 soldater helt och hållet lemnad åt sig sjelf. Likväl
hade äfven czaren fått röna många motgångar. Han hade
uppslagit sitt läger på Tiika-ängen sydost om staden och be-
gynte draga sina belägringslinier från Revonhänta tvärs öfver
näset, med framgång tillbaka kastande finnarnes utfall. Men i
brist på fartyg kunde han ej öfverföra sina soldater till stadens
vestra sida, så att belägringen ej kunde bli fullständig; der-
jämte fördröjdes kanonernas ankomst länge genom menföret, och
de största kanonerna stannade dessutom vid Systerbäck. Den
23 Oktober begynte slutligen bombarderingen, och inom fyra
Finland* historia. 21
322 FINLANDS HISTORIA.
dygn inkastades 1,097 bomber i staden. Viborgs belägenhet
var i sanning högst betänklig, hvarför Maydell beslöt begifva
sig ut frän staden för att påskynda tillförseln af proviant och
manskap från landsbygderna, samt öfvervaka landets försvar, i
händelse Viborg skulle falla i fiendernas händer. Men strax
derpå upphäfdes belägringen och fienderna aftågade om natten
emot den 28 Oktober. Orsaken till detta hastiga uppbrott var
dels brist på proviant, emedan de finska partigängarne afskuro
hvarje tillförsel, dels äfven fruktan, att Maydell från Kexholms-
sidan skulle falla i de belägrandes rygg. Dessa omständig-
heter samt den sena årstiden räddade denna gång Finlands
gamla gränsfästning, och man hade för närvarande äfven orsak
att hoppas, att czaren för de följande åren skulle få annat att
tänka på, än Finlands eröfring. Men Maydell, som var ut-
tröttad af de svårigheter, krigföringen i dessa trakter så rikligen
erbjöd, anhöll om afsked från befälet, som nu uppdrogs åt
landshöfdingen i Viborg, Georg Lybecker. Huru denna odugliga
man, som dock i en förvånansvärd grad åtnjöt konungens för-
troende, slutligen helt och hållet förderfvade krigets utgång
på detta håll, komma vi framdeles att få se. Men dessförinnan
måste vi som hastigast egna en blick åt Karls segertåg i
söder, hvilkas glans på denna tid för honom sjelf och den
öfriga verlden dolde hans rikes farliga belägenhet.
Svenska konungen hade strax från början fått i sitt
hufvud, att August ej allenast borde tvingas till fred och för-
likning, utan helt och hållet afsäga sig polska kronan. Strax
efter Thorns eröfring hade Karl derför försökt att gifva Polen
en ny konung; en del af polska adeln sammankallades till
Warschau och Arvid Horn nödgade dem att afsätta August
och välja en polsk adelsman, Stanislaus Leczinshi till konung
(sommaren 1704). Nu var det vigtigaste att få alla ständerna
att erkänna valet. Karl förde sin här till det aflägsna Galizien
och intog Lemberg. Samtidigt gjorde likväl August ett oför-
modadt anfall emot Warschau, der den tappre Horn nödgades
gifva sig. Men Karl skyndade tillbaka från Galizien och för-
jagade Augusts armé åter från Polen. Följande år verkstäldes
Stanislai kröning i Warschau. August skickade 10,000 man
för att förhindra den samma; men finnen Karl Nieroht slog
dem med 2,000 man utanför Warschau. I början af år 1706
gjorde Karl besvärliga marscher i Polens östliga landskap,
KARL Xli:s REGERING TILL SLAGET TID PCLTAYA. 323
stridande segerrikt mot ryssarne, hvilka innehade dem i egen-
skap af Augusts bundsförvandter. Från detta tåg berättas
många glänsande hjeltebragder, bland hvilka isynnerhet Karl
Gustaf Creutz' segrar i Liffland förtjena att särskildt omnämnas.
August hade velat använda denna mellantid till att förstöra
Sveriges stridskrafter i Polens vestra delar; men vid Fraustadt
hade hans här lidit ett svårt nederlag emot svenska generalen
Rehnskjöld. Nu beslöt Karl att inrycka i kurfurstens egna
arfländer och sålunda tvinga honom till slutlig fred. Vestra
Europa, hvars stater som bäst voro upptagna af det lång-
variga kriget om Spaniens krona, såg med häpnad och oro,
huru den unge hjeltekonungen genom Schlesien förde sin
segerrika här till sachsiska landet. Det var likväl icke Karls
afsigt att inblanda sig i vestra Europas krig. Han tvang
blott August att afsäga sig polska kronan, hvilket skedde i
Altranstadt hösten 1706. Sedan han sålunda afgjort sakerna
på detta håll begynte Karl slutligen utkräfva hämnd på czaren
för de mångfaldiga skador, denne under de föregående åren
tillfogat Sveriges rike. Kriget i norden syntes sålunda inträda
i ett nytt skede.
Aret 1707 förflöt under stora rustningar, hvilka sträckte
sig äfven till Finland. Kung Karl tågade från Sachsen tillbaka
till Polen och återstälde sina regementen genom hemifrån an-
lända rekryter, af hvilka Tavast-Nylands läns rytteri samt lif-
dragonerna fingo emottaga den finska andelen. På samma sätt
rekryterades äfven den öfriga svenska hären. Lewenhaupts
afdelning vid Riga skulle höjas till 14,000 man, och af dem
voro nästan hälften finnar. I det öfriga Liffland samt Estland
skulle till landets försvar hopbringas 11,000 man, äfven dessa
delvis från Finland. Men i sjelfva Finland åter skulle krigs-
styrkan ökas till 14,000 man, och fördenskull kompletterades
de finska dubbleringsregementena, hvarförutom 3,000 sachsiska
fångar hemtades öfver från Sverige och instuckos i den finska
arméns leder. Det var för första gången Finland åter tycktes
erhålla en tillräcklig krigsstyrka till sina gränsers försvar, och
det var äfven eljes skäl att hoppas, att då czaren skulle bli
tvungen att med hela sin styrka vända sig emot kung Karl,
Lybecker med framgång kunde angripa Peters nya anläggningar
i Ingermanland. Men vid utförandet mötte hinder, som ansenligt
förringade betydelsen af dessa planer. För det första var
324 FINLANDS HISTORIA.
redan bristen på manfolk så stor, att det blef omöjligt att
få regementena fulltaliga. Ett annat och lika stort hinder var
den allmänna fattigdomen, hvilken var en följd deraf, att för-
utom krigets utpressningar, flere år efter hvarandra gåfvo dålig
afkastning och dertili än år 1708 en svår missväxt inträffade.
Men det största hindret för en lycklig utgång var Lybeckers
oförmåga; ty derigenom förderfvades frukterna af de stora
ansträngningar, som nu gjordes. Om sommaren 1707 fingo
ryssarne tillfälle att förskingra en finsk styrka i Kyyrölä.
Följande vår, innan Ankarstjernas flotta hunnit intaga sin
vanliga ställning vid Retusaari, seglade amiral Apraxin med
sina lodjor till Borgå, som plundrades och brändes, emedan
stadsboerna ej erhöllo något understöd från armén. Men allra
sorgligast var det tåg, hvarigenom Lybecker om hösten 1708
försökte hämnas dessa fiendernas ödeläggelser och i och med
det samma afvända czarens uppmärksamhet från svenska hufvud-
armén. Konung Karl hade vid denna tid fattat sitt olyckliga
beslut att från Polen intränga i Ryssland, för att sålunda
tvinga czaren till en liknande fred, som nyligen August. I
denna afsigt hade han gått öfver Beresina 'och vid Holowtsin
(Juli 1708) slagit Menschikows armé. Samtidigt hade han
kallat Lewenhaupt till sig med den vid Riga stationerade
armén och gifvit Lybecker i uppdrag att intaga fästningarna i
Ingermanland. De sista dagarne i Augusti gick Lybecker i
sjelfva verket med 12,000 man lyckligen öfver Nevan och intog
fästningen Tusina. Men en annan liten fästning vid mynningen
af Inkeri-ån var det honom omöjligt att intaga och ännu mindre
vågade han vända sig mot sjelfva Petersburg. Lidande stor
brist på lifsmedel, emedan fienden hade härjat landet vidt och
bredt, beslöt han slutligen tåga till vestra delen af Ingerman-
land och der intaga slottet Koporie. Men ett bref från Apraxin,
hvilket med afsigt lemnades i händerna på Lybecker, bragte
den svenska generalen på den tron, att fyratiotusen ryssar
voro i antågande. Skrämd häraf ilade han i språngmarsch
till kusten till Kolkanpää och bönföll hos Ankarstjerna om att
blifva öfverförd till finska sidan. Trossen uppbrändes, arméns
alla hästar, till ett antal af 5,000, dödades eller fingo ben-
senorna afskurna, och folket inskeppades och ankom till Björkö.
Men till följd af en uppkommande storm qvarblefvo 800 sachsare
under löjtnant Hans Boijes befäl i Kolkanpää, der de strax
KARL XIi:S REGERING TILL SLAGET VID RULTAVA. 325
blefvo ett byte för fienderna. Efter denna skamfulla expedition
upphörde för lång tid alla krigsföretag i dessa trakter; ty
äfven czaren nödgades nu vända sin uppmärksamhet åt annat håll.
Kung Karl hade. med oböjlig envishet förkastat alla deras
råd, hvilka uppfordrade honom att skynda till sina egna länders
försvar. I dess ställe vände han nu sin färd emot Ukrän,
hvarest kosackernas hetman Mazeppa hade lofvat med sina
stamförvandter göra uppror mot Ryssland. Den första följden
af denna konungens plan var den, att Lewenhaupt, som redan
med 11,000 man närmade sig genom Lithauen, icke mera hann
förena sig med den kungliga armén, utan föll ett byte för
fienden. Czaren sjelf upphann honom vid Liesna (i sydost från
Mohilew), hvarest Lewenhaupt visserligen bestod en hård strid
den 29 Sepfember, men likväl tvangs att uppbränna sitt rika
bagage och med knapp nöd räddade en del af hären till
konungen. Men Karl trängde utan att bry sig härom längre
emot söder, ehuru fienden ödelade allt landet i hans väg och
den af Mazeppa utlofvade hjelpen snart befans vara ytterst
obetydlig. Arméns lidanden stego till sin höjd, då vintern
1708 — 1709 medförde en oerhörd köld, så att många tusen
man fröso ihjel. Så fort det blef vår beslöt konungen, som
nu mera endast hade 18,000 man qvar, att begynna belägra
Pultava. Men czaren gick med en tre gånger så stor styrka
öfver Worskla, och den 28 Juni * 1709 stod slaget vid Pultava,
hvilket skulle blifva en vändpunkt i Sveriges historia. Konungen,
hvars fot blifvit sårad dagen förut, färdades i en hästbår midt
ibland sitt folk, men förmådde ej mera afvärja förderfvet från
sig och sina hjeltar. I drabbningen förlorades nära 3,000 man,
och den slagna hären nödgades längs Worsklas vestra strand
draga sig till Dnieper. Men här sluppo endast konungen sjelf
och en obetydlig del af hären öfver floden och flydde genom
stepperna till Turkiet. De qvarblifne, omkring 14,000 man
under Lewenhaupts och Karl Gustaf Creutz' befäl, kunde ej
mera räddas, utan gåfvo sig till fångar den 1 Juli i Pere-
volotschna.
Dessa svåra motgångar neddrogo med ens de svenska
vapnen från den ärorika höjd, till hvilken de förra hjelte-
bragderna hade fört dem. Sverige hade med ett enda slag
* Enligt svenska kalendern. Enligt gamla stilen var det den 27 Jnni och
enligt nya stilen den 8 Juli.
326 FINLAM)* HISTORIA.
förlorat denna för oöfvervinnerlig ansedda armé, som med så
stora uppoffringar nyligen blifvit förstärkt till sitt fulla antal,
och den tappre svenske konungen, vid hvilken nyss under-
såtarnes alla förhoppningar voro fastade, var nu en flykting
hos de otrogne turkarne, fjerran från sitt land. I denna form
träffade den stora olyckan alla gemensamt. Men derjämte
hade denna motgång sköflat mången enskild familjs lycka.
Ty utan att tala om dem, som stupat i striden, hade tusenden
af den svenska armén råkat i fångenskap hos fienden och
fingo i åratal föra ett eländigt lif långt borta från anhöriga
och fädernesland. Med ett ord, det var ett djupt och smärt-
samt sår, som berörde hvarje lifsnerv i Sveriges vidsträckta rike.
Vi vilja redan på detta ställe i korthet beröra dessa
krigsfångars öde, emedan vi längre fram ej mera blifva i till-
fälle att tala derom. Alla de, som togos till fånga vid Pultava
och i Perevolotschna, fördes först till Moskva, der de fingo
gifva ökad glans åt czarens högtidliga intåg. Derefter spriddes
de till olika ställen. De flesta af dem fördes år 1711 till
några städer i Siberien (Tobolsk, Tomsk, Solikamsk, Tiumen
m. fl.), der de i någorlunda frihet, men under fattigdom och
brist, tillbragte de följande tio åren, sökande förströelse och
tröst i arbete och Guds ofd. De fångne generalerna, Rehn-
skjöld, Lewenhaupt och Creutz, fingo likväl qvarstanna i Moskva
och bildade der med Piper ett slags öfverstyrelse för alla fång-
kolonierna, hvilkas antal genom nya olyckor alltjämt ökades.
Äfven för fångarnes andliga behof hade ett slags krigskousi-
storium blifvit inrättadt, i spetsen för hvilket stod drabant-
predikanten Georg Nordberg, sedermera bekant såsom Karl XII:s
tidehvarfs historieskrifvare. Årliga böndagstexter faststäldes, ett
prestmöte hölls i Moskva, och i alla förekommande fall följdes
såvidt möjligt svensk kyrkolag. Det är likväl sjelflållet, att
fångarnes själavård på månget ställe blef ganska bristfällig;
men flere prester arbetade oförtröttadt för sin spridda hjord,
och bland dessa trogna herdar namnes särskildt pastorn
vid Björneborgs regemente, Gabriel Lauraeus i Tobolsk.
Skolor och sjukhus inrättades och flere officerare begynte bref-
vexla med gudsmän äfven i utlandet. Sålunda sände t. ex.
den bekanta Franke i Halle åt dem såväl uppmuntrande bref,
som ock penningehjelp och andliga böcker. Äfven från hem-
landet erhöllo fångarne då och då understöd, ehuru i alltför
KAKT. XIl:s REGBKtNG TILL BLA&ET VID PULTAVA. 327
otillräckligt mått ; ty statens och de enskildes betryck var der-
borta i ständigt tilltagande. Det bör nämnas, att endast högst
få fångar fingo tillfälle att innan fredsslutet återvända hem,
ty Karl XII ingick högst ogerna på utbyte af fångar. Några
lyckades väl fly från sina aflägsna förvisningsorter och upp-
nådde sina hem efter de underbaraste äfventyr. Men de flesta
qvarstannade ända till fredsslutet i Ryssland, och mången fann
äfven sin graf i det främmande landet, bland dem t. ex. Karls
förste minister grefve Piper, som råkat i czarens synnerliga
onåd och slutligen dog på Schlusselburgs fästning. Till slut
bör nämnas, att det äfven fans sådana, som läto öfvertala sig
att ingå i czarens tjenst, stundom till och med att byta religion.
Öfver hufvud behandlades fångarne icke synnerligen hårdt,
ehuru de i enstaka fall fingo röna ett ganska strängt bemötande.
Vida olyckligare var dock den landtbefolknings öde, hvilken af
de ryska härarne bortfördes som krigsbyte från Estland, Inger-
manland och Finland. På torget i Moskva försåldes finska
qvinnor och barn, och flere af dessa olyckliga bortfördes till
slafveri bland turkarne och tartarerne, hvarifrån de aldrig
kunde hoppas att en gång få återvända.
Karl sjelf hade med en liten skara räddat sig öfver till
Turkiet, der han i början emottogs med stor gästfrihet. Han
fick sin bostad i Bender i Bessarabien, nära intill ryska gränsen,
och en hvar väntade, att han härifrån vid första lägliga till-
fälle skulle återvända till Sverige, för att gifva ny fart och
ordning åt sina undersåtars rustningar. Men olyckligtvis tillät ej
Karls sjelfkänsla honom att begifva sig på hemvägen besegrad
och förödmjukad, och sålunda uppsköt han* sin affärd i fem
års tid. Huru han under tiden uppeggade turkiska sultanen
till krig emot Ryssland; huru Peter då med hela sin armé
(1711) instängdes vid Pruth, men ändock genom att muta
viziren fick en förmonlig fred; huru Karl likväl fortfarande
uppsköt sin hemresa, till dess turkarne, förbittrade öfver "jern-
hufvudets" envishet, med våld togo honom till fånga vid den
s. k. kalabaliken i Bender den 1 Februari 1713; och huru
slutligen konungen derefter i mer än ett års tid uppehöll sig
i Timurtasch och Demotika (nära Filippopolis) — allt detta
kunna vi endast sålunda i korthet anföra. Vi nödgas nu åter
vända vår uppmärksamhet till förhållandena i Finland, för att
bevitna de olyckliga följderna af Karls egensinniga handlingssätt.
328 FENXANDS HISTORIA.
8. Stora ofreden. Finlands eriJfriug-, 1710— 17 ti.
En af de första följderna af slaget vid Pultava var, att
de båda fiender, Karl de föregående åren hade tvungit till
fred, åter grepo till vapen emot Sverige. Kurfursten af Sachsen
ryckte ånyo in i Polen, fördref med ringa möda Stanislaus
från • tronen och förstörde sålunda alla frukterna af Karls sex-
åriga fälttåg. Samtidigt inryckte danska armén i södra Sverige.
Men här var lyckan än en gång de svenska vapnen be vågen.
Magnus Stenbock samlade nämligen i största hast en krigshär
och slog danskarne vid Helsingborg. Men den farligaste fienden
var naturligtvis Rysslands nu dubbelt mägtigare czar, och han
lemnade ej heller den förvirring obegagnad, som nederlaget
vid Pultava hade spridit öfver hela Sveriges rike. Redan om
hösten 1709 begynte han belägra Riga. General Strömberg
samlade till stadens försvar 10,000 man (hvaraf 3,000 finnar)
och gjorde i flere månader ett kraftigt motstånd. Men en
svår pest, som på denna tid utbredde sig öfver hela det svenska
riket, försvagade besättningens krafter, och Riga nödgades
kapitulera den 1 Juli 1710. De ännu återstående fästningarna
i Liffland och Estland fingo samma öde; Reval, hvars besätt-
ning nästan helt och hållet dött i pesten, kom den 28 Sept.
i ryssarnes våld. På detta sätt voro nu Östersjölandskapen,
för hvilkas eröfring och försvar finske män i halftannat århundrade
gjutit sitt blod, för alltid förlorade ; de införlifvades med ryska
riket, hvars område nu var utvidgadt ända till Östersjöns
kuster, och czaren tillförsäkrade dem endast några företrädes-
rättigheter, hvilka deras förra politiska ställning syntes fordra.
Men ett ännu farligare slag hotade, då czaren redan i början
af år 1710 samlade sin krigsstyrka vid finska gränsen, i afsigt
att genom Viborgs eröfring öppna åt sig vägen till Finland.
Detta var ett ögonblick, då det finska fosterlandet och hela
svenska riket hade bort uppbjuda ända till sina sista krafter.
Låtom oss se, hvad som gjordes; låtom oss se, hur mycken
kraft till nya ansträngningar ännu fans qvar.
Sedan czarens senaste försök emot Viborg hade nu trenne
år förflutit jämförelsevis fredligt. Men denna tid hade i annat
afseende varit högst olvcklig, i det att flere efter hvarandra
STORA OFREDEN. FINLANDS ERÖFRING, 17 10 17 14. 329
följande missväxter nära nog förnyat den stora hungersnödens
fasor. Redan i slutet af 1708 var t. ex. i Savolaks nöden så
stor, att en stor del af den jordegande allmogen erbjöd sig
att inträda bland dragonerna, för att på detta sätt få åtminstone
sitt uppehälle. Den oerhördt stränga vinter, som nu följde,
hade i Ukrän bortryckt många af de finnar, som följde konun-
gen på hans långa färd; men äfven hemma i Finland gjorde
den sin hemska skörd, och mycket folk dog af hunger och
köld. Men det var ej nog dermed. Äfven år 1709 inträffade
en svår missväxt, så att priset, på rågen steg till 20 å 30
daler. Från regeringen var för ögonblicket föga hjelp att för-
vänta; tvertom kom det befallning att från Finland samla
alla tillgängliga förråd till Revals proviantering. Och allden-
stund till rådet i Stockholm blifvit inberättadt, att i Savolaks
fans manfolk mer än nog (synbarligen de utsvultna hemmans-
egarne!), så gafs befallning, att från detta landskap 1,000 man
nytt krigsfolk skulle utskrifvas, äfven dessa för att skickas till
Rev al. Till följd af danskarnes hotande anfall, kunde man ej
vänta någon hjelp från Sverige. Alla rikets förråd och kassor
voro uttömda och årliga deficit i budgeten utgjorde millioner.
Redan från krigets början hade man innehållit ena hälften
eller ännu mera af tjenstemännens löner. Dessa, som ej kunde
lefva af intet, sökte sin ersättning genom utpressningar och
allehanda olofliga medel, hvilket den långt borta varande
konungen och det magtlösa rådet der hemma ej kunde förhindra.
Såväl Cronhjort på sin tid, som isynnerhet Lybecker hade
genom sådana förvillelser gjort sig hatade, och krigsfiskalen i
Finland väckte på denna tid en formlig anklagelse emot den
senare. Till h vilken höjd rikets nöd för öfrigt hade stigit,
kunna vi döma äfven deraf, att man år 1710 under namn af
lån nödgades infordra till kronan alla kyrkornas små kassa-
besparingar. Men förderfligast af allt var den svaghet, som
rådde i ledningen af det hela. Den i Bender dröjande konun-
gen kunde naturligtvis ej känna tillståndet hemma i sitt rike,
men tillät ändock icke, att rådet eller senaten der hemma på
egen hand skötte regeringstyglarne. Riksråden åter vågade ej
påtaga sig det farliga ansvaret för sakernas nuvarande skick
och skulle derför behöft ständernas understöd. Men utan
konungens tillåtelse tordes man ej sammankalla riksdagen;
endast ett talrikt "ständer-utskott" sammanträdde i Stockholm
.'>.')l) FINLANDS HISTORIA.
om våren 1710 och gaf -sitt samtycke till nya skatter och
uppoffringar. Rörande krigsangelägenheterna i Finland fordrade
samma utskott, att Lybecker, på livars förmåga och duglighet
ingen nu mera litade, skulle afsättas från befälet. Men senaten
vågade ej på eget bevåg skrida till sådana åtgärder, så mycket
mer som man visste, att Lybecker åtnjöt ett nog oförtjent för-
troende hos konungen. Någon annan åtgärd vidtogs sålunda
ej, än att man från Reval kallade Hans Henrik von Liewen
till Finland och förordnade honom till biträde åt Lybecker.
Men äfven detta var nu mera för sent. Viborg utkämpade
som bäst sin sista strid, och hela landet syntes vara till
spillo gifvet.
Redan i medlet af Mars 1710 hade öfveramiral Apraxin
till Retusaari samlat 18,000 man, och afsigten härmed kunde
ej vara någon hemlighet för befälet i Viborg. Lybecker begaf
sig då till Kymmene, för att samla ihop den militär, som
ännu kunde finnas i landsorterna. Befälet i Viborg lemnades
åt öfverste Magnus Stjernstråle, den samma som år 1704
varit befälhafvare på Ivangorod. Besättningen utgjorde omkring
4,000 man. Strax efter det Lybecker lemnat staden visade
sig den fiendtliga armén på isen utanför den samma och slog
läger i Siikaniemi förstad (den 22 Mars), hvars tjärumagasiner
och öfriga byggnader gåfvo fienden ett förträffligt skydd, all-
denstund stadens besättning endast hunnit uppbränna en liten
del af dem. Sitt hufvudläger uppslogo ryssarne i Hietala och
Airontaipale, vid landsvägen till Åbo, och framskickade sina
förposter till Nisalahti vid gränsen af Säkkij